Pennskaftet/Kapitel 20

←  Kapitel 19

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 20

Kapitel 21  →

XX.

Cecilia hade icke hört eller sett Pennskaftet sedan valnatten, då flickan tre dagar senare uppenbarade sig i skymningen, gick fram till Cecilia och slog armarna om hennes hals.

— Men mitt älskade barn, ja, du får gärna gråta.

— Tack, sade Pennskaftet och slutade tvärt. Det är ju dumt, jag är så glad, vet du hur det känns att ha varit förtvivlad, men riktigt förtvivlad intill marken?

— Å ja.

— Och att så plötsligt få hela smärtan borttagen, så fort att man tror att man drömmer.

— Nej, det vet jag inte, men vad är det då, kära barn, har ni varit oense?

Pennskaftet gav en skildring av vad som tilldragit sig, och nämnde blott i förbigående som den naturligaste sak i världen att hon blivit förvisad tills vidare, men det skulle inte dröja länge, innan hon fick komma igen, ty det värsta var över.

— Vad du måtte vara olycklig, sade Cecilia sakta efter en stunds tystnad, mitt stackars barn, vad du måtte vara olycklig. Men jag visste ju, o, jag visste ju, att du också skulle få gå igenom provet.

— Jag är inte olycklig, snyftade Pennskaftet. Dick får ju leva, och jag tar inte tillbaka ett ord av vad jag alltid sagt, hör du det, Cecilia.

— Ja, det märks tydligt, hur glad du är, stackare.

— Jag är ingen stackare. Jag skall visa dig det, skall jag.

Nästa dag kom Pennskaftet åter, med ett sken i ögonen, som Cecilia inte tyckte alldeles om, men lika morsk som förut.

— Jag är här så ofta, sade hon, det blir en smula enformigt för dig, men det är en härlig sak, att så sårar man då ingens anständighetskänslor. Se här, vad jag fått att roa mig med under tiden!

Och hon slängde ett brev bort till Cecilia.

— Det är då väl, att jag är säker på, att du inte går och gör en dumhet i ren förtvivlan, sade Cecilia plötsligt och såg upp från brevet.

— Jag är inte förtvivlad, men vore det då så dumt? frågade Pennskaftet och såg bort.

— Så säger du väl bara av okynne?

— Vore det så okynnigt att bli gift med baronen? frågade Pennskaftet litet retligt.

— Det var nog i alla fall inte så illa, svarade Cecilia med ett orubbligt lugn, som retade Pennskaftet lika mycket som en motsatt hållning skulle förolämpat henne, att det där brevet kom just nu. Så har du något att leka hämnd med, och Dick får något att förlåta dig, sedan du helt och hållet förlåtit honom — om du kan?

— Om jag kan? Förlåta den jag håller av? Tror du inte jag måste älska Dick, även med en liten tagg i mitt hjärta?

Ännu några dagar gingo, Dicks moder och äldsta syster, dessa stumma skyddsvakter, som ingen hade sett, voro alltjämt kvar i Stockholm, och Pennskaftet sade sig ha uppsnappat, att de skulle ta Dick med hem till Östergötland under konvalescenstiden. Flickan meddelade detta helt lugnt.

— Så skönt för Dick, sade hon.

Vid hennes ord fattades Cecilia plötsligt av vrede mot denne Dick, som fogade sig så villigt efter fördomarna i sin familj.

— Att han inte förstår, hur illa han gör mot dig, brast hon ut med sällsynt hetta.

— Han gör mig inte illa, och han förstår inte att han gör det — — — jag menar — — — jag har gjort mitt val, och om jag kanske inte förstått — nej, du får inte se så där på mig — att konvenansen betyder så mycket i världen, så är det bara bra att jag får lära det.

Cecilia stod och såg på barnet, som med en sådan furstlig gest, med en så stolt glädje skänkt bort sig själv. Det hade blivit tunnkindat och blekt, och dess röst, som brukat klinga som en alltför spänd sträng av en alltför stor glädje, hade, tyckte hon, fått något av dödlig besvikenhet.

— Här behövs den gamla fröken, som lägger sig i andras affärer, tänkte hon beslutsamt, och när det blev söndag, gick hon rakt upp till Dick. Pennskaftet skulle aldrig ha förlåtit henne, men om allt gick väl, skulle flickan icke få veta.

Cecilia hade den värdighet och världsvana, som hjälpte henne att lugnt möta den oförställda förvåningen och oartiga nyfikenheten hos den unga flicka med Dicks drag, som öppnade dörren. Hon lämnade med ett svagt småleende sitt visitkort och frågade, om arkitekten vore nog kry att ta emot henne. Det är ovisst, vad systerns åsikt varit om den saken, om icke Dick känt igen stämman inne från sitt rum och avgjort frågan med ett ivrigt: — Jo, det är jag visst.

Hans mor var, som Cecilia beräknat, i kyrkan, och systern fick besked att hålla sig undan. Med ett litet fnissande stängde hon dörren bakom sig, och de voro för sig själva.

Redan vid första anblicken av Dick, märkte Cecilia, att han var så pass kry, att man icke behövde skona honom.

— Har ni någon hälsning från Pennskaftet? frågade han glatt, utan att i någon mån ana oråd. Hur är det med henne?

— Det är det jag kommit för att låta er veta, sade Cecilia, det är illa nog, men nu när ni gudskelov är på bättringsvägen, skall vi hoppas, att allt kan bli som förr igen?

Han gav till ett häftigt utrop, som lockade systern fram till dörren.

— Som förr igen? Men jag rår ju inte för, att jag varit sjuk — och — — —

— Hon blev dock bortskickad, när hon helst skulle velat vara hos er, Dick.

Han låg tyst en stund, liksom överväldigad, och funderade.

— Men det var ju för Pennskaftets egen skull, sade han förundrad. Ni tror mig kanske icke, han rodnade och syntes Cecilia som ett barn, där han låg i sängen, men jag är mera rädd om henne än om mig själv, annars skulle jag väl inte — — — det har ju inte varit så lätt, förstår ni, för mig heller. Hon skulle ju bli min hustru, och jag kan inte lida den tanken, att man skulle få något att säga om min hustru, kunna kasta ens en misstanke över hennes heder. För vår framtid, åter stapplade han litet, är det ju så viktigt att vi kan leva i samförstånd med mina föräldrar.

Han böjde sig fram som för att avläsa ett gillande i Cecilias ansikte, men hon satt alldeles stilla.

— Så att jag kan inte förstå Pennskaftets förtvivlan, fortfor han litet osäkert, för allt detta har jag ju sagt henne själv.

— Käre Dick, sade Cecilia och smålog, hur skall jag väl kunna göra klart för er, att det just är emedan ni sagt allt detta, som hon är så förtvivlad, stackars liten.

Dick såg mycket betänksam ut:

— Har hon sagt det?

— Nej, hon har inte sagt det.

Han lyste upp.

— Då har hon inte tänkt det heller. Hon måste ju veta bättre. Ni kan nog inte förstå, men hon måste veta. Snart skall jag få henne hit igen, tillade han förtröstansfullt, den svåra tiden är nästan över, och den kan vi glömma, men min mor, om hon fått veta, hon skulle aldrig ha glömt.

— Ja, ni får ju försöka, svarade Cecilia litet klentroget. Det var inte något fel med Dick, men detta hade han tydligen icke förstått.

— Ja, sade han åter, liksom för att försvara sig, det var minsann inte så lätt för mig heller. Om det bara inte varit Pennskaftet! Har hon berättat för er om sin sammandrabbning med doktorn? Det var den som bestämde mig.

— Med doktorn, nej.

Dick berättade historien. — Ni skulle hört hennes ton, när han ville göra sig underrättad om det förhållande, i vilket hon stod till patienten. »Jag är hans älskarinna, men skynda er nu, han kan dö.» Vad skall man göra med en sådan flicka?

— Jag tror, att jag skulle gjort alldeles som Pennskaftet, sade Cecilia eftersinnande.

— Vad säger ni? Han såg ut, som om han trodde sig ha hört fel.

— Råhet skall väl straffas som den förtjänar.

— Ja, men till det priset? Vad vill ni jag skall göra nu? Här har jag de mina, de vet ingenting, de vill ha mig med hem med det första, jag har ingenting förtjänat, kan inte arbeta på en tid, dåligt om mynt. — Men när jag blir bra, då så — — —

— Om ni kan bli bra utan flickan, är ni inte den jag trott er vara, sade Cecilia. Jag förstår ert sätt att se, naturligtvis, men jag tror att också ni betalar för högt pris för den där sämjan med familjen.

Man hörde tamburdörren öppnas, steg och röster, det var Dicks mor, som kom.

— Vad tycker ni att jag skall göra? frågade han brådskande och förlägen.

— Ni skall tala med Pennskaftet, innan ni far till Östergötland, svarade Cecilia bestämt. Ni kan ju ligga ovanpå, tillade hon med ett litet småleende. Farväl, Dick, vi skall hoppas att allt går bra.

— Hälsa Pennskaftet, bad han ivrigt, när hon reste sig. Säg henne att, ja, hon förstår nog alldeles av sig själv — — —

— Jag törs inte hälsa henne, svarade Cecilia och skakade på huvudet, detta får ni aldrig låta henne veta.

Han teg, först när Cecilia var utom dörren, runno orden till för honom. — Hon skulle bara veta, tänkte han, hur jag älskar henne, hur jag gråtit av längtan, hur jag försmäktar, hur jag drömmer om att se henne, om ingenting annat.

Dörren öppnades, modern och systern kommo in för att från fönstret få kasta en blick på den eleganta damen, som gått förbi dem i tamburen och hälsat, som om det varit den naturligaste sak i världen, att hon besökt Dick.

— Vem tror mor det är? frågade flickan.

— Jag skall fråga Fredrik, svarade modern icke utan värdighet. Fredrik, vem var det fruntimret?

— Det var en rösträttskvinna, svarade Dick, som såg helt upplivad och mycket förströdd ut.

Modern rätade på sig: — Det får jag säga var mycket märkvärdigt.

— Å, vet mor, sade flickan, som under fem veckors vistelse i huvudstaden börjat bryta skarpt på stockholmska, så märkvärdigt tycker jag inte, för jag har hört sägas, att de skall leva alldeles à la Strindberg.

Hon hade icke sett, hur Dick rest sig upp i sängen.

— Du kunde tacka din Gud, om du vore som en av dem, sade han allvarligt, och om du understår dig att säga ett enda ord till om dem, som jag har hedern att kalla mina vänner — — —

De båda kvinnorna utbytte en blick: inte ens deras Fredrik hade tydligen kommit oskadd ur alla de farligheter, varpå Stockholm var så rikt.

— Jag tror jag måste tala med dig, Fredrik, sade hans mor i allvarlig ton.

Dick suckade, han var inte van vid moralpredikningar av något slag, men han var van vid Pennskaftet, bortskämd av hennes ömhet.

Det visade sig nu, att Dicks värdinna gjort antydningar om en ung dam, som förr brukade besöka arkitekten så gott som dagligen, »men sen frun kom, bara telefonerade hon».

— Är det sant, Fredrik? sade gumman, där hon satt rak på sin stol, ännu med psalmboken i handen och hatten på.

— Ja, mor, men du kan inte tro — — —

— Rätt är rätt och synd är synd, avklippte modern kort, och jag hade trott, att du skulle lärt bättre.

— Mor kan inte tro, vad vi håller mycket av varandra, började Dick blygt.

Det pinade honom outsägligt att tala om Pennskaftet med modern.

Gumman låtsade, som om hon inte hört.

— Det vore ju gott, om du kunde få dig ett ordentligt levebröd och gifta dig, sade hon.

Dick blev med ens själaglad, han hade icke trott, att modern skulle se så klokt och försonligt på saken.

— Ja, vi önskar ingenting högre, sade han glatt.

Gumman stramade till borta på stolen.

— Om nu någon hederlig flicka vill ha dig, sade hon.

— Vad menar mor? frågade Dick förvirrad, vi har ju, jag — — —

— Jag sade en hederlig flicka, hörde du ju.

Dick var van vid Pennskaftet och hennes vänner, vilka höllo kvinnornas solidaritet och lojalitet mot varandra för ett av de främsta buden. Hans själ fylldes av bitterhet och blygsel, när han hörde sin präktiga mor, »ett mönster av gudsfruktan», råda honom att lämna den kvinna, som höll av honom och tillhörde honom, för att gifta sig med en »hederlig flicka». Hans duktiga, uppoffrande, söta lilla Pennskaft!

— Mor, sade han, men om du bara tänker en enda gång på hur illa jag då skulle göra den flickan, som — — — håller av mig?

— Å, sade modern strävt, när man ger sig in i något sådant, så har man nog klart för sig hur det skall sluta. Hon är väl kanske van att byta för resten — — — Ja — — — jag är bara en enkel, gammaldags kvinna — — —

Dick var inte van att opponera sig mot sin mor, än mindre att tillrättavisa henne, men han var dock icke en pojke, han var en man, och en man tålde icke höra sin älskade skymfas.

— Jag låter ingen tala så om den jag håller av, sade han mycket bestämt, hon skall bli min hustru och bära mitt namn, och jag vet, att jag knappt är värd henne. I morgon kommer hon hit, om hon kan förlåta mig, att jag hållit henne borta så länge, men jag trodde det var bäst så. Om mor vill, att jag någonsin mer skall komma hem eller låta höra av mig, så tag väl emot henne, men kan inte mor det, är det bäst ni reser hem igen, så att ni icke träffas. Hon kommer att vara här var dag, om hon vill.

Han lade sig ner på kudden igen, litet feberaktig och upprörd, men mycket nöjd med att konflikten var löst, och att det nu blott fanns en väg för honom att gå. Just nu förstod han icke, hur han kunnat vara så ängslig för de sinas ogillande, varför det varit honom mera angeläget att ställa dem till freds än att ha Pennskaftet hos sig. Han tyckte, att han själv varit så enfaldig som Pennskaftet kanske hade sett honom, och undrade, hur han skulle få henne att förstå, när han icke längre själv förstod. Han insåg icke, att det var två generationers uppfattning av rätt och orätt, som brutit sig mot varandra, och att, när den yngre segrade, det band brast, som hittills givit modern makt över sonen.

Men den gamla, som alltjämt satt stilla med psalmboken i hand, hade förstått.

— Så reser vi väl i morgon, sade hon tungt och gick därpå ut ur rummet utan att se på Dick.