Pennskaftet/Kapitel 22
| ← Kapitel 21 |
|
Förlagsreklam → |
XXII.
En vinter hade åter gått, man hade hoppats, när man stod vid dess början, att hinna med hela oceaner av arbete, men nu var det vårdagjämning, och man fann, att en oskattbar tid hade flytt, utan att man lyckats sopa sitt arbetsbord rent; det var snarare ännu mera överlastat än förr. Nya problem hade dykt upp, om vilka man icke anat det minsta, och dagarna hade smulats sönder av det obeskrivliga arbete, som icke kan undgås eller uppskjutas, men som mänskligt att döma lämnar så få spår efter sig, och som är så litet glänsande att uppvisa som resultat. Ingen hade gjort några underverk, icke ens riksdagen, som befanns vara så tämligen lik den förra. Men man hade hållit det hela gående och lyckats visa, att man icke ämnade förtröttas, om det var vad motståndarna hoppades på.
Dragarlaget måste skratta, när det träffades, så slitet och trött såg det ut överlag av kvinnosak och brödförvärv, och det var betecknande, att man allt oftare dryftade frågan, hur man skulle kunna skaffa nytt folk till hjälp i arbetet, som ökades för varje dag. Under vinterns samhällskurser hade Kerstin Vallmark, som varit den ledande kraften, lyckats samla några unga flickor, som man tänkte ta till, när hösten kom, och man emotsåg dem med glädje, blandad med något som liknade vemod, väl dolt djupast inne i hjärtat.
En dag samlade Cecilia dem alla till middag, ställde plötsligt fram Pennskaftet mitt ibland dem tvang det att berätta, att nu skulle det gifta sig. Det borde icke ha varit någon hemlighet, eftersom det redan lyst en gång i kyrkan, men det hade icke fallit någon in att fästa sig vid vilka ceremonier en viss Barbro Magnus underkastade sig, så snart som det inte uttryckligen gällde Pennskaftet.
Flickan var själv för generad för att kunna ge akt på vad intryck underrättelsen gjorde på var och en särskild medlem av Dragarlaget, men Cecilia, som såg bättre efter, lade med ett leende av stolthet och belåtenhet märke till det betecknande faktum, att där var kanske blott en enda av dem, som icke blev förvånad, men ingen enda, som icke blev glad.
Mest överraskad var kanske Kerstin Vallmark, trots det att höstens händelser lärt henne, att icke allt var så enkelt, som hon hittills föreställt sig.
— Jag får svälja en hel vecka, innan jag kan få det här i mig, sade hon. Nej, Pennskaft, skall du verkligen gå ifrån oss?
— Tvärtom, sade Pennskaftet, som stred med sin längtan att omtala för Kerstin, att »din bror» och den omtalade arkitekten voro identiska, tvärtom, jag kommer att kunna göra mycket mer nytta än förut, eftersom jag skall lämna det dagliga och nattliga släpgörat på tidningen och koncentrera mig på att skriva om rösträtt och kvinnosak. Hon föreföll själv så förtjust åt denna idé, att ingen kunde ana, hurusom den var det slutliga resultatet av en kompromiss med Dick.
— Du har en redlig vilja, sade Jane Horneman, men jag tror, att du gör upp räkningen utan din man. Tro mig, de flesta av dem vill ha beundran på övertid, till en början åtminstone. Jag känner många, som har haft lika stolta planer som du, men som varit tvungna att avstå från att realisera dem.
— Jag gifter mig väl inte med en vanlig germandrull heller, sade Pennskaftet med orubblig övertygelse.
Det blev en glad afton. Pennskaftet, som till sin stora tillfredsställelse var så gott som det enda samtalsämnet, måste höra mycket skämt och många förmaningar att uppfostra man och barn i den sanna läran och se till, att hon delade rättvist mellan sina söner och döttrar, som det hövdes en av Dragarlaget.
Pennskaftet lovade frikostigt att göra allt vad man fordrade av henne och tillbakavisade harmset varje förmodan att hennes vackra föresatser kunde stöta på motstånd hos Dick, när det komme till förverkligandet.
Det var först när avskedet skulle äga rum, som det plötsligt kom en stämning av allvar över sällskapet.
— Farväl, sade Pennskaftet, det dröjer en tid innan vi ses igen.
— Seså, en tid? sade Kerstin genast misstrogen.
— Ja, svarade Pennskaftet, icke utan en viss okonstlad värdighet.
— Hon har rätt, avgjorde Ester Henning, jag hade heller inte kunnat gifta mig på en frukostrast, som tydligen Kerstin finner det enda riktiga, ifall det nu överhuvud skall ske.
— Men jag kommer tillbaka, flickor, sade Pennskaftet med tårar i ögonen.
— Välkommen åter då, sade de, och när de gingo utför trappan, sade Kerstin hoppfullt: — Ni skall se, att hon kommer, hon har för gott stoff i sig för att låta släcka ut sig som ett ljus.
— Vi får väl se, Anna Gylling log sitt gamla leende; om man haft tillfälle att se, hade man kunnat ge akt på, att det var vemodigare än vanligt, icke så bittert men oändligt mera sorgset.
Men Kerstin Vallmark hade uppfångat det skeptiska i tonfallet, det retade henne, och snart var dispyten mellan de båda vännerna i full gång.
Pennskaftet blev ensam kvar hos Cecilia, hon skulle ligga över till nästa morgon, för sista gången.
Hon hade nu gått in för att göra aftontoalett, medan Cecilia, satt ensam kvar i sitt arbetsrum, Genom den halvöppna dörren hörde hon Kristin och Pennskaftet utbyta åsikter, under det håret omsorgsfullt borstades för natten. De två hade haft mycket att rådgöra om, alltsedan den underbara dag på nyåret, då Dick kom med sin lugnaste uppsyn men nästan mållös av glädje och omtalade, att han blivit tagen som kompanjon i en arkitektfirma på så goda villkor, att mindre hade dugt att sätta bo med.
— Jag har tänkt, sade Pennskaftet, som ville vara riktigt älskvärd och med stor självövervinnelse började ett samtal om annat än sin egen glädje, jag har tänkt ut ett sådant bra sätt, på vilket Kristin lättvindigt kan åka in i Historien tillsammans med sin fröken, vore inte det bra?
— Jo, sade Kristin, om det är någonstans som min fröken måste, så vill jag allt gärna krångla mig med, för det vet fröken, att min fröken så väl behöver någon som ser till sig.
— Just det ja, sade Pennskaftet och såg ner, för att hennes leende icke skulle synas i spegeln. Men jag skall säga, det är inte en så lätt sak, att komma in i Historien. Jag vet bara ett sätt för Kristin, och det är, att bilda jungfrurnas rösträttsklubb. Känner Kristin de andra rösträttsjungfrurna?
— Joo då, sade Kristin, föga imponerad av tanken, och di är nog trevliga och bra, men vi har så litet att tala om, för ingen av oss kan skälla på våra herrskap. Augusta till Hornemans säger, att hon alltid skulle rekommendera en plats hos dem som är i rösträtten, men där är sällan någon ledig. Ja, inte hos arkitektens heller, för den skall jag då skaffa, när jag kommer hem till Simrishamn, och det behövs ju ingen förrän till hösten?
— Nej, det blir nog bra, men säg ändå, kunde ni inte samlas och tala om rösträtten, envisades Pennskaftet, som ogärna avstod från sin älsklingstanke.
— Ja, den där rösträtten, fröken säger, den skall vara så bra, men när alla människor får rösträtt och alla pigor med, så begriper jag inte vad det kan vara för värde med den, för den som är herrskap?
— Nej, Kristin, sade Pennskaftet och suckade, jag har missräknat mig på Kristin, vi skall inte tala om det mera. Jag kan inte lära Kristin något, men den sorgliga sanningen är att jag har en massa att lära av Kristin. Skall jag tvättas nu? Då kan jag passa på och lära mig, vad de olika kroppsdelarna heter på köksspråket, så att jag vet, när jag skall gå ut på torget och köpa mat. Visa mig till exempel brässen. Hon var mycket stolt över ordet, som hon lärt den tiden då Dick ännu var sjuk. Kristin dammade till henne med borsten om den mjuka halsen.
— Å, inte sitter brässen där? Jaså, ja visa mig då kottlettraden. Sitter inte den nånstans på ryggen?
— Jo, Gud hjälpe fröken, det gör den visst det, suckade Kristin och såg ömkande ner på den lilla nakna vita grodan i duschbaljan.
— Det gör för resten detsamma, om jag lär mig mera, fortsatte grodan, för i mitt hus — Kristin skrattade och narrade grodan själv att i all sin värdighet dra på munnen — i mitt hus skall aldrig förekomma någon vardagsmat. Bort med husmanskosten! skall bli mitt valspråk.
— Kära fröken, hon kunde vara glad, om hon kunde bjuda på husmanskost alla gånger, sade Kristin högtidligt. Tänk på hur det gick med flickan, som trampade på brödet.
Och hon gav flickan en sådan kalldusch, att ett vrålande från patienten väckte Cecilia ur hennes tankar.
— Men barn då, vad gör ni där inne?
— Jag lär mig hushåll, kved Pennskaftet.
Några minuter senare låg hon i sin säng, hårdhänt omstoppad ända upp till näsan av Kristin, som nu snöt sig högljutt ute i köket.
Cecilia kom in för att säga god natt. Pennskaftet såg, att hon hade gråtit, ehuru hon log med svidande ögon. Hon kom fram och satte sig på flickans sängkant.
— Det är sista gången Pennskaftet är hos mig så här i all enkelhet, började hon.
Pennskaftet protesterade livligt: — Du gör mig hemsk i hågen, när du säger så där, Cecilia.
— Jo, Pennskaftets dagar är räknade, du kan väl inte springa omkring med det öknamnet, när du blir gift.
— Men jag kan aldrig bli en riktig fru i själen, Cecilia, och då så —
— Vänta du, det blir nog skillnad även i själen, kära barn. Och i vårt umgänge också. Emellertid, nej, seså, det är inte fråga om ett avsked, se inte så förskräckt ut. Hör på, Pennskaft, du har blivit min käraste vän, och du skall få en bröllopsgåva av mig till tack och till — hon talade långsamt, som då man med yttersta ansträngning behärskar sin röst.
— Har inte Kristin fållat alla mina servetter och handdukar, och har inte du rustat ut mig, som om jag vore din dotter, sade Pennskaftet och slog armarna om Cecilias hals, utan tanke på att hennes ord kunde göra ont.
— Som om du vore min dotter, upprepade Cecilia, ja, och då passar det ju — här skall du få det bästa jag har att ge dig — hon öppnade sin hand, där hon dolde ett gammalt opalsmycke i guldinfattning, som Pennskaftet aldrig hade sett. Pennskaftet tog det, alldeles hänryckt, inne i hennes hand glödde opalerna som eld på bottnen av en sjö.
— Du ser att mitt namn är ingraverat här, sade Cecilia.
— Cecilia Bech, läste Pennskaftet, men skall du verkligen ge mig något så vackert? Du måste ju själv vara mycket glad åt det?
— Nu skall vi prova det, sade Cecilia med en forcerat munter röst. Bland spetsarna på Pennskaftets nattdräkt lågo opalerna vita som tårar och is, flickan gjorde en otålig rörelse.
— Jag kan ju inte se, hur det tar sig ut.
— Det är riktigt vackert, sade Cecilia och log. Du skall strax få en spegel. Men hon rörde sig inte för att hämta den.
— Det är mycket gammalt, sade hon.
— Ja, sade Pennskaftet.
— Praktiskt sett är det ju odödligt.
Pennskaftet teg, hon visste icke vad som kunde vara lämpligt att säga.
— Jag skall dö, fortfor Cecilia på samma långsamma sätt, som hon förut talat. Jag antar att det skall dröja en tid ännu, spruckna krus håller alltid längst, det är nu ett faktum. Men jag skall dö, efter det jag först varit mycket ensam.
Det var ett underligt tal, tyckte Pennskaftet, när det gällde en present. Alla skulle ju dö.
— Jag skall dö alldeles som den barnlösa måste dö. Mina tankar skall dö, mitt hjärta skall dö, min sorg skall dö, hela mitt väsen, förstår du?
Pennskaftet nickade.
— Men smycket skall leva. Det är det enda, som jag hållit i min hand, ägt och burit på min kropp och varit vacker tillsammans med, som skall finnas, som skall lysa i solen, som andra skall glädjas åt, då jag är borta.
— Ja, sade Pennskaftet. Hon förstod nu.
— Därför skall du förvalta det, du som själv har odödligheten i din kropp. Nya generationer skall länka sig vidare vid dig, så långt vi kan tänka och mycket längre än vi kan se.
— Kanske det, sade Pennskaftet.
— Jag är en brusten länk, vid vilken ingen ny kan fästas, jag kan leva ändå min tid, det vore ju pretentiöst annars, men jag vill att du skall äga det enda av mig, som skall finnas kvar, du och de som kommer efter dig. Smycket och jag har haft vårt, men nu är det som om jag gåve det i livets hand.
De sista orden voro knappt hörbara. Hon gick sakta ut och stängde dörren efter sig. Där satt Pennskaftet i sängen med smycket om halsen. Hon löste stilla av det och satt och såg på stenarna, som skiftade mellan glädje och gråt i hennes hand. Mellan glädje och gråt, som hon själv.
— Mitt hjärtas älskade, sade hon. Och somnade med smycket tryckt mot sitt hjärta.