Pennskaftet/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 20
Pennskaftet
av Elin Wägner

Kapitel 21
Kapitel 22  →


[ 259 ]

XXI.

Spänningen under valkampanjen hade varit så stark, att det var blott vad man kunnat förutse, när den följdes av en tids reaktion hos rösträttskvinnorna i form av bestämd motvilja mot allmänna intressen. Det påstods, att hela Dragarlaget, Kerstin Vallmark, som inte kunde hålla i en nål, naturligtvis undantagen, lagt sig till med stora handarbeten, och det viskades till och med om att några av dess medlemmar varit sedda icke en men flera gånger på operan och teatern.

— Vi måste vänta, sade man för att urskulda sig, till dess denna välsignade riksdag vi trälat så för, sammanträder och visar vad den för i skölden.

Cecilia hade icke heller på länge hört av Ester Henning, som annars aldrig brukade tåla att någon gick overksam, då denna en dag ringde på och frågade, om hon hade lust att ställa sig upp som kandidat vid styrelsevalet i nästa vecka.

— Har ni ingen bättre? frågade Cecilia tillbaka, men kunde inte hindra, att hennes röst förrådde hur smickrad och glad hon i själva verket kände sig.

— Någon bättre? Nej, då hade jag inte frågat dig. Avgjort alltså. Tack skall du ha. Någon av [ 260 ]oss föreslår dig, och jag förmodar, att det kommer att gå av sig själv.

Men det gjorde det inte.

Samma afton sammanträdde styrelsen hos Ester Henning, som tillkännagav, att frågan om besättande av den lediga platsen inte behövde bereda några svårigheter, Cecilia Bech hade redan lovat att gå in i styrelsen.

— Det var ju förträffligt, sade Jane Horneman och Kerstin Vallmark av uppriktigt hjärta, och de tycktes uttrycka den allmänna uppfattningen bland styrelsen. Så mycket mera oväntat föreföll det, då man plötsligt hörde fröken Adrian: — Ordförande, det får inte ske.

Förvånade ansikten vändes mot fröken Adrian, som mötte alla indignerade miner med ett olycksbådande lugn.

— Det är föreningens sak att välja sin styrelse, som fröken kanske minns, svarade Ester Henning minst lika lugnt.

— Men jag opponerar mig, upprepade fröken Adrian, som om saken därmed varit utagerad.

Hon såg ut som om hon trodde, att hon höll kollegium och satte sedebetygen.

— Varför då? frågade Kerstin, som inte märkt Ester Hennings varnande blinkning.

— Jag hade trott, att mitt ord skulle vara nog för att förhindra ett beklagligt missgrepp. När jag sätter mig emot fröken Bechs inval, så har jag mina skäl

[ 261 ]— Ordförande, sade Kerstin Vallmark. Hon var mycket het, en situation som denna kom hennes gamla sår att blöda på nytt.

— Adjunkten Vallmark, sade Ester Henning ceremoniöst.

— Fröken Adrian har gjort vår sak stora tjänster genom sin energi och sin osparda möda, när det gällt att skaffa — »skrämma» tänkte de andra — pengar och annat ur våra motståndare, men jag måste i alla fall säga här öppet, att det är ohederligt att göra en person misstänkt med stöd av sin auktoritet, när man vägrar att ge skäl.

— Instämmer, sade hela styrelsen, endast Jane Horneman och fröken Adrians opersonliga vän inom styrelsen tego.

Det följde en allmän, pinsam tystnad. Fröken Adrian, ännu röd i ansiktet, stirrade djupt kränkt rakt framför sig.

Slutligen övervann hennes vän sin fruktan för att uppträda i en impopulär sak, tack vare sin fruktan för fröken Adrian, och sade, litet svävande på målet: — Kunde vi inte finna någon, vars namn väckte mindre tvekan, om vem vi kunde vara säkra, att hennes — — — hon inte skulle kompromettera rörelsen utåt — — — bland de mera nogräknade — — —

— Nå, äntligen en upplysning, sade Kerstin Vallmark hastigt, fröken Bech anses skola kompromettera rörelsen. Jag undrar om den sista talarinnan [ 262 ]vet, att det är den värsta beskyllning, som kan träffa någon i vår krets?

— Man kan inte vara nog försiktig, sade en röst, som adjunkten till sin omätliga häpnad fann komma från Jane Horneman.

— En gång lyckades ni störta en av våra bästa krafter, emedan hennes man satt inne för tryckfrihetsbrott, sade Kerstin, som kämpade hårt för att bibehålla sin fattning. Men jag trodde att vi hade kommit litet längre i frisinne och rättvisa sen dess, vi som ändå skulle höra till de mest upp- lysta.

— Fröken Bech har syndat själv, svarade nu äntligen den djupt förorättade fröken Adrian och lade händerna i kors över magen, som om saken i och med dessa ord av hennes mun vore för alltid färdig.

— Är det någon, som har något vidare att tillägga, inföll Ester Henning hastigt och med en blick, som Kerstin Vallmark äntligen kände igen och förstod.

När sammanträdet nu alltså var officiellt slut, vände sig Kerstin till ordföranden och frågade, om denna hade något emot, att hon nu toge Adrian i enrum?

— Jag ber dig därom som om en väntjänst, svarade Ester Henning med en liten obarmhärtig glimt i ögonen. Men du förstår, vi brukar ju inte diskutera skvallerhistorier på våra sammanträden.

[ 263 ]Kerstin rusade ögonblickligen ut och fick fatt i fröken Adrian i tamburen. Innan den förbluffade gamla damen hade hunnit värja sig, fick hon henne in i det tomma mottagningsrummet.

— Nu, fröken Adrian, sade hon bestämt, som om den myndiga skolfröken aldrig varit van vid annan behandling, nu kommer ni inte ut, förrän ni visat klara papper med avseende på fröken Bech.

— Det ville jag helst slippa, svarade fröken Adrian, men ovanligt spakt, ty hon önskade ju ingenting högre än att få berätta vad hon visste.

— Nå, sitt här då och berätta, bry er inte om grannlagenhetsskäl, när jag direkt ber er.

— Jag tar himmeln till vittne på att jag blivit tvingad — — —!

— Ja, gör det, den är ett tystlåtet vittne, skynda er nu.

— Jag hade tänkt, att det var meningen att rösträttsrörelsen skulle ledas av oförvitliga kvinnor, började fröken Adrian.

— En ny upplysning alltså: Cecilia Bech är inte en oförvitlig kvinna. Det är utmärkt, snart har vi hela sanningen.

— Jag kallar inte den oförvitlig, som har levat i hemlighet tillsammans med en man.

Kerstin bleknade litet: detta hade hon inte väntat.

— Jag har fått höra det helt nyligen, sade fröken Adrian, som mycket väl märkte, att hon imponerat. Det var annars under hennes seminarietid, kan man tänka sig, då hon åtnjöt kostnadsfri undervis[ 264 ]ning av staten för att göras kvalificerad att handleda ungdomen. Ja, den — — — där — — — personen lämnade henne också snart nog, som man inte kan undra på, han kunde ju inte ha aktning för en sådan kvinna.

— Varför gifte hon sig inte? frågade Kerstin Vallmark tafatt. Enligt hennes uppfattning var en kvinna antingen gift, och då var ju redan det ganska egendomligt, eller var man som hon själv.

— Ja, sade fröken Adrian, som med riktig instinkt kände sig ha övertaget, hade hon varit anställd i min skola, när jag fått veta detta, så hade jag inte endast kört henne därifrån ögonblickligen, men givit henne ett sådant tjänstgöringsbetyg, att hon inte kunnat söka någon annan plats i hela riket, och så vill ni ha in henne i vår styrelse!

Kerstin Vallmark kunde ingenting svara, hon var alltför häpen. Herregud, hon var ju bland bildade kvinnor, och ändå — — —

Inne i Ester Hennings eget mottagningsrum sutto Jane Horneman och den just tillstädeskomna Anna Gylling i avvaktan på utgången av samtalet mellan fröken Adrian och Kerstin.

Hon öppnade dörren med en lustig blandning av besvikenhet och förargelse målad i sitt ansikte.

— Nå — — —?

— Det var en gammal erotisk historia, sade hon generad. Hon lär ha haft en förbindelse — ja, ni förstår, ett verkligt förhållande under seminarietiden — — —

[ 265 ]— Vi förstår, sade Ester Henning med ett leende.

— Nå, gudskelov, sade Anna Gylling med en djup suck av lättnad, så är hon ändå inte så olycklig, som jag hade tänkt mig.

Kerstin såg osäker från den ena till den andra.

— Så får vi se till, hur vi bäst kan hålla Cecilia om ryggen, sade Ester Henning eftersinnande.

— Nu vet jag, att somliga av er kommer att förakta mig för tid och evighet, började Jane, och tårarna kommo henne i ögonen, men jag tror, att vi inte kan göra Cecilia eller rörelsen en bättre tjänst än att avstå från hennes kandidatur just nu. Gör man det, kommer Adrian att tiga — — —

— Jaså det tror du? Anna Gylling skrattade.

— I motsatt fall, kommer hon att sprida historien för alla vindar för att göra henne omöjlig vid valet.

— Jag tycker det vore blodig synd, sade Anna Gylling och skrattade på nytt, att försumma detta tillfälle att få en måttstock på vår förenings moraliska nivå. Det är nu min mening.

— Ja, sade Jane Horneman upprörd, hon kan ju bli vald, och då kommer jag att av min familj få höra, att vi lägger oss vinn om att välja in lättfärdiga kvinnor i styrelsen, och sen kommer detsamma att sägas vid behandlingen av saken i riksdagen, om inte i första kammaren så i dess press. Jag talar som en bracka, men jag vet, att också en bracka stundom kan ha rätt.

[ 266 ]— Ja, nog talar du som en bracka, men du har ändå inte rätt, sade Ester Henning.

— Herregud, jag vet visst att det är en missklädsam attityd av mig, men jag tänker på rörelsens framtid, sade Jane Horneman litet stött.

Ester Hennings ögon började flamma.

— Vi älskar alla vår sak, sade hon, ja, du också det måtte jag väl veta. Men skall vi då ha så litet förtroende till den, att vi tror den ramlar, om sådant folk som Adrian och hennes likar undandrar den sitt värdefulla stöd? Adrian, som egentligen blott önskar rösträtt av personligt högmod, medan alla de, som verkligen korsfäst sin själ för rösträtten, gärna skulle avstå från den för sin personliga del, om de därmed kunde tillförsäkra den åt dem av sina systrar, som behöver den bättre.

— Mycket bra, sade Anna Gylling lågt. Det såg ut, som om hon menat allvar.

— En rörelse, sade Ester Henning, vars hjärta var fullt, en rörelse, som vaknat i de kvinnors hjärtan, som var de starkaste och största på sin tid, och som sedan burits fram av tiden som på en vågkam — beroende av konvenansens godtycke, Adrians godtycke, det är ju groteskt.

— Du sade ju själv, att den burits just av de starkaste och största kvinnorna, inföll Kerstin, som inte tagit parti i saken ännu, men som aldrig kunde låta bli att märka ord, alltså menar du väl, att det inte är likgiltigt, vilka kvinnor som nu bär upp deras mantel?

[ 267 ]— Nej, sade Ester Henning, det är just också vad jag menar. Bara det att jag inte anser dem nödvändigt starkast och bäst, som inte törs gå sin väg rakt fram, men som tittar åt höger och vänster, mest åt höger förstås, för att se vad folk skall säga. Låt det bara komma dit att folk ingenting alls har att säga om oss, och se så hur långt vi kommer! Och glöm inte att vi diskuterat varken ett brott eller en illojalitet, endast något som inte det minsta angår oss.

— Men tänk då på — — —

— Ja, jag tänker nog. Jag tänker att skall de Adrianska synpunkterna bli rådande, då är inte framtiden med oss och jag kan inte längre arbeta med er.

— Du menar inte, att du går din väg, sade Jane Horneman hjärtängslig.

— Om det blir som du ställer i utsikt, jo!

— Det kan du inte, sade Anna Gylling lugnt. Du och rörelsen kan inte skiljas åt, även om ni ville. Man sliter som bekant inte ut sitt hjärta ur bröstet.

— Nej, men om jag går hän och komprometterar mig i sällskap med Cecilia Bech, kan man nu tänka sig — Cecilia Bech! så har jag inte längre något val.

— Försök du det, sade Anna och skrattade, du kommer ändå aldrig att få tid till att göra det tillräckligt grundligt.

[ 268 ]— Ester Henning har rätt, sade nu plötsligt Kerstin Vallmark, som funderat skarpt, en blick på historien visar detta. Och jag förmodar att vi lätt skall kunna få Cecilia vald, om vi föresätter oss. Svårare saker har vi ju åstadkommit tillsammans. Jane Horneman, som jag skall tala med senare, får för sitt samvetes skull vara passiv.

Morgonen innan årsmötet skulle äga rum låg Pennskaftet i sin säng och log nyvaken med öppna ögon mot ljusstrimman från fönstret, som bådade en ny dag av lycka, denna lycka, som var henne dyrbar som ett barn, vid vars sjuksäng man vakat.

Dicks portar stodo åter öppna, och återseendet hade varit så enkelt, så fattigt på ord, så rikt på glädje, som det först kan bli, då man riktigt håller av. Vad de skämtat över Cecilia, som glort sig så onödiga sorger, Pennskaftet hade redan alldeles glömt alla de underliga tankar, som jagats bort av det första egenhändiga budskapet från Dick.

— Vilken värld, tänkte hon, Dick — — — och det hände saker — — — prinsessan Charlotte hade rest ifrån sin ärkehertig, och i morgon skulle man stuka fröken Adrian!

Hon ryckte till för en häftig ringning på sin dörr, låg stilla, fick en ringning till, sprang upp med den skräck, som finns så nära dem, som nyss genomgått en smärta, och skaffade sig genom brevlådsklaffen i dörren visshet om att hon kunde öppna.

[ 269 ]— Vad i hela världen, Klara, sade hon, brinner hushållsskolan ?

— Spring och lägg dig skall du få höra. Har du läst tidningen?

— Nej, jag har nyss vaknat.

— Läs då, nej, seså, det är ingenting ledsamt. Ja, just där.

»Prinsessan Charlotte i Stockholm?»

Sedd av en person utanför Allm. tidningskontoret.

Förnekar vid tillfrågan förvirrad sin identitet och försvinner.

— Ja, ja, sade Pennskaftet andlös. »Klädd i en skräddarsydd mörkblå dräkt och svart filthatt med vita fjädrar — — —?» Men herregud, Klara, det är ju — — —

— Jag, ja, sade Klara med en bister tonvikt på jag. Du vet, jag har roat mig med att gå kammad som prinsessan, och här har jag för det.

— Är du alldeles säker? frågade Pennskaftet med handen på telefonluren bredvid sängen.

— Säker? Där står en herre i går eftermiddag och tittar på mig, jag köpte Berliner Tageblatt, just för att läsa om prinsessan. Nå, att en herre tittar på mig — — — du förstår — — — Men så går han rakt på mig: »Vous êtes la Princesse Charlotte?» säger han mycket bestämt. Jag blev så häpen, förstår du, man är alltid ett nöt, så jag rodnade och svarade: »Vous, vous trompez, monsieur», och sprang min väg. Jag trodde han skulle [ 270 ]följa efter mig, men det gjorde han inte, han telefonerade förstås sedan till telegrambyrån, och nu går det ut över världen.

Pennskaftet stirrade liksom förstenad en lång stund.

— Tack skall du ha, Klara, som kom hit, nu har du gjort mig en tjänst, som är mycket större än du anar. Du kan inte tro, vilken förtjusande artikel jag skall göra av det här, men du är så god och håller dig inne i dag, du skall få mat och all vad du vill i dag, och jag skall telefonera till hushållsskolan att du är sjuk. Nu måste jag upp. Hon satt redan och dinglade med benen över sängkanten och händerna knäppta för den gode journalistens bön, då hon förvånade Klara med att plötsligt suckande krypa ner igen och dra upp täcket över axlarna.

— Nej, sade hon, det får tusan göra och inte jag. Jag känner henne inte så mycket, och jag skulle aldrig rymma från Dick, men Dick är heller ingen hertig han. Och hon sitter väl just nu gömd nånstans, som en fågel, som spåras av hundarna. Låt dem komma hit och jaga henne, låt dem komma på villospår — — — jag går miste om äran, och Gud skall veta, att det är hårt, men hon är ju ändå ett kvinns!

Klara kom ihåg att detta: »hon är ju ändå ett kvinns», var den enda förklaring Pennskaftet ansett sig behöva ge över sin hjälpsamhet mot henne själv, och hon fick tårarna i ögonen borta vid [ 271 ]spritköket, när hon förstod att detta var den enkla synvinkel, varur Pennskaftet betraktade prinsessor och prostituerade.


När Pennskaftet steg in i K. F. U. K:s stora sal, var trots den tidiga timmen salen rätt väl besatt. Det hade tydligen gjort sitt till att en av de dagliga tidningarna samma morgon kommit med en artikel, där man till rösträttskvinnornas stora häpnad helt omotiverat framhöll vikten av att rösträttsrörelsen leddes av oförvitliga kvinnor. Man skulle kunnat tro de förfärligaste saker, och endast de invigda visste ju, att detta var Adrians verk, Adrian som begagnat sig av den tjocka författarinnar från Bengtssons pensionat.

Pennskaftets inträde väckte en viss uppmärksamhet, man såg genast att hon befann sig i hög stämning, att hon visste något, att något skulle hända. Kort därpå inträdde Kerstin Vallmark med röda kinder och i samma minut fröken Adrian med sina anonyma brev, som voro flera än vanligt, och hastigt spridde sig över hela församlingen. Från sin plats iakttog Pennskaftet, hur en viss oro började bli märkbar å de platser, där sällskapet slagit ner, men nya föreningsmedlemmar inträdde oupphörligt, och församlingen var alltjämt en blandning av invigda och undrande ansikten. Kerstin Vallmark gick omkring och delade ut order utan att inlåta sig på några förklaringar, och Pennskaftet måste skratta för sig själv, då hon såg, [ 272 ]hur många av dem, som blivit förmanade av fröken Adrian, gingo fram till vice ordföranden, Ester Henning, som med oföränderligt lugn gav dem besked med två korta ord. Även fröken Adrian märkte detta och blev allt rödare i ansiktet, ty hon visste mycket väl av erfarenhet, hur svårt det var att komma någon väg, om vice ordföranden satte sin nästan orubbliga auktoritet däremot.

Plötsligt vändes alla huvuden, där kom Cecilia in, ensam, litet böjd och oviss om hur hon skulle placera sig. Hon rodnade inför alla blickar, nickade åt vännerna, hälsade på fröken Adrian, som mätte henne från huvud till fot med den hederliga kvinnans omätliga förakt, och hamnade slutligen bredvid fru Horneman, som slagit sig ner på en avsides bänk.

När hon blev ombedd att gå in i styrelsen, hade hon prövat sig själv med den största omsorg. Det arbete, som var förbundet med uppdraget, ville hon mer än gärna ge, det var ju hennes enda glädje. Men inför möjligheten att rycka upp som ledare och ta ansvaret på sina skuldror kände hon sig olyckligt liten och obetydlig. Ju mer hon tänkte på saken, dess ansvarsfullare syntes den henne. Här omvandlade man i all stillhet samhällets grundtyp och flyttade om vikterna på vågskålen. De, som skötte om detta, borde väl vara folk av annat slag än hon, som varit blind i så många år och som aldrig skulle bli en hel människa som andra. Det var oändligt tungt att vara [ 273 ]ledare, när man visste med sig, att varje åtgärd, som företogs på ens ansvar, dock var en bit av kvinnorörelsens historia. Till slut funderade hon sig alldeles förkrossad, det var endast Ester Hennings resoluta: »vi har ingen bättre», som bestämde henne.

Valen stodo först på föredragningslistan. Styrelsemedlemmarna skulle kvarstå, så när som på en, man hade alltså endast en plats att besätta. När det kom till nämnandet av kandidater, reste sig Kerstin Vallmark och fröken Adrian samtidigt upp, men Kerstin hade i förväg antecknat sitt namn hos ordföranden, varför hon fick ordet först. Hon talade för Cecilias kandidatur med en värme och en mångordighet, som kom Cecilia att se upp och för första gången undra om hennes val på något sätt var hotat.

Så fort hon slutat, reste sig fröken Adrian, darrande på rösten av förargelse och nitälskan. Hon nämnde i sin tur en motkandidat, som hon förstod att förorda så, att ingen kunde undgå att begripa, hurusom hon enligt hennes mening hade alla de egenskaper Cecilia saknade: gott rykte, fast karaktär, oförvitlighet. Hennes vrede, hennes fruktan att trots allt misslyckas, föranledde henne att gå längre än hon avsett. Hon förstod, att hon ställt till en skandal, vars like aldrig förekommit på ett årsmöte, men hon satte sig ner med det stolta medvetandet, att hon gjort sin plikt.

Pennskaftet satt och stirrade oavvänt på henne, [ 274 ]utan att bry sig om att fröken Adrian till slut märkte det och reagerade.

— Vad tror du kan vara förklaringen till hennes uppförande? viskade hon darrande av vrede till Anna Gylling, som satt i närheten. Är det hennes manfolk, som varit så få och fåniga?

— Det är just likt en liten bortskämd flicka som du att genast komma med det, viskade Adrian tillbaka. Så lätt löser du nog inte den gåta, som bor i det Adrianska psyket.

— Det kan hända, att jag är en liten bortskämd flicka, och jag misstror alltid dem, som är sedliga med flit, envisades Pennskaftet.

— Det ligger nära till hands, svarade Anna, men på bottnen av deras oklara själar under all avundsjuka och viktighet ligger nog en aning om att där är en av kvinnopsykets landvinningar genom århundraden, som inte får förloras. De vill till varje pris vara rena.

— Herregud, vem vill inte det, sade Pennskaftet otåligt, endast man tänker inte så mycket på sånt.

— Du är mycket duktig, Pennskaft, svarade Anna, men du är fasligt ung. Ser du, nu Adrian, nej, inte precis Adrian, ty hon är elak, men du kan tänka dig någon med hennes uppfattning, som är en präktig och älskvärd människa, godhjärtad och allt vad du vill. Hon har lärt sig att vörda formerna som de enda, som kan rymma ett sedligt innehåll. De är för henne tecknet på den »höga ställning som kvinnan alltjämt intagit vid mannens [ 275 ]sida», och rubbar vi dem, då störtar vi oss själva med öppna ögon i fördärvet, det är hennes tro. Det hindrar ju inte, att det kan vara vår plikt att rubba dessa former i alla fall.

— »Höga ställning», citerade Pennskaftet förkrossad. Så underligt. Men, sade hon efter en stund, att Adrian burit sig exempellöst illa åt, det kan du väl inte neka till med all din kolossala objektivitet? Ser du, om man har tålamod med »sedligheten», fördärvar den allt. Vad är nu detta för dumheter, Cecilia, ingen kan leva ett renare liv än hon?

— Det vet de, men hon har gått utom formerna en gång, och det skall aldrig förlåtas. Du måste dock låta dem få ha något igen för sin egen dygd.

— Stackars älskade Cecilia, tänkte Pennskaftet och vågade för första gången en blick på henne. Till flickans stora häpnad och glädje blev den besvarad med ett leende, visserligen vemodigt, men ändå ett leende. Cecilia, som hon trott uppleva sitt livs bittraste stund. Hon förstod inte, att den stunden låg långt bakom henne.

Det prasslade med valsedlar, man lånade pennor av varandra, pratade och rådgjorde ovanligt livligt. Någon rörde knappt märkbart vid Cecilia. Det var fru Horneman.

— Tycker du inte, att detta är obehagligt, försökte hon litet besvärad.

— Å jo.

— Du kanske inte har tänkt på — — — vore [ 276 ]det inte bäst — — — stå upp och avsäg dig uppdraget.

Cecilia vände sig långsamt mot henne. Hennes ögon svartnade som en sjö i oväder.

Nej, sade hon.

Pennskaftet hade med yttersta uppmärksamhet iakttagit dem båda, och hennes triumf var outsäglig, då hon av minspelet såg att fru Horneman blivit avsnäst.

Det förekom henne fortfarande som en saga, hon visste ju icke, att för den, som en gång dömt och hängt sig själv, men på allvar, ett sådant anfall som Adrians inte gör något överväldigande intryck.

Det sista året hade väl förändrat Cecilias uppfattning av den måttstock, efter vilken man har rätt att döma en människa; med en ny känsla av kvinnovärdet hade kommit ett nytt sätt att se. Men en rest av blygsel, en bitter avlagring av alla de sorger, som runnit igenom hennes hjärta, hade alltjämt varit kvar, och det hade varit svårt att säga, hur hon skulle ställt sig till saken, om hon blivit påverkad under hand. Men här var det själva hennes harm, som räddade henne.

Denna domare hade icke någon värdighet, och den åsikt hon förfäktade syntes plötsligt absurd intill löjlighet. Här var en församling, som antogs innesluta de mest vidhjärtade kvinnorna i landet, och när man vågade resa sig inför den och säga, att den, som endast har sin oklanderlighet att [ 277 ]bjuda, är lämpligare att inta en ledarplats än den, som satt in sitt hela liv på rörelsen och gjort ett gott arbete, men som icke håller konvenansens mått, då måste ens själ även resa sig och säga: Nu är det nog.

Medan mötet knagglade framåt, och ordföranden hade all möda att få några beslut ur det förströdda auditoriet, som väntade på att få höra resultatet av rösträkningen, satt Cecilia, till synes oberörd, och upprepade för sig själv dessa samma ord: — Nu är det nog. Hennes liv var för alltid brustet, men därmed fick det också vara nog. De döda skulle icke stå upp, ungdom, hopp, oskuld och modersdrömmar, de skulle alla ligga kvar i sin stora gemensamma grav, men det finge vara nog med botgöring, blygsel och förnedring, nog, nog, nog!

Cecilia valdes med överväldigande majoritet, och när mötet var över omringades hon av sina vänner, till vilka fru Horneman nu med någon tvekan också slöt sig.

Hon tog emot lyckönskningarna och smålog mot alla; vad hon känt, då hela hennes förflutna liv för ett ögonblick skymtat för församlingen, frågade ingen, och ingen fick heller veta.

Hon förstod, att kamraterna skulle fira segern på någon restaurang, och att de gärna velat få henne med, om hon haft lust, men hon gick rakt hem med Kristin, som suttit i ett hörn av möteslokalen.

[ 278 ]— Nå, vad säger nu Kristin om detta? frågade Cecilia plötsligt.

Kristin funderade litet: — Ja, nog skäller di på varandra i Simrishamn också, men inte kallar di det för sedlighet, sade hon.