Prästen från Wakefield/Kapitel 15
| ← Kapitel XIV |
|
Kapitel XVI → |
KAP. XV.
Hela denna kväll och den följande dagen användes till fruktlösa försök att upptäcka våra fiender. Knappast en familj i vårt grannskap undgick misstanke, och var och en av oss hade vi våra skäl, som vi själva bäst kände till. Men medan vi voro upptagna av dessa ledsamheter, kom en av smågossarna, som lekt utanför, in med en portfölj, som han hade hittat i gräset. Vi kände strax igen den, ty vi hade sett mr Burchell använda den, och då vi närmare undersökte den, funno vi, att den innehöll några anteckningar om åtskilliga saker, men vad som i synnerhet väckte vår uppmärksamhet, var ett förseglat brev, på vilket stod skrivet: »Kopia av det brev, som skall tillsändas damerna på Thornhill Castle.»
Det slog oss genast, att mr Burchell måste vara angivaren, och vi rådslogo om, huruvida vi skulle öppna brevet eller ej. Jag var emot det; men Sofia, som sade, att hon kände sig övertygad om, att han var den siste, som skulle göra sig skyldig till en sådan nedrighet, höll bestämt på, att det skulle läsas. Hela den övriga familjen var ense med henne, och på deras enstämmiga begäran läste jag följande:
Den, som överbringar dessa rader, skall kunna säga er, från vem de komma: en, som åtminstone är en vän av oskulden och redo att förhindra, att den skall bliva förförd. — Jag hör, att ni har för avsikt att föra tvenne unga damer, som jag något känner, med er till London, under förebärande av, att de skola bliva edra sällskapsdamer. Då jag varken vill, att oskulden skall bedragas eller dygden besmittas, så gör jag er uppmärksamma på, att ett sådant steg skulle medföra farliga följder. Det har aldrig varit min sed att strängt behandla illa beryktade eller lösaktiga människor, och jag skulle inte heller ha tillgripit detta medel för att bringa min mening till vederbörandes kunskap eller att hålla räfst med dårskapen, om det inte gällde en förbrytelse. Tag därför emot en väns varning och tänk noga över följderna av att föra lasten och skammen in i ett hem, där friden och oskulden hittills hava härskat.»
Vårt tvivel hade nu fått ett slut. Helt säkert fanns där
något i brevet, som kunde passa in på bägge parterna, och
tadlet kunna lika väl passa in på dem, till vilka det var
skrivet, som på oss; men dess elaka mening var tydlig nog, och
vi gingo ej vidare i våra undersökningar. Min hustru hade
knappast tålamod att höra mig till slutet, utan avbröt mig
med de bittraste utfall mot brevskrivaren. Olivia var inte
mindre sträng, och Sofia tycktes alldeles häpen över hans
nedrighet.
Vad mig själv angick, ansåg jag det som ett av de skamligaste exempel på oförtjänt otacksamhet, som jag ännu hade träffat på, och jag kunde inte tänka mig någon annan orsak därtill än önskan att kvarhålla min yngsta dotter på landet för att lättare få tillfälle att träffa henne.
Vi sutto alla och ruvade på hämndtankar, då vår minsta gosse kom inspringande och berättade, att mr Burchell kom gående på andra sidan om ängen. Det är lättare att tänka sig än att beskriva de blandade känslor, som uppstå av harm över en nyss tillfogad orätt och glädjen över att hämnden nalkas. Vi ville endast förebrå honom hans otacksamhet, men beslöto att göra det på ett sätt, som skulle verka förkrossande på honom.
Vi voro alltså ense om att taga emot honom småleende och vänligt som vanligt, att tala med honom ytterligt förekommande i början och att underhålla honom på bästa sätt, men så mitt under detta falska lugn skulle vi komma över honom som ett jordskalv och överväldiga honom genom att förehålla honom hans nedrighet.
Sådan var vår plan, och min hustru åtog sig att sätta det hela i scen; ty hon ägde verkligen talang för slika föreställninger.
Vi sågo honom komma; han trädde in, tog en stol och satte sig. — »Vackert väder i dag, mr Burchell.»
»Ja, mycket vackert, doktor; men jag känner, att vi snart få regn, för det sticker i en liktorn.»
»Sticker det i era horn?» ropade hustru min och skrattade, men bad sedan om ursäkt, för hon var så tokig i att skämta.
»Det förlåter jag hjärtans gärna», svarade han, »ty jag försäkrar, att jag inte skulle ha märkt, att det skulle vara något kvickt däri, om ni inte hade sagt mig det.»
»Det kan ju hända, sir», sade hustru min med en blick åt oss, »för ni kan väl säga oss, hur många kvickheter det går på ett uns?»
»Ni har visst läst någon humoristisk bok på morgonen; det är mycket bra det där, med ett uns kvickhet, men jag hade dock tyckt mera om ett halft uns förstånd.»
»Det är nog möjligt», sade min hustru, som alltjämt smålog emot oss, fastän skrattet nu gällde henne, »ty jag har sett många män skryta med förstånd, fast de haft mycket litet av den varan.»
»Och ni har väl också», sade hennes motståndare »hört kvinnor prisas för kvickhet, som alls ingen hade?»
Jag började märka, att min hustru skulle komma att draga det kortaste strået och alls inte komma att uppnå, vad hon ville, därför beslöt jag att själv gripa in och behandla honom med mera stränghet.
»Både kvickhet och förstånd», sade jag, »äro värda mindre än intet, när de inte äro förenade med ärlighet; det är den, som ger varje människa sitt värde. Den hederlige, okunnige bonden är bättre än den falske filosofen, ty vad är både huvud och mod utan hjärta? En hederlig man är Guds ädlaste verk.»
»Denna utslitna sats av Pope», svarade mr Burchell, »har jag alltid ansett vara ovärdig en genialisk man och för att vara ett ömkligt uppgivande av hans egen överlägsenhet. Liksom böckers värde icke uppstår av deras brist på fel, utan av storheten i deras skönhet, så böra inte heller människorna prisas för deras brist på fel, utan för storheten hos dygder, som de äga, En lärd kan brista i klokhet, statsmannen är kanske stolt och krigaren grym, men skulle vi föredraga simpla hantverkare, som strävsamt knoga hela sitt liv utan vare sig beröm eller tadel, framför sådana personer? Då kunde vi lika väl föredraga den holländska skolans tama korrekta teckning framför den italienska penselns bristfälliga, men sublima och anderika alster.»
»Edra åsikter kunna vara riktiga, sir», sade jag, »om det finns härliga dygder och mindre fel ; men när det visar sig, att i samma själ finnas stora laster blandade med lika stora dygder, tycks det mig, som om en sådan karaktär vore värd förakt.»
»Kanske», sade han, »finnes det sådana odjur som de, vilka ni beskriver och hos vilka stora laster äro förenade med stora dygder; men jag har dock aldrig på min levnadsbana träffat slika exemplar; tvärtom har jag alltid funnit, att där det fanns en stor ande, där fanns det också ett stort hjärta.»
»Det tycks, som om försynen även i detta avseende har inrättat allt på visaste sätt, därigenom att den har minskat på förståndet, där hjärtat är fördärvat, och inskränkt förmågan, där det finnes vilja att göra ont. Denna regel tyckes också utsträcka sig till djuren. Småkrypen äro lömska, grymma och fega, medan de djur, som äro begåvade rmed styrka och klokhet, äro ädelmodiga, djärva och milda.»
»Allt detta låter mycket vackert», svarade jag, »och dock skulle det vara ganska lätt att i detta ögonblick peka på en man», — här såg jag stadigt på honom — »vars huvud och hjärta stå i föraktlig motsats till varandra. Ja, sir» fortsatte jag och höjde rösten, »det gläder mig, att jag har fått tillfälle att slå ned på honom mitt i hans inbillade säkerhet. Känner ni igen, min herre, — denna portfölj?»
»Ja, sir», svarade han med en min, som uttryckte det mest orubbliga lugn, »den tillhör mig, och det gläder mig, att ni har funnit den.»
»Känner ni också igen detta brev? Inga omsvep, min herre — se mig i ögonen och svara mig — känner ni igen detta brev?»
»Detta brev», svarade han, »ja, jag har själv skrivit det.»
»Och hur kunde ni», sade jag, »vara så otacksam, så nedrig att skriva ett sådant brev?»
»Och hur kunde ni», svarade han med en makalöst fräck blick, »vara så nedrig att bryta detta brev? Vet ni inte, att jag kunde få er hängd för det? Jag behövde bara vända mig till närmaste fredsdomare och anmäla, att ni hade brutit upp min portfölj, så skulle ni allesammans bli hängda framför er egen dörr.»
Denna oväntade oförskämdhet uppretade mig till den grad, att jag knappt kunde styra mig.
»Otacksamme usling», utropade jag, »gå och besudla inte mera mitt hem med din nedrighet! Gå, och visa dig aldrig mera inför mig; gå, och det enda straff, som jag önskar må komma över dig, är ett vaknande samvete, ty det skall pina dig tillräckligt!»
Med dessa ord slängde jag till honom portföljen. Han tog upp den med ett leende, tillslöt den med det största lugn och fattning och gick sin väg, medan vi stodo helt förbluffade över hans lugna säkerhet.
Särskilt var min hustru alldeles ursinnig, därför att ingenting hade kunnat göra honom häftig eller kommit honom att synas skamsen över sin elakhet.
»Mina kära», sade jag, emedan jag önskade dämpa den förbittring, som hade gripit oss alla, »vi må icke förundra oss över, att dåliga människor icke ha någon skamkänsla; de rodna endast, när de överraskas med att göra något gott, men sätta en ära i sina laster. Allegorien säger: Skuld och Skam voro i början kamrater, och när de började sin färd tillsammans voro de oskiljaktiga. Men de funno snart, att deras sammanslutning var obehaglig och besvärlig för dem bägge. Skuld oroade ofta Skam, och Skam förrådde ofta Skulds hemliga planer. Efter lång oenighet beslöto de till sist att skiljas för alltid. Skuld vandrade ensam dristigt vidare för att hinna upp Ödet, som gick före, i skepnad av en bödel. Men Skam, som av naturen var rädd, gick tillbaka för att sluta sig till Dygden, som de vid resans början hade lämnat kvar. Så går det, mina barn: när människorna ha rest några dagsresor med lasten, lämnar skammen dem och vänder tillbaka för att tjäna de få dygder, som ännu finnas kvar.»