Prästen från Wakefield/Kapitel 16

←  Kapitel XV

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel XVI

Kapitel XVII  →

KAP. XVI.

Vilka Sofias känslor än voro, den övriga delen av familjen tröstade sig lätt över mr Burchells försvinnande genom vår godsägares sällskap, ty hans besök blevo nu allt tätare och längre. Då det inte hade lyckats honom att skaffa mina döttrar de förströelser i London, som hade varit hans avsikt, så grep han nu varje tillfälle att skaffa dem de små nöjen, som i vår undangömda ort stodo till buds.

Han brukade komma tidigt på förmiddagen, och medan min son och jag hade vårt arbete utomhus, satt han hemma hos den övriga familjen och roade dem med att beskriva London, som han kände både utan och innan. Han kunde berätta om alla de intressantaste saker, som passerade i teatervärlden, och alla huvudstadens slagord och kvickheter kände han till, långt innan de kommo i anekdotböckerna.

Pauserna mellan samtalen använde han till att lära mina döttrar piké eller att lära mina två pojkar att boxas, för att göra dem pigga, som han kallade det, och förhoppningarna om att få honom till måg gjorde oss nästan blinda för hans olater.

Jag vill inte dölja, att min hustru gjorde upp tusen planer för att locka honom i fällan eller, för att använda ett litet vackrare uttryck, begagnade sig av de mest olika konstgrepp för att framställa sina döttrars företräden så mycket som möjligt. När tékakorna voro riktigt möra och läckra, var det Olivia, som hade bakat dem, när krusbärsvinet hade den rätta smaken, då var det Olivia, som hade plockat bären; det var hon, som hade givit vår pickles dess speciella, gröna färg, och när en pudding var riktigt lyckad, så hade hon blandat till ingredienserna. Även gjorde hon godsägaren uppmärksam på, att hon tyckte, att han och Olivia voro lika långa, och on bad dem att stå tillsammans, så att hon kunde se, hur stor skillnaden var.

Dessa listiga påhitt, som hon trodde, att ingen kunde genomskåda, men var och en av oss tydligt förstod, voro till ogement nöje för vår välgörare, som varje dag gav nya bevis på sin förälskelse. Denna hade ännu inte framkallat något giftermålsanbud, men vi trodde, att det nu inte länge skulle låta vänta på sig. Hans långsamhet tillskrevo vi dels en medfödd blyghet, dels hans fruktan att stöta sig med sin onkel.

En händelse, som inträffade vid denna tid, hävde emellertid varje tvivel om, att det var hans beslut att bliva en medlem av vår familj, ja, min hustru betraktade det rent av som ett absolut löfte.

En dag, då min hustru och mina döttrar återgäldade en visit hos våra grannar Flamboroughs, fingo de veta, att hela familjen nyligen hade fått sina porträtt målade av en konstnär som gick omkring på landsbygden och målade porträtt för femton shillings stycket. Som de två familjerna länge hade rivaliserat, blevo vi nu mycket uppskrämda över det hemliga försprång, Flamboroughs hade fått före Oss, och trots alla mina invändningar — och de voro inte få — beslöts det, att vi också skulle ha våra porträtt målade.

Vi anmodade konstnären att komma — ty vad skulle jag göra — och vår uppfinningsförmåga kom därpå i verksamhet för att visa vår överlägsenhet i smakfulla arrangementer. Vår grannfamilj bestod av sju personer, och alla sju hade blivit målade med var sin apelsin i handen — högst smaklöst, alldeles utan omväxling och utan motstycke i verkligheten.

Vi skulle nu försöka att hitta på något mera fint och smakfullt, och efter många debatter blevo vi till slut eniga om, att vi skulle målas allesammans i en stor historisk familjegrupp. Det skulle bli billigare, eftersom endast en ram blev behövlig, ty alla familjer med någon smak läto nu måla sig på detta sätt.

Då vi inte strax kunde hitta på någon historisk situation, som kunde passa in på oss, kommo vi överens om, att var och en kunde välja, vilken figur han eller hon ville föreställa. Min hustru önskade att framställas som Venus, och målaren anmodades att inte vara alltför sparsam med de diamanter, som skulle pryda hennes bröst och hår; våra små skulle vara kupidoner, en på varje sida om henne. Jag skulle, klädd i ämbetsdräkt och prästkrage, framställas i färd med att överlämna till henne mina böcker om den Whitstonianska striden. Olivia skulle målas som amazon sittande på en bänk av blommor, klädd i en grön riddräkt med rika guldspetsar och ett ridspö i handen. Sofia skulle vara herdinna över så många får, som målaren ville måla gratis, och Moses skulle vara klädd i en hatt med vit plym.

Vår smakfulla idé slog så an på godsägaren, att han äntligen ville vara med på tavlan som en av familjen, föreställande Alexander den store och knäböjande vid Olivias fötter.

Detta togo vi alla för en bestämd antydan om, att han önskade att tillhöra vår familj, och vi ville inte avslå hans bön. Målaren sattes alltså till verket, och han arbetade med sådan flit och iver, att alltsammans var färdigt på fyra dagar.

Tavlan var mycket stor, och det måste erkännas, att han icke hade sparat på färgerna, för vilket också min hustru höll lovtal över honom. Vi voro alla fullkomligt belåtna med hans verk, men en olycklig omständighet var, att tavlan var så stor, att den ej fick rum i vårt hus, och detta hade vi ej förut tänkt på. Huru vi alla hade kunnat bortse från detta faktum var nu alldeles obegripligt för oss, men säkert är, att vi alla hade varit lika tanklösa. I stället för att tillfredsställa vår fåfänga, såsom vi hade hoppats, måste nu tavlan på det mest kränkande sätt bliva stående emot köksväggen, där lärftet hade varit utspänt, medan det målades. Det var inte möjligt att få den in genom någon av dörrarna, och vi blevo därför utskrattade av alla våra grannar. En liknade den vid Robinson Crusoes trädstam, som han hade urhålkat till båt, men som var för stor för att kunna flyttas. En annan tyckte, att den förr kunde liknas vid ett äpple, som hade vuxit i en flaska. Några undrade över, hur vi skulle få den ut, men ännu flera voro förvånade över, huru den någonsin hade gått in.

Men liksom många skrattade åt saken, uppväckte den hos ännu flera de mest elaka antaganden. Att godsägaren var porträtterad tillsammans med oss, var en alltför stor ära för att ej väcka avund. Skandalösa nyheter började spridas om oss, och vårt lugn stördes ständigt av personer, vilka kommo för att som vänner tala om för oss, vad våra ovänner sade om oss. Vi avvisade alla rykten med tillbörlig kraft, men en skandal växer alltid vid opposition.

Vi höllo därför åter rådplägning om, hur vi skulle möta våra fienders elakhet, och ett beslut fattades, som var för mycket knepigt för att vinna mitt bifall. Det gick ut på följande: Då huvudsaken för oss var att komma till klarhet, om mr Thornhill hade allvarliga avsikter, åtog sig min hustru att utforska honom genom att rådfråga honom om valet av make för vår äldsta dotter. Om inte detta kunde få honom att komma fram med en förklaring, så beslöts det att göra honom ängslig med en rival.

Jag nekade emellertid bestämt att giva mitt bifall till detta sista steg, tills Olivia gav mig den högtidligaste försäkran, att hon skulle gifta sig med den person, som vi föreslogo till rival, om inte mr Thornhill själv hindrade det genöm att själv gifta sig med henne. Detta var planen, vilken jag inte avgjort satte mig emot, om jag än icke var fullt med om den.

När mr Thornhill nästa gång besökte oss, gjorde mina döttrar sig osynliga för att ge sin mor tillfälle att sätta planen i verkställighet,. men de voro inte längre borta än i ett angränsande rum, varifrån de kunde höra hela samtalet.

Min hustru inledde detta helt behändigt med att anmärka, att det nu troligen bleve allvar av mellan den äldsta av flickorna Flamborough och mr Spaniker, och att det var ett mycket gott parti, och då godsägaren tyckte detsamme, tillade hon, att de som hade pengar alltid kunde göra goda partier. »Men de, som inga sådana ha, dem måste himlen hjälpa. Vad hjälper skönhet, mr Thornhill, och dygd och alla andra goda egenskaper här i världen? I denna egoistiska tid heter det inte längre: hurudan är hon? utan: hur mycket har hon?»

»Min fru», svarade han, »jag medger, att detta är slående sant, och om jag vore kung, skulle det också bli något helt annat. Då skulle det sannerligen bli goda tider för flickor utan förmögenhet, och edra båda unga döttrar skulle bli de första, som jag sörjde för.»

»Ack, sir», sade hon, »ni skämtar. Men jag skulle önska, att jag vore drottning, då vet jag nog, vem min äldsta dotter skulle taga till man. Men, alivarsamt sagt, mr Thornhill, eftersom vi nu ha kommit att tala om detta, — kan ni inte rekommendera någon åt mig, som skulle passa henne? Hon är ju nitton år, fullvuxen och väluppfostrad, och enligt min ringa mening behöver hon inte längre gå ensam.»

»Min fru», svarade han, »om jag skulle välja för henne, så skulle jag söka ut en person, som ägde alla de fullkomligheter, vilka kunna göra en ängel lycklig. Han skulle äga både förstånd, förmögenhet, smak och rättrådighet. Enligt min mening skulle endast en sådan vara en passande make åt henne.»

»Ja, det är nog gott och väl, sir», svarade hon, »men känner ni nu också en sådan person?»

»Nej, min fru», sade han, »det är på det hela taget omöjligt att finna någon, som förtjänar att bli hennes man; hon är en allför stor skatt för en man att äga; hon är en gudinna! Det är, på min ära, min uppriktiga mening — hon är en ängel!»

»Ack, mr Thornhill, ni smickrar endast min stackars dotter. Men vi ha tänkt på att gifta bort henne med en av era arrendatorer, vars mor nyligen har dött, och som behöver någon, som sköter om hemmet; ni vet nog, vem jag menar — det är arrendator Williams. Han har det ju bra, mr Thornhill, och kan nog föda en hustru? Han har också flera gånger friat till henne.» (Detta var verkligen sant.) »Men sir, jag skulle gärna vilja, att ni gillade vårt val.»

»Vad säger ni, min fru», svarade han, »gilla ett sådant väl! Aldrig! — Offra så mycken skönhet, klokhet och godhet på en varelse, som inte kan uppskatta det. Förlåt mig, men en sådan orättfärdighet kan jag verkligen aldrig skänka mitt bifall! Och jag har också andra skäl därtill!»

»Nå, om ni har andra orsaker, sir, så är det ju en helt annan sak; men är det också möjligt att få veta dessa skäl?»

»Ursäkta mig, min fru, de ligga för djupt gömda i mitt hjärta.» — med dessa ord lade han handen på bröstet — »och här skola de vara gömda och inneslutna.»

Sedan han hade gått, höllo vi åter ett rådslag; men vi kunde inte räkna ut, vad meningen var med hans dunkla uttryck. Olivia tog dem för att vara ett uttryck av den häftigaste kärlek; men jag var inte alldeles så sangvinisk; det tycktes mig ganska klart, att det fanns mera av kärlek än äktenskap i dem; men vad de nu än betydde, så blev det bestämt, att vi skulle fullfölja planen med arrendator Williams, vilken allt ifrån min dotters ankomst till orten hade gjort henne sin uppvaktning.