Prästen från Wakefield/Kapitel 17
| ← Kapitel XVI |
|
Kapitel XVIII → |
KAP. XVII.
Då jag endast hade mitt barns verkliga lycka för ögonen, var jag glad över mr Williams uppmärksamhet, ty han satt i goda omständigheter och var en förståndig och rättskaffens man. Det behövdes ringa uppmuntran för att återuppliva hans förra känslor, och det gick inte mera än ett par aftnar, förrän han och mr Thornhill träffades i vårt hem.
De gåvo varandra ganska bistra blickar; men Wiliams var inte skyldig godsägaren något och brydde sig därför inte om hans förtrytelse. Olivia spelade kokett ända till fullkomlighet, om det kan kallas spel, som var hennes medfödda natur, och låtsades hela tiden, som hon slösade all sin ömhet på den nye friaren.
Mr Thornhill tycktes ganska slagen över att bli åsidosatt och tog avsked med en mycket modfälld och tankfull min.
Jag bekänner, att det förvånade mig, att han kände sig så smärtsamt berörd, som det såg ut, då det dock stod i hans makt att undanrödja alla hinder genom att öppet och ärligt tillstå sin kärlek.
Men hur det än förhöll sig med hans nedstämdhet, så syntes det dock tydligt, att Olivias sorg var mycket större. Efter vart och ett av dessa sammanträffanden mellan hennes tillbedjare — och de ägde inte så sällan rum — drog hon sig alltid tillbaka i ensamheten och överlämnade sig åt sin sorg.
Det var i en sådan ställning, som jag fann henne en afton, sedan hon under någon tid visat en låtsad glädje.
»Du ser nu, mitt barn», sade jag, »att din tro på mr Thornhills kärlek endast var en dröm. Han tillåter en annan, som i varje hänseende står under honom, att vara sin rival, fastän han vet, att han vilket ögonblick som helst kan försäkra sig om dig genom en öppen kärleksförklaring.»
»Ja, pappa», sade hon, »men han har sina skäl att dröja med sin förklaring, det vet jag. Hans blickar och allvarliga ord övertyga mig om hans ärliga avsikter. Jag hoppas, att det inte skall dröja länge, förrän det blir klart, att hans känslor äro äkta; du skall nog komma att få se, att jag har bedömt honom mera rättvist än du.»
»Kära Olivia», sade jag, »varje plan, som hittills blivit försökt för att förmå honom till en förklaring, har uttänkts och föreslagits av dig själv, och du kan inte säga, att jag på något sätt har lagt band på dig. Men du skall inte begära, mitt barn, att jag fortfarande skall tilåta, att hans hederliga rival skall göras till narr, för din malplacerade böjelse. Jag vill ge dig hur lång tid som helst för att få den man, som du tror beundrar dig, till att förklara sig; men när den tiden har gått till ända, så begär jag på det bestämdaste, att den, hederlige mr Wiliams blir belönad för sin trohet, om den andre ej gjort slag i saken. De principer, jag hittills har följt här i livet, fordra detta av mig, och min faderskärlek skall aldrig komma mig att glömma mina plikter som människa. Sätt därför ut en dag, låt den bli så avlägsen du vill, och sörj för, att mr Thornhill får veta den tidpunkt, då jag har för avsikt att ge dig åt en annan. Om han verkligen älskar dig, så skall hans sunda förnuft säga honom, att det endast finns ett sätt, varigenom han kan undgå att förlora dig för alltid».
Detta förslag, som hon inte kunde finna annat än rimligt, gav hon sitt samtycke till. Hon förnyade åter sitt bestämda löfte att gifta sig med mr Williams, om den andre ej skulle förklara sig, och vid nästa tillfälle som gavs, blevo i mr Thornhills närvaro månad och dag fastställda för hennes bröllop med hans rival.
Denna kraftiga åtgärd tycktes fördubbla mr Thornhills oro; och vad Olivia verkligen kände väckte mycket bekymmer hos mig. I denna strid mellan klokhet och kärlek förlorade hon alldeles sin förra livlighet och munterhet och sökte varje tillfälle att i ensamhet få gråta ut sin sorg.
På detta sätt gick en vecka, men mr Thornhill gjorde intet försök att hindra hennes bröllop. Den följande veckan fortsatte han ännu att visa henne sin uppmärksamhet, men inte längre så öppet. Den tredje veckan visade han sig ej alls, men i stället för att min dotter skulle synas otålig häröver, som jag hade väntat, bibehöll hon ett tankfullt lugn, som jag tog för resignation, För min del var jag uppriktigt glad åt den tanken, att mitt barn nu skulle bliva väl försörjt och få lugn för alla frestelser, och jag prisade ständigt hennes kloka beslut att föredraga en stilla lycka framför pomp och ståt.
Fyra dagar före brölloppet var min lilla familj samlad vid den hemtrevliga härden, Vi berättade historier från flydda dagar och gjorde upp planer för framtiden, Vi hade tusen förslag och skrattade åt de mest orimliga.
»Ja, Moses», sade jag, »nu få vi alltså snart bröllop i familjen; vad tänker du om den saken på det hela taget?»
»Min mening, pappa, är, att allt ser mycket lovande ut, och jag satt just nyss och tänkte på, att när syster Livy blir gift med arrendator Williams, kunna vi få låna hans druvpress och bryggkar för intet.»
»Ja, det kunna vi, Moses; jag är säker om, att han gärna skall göra oss den tjänsten.»
I går lärde han Dick en ny sång», sade Moses, »och jag tycker, att han sjunger den mycket bra.»
»Gör han det», utbrast jag, »det måste vi sannerligen höra. Var är lille Dick, han måste genast sjunga den för oss.»
»Bror Dick?» sade min yngste gosse, Bill, »han har gått ut med syster Livi; men Wiliiams har lärt mig två sånger, och dem skall jag gärna sjunga för dig, pappa. Vilkendera vill du helst höra: »Den döende svanen» eller »Sorgesång över en galen hunds död?»
»Sorgesången, Bill, låtom oss för all del få höra den; den har jag aldrig hört förr. Och Deborah, kära hustru, du vet ju, att av sorg blir man törstig, låtom oss få en flaska av det bästa krusbärsvinet att hålla humöret uppe med. Jag har gråtit så mycket över alla slags sorger på senare tiden, att jag är övertygad om, att jag inte kan hålla ut, om jag ej får något att stärka mig med Och du, Sofia, tag din gitarr och hjälp din lille bror med sången.» Och de stämde upp. —
»Bra sjunget, Bill. Och nog var det en sorgesång, den var i sanning högst tragisk. Kom, mina barn, och låtom oss dricka Bills skål och önska honom att bli biskop en gång i tiden.»
»Ja, det göra vi», sade min hustru, »och kommer han att predika lika bra, som han sjunger, så blir han det nog också. De allra flesta av hans släkt på mödernet ha sjungit bra. Det var alltid ett talesätt på vår ort, att familjen Blenkinson aldrig kunde se rakt framför sig, lika litet som familjen Hugginson kunde blåsa ut ett ljus, men det fanns ingen Grograme, som inte kunde sjunga, eller en Marjoram, som inte kunde berätta en historia.»
»Jag vet inte, hur det kommer sig», sade jag, »men den mest vulgära ballad tycker jag mycket bättre om än fina, modärna oden.»
»Giv din bror ett glas till, Moses! Dessa elegiska diktares största fel äro, att de flyta bort i tårar över sorger, vilka icke kunna vålla andra dödliga det minsta spår av smärta. En dam förlorar sin muff, sin solfjäder eller sin knähund, och strax ränner den fåniga poeten hem och sätter denna gräsliga olycka på vers.»
»Kära Deborah, låtom oss få en flaska till, och så sjunger Moses ännu en sång för oss. Vad äro vi inte skyldiga himlen, som ger oss lugn, hälsa och tillfredsställelse. Jag känner mig sannerligen lyckligare än den störste monark i världen. Han har inte en sådan lugn vrå och ser ej så glada ansikten omkring sig. Ja, kära Deborah, vi äro nu snart gamla, men det ser ut, som om vår ålderdom skulle bli lycklig. Vi äro födda av goda och hederliga föräldrar, och vi skola lämna goda efterkommande efter oss, som äro lika ärliga och dygdiga. De skola vara vår tröst och glädje, så länge vi leva, och när vi dö, skola de fortplanta vår heder obefläckad till eftervärlden. Men låtom oss nu få sången, min son, så skola vi andra stämma in också Men var är Olivia, min älskling? Hennes änglaröst är alltid den vackraste i kören.»
Medan jag talade, kom Dick inspringande. »Oh, pappa, hon har rest ifrån oss, hon har rest ifrån oss, syster Livi har rest ifrån oss för alltid!»
»Vad säger du, barn!»
»Jo, hon har rest med två herrar i en postvagn, och en av dem kysste henne och sade, att han ville dö för henne, och hon grät hela tiden och sade, att hon ville hem igen; men så övertalade han henne igen, och hon steg in i vagnen och sade: »Ack, vad skall min stackars far säga, när han får höra, vad jag har gjort?»
»Nu, barn, får ni sorg och elände; ty vi få aldrig en glad dag mera! Åh, måtte himlens eviga vrede komma över honom och allt hans! Att beröva mig mitt barn! Och säkert skall den drabba honom, för att han på detta sätt har tagit ifrån mig mitt oskyldiga lamm, som jag sökte föra på rätta vägen till himlen Mitt barn, som var så uppriktigt! Men all vår jordiska lycka är nu förbi. Gå, mina barn, gå ni också att bli usla och fördärvade; nu är mitt hjärta krossat!»
»Pappa», sade min son, »är detta ditt moraliska mod?»
»Moraliska mod, barn! Jo, han skall få se, att jag har moraliskt mod — giv mig mina pistoler — jag vill förfölja förrädaren — så länge han finns på jorden, skall jag förfölja honom! Så gammal jag är, skall han dock få se, att jag ännu kan träffa honom, den skurken, den nedrige uslingen!»
Medan jag talade, hade jag tagit ned pistolerna; men min stackars hustru, vilken icke var så våldsam som jag, slog armarna omkring mig.
»Käre, älskade man», utbrast hon, »bibeln är det enda vapen, som passar i dina gamla händer. Slå upp den, käre, och läs vår vånda till ro, ty hon har skamligt bedragit oss.»
»Ja, pappa», sade min son efter en stunds tystnad, »din häftighet är alldeles för våldsam och anstår dig illa. Du skulle trösta mamma, och i stället ökar du hennes smärta. Det anstår föga ditt stånd och din karaktär att förbanna vår värste fiende. Du borde inte ha förbannat honom, om han än är aldrig så usel.»
»Jag förbannade honom visst inte, min son, gjorde jag det?»
»Jo, pappa, det gjorde du, till och med två gånger.»
»Må himlen förlåta mig, om jag har gjort det. Nu, min son, ser jag, att det var mera än mänsklig kärlek, som först lärde oss att välsigna våra fiender! Herren gav och Herren tog, välsignat vare hans namn! Men det är ingen ringa sorg, som kan bringa tårar i dessa gamla ögon, vilka ej ha gråtit på många är. Mitt barn — att förföra mitt barn? Må himlen straffa — Ack, Gud förlåte mig, vad höll jag nu åter på att säga! Men tänk på, käre son, hur god hon var och vacker; ända till detta ödesdigra ögonblick tänkte hon ej på annat än att göra oss lyckliga. Ack, om hon i stället vore död! Men hon är borta, vår familjs ära är fläckad, lyckan finns nu blott i en annan värld! Dick, mitt barn, du såg dem ju fara bort — kanske förde han bort henne med våld — kanske är hon ändå oskyldig.»
»Nej, pappa», sade barnet, »han kysste henne och kallade henne sin ängel, och hon fortfor att gråta och stödde sig på hans arm, och så körde de bort mycket fort.»
»Den otacksamma varelsen», utbrast min hustru, som knappt kunde tala för tårar. »Att göra oss detta! Vi ha ju aldrig lagt något band på hennes känslor. Den gemena slinkan har skamligt övergivit sina föräldrar, utan att det gjort henne det minsta — att så bringa dig med grå hår i graven och jag skall snart få följa efter!»
På detta vis förgick hela kvällen — vår första olyckliga afton — under bitter klagan.
Jag beslöt emellertid att söka få rätt på bedragaren, vart han så än hade tagit vägen, och förehålla honom hans nedrighet.
Nästa morgon vid frukosten saknade vi vårt barn mycket, ty hon brukade muntra upp oss alla med sin livlighet och glädje. Liksom kvällen förut sökte min hustru att lätta sitt hjärta med förebråelser.
»Aldrig», utbrast hon, »skall denna skamfläck i familjen mera kasta sin skugga över våra oskyldiga dörrar; aldrig mera vill jag kalla henne dotter. Nej, låt den slynan nu vara hos sin lättsinnige förförare; vi kunna inte hindra, att hon bringar skam över oss, men hon skall inte mera komma att bedra oss.»
»Hustru», sade jag, »tala inte så oförsonligt. Min avsky för hennes fel är lika stor som din, men detta hem och detta hjärta skola dock alltid stå öppna för en stackars ångrande syndare. Ju förr hon vänder tillbaka från syndens väg, dess mera välkommen skall hon vara till mig. Första gången kunna de allra bästa fara vilse; de kunna lockas av listen, och det nya och okända kan förleda genom sin förtrollning. Det första felsteget är ett barn av enfalder, men de övriga äro syndens avkomma. Ja, den olyckliga varelsen skall vara välkommen till detta hjärta och detta hem, till och med om hon är fläckad av tusende laster. Jag skall åter lyssna till hennes stämmas ljuva klang, jag skall åter trycka henne till mitt bröst, om det finns ånger i hennes. Min son, giv mig min bibel och min stav, jag vill följa efter henne, vart hon än har tagit vägen, och om jag ej kan befria henne från skammen, så kan jag kanske hindra henne från att framleva sitt liv i synd.»