Quentin Durward/Kapitel 36

←  Mandomspriset

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Anfallet

Utfallet  →

TRETIOSJETTE KAPITLET.
Anfallet.

En stackars lifdömd dock förmår,
Tro och förbida än;
Hur qvalfullt ock hans hjerta slår,
Han hoppet har till vän.

Ja, hoppet är ett ljus så gladt
På lifvets stig, och då
Som klarast strålar just, när natt
Som djupast faller på.

Goldsmith

et dröjde endast några få dagar, innan Ludvig med den tillfredsstälda hämdens småleende, mottog underrättelsen om, att hans gunstling och rådgifvare, kardinal Balue, suckade i en jernbur, som var så inrättad, att han ej kunde njuta hvila annat än liggande, och, i hvilken han, i förbigående sagdt, under nära tolf år obarmhertigt hölls inspärrad. De hjelptrupper, hertigen hade fordrat af konungen, hade äfven anländt, och Ludvig tröstade sig med, att deras antal var tillräckligt att skydda hans person mot hvarje våld, ehuru det var för ringa för att mäta sig med den talrika burgundiska hären, i fall han skulle tänkt på något sådant. Det stod honom således fritt att vid lägligt tillfälle åter upptaga sin plan till ett giftermål emellan sin dotter och hertigen af Orleans, och ehuru han kände det förnedrande i att, jemte sina förnämsta ädlingar, under sin egen vasalls banér tjena mot det folk, hvars sak han gynnat, lät han likväl ej dessa små förtretligheter oroa sig för ögonblicket, utan tröstade sig med att i en framtid taga igen skadan, — »ty slumpen», sade han till sin trogne Olivier »kan väl göra en träff, men det är ändå alltid klokhet och tålamod, som till slut vinna spelet».

I en sådan sinnesstämning steg konungen till häst en vacker dag i slutet af sommaren, och obekymrad om att han ansågs mer såsom en del af en segrares triumftåg, än som en oberoende herskare, omgifven af sin lifvakt och sitt ridderskap, uttågade konung Ludvig genom Peronnes götiska slottsport, för att stöta till den burgundiska hären, som vid samma tid anträdde sin marsch mot Lüttich.

Flertalet af de förnäma damer, som voro i staden, hade, iklädda sina prydligaste drägter, infunnit sig på fästningsverken vid stadsporten för att skåda den lysande krigar-skaran tåga förbi. Dit hade grefvinnan Crèvecœur äfven fört Isabella, som mot sin vilja måst följa henne, ty Carl hade uttryckligen befalt, att hon, som vid torneringen skulle blifva segervinnarens belöning, äfven borde visa sig för riddarne, då de trädde inom skrankorna.

Då de framströmmade genom porten, varseblef man mer än en fana och sköld, prydd med nya valspråk, som uttryckte dess bärares oryggliga beslut att söka förtjena ett så skönt pris. Här såg man en häst, ilande till målet — der en pil afskjuten mot en punkt; en riddare bar på en sköld ett blödande hjerta, angifvande hans kärlek, en annan en dödskalle och en lagerkrans, antydande hans beslut att segra eller dö. Det skulle blifva för vidlyftigt att här beskrifva alla dessa emblemer, bland hvilka några voro så sinnrikt invecklade och dunkla, att de skulle trotsat den skickligaste uttydare. Som man väl kan förstå, lät hvarje riddare sin springare göra de grannaste krumsprång och intog sjelf sin vackraste ställning i sadeln, då han red förbi den sköna skara af fruar och fröknar, som uppmuntrade kämparnes tapperhet med sina småleenden och viftningar med slöjor och näsdukar. Ludvigs lifvakt, nästan mangrannt vald bland skotska nationens blomma, ådrog sig allmänt bifall genom sin vackra hållning och sin lysande rustning.

Bland dessa främlingar fans det en, som öppet dristade ådagalägga sin bekantskap med grefvinnan Isabella, något som ej en gång de förnämsta bland den franska adeln vågat tillåta sig. Denne var Quentin Durward, som, då han i sitt led passerade förbi damerna, på spetsen af sin lans till Isabella öfverräckte hennes tants bref.

»Nå, på min ära», utropade Crèvecœur, »har man någonsin sett på maken till oförskämdhet hos en ovärdig äfventyrare»!

»Kalla honom ej så, Crèvecœur», sade Dunois. »Jag har goda skäl att intyga hans tapperhet, och det just med hänseende till denna dam.»

»Ni bråkar om ingenting», sade Isabella rodnande af både blygsel och harm; »det är ett bref från min olyckliga tant. Hon skrifver glädtigt, fast hennes belägenhet måste vara ryslig».

»Låt oss höra hvad Vildgaltens gemål skrifver», sade Crèvecœur.

Grefvinnan Isabella uppläste brefvet, hvari hennes tant tycktes besluten att hålla god min i elakt spel och trösta sig öfver det brådstörtade och opassande i sin förmälning med sällheten att vara maka åt en af tidehvarfvets tappraste män, som nyss genom sin tapperhet förvärfvat sig ett furstedöme^[1]. Hon bad sin brorsdotter ej döma om hennes Wilhelm, som hon kallade honom, genom andras utsago, utan dröja dermed, tills hon lärt känna honom personligen. Kanske hade han sina fel, men de voro sådana som tillhörde de karakterer, för hvilka hon alltid hyst den högsta vördnad. Wilhelm var väl mycket begifven på vin, men det hade ju också hennes stamfar, den tappre Gottfrid, varit; han hade ett något häftigt och blodtörstigt lynne, men sådan var ju ock hennes bror Reinhold, salig i åminnelse; han var plump i sitt tal, men det voro ju de fleste tyskar; samt något envis och befallande, men hon trodde att alla män tyckte om att herska. Derpå följde åtskilligt mera i samma syftning, och det hela slutades med den förhoppning och anhållan att Isabella medelst brefbärarens bistånd skulle söka undandraga sig det burgundiska tyranniet och komma till sin kära fasters hof i Lüttich, der hvarje liten tvistighet rörande deras ömsesidiga arfsrätt till grefskapet lätt kunde jemkas genom Isabellas giftermål med Carl Eberson, i hvilket fall brudgummen visserligen blefve litet yngre än bruden, men detta vore enligt fru Hamelines erfarenhet en olikhet, som vore lättare att fördraga än Isabella kunde föreställa sig.

Isabella slutade här läsningen, då abbedissan med en tillgjord min anmärkte, att hon läst alldeles tillräckligt rörande dylik verldslig fåfänglighet, och grefve Crèvecœur utbrast; »åt fanders med den listiga hexan! Detta förslag har en så härsken lukt som stekt ost i en råttfälla. Fy, fy, en sådan gammal lockfågel!»

Grefvinnan Crèvecœur tadlade allvarsamt sin män för hans häftighet. »Fru Hameline», sade hon, »måsté blifvit bedragen af de la Marck med ett sken af artighet».

»Han visa sken af artighet!» utropade grefven. — »Jag frikallar honom från all sådan förställning. Lika gerna kunde ni vänta artighet af en riktig vildgalt — ni kan lika gerna försöka att ligga bladguld på gammalt rostigt galg-jern. Nej — ett sådant fån hon än är, så är hon likväl ej nog gås att förälska sig i räfven, som uppsnabbat henne, och det i hans egen kula till. Men ni, qvinnor, äro allesammans hvarandra lika — fagra ord förmå allt öfver er — och jag vågar påstå, att vår vackra kusin här brinner af begär att begifva sig till sin tant i hennes narrparadis och gifta sig med vildgaltens gris».

»Jag är så långt ifrån att vara i stånd till en sådan dårskap», sade Isabella, »att jag nu med dubbel ifver längtar efter hämd på den förträfflige biskopens mördare, eftersom derigenom min faster med detsamma befrias ur den bofvens våld.»

»Det var taladt som en äkta de Croye», sade grefven; och derpå nämndes ej något vidare om brefvet.

Men det torde vara skäl omnämna, att under det Isabella uppläste tantens epistel för sina vänner, hon ej ansåg behöfligt att meddela dem ett visst post-scriptum, hvari grefvinnan Hameline, på frutimmers-manér, omtalade sina sysselsättningar och underrättade sin brorsdotter, att hon för det närvarande lagt åsido en vapenrock, broderad med de Croyeska och de la Marckska vapnen, som hon ärnat åt sin man, emedan hennes Wilhelm af politiska skäl beslutat låta andra ikläda sig hans rustning och sjelf antaga Orleans vapen med en tvärbjelke i skölden, eller, med andra ord, Dunois’ vapen. Isabella hade äfven fått en papperslapp af en annan hand, hvars innehåll hon ej ansåg vara skäl omnämna, då det blott bestod i orden: »om ni ej snart får höra talas om mig genom ryktets mun, så anse mig död, men ej ovärdig er.»

En tanke, som hon hittils förkastat såsom alldeles osannolik, framstod nu med dubbel styrka för Isabellas själ, och som det sällan fattas qvinnan fyndighet, stälde hon så till, att Quentin Durward, innan trupperna afmarscherat, från en okänd hand fick fru Hamelines bref, utmärkt med tre kors framför post-skriptet och underskrifvet med följande ord: »den som ej fruktade Orleans’ vapen på dess tappre egares bröst, kan ej heller frukta det på en tyranns och mördares». Otaliga gånger kysste den unge skytten dessa rader och tryckte dem till sitt bröst, ty de ledde honom på den väg, der både äran och kärleken framhöllo belöningen, och satte honom i besittning af en för alla andra okänd hemlighet, hvarigenom han kunde igenkänna den, hvars död var det enda, som kunde gifva lif åt hans hopp, och denna hemlighet beslöt han visligen att förvara inom sitt eget bröst.

Men Durward insåg nödvändigheten af att handla annorlunda med hänseende till den underrättelse Hayraddin meddelat honom, emedan de la Marcks tillärnade utfall kunde förorsaka hela belägrings-härens undergång, om man ej noga vore på sin vakt deremot; ty den tidens oregelbundna sätt att föra krig gjorde det svårt att motstå en nattlig öfverrumpling. Sedan han noga öfvervägt denna sak, beslöt han att endast meddela underrättelsen personligen och till båda furstarna på en gång, emedan han insåg, att om Ludvig enskildt finge kunskap om en så väl uttänkt och lofvande plan, torde det blifva en alltför stark frestelse för denna monarks vacklande rättskaffenhet och förleda honom att snarare understödja än afvärja det tillärnade utfallet. Han föresatte sig derför att till hemlighetens yppande passa på något tillfälle, då konungen och hertigen voro tillsammans, hvilket kunde dröja länge nog, då, till följd af det tvång, som de båda erforo i hvarandras sällskap, ingendera var synnerligen angelägen att råka den andra.

Emellertid fortsattes marschen, och den förenade hären intågade snart på det lüttichska området. Der visade de burgundiska soldaterna, eller åtminstone den delen af dem, som bestod af de band, som fått tillnamnet Ecorcheurs, eller flåbusar, genom den framfart de, under förevändning af att hämnas biskopens död, tilläto sig mot invånarne, att de väl förtjenade denna hederstitel. Detta deras beteende skadade emellertid ganska mycket Carls sak; ty de förbittrade bönderna, som eljest sannolikt förblifvit lugna åskådare af striden, grepo nu för sitt sjelf-försvar till vapen, oroade hans marsch, i det de afskuro smärre ströfcorpser och i hufvudhärens åsyn drogo sig tillbaka till sjelfva staden, sålunda ökande deras antal, som beslutat att med förtviflans mod försvara den samma. Fransmännen deremot, som voro få till antalet och bestodo af landets kärntrupper, slöto sig på konungens befallning omkring sina fanor och iakttogo den strängaste krigstukt; en kontrast, som ökade Carls misstankar och föranledde honom att yttra, att Ludvigs trupper uppförde sig snarare som lütticharnes vänner än Burgunds bundsförvandter.

Slutligen anlände hären, utan att hafva rönt något allvarligt motstånd, till den bördiga Maas-dalen, framför den stora och folkrika staden Lüttich. Slottet Schonwaldt funno de i grund förstördt och erforo, att Wilhelm de la Marck, hvars duglighet endast var af det krigiska slaget, hade kastat in hela sin truppstyrka i staden och beslutat att undvika hvarje sammandrabbning på öppna fältet med det franska och burgundiska kavalleriet. Men de angripande fingo snart lära känna den fara, som alltid måste vara förknippad med anfallet på en stor, om också obefästad stad, i fall invånarne äro sinnade att försvara den till det yttersta.

En del af de burgundiska förtrupperna, som till följd af murarnes raserade utseende inbillat sig utan vidare kunna inmarschera i Lüttich, inträngde i en af förstäderna under ropet: »Burgund! Burgund! Döda! döda! Alltsammans är vårt! Kom ihog Ludvig af Bourbon!» Men då de i oordning framtågade genom de trånga gatorna och till en del äfven spridt sig för att plundra, anföllos de ursinnigt af en talrik skara af invånarne, som framskyndade från staden och gjorde ett ansenligt nederlag ibland dem. De la Marck sjelf begagnade sig äfven af öppningarna i murarne, som tilläto försvararne att rycka ut från olika punkter och, genom att taga olika vägar till den omtvistade förstaden, anfalla de angripande både framifrån, i ryggen och på sidorna, så att dessa, bestörta öfver det häftiga och oförmodade angreppet samt af sina fienders antal, hvilket med hvarje minut tycktes mångdubblas, knapt förmådde försvara sig, särdeles som det infallande mörkret ökade förvirringen.

Då denna nyhet meddelades hertig Carl, råkade han i ett raseri, som ej synnerligen lugnades genom konung Ludvids anbud att sända sitt franska kavalleri till förstaden för att undsätta de burgundiska förtrupperna. Tvärt afslående detta anbud, ville han sjelf sätta sig i spetsen för sina garder för att understödja det för långt framträngda avant-gardet, men d'Hymbercourt och Crèvecœur öfvertalade honom att lemna dem detta uppdrag, och framtågande till stridsplatsen från två olika håll, lyckades det dessa båda utmärkta fältherrar att kasta lütticharne tillbaka och befria förtrupperna, som, utom fångar, förlorade ej mindre än åttahundra män och deribland hundra ryttare. Fångarnes antal var likväl ej stort, emedan de fleste af dem blifvit befriade af d'Hymbercourt, som nu vidtog anstalter att besätta den omtvistade förstaden. Han utstälde vakter på den sidan som vette åt staden, hvarifrån de voro skilda genom en öppen plats eller esplanad om fem eller sex hundra alnars bredd, som för försvarets skull blifvit lemnad fri från alla byggnader. I anseende till markens stenbundna beskaffenhet fans på denna punkt ingen graf mellan staden och förstaden, och den stadsport, som på dessa sidor förde till förstaden, underlättade de belägrades utfall, hvarjemte muren på två eller tre ställen var genombruten af de brescher, hertig Carl efter slaget vid Saint-Tron låtit göra i densamma, och hvilka nu i hast blifvit tillstoppade med bjelk-barrikader. D'Hymbercourt riktade två fält-slangor emot stadsporten samt två emot hufvudbreschen, för att hindra hvarje utfall ifrån staden, och återvände derefter till den burgundiska hären, som han fann i stor oordning.

Hufvudstyrkan och eftertruppen af hertigens talrika armé, som emellertid alltjemt framryckt, hade nämligen dervid stött på de i fullt återtåg stadda förtrupperna, hvarigenom båda armé-afdelningarna råkat i stor oordning. Den omständighet att d'Hymbercourt, som bestridde fältmarskalks- eller, såsom vi nu skulle uttrycka oss, general-qvartermästare-tjensten, icke var tillstädes, ökade än mer förvirringen, och till råga på alltsammans sänkte sig natten, under ett hällregn, kolmörk öfver belägringshären, som måste fatta posto på en dyig och af kanaler genomskuren mark. Det är knapt möjligt att göra sig en föreställning om den förvirring, som rådde i den burgundiska hären, der befälhafvare voro skilda från sina soldater, och soldaterna från sina officerare och fanor. Ifrån den högste till den lägste sökte hvar och en, så godt han kunde, skaffa sig ett skydd, medan de uttröttade och sårade förgäfves ropade på hjelp och förfriskning, och de eftersta, som ej visste af olyckan, trängde sig framåt för att få deltaga i stadens plundring, som de redan trodde vara i full gång.

Vid sin återkomst fick d'Hymbercourt ett otroligt svårt arbete att sköta, och förbittrad genom de förebråelser han fick uppbära af sin herre, som ej fäste något afseende vid den ännu angelägnare pligt hvaraf han varit upptagen, började tålamodet slutligen tryta den tappre krigaren. »Jag skyndade härifrån för att återställa någon ordning vid avant-gardet», sade han, »och lemnade hufvudstyrkkan under ers höghets eget befäl, men vid min återkomst finner jag allt i en sådan förvirring, att jag ej kan få reda hvarken på front, flanker eller eftertrupper.»

»Vi likna då så mycket bättre en tunna packad sill», inföll Le Glorieux, »hvilket är det som en flandrisk armés lämpligast kan jemföras med.»

Narrens infall kom hertigen att skratta och hindrade osämjan mellan honom och hans general från att gå vidare.

Med mycken svårighet lyckades man få tag i en liten landtgård, tillhörig någon rik borgare i Lüttich, hvilken utrymdes af alla, som inqvarterat sig der, för att lemna rum för hertigen, som der uppslog sitt högqvarter, och genom d'Hymbercourts och Crèvecœurs bemödanden utstäldes slutligen i närheten en vaktpostering af fyratio lansar, hvilka upptände en stor eld af timret i uthusen som de för detta indamål nedrefvo.

Litet längre till venster, emellan detta landthus och förstaden, hvilken, som vi redan nämnt, låg midt emot den ena stadsporten och var besatt af de burgundiska för-trupperna, låg ett annat lusthus, omgifvet af en gård och en trädgård, samt med ett par små inhägnade åkerlyckor bakom sig, och der uppslog konungen af Frankrike sitt högqvarter. Han gjorde ej sjelf anspråk på att vara någon krigare, utom för så vidt en naturlig likgiltighet för faran och en ovanlig skarpsinnighet berättigade honom till denna benämning, men han vinnlade sig alltid om att använda de skickligaste i detta yrke och satte till dem det förtroende de förtjenade. Ludvig och hans omedelbara uppvaktning upptogo detta landthus; en del af hans skotska lifvakter stationerades på gården, der de i uthus och skjul fingo söka skydd för vädret; de öfriga förlades i trädgården. De andra franska trupperna inqvarterades tätt invid hvarandra och i god ordning, med utstälda förposter, för att kunna göra alarm i händelse af anfall.

Dunois och Crawford, biträdda af några veteraner, bland hvilka Balafré utmärkte sig genom sin verksamhet, lyckades genom murars nedbrytning, häckars genomhuggning, dikens igenfyllning, med mera dylikt, underlätta förbindelsen mellan de särskilda trupp-afdelningarna, så att de, i fall af behof, med lätthet kunde understödja hvarandra.

Konungen ansåg emellertid nödigt, att utan vidare begifva sig till hertigens af Burgund högqvarter, för att göra sig underrättad om operations-planen samt hvilken medverkan man fordrade af honom. Hans ankomst hade till följd, att ett slags krigsråd hölls, hvarpå Carl väl ej eljest tänkt.

Det var då som Quentin Durward ifrigt anhöll om företräde, emedan han hade något af högsta vigt att meddela de båda furstarne. Detta beviljades utan stor svåvighet, och Ludvigs förvåning blef ej ringa, då han hörde honom lugnt och! tydligt berätta Wilhelm de la Marcks plan att under franska fanor och uniformer göra ett utfall emot de belägrandes läger. Sannolikt skulle Ludvig mycket hellre hafva sett, att så vigtiga nyheter meddelats honom i enrum; men som det nu var, anmärkte han endast, »att en dylik rapport, sann eller falsk, förtjenade den högsta uppmärksamhet.»

»Inte det ringaste, inte det ringaste!» sade hertigen likgiltigt. »Vore en sådan plan, som denne unge man omtalar, verkligen å bane, så hade den ej blifvit mig meddelad genom en bågskytt vid skotska lifvakten.»

»Huru än härmed förhåller sig», svarade Ludvig, »så ber jag er min kusin, er och era befälhafvare, att lägga märke till, att jag, till förekommande af de obehagliga följderna af ett sådant oförutsedt anfall, vill låta mitt folk bära hvita skärp öfver rustningen. — Dunois, se till att de genast utdelas — det vill säga», tillade han, »om vår broder och general ej har någonting deremot.»

»Jag kan ej se något hinder», svarade hertigen, »om franska ridderskapet vill äfventyra att hädanefter blifva kallade för riddare af Särk-ärmen.»

»Det vore just en passande titel, vän Carl», sade Le Glorieux, »då man besinnar, att en qvinna blir den tapprastes belöning.»

»Bra sagdt, ers Vishet», sade Ludvig. »God natt, kusin; jag går att väpna mig. I förbigående sagdt, om jag skulle vinna grefvinnan med min egen hand?»

»Då måste ers majestät bli en verklig flandrare» sade hertigen med förändrad röst.

»Jag kan ej bli det mer än jag redan är», svarade Ludvig i en ton af den öppnaste förtrolighet; »kunde jag blott få er, min bästa kusin, att tro det!»

Hertigen svarade endast med att önska konungen god natt i en ton, snarlik den frustning en skygg häst låter höra, när han kastar sig undan ryttarens smekning, då denne vill sätta sig upp och söker förmå honom att låta stå stilla.

»Jag skulle kunna tillgifva honom all hans dubbelhet», sade hertigen till Crèvecœur; »men jag kan aldrig förlåta honom, att han anser mig för nog dum att låta lura mig af hans försäkringar.»

Då Ludvig återvändt till sitt qvarter, hade han också sina förtroliga meddelanden till Olivier. »Den här skotten», sade han, »är en sådan blandning af slughet och enfald, att jag ej rätt vet, hvar jag har honom. Pasques-dieu! Besinna bara en sådan oförlåtlig dumhet att midt inför Burgund, Crèvecœur och hela skaran sladdra om den hederliga de la Marcks utfallsplan, i sället för att hviska den i mitt öra och åtminstone lemna mig valet att gynna eller omintetgöra den!»

»Det är bättre som det är, sire», sade Olivier; »ty det fins många bland er nuvarande svit, som skulle draga i betänkande att outmanade angripa Burgund, eller förena sig med Wilhelm de la Marck.»

»Du har rätt, Olivier. Det ges sådana narrar här i verlden, och vi ha ej tid att undanrödja deras betänkligheter genom en liten dosis egennytta. Vi måste vara rättskaffens och trogna bundsförvandter mot Burgund, Olivier, åtminstone för i natt — tiden kan kanske gifva oss något bättre tillfälle. Gå och säg till att ingen får afväpna sig, och låt dem, om så skulle påfordras, skjuta lika skarpt på dem som ropa France och St. Denis! som om de skreke helvete och satan! Jag vill sjelf sofva i min rustning. Låt Crawford ställa Quentin Durward på yttersta punkten af vår förpost-kedja åt staden till; han må gerna först smaka på det utfall han förkunnat oss. Kommer han lyckligt undan, så mycket bättre för honom. Men tag framför allt noggrann omsorg om Martius Galeotti, och se till, att han qvarblifver bland eftertruppen, på någon fullkomlig säker plats. Han är alldeles för vågsam och nog tokig att vilja vara både krigare och filosof. Se nu till, att allt detta blir uträttadt, Olivier, och nu god natt. — Måtte vår Fru af Clery och St. Martin af Tours beskydda vår sömn!»

1. Det torde knapt behöfva nämnas, att Wilhelm de la Marcks giftermål med Hameline de Croye liksom sjelfva denne dams personlighet är en dikt. Vildgaltens verkliga brud var Jeanne d'Arschel, grefvinnan af Scoonshoven.