Räggler å paschaser/Hallidajen
| ← E beskeli jänte |
|
Tre käringer i en backe → |
Hallidajen.
D'ä fäll int varst rolitt te var doktare, men int ä dä fäll häller så hemtrefli te ha en rasen doktare in i stôga, sôm svär å skrämmer vete tå gamle människer. Men dä kan di fäll int hjälp. Di ä fäll tocken.
Mang doktare ha ja sett å all så ha di vôr tocken där »bit-å» å »dra-i-väg», når en kommer in å ställer sä te berett å lägg ut för dôm, hvalls sjuka ha kom ôpp å hvalls dä käns. Dä enda, di har te säj ä: »räck ut tonga» äll »klä åddä».
Men den aller varste doktare te var rasen, dä va en di kall Hallidaj ve Björkstafôrs. Hallidajen han va int fôlklik.
Hår hans dä stog rätt ôpp på'n sôm bôrst, tätt å grått va dä sôm en stôbbåcker, ygbryna di stack rätt ut å yga va sôm en kvekell bak bål mä en bôske. Stor tjock muntaser hadd'en å stort tjockt pulsångskägg ve öra, å alltihop va dä grått på'n, klära va grå å hatten va grå å skinne i syna va grått, dä må. Jaggu kunn en mäst bli grå sjôl, når Hallidajen kom in.
Men dä, sôm va aller varst på dokter Hallidaj, dä va käften. Fint rakat å slät va unnerläpen å haka på'n, men mun va sôm en knif i en hackelsmaskin. »Knips» sa dä hvar gang Hallidajen sa nô å dä va änn sôm en blidd åkleppt ätter halsen.
All människer va di rädd för'n. Te å mä kvennfôlka helt sä unna för'n, fast att Hallidajen va ugeft. Han knep fäll å dôm, når di kom å gjord sä söt för'n.
Sjôl geck ja allt hälst unna för Hallidajen, ja åg, å hadd ja ondt i magen, så geck ja allt häller te gamle Kvast-Kersti i Kastrulltôrpe.
Men så va dä en gang att mor mi blidd så ill illänni tå rosen, satt ja va pockat å gå ôpp te Hallidajen, fast att dä stog hardt ôt. Dä va marg kraker, sôm satt uttaför å vänt på te bli insläfft å blek va di, för di vesst int hvalls dä skull gå mä dôm därinn när doktarn.
Rässôm dä va geck dôra ôpp å en fatti stacker kom ut.
»Nästaman,» röt dä te därinnafrå, satt de skvatt te i hel väntsal uttaför.
Når dä ble min tur å ja skull in, så jämt rakt slant dä ur mä, dä ja skull säj, dä va rent väck för mä.
»Jag skull be få fråga doktarn» — nä, dä va int di rätt ola — »ôm atte ja nu ba doktarn gå mä» — nä, dä störtna å för mä den gangen åg — »doktarn kan fäll int var så innli golidt beskeli» —
»Hva vill du,» skrek Hallidajen å klefft te mä mä munknifven å stack te mä mä yga.
»Mor mi har rosen i syna,» rann dä ôpp ur mä mä ett tag.
»Jaså, hvar bor ho,» sa Hallidajen.
Den gangen töckt ja att dä va litt glaer i yga på'n å däfför tog ja mo te mä å bynt beskrif vägen för'n.
»Håja, d'ä tämli langt — mäsé, ôm en räcktner iffrå den stor lönna ve bruke, så kan dä fäll var — mäsé — e hallmil å en åttendel äll så, men ifall att'en räcktner frå såga, så —»
»Hva hetter ställe, där kärnga bor,» röt Hallidajen te.
»Hulte i Västre Klaknäs,» spelt dä ôpp i mä mä en enda gang, för når en ä rädd, ä dä ännsôm att dä taler ur en, hocke en vell äll int.
»Hämt mä klocka fem i afton mä karjol,» sa Hallidajen.
Men dä va just int meninga, att vi skull ha Hallidajen ända hem å ja hadd tänkt att'en bar skull ornér saker te'a, satt ja stog fäll kvar å febbla å klådd mä i nacken. Da peckt'en bar på dôra å såg på mä å jaggu va dä sôm e usynli hann hadd tag å vändt mä å hatt ut mä.
»Nästaman,» röt Hallidajen te.
Int för att ja hadd nôn karjol å dä kan en fäll int begär häller tå en fatti stater, men ättersôm att ja hörd unner bruke, så feck ja allt bå häst å åkdon tå stalldrängen ôpp ve harrgårn.
Mällerti ble dä fäll litt öfver fem, når ja helt mä karjol utaför doktarns — en åtte ti minuter, dä va fäll int så falitt.
Dokter Hallidaj stog allt långe i dôra han å hadd klocka i näfven.
»Klocka fem, sa ja,» sa'n och dämmä steg'en ôpp i karjol.
»Ta hit,» sa'n sänna å tog fatt tömman å sänna vren dä i väg, ska ja säj er, för Hallidajen va int den, sôm sparte på en kamp.
Int ett enda ol sa'n på hel vägen uttôm att'en sa: »ligger ho?» — en gang.
»Ja, dä gär ho, å blårö ä ho i syna tå utslag,» sa ja.
Nu va dä mällerti så att gamle Kvast-Kersti i Kastrulltôrpe hadd blitt tekallat te mor mi, mennas ja va ätter doktarn å ho stog just å smord ôlj mä pepper i syna på mor mi, når ja å Hallidajen kom in.
Mor mi ôja å illsvidd sä, för dä sve fäll, når dä kom pepper i yga på'a.
»Dra åt hällvette, förbannade spåkäring,» sa Hallidajen å Kvast-Kersti sack ihopp sôm en tomsäck.
»Ta hit vatten,» sa'n sänna å ja feck ôpp e skop mä vatten ur vassån te'n. Sänna tvätt'en sjôl peppern å ôlja ur yga på mor mi å bynt fråg ut'a ôm sjuken.
»Ja, vi ska se te, vi ska se te,» sa'n å ble ännsôm litt blier, når'en såg så bekömra mor mi va. »Har I nô papper,» frågt'en å såg sä ômkring på all dåliheta i stôga vånn. Ja, ja feck fäll fram baken tå ett gammelt bref iffrå bror min i Amerka, för dä va ing ann papper testärs.
Ja, Hallidajen satt sä te rit ihop sett resäft, men på bole låg dä allt en gammel gröt, sôm Kersti hadd lag te te ômslag ôt mor mi, å doktarn feck armen i't. Mä ett for'n ôpp å ga Kersti ett nytt illblängen, men så satt'en sä igän å feck unna gröten, satt'en kunn skrif. Sänna tog'en ôpp en tvåreksdaler å la på bole.
»Se här,» sa'n, »dä här ä te medcin, ajö.» Å dämmä lag'en sä te å gå å vell rackt int hör på all mor mis tackninger. »Äh prat, äh prat,» sa'n.
Dähär va fäll bar snällt tå Hallidajen å alltihop hadd fäll fått slute väl, ôm int dä här ävie kräke Kersti hadd töckt att nu skull ho trä fram å gär sett te, sôm tocka kärnger bruker.
»Se, ja ska nog hjälp te, för litt betalning,» sa'o — »se, ja ska nock få stönner å titt hit rässôm dä ä, för litt pänga,» töckt'o, — »se ja ska nock se te'a iblann för litt pänga,» geck ho på.
»Håll mun, käring — om du stecker dej hit mä din peppar, så ska ja smörj dej mä peppar ja, ska du få se,» sa Hallidajen å slog dôra igän, satt dä sang i stôga å mor mi helt på te gi ôpp aen.
Sänna steg'en ôpp i karjol å ja bakanpå ätter'n å sen vren de iväg sôm en ellraket.
Nä, ja töckt int ill om Hallidajen å dä va inga sönn ôm Kvast-Kersti, för ho förtjänt int bätter, å nock va dä bra tå'n att'en gjord mor mi så halftämli bra tå rosen, men dä hang på ett hår att'en hadd skrämt ihjäl'a, å dä va fäll int så bra för'a kanski.