Regnbågens dal/Kapitel 32
| ← På kyrkogården |
|
Pastorn kommer till korta → |
XXXII.
Envist folk.
Rosemary West var på hemväg efter sin musiklektion på Ingleside. Hon vek av från landsvägen och tog in på den stig, som ledde till det lilla undangömda källsprånget under ormbunkarna i Regnbågens dal. Hon hade ej varit där på hela sommaren, den lilla vackra platsen hade ej längre någon lockelse för henne. Det tycktes henne som om minnena från hennes ungdomskärlek aldrig mer mötte henne där, och de tankar, som stodo i förbindelse med John Meredith, voro så smärtsamma, att hon jagade dem från sig.
Men just nyss hade hon råkat se sig om och kasta en blick nedåt dalen. Hon hade då sett hur Norman Douglas lätt och spänstig som en yngling tog ett skutt från den grönskande vallen, som omgav den gamla Baileyska trädgården, och hon fick det intrycket, att han ämnade fortsätta ned utför sluttningen. Om han hunne upp henne, skulle hon få sällskap med honom ända hem, och det hade hon ingen lust till. Hon hukade sig därför genast ned inne bland lönnarna omkring källan i hopp om att han inte hade sett henne utan skulle gå vidare.
Men Normans skarpa ögon hade upptäckt henne, och vad mera var, han hade föresatt sig, att han skulle få tag i henne. Han hade sedan någon tid bortåt velat komma till tals med Rosemary, men hon hade ständigt undvikit honom, tyckte han. Rosemary hade aldrig varit vidare svag för Norman Douglas. Hans högljudda röst, hans frispråkighet, hans uppbrusande lynne, hans bullrande munterhet — allt hade ingett henne en känsla av motvilja. Förr i tiden hade hon ofta undrat hur det var möjligt, att Ellen kunde känna sig dragen till honom. Norman Douglas hade mycket väl reda på att hon kände antipati för honom och småskrattade däråt. Norman tog aldrig illa upp, om en person inte kunde med honom. Det föranledde inte ens att han tyckte illa om samma person tillbaka; antipatin visade i alla fall, att personen i fråga ägnat honom uppmärksamhet. Han tyckte, att Rosemary var en präktig flicka, och han ämnade bli en snäll och generös svåger mot henne. Men innan han kunde bli hennes svåger, måste han ha ett enskilt samtal med henne, så att, när han från dörren till en butik vid bygatan såg henne styra kosan mot Ingleside, skyndade han genast nedåt Regnbågens dal för att genskjuta henne.
Rosemary satt försjunken i tankar på den mosslupna krypande grenen under lönnen, där hon och John Meredith mötts och haft sitt första förtroliga samtal en kväll för snart ett år sedan. Den lilla källan glittrade och blänkte under ormbunkarnas genomskinliga skyddstak. Rubinröda glimtar av sol föllo in genom trädkronornas grönskande valv. En grupp höga, vackra astrar växte tätt bredvid. Den lilla platsen låg där så trolsk och drömmande i sin avskildhet — alldeles som någon enslig tillflyktsort för forna tiders älvor eller skogsnymfer.
Men rätt in i idyllen kom nu Norman Douglas neddimpande, visslande och klampande med grova skor, och charmen, stämningen voro i ett nu som bortblåsta. Hans personlighet tycktes liksom fylla hela platsen. Där fanns helt enkelt inte någonting utom Norman Douglas, stor och väldig, rödskäggig och jovialisk. Han drog upp ena handen ur kavajfickan för att borsta av litet mossa och barr, som fastnat på byxbenet.
— God afton, sade Rosemary kallt och reste sig.
— God afton på dig, flicka. Sitter du här och mediterar? Sätt dig ner igen — sätt dig ner igen för tusan, jag vill språka litet med dig. Det var fasligt vad du blänger på mig. Jag vill inte äta upp dig — jag har fått min kvällsvard. Slå dig ned och var älskvärd.
— Jag kan höra lika bra vad du har att säga, om jag står, sade Rosemary.
— Det kan du visserligen, flicka, om du använder dina öron. Jag ville bara, att du skulle ha det bekvämare. Du ser så rasande stel och tvungen ut, där du nu står upprätt. Nå, jag sätter mig i alla händelser.
Norman slog sig alltså ned just på den plats, där John Meredith en gång suttit. Kontrasten var så löjlig, att Rosemary var rädd, att hon skulle brista ut i ett hysteriskt skratt vid åsynen. Norman slängde sin hatt åt sidan, lade sina båda väldiga röda labbar på var sitt knä och såg upp på henne med en humoristisk glimt i ögat.
— Seså, flicka, du ska du inte vara på din kant, sade han med sitt vinnande leende. När han så ville, hade han en stor förmåga att »ta» folk. — Låt oss nu här på tu man hand tala litet förståndiga ord i all vänskap. Det är någonting jag skulle vilja be dig om. Ellen säger, att hon vill inte göra det, så därför lär det väl komma på min lott.
Rosemary tittade ned på källan, som nu ej tycktes henne så solblank som nyss. Och dess sorl lät än mer vemodigt. Norman blängde på henne med en min av komisk förtvivlan.
— Jag tycker du kunde väl ändå hjälpa en tafatt stackare på traven, sade han.
— Vad är det du vill jag ska göra? frågade Rosemary lika kyligt som förut.
— Det vet du lika bra som jag, flicka. Se nu inte så där gräsligt tragisk ut. Jag säger inte om, att Ellen inte ville be dig. Hon tordes inte, sa hon. Hör på nu, du, Ellen och jag vill gifta oss. Det må väl vara tydligt språk. Eller hur? Det fattar du. Men Ellen säger, att det kan hon inte, såvida du inte löser henne från något fånigt löfte, som hon lär ha avlagt nå’n gång för länge sedan. Det vore hyggligt av dig, om du gjorde oss den tjänsten. Vill du det?
— Ja, sade Rosemary.
Norman hoppade upp och grep den motsträviga handen.
— Gott! Jag visste nog, att du skulle vara medgörlig och snäll — det sa jag också till Ellen. Jag visste, att det bara skulle ta ett par minuter, så skulle du ge med dig. Nu, flicka, går du hem och berättar detta för Ellen, och om fjorton dar ska bröllopet stånda, och du ska flytta hem och bo hos oss. Du ska slippa sitta här i ensamheten på din pinne uppe på berget som en ann’ gammal kråka — var inte rädd för det. Jag vet, att du avskyr mig, men du ska få se, att det blir livat värre att leva under samma tak med en, som man rakt inte tål. Det blir krydda på tillvaron, ska jag säga. Två systrar, som omger mig och tar hand om mig — bättre kan man väl inte ha det. Den ena en fyrpanna, den andra en isklump. Det blir åtminstone omväxling.
Rosemary brydde sig inte om att säga honom, att ingenting skulle kunna förmå henne att leva under hans tak. De skildes åt efter en liten stund; han klev med långa steg tillbaka nedåt byn, vid del allra bästa humör, och hon vandrade långsamt uppför backen hemåt.
Ända sedan hon återvänt från sitt besök i Kingsport och funnit Norman som gäst i stugan på kullen var och varannan kväll, hade hon vetat, att det skulle komma. Hans namn nämndes aldrig av vare sig henne eller Ellen, och just detta ständiga undvikande var betydelsefullt nog. Det låg ej för Rosemarys natur att känna sig bitter, eljest hade hon nog kunnat ha skäl därtill. Hon var kallt hövlig mot Norman, och hennes sätt mot Ellen undergick ingen förändring. Men Ellen kände föga glädje över att Norman Douglas åter börjat uppvakta henne.
Hon var i trädgården, och Jimmy trippade omkring henne och strök sig mot hennes kjol, när Rosemary kom hem. De båda systrarna möttes på den sandgång, som kantades av dalior. Jimmy satte sig ned på sanden mellan dem, lade sin glänsande svarta svans i en graciös rundel omkring de vita tassarna och såg så förnämt likgiltig ut som blott en välfödd, väluppfostrad och nyslickad herrskapskatt kan göra.
— Har du någonsin sett sådana dalior? frågade Ellen stolt. — Jag tror aldrig vi haft så granna något år förut.
Rosemary hade aldrig varit förtjust i dalior. Deras närvaro i trädgården var hennes eftergift för Ellens smak. Hon fäste blicken på en ovanligt stor och hög röd- och gulspräcklig, som stolt och stram höjde sig över alla de andra.
— Den där dalian, sade hon och pekade på den, är på pricken lik Norman Douglas. Den skulle gott och väl kunna vara hans tvillingbror.
Ellen rodnade under sin mörka hy. Hon beundrade den utpekade dalian, men hon visste, att det gjorde inte Rosemary och att systerns ord följaktligen ej voro avsedda som någon komplimang. Men hon vågade ej uttrycka något ogillande av Rosemarys yttrande — stackars Ellen vågade för närvarande inte visa sig stött över någonting. Och det var första gången, som Rosemary till henne nämnt Normans namn. Hon kände, att det måste betyda någonting.
— Jag råkade Norman Douglas nere i dalen, återtog Rosemary och såg stadigt på systern, och han talade om för mig, att han och du tänker gifta er — såvida jag ville ge dig min tillåtelse.
— Jaså? Nå, vad svarade du? — Ellen försökte tala naturligt och obesvärat, men misslyckades jämmerligt. Hon förmådde ej möta Rosemarys ögon. Hon såg ned på Jimmys glänsande päls och betogs av en stor rädsla. Rosemary måste ha svarat antingen ja eller nej. Hade hon gett sitt samtycke — ja, då skulle Ellen känna sådan blygsel och sådana samvetskval, att glädjen över att ha återfått en avviken fästman skulle betydligt dämpas. Men hade hon vägrat — ja, Ellen hade nu en gång lärt sig att leva utan Norman Douglas, men hur det var — sveko nu de framtidsutsikter, som på sista tiden börjat hägra för henne, skulle hon känna det som ett tungt slag.
— Jag svarade, att för så vitt mig angår, så kan ni gifta er med varandra närhelst ni vill, sade Rosemary.
— Tack, sade Ellen och såg som förut på Jimmy.
Rosemarys ansikte fick ett vekare uttryck. — Jag hoppas du måtte bli lycklig, Ellen, sade hon milt.
— O, Rosemary — Ellen såg upp med bedrövelse i blicken — jag blyges så — jag förtjänar det inte — så som jag handlat mot dig —
— Det talar vi inte om, sade Rosemary hastigt och i avgörande ton.
— Men — men … återtog Ellen, nu är ju också du fri — och det är inte för sent — John Meredith —
— Ellen! — Rosemary hade sitt lilla lynne under den blida ytan, och det blixtrade nu fram i hennes blå ögon. — jag tror du mist förståndet i mer än ett avseende … Kan du ett enda ögonblick tro, att jag skulle gå till John Meredith och säga helt beskedligt: Nu har jag ändrat mej, och jag hoppas pastorn inte har ändrat sej? — Är det det du vill, att jag skall göra?
— Nej nej — men med litet uppmuntran — skulle han komma tillbaka …
— Aldrig. Han föraktar mig — och med full rätt. Jag vill inte höra ett ord mer om detta, Ellen. Jag hyser inget agg mot dig — gift dig du med vem du vill. Men lägg dig inte i mina angelägenheter.
— Du måste komma och bo hos oss, sade Ellen. — Här uppe i ensamheten kan du inte stanna.
— Tror du verkligen, att jag skulle ha lust att flytta in i Norman Douglas’ hus?
— Ja, varför inte det? utbrast Ellen, förödmjukad och halvt ond.
Rosemary började skratta. — Ellen, jag trodde ändå, att du hade något sinne för humor? Kan du se mig göra det?
— Jag inser inte vad det skulle vara för hinder. Hans hus är stort nog — du skulle komma att bo alldeles för dig själv — han skulle låta dig ordna för dig precis som du ville.
— Det kan helt enkelt aldrig komma i fråga. Lägg ner ämnet det ber jag.
— Då, sade Ellen i kall och bestämd ton, slår jag hela giftermålet ur hågen. Jag lämnar inte dig ensam här. Så står det till med den saken.
— Du pratar, Ellen.
— Jag pratar inte. Det är mitt fasta beslut. Det kan inte komma i fråga, att du skall bo ensam för dig själv — så långt från människor. Vill du inte följa med mig, så stannar jag kvar här hos dig. Nej, vi resonerar inte vidare i saken, den är avgjord.
— Resonerandet skall jag överlämna åt Norman, sade Rosemary.
— Jag åtar mig Norman. Jag ska nog sköta om honom. Jag skulle aldrig nå’nsin ha bett dig om att lösa mig från mitt givna löfte — nej aldrig — om det inte varit för att jag måst nämna för Norman skälet, varför jag inte kunde gifta mig med honom, och då sade han, att han skulle tala med dig. Jag kunde inte hindra honom. Du ska inte tro, att du är den enda i världen, som sitter inne med någon självaktning. Jag har aldrig ens drömt om att gifta mig och lämna dig här i ensamheten. Och du ska få se, att jag kan vara lika envis som du.
Rosemary vände sig bort och gick in i huset med en axelryckning. Ellen såg ned på Jimmy, som varken klippt med ögonen eller rört på morrhåren under hela samtalet.
— Jimmy lille, den här världen skulle vara ett tråkigt ställe utan karlarna, det medger jag, men det finns stunder, då jag nästan frestas önska, att här inte funnes en enda av den sorten. Se nu på allt trassel och bråk de ha ställt till här hos oss, Jimmy — totalt förstört vårt gamla lyckliga hemliv, kissen. Pastorn började, och Norman Douglas tog upp, där han släppte. Men alls ingenting får någondera för besväret. Norman är den ende man jag nå’nsin råkat, som är ense med mig däri, att tyske kaisern är den farligaste person, som går ikring här i världen — men mannen med den förståndiga uppfattningen får jag ändå inte gifta mig med, därför att min syster är enveten och istadig och även jag har ett styvt sinne och kan tredskas. Märk mina ord, Jimmy lille, pastorn skulle komma tillbaka, om hon bara lyfte ett lillfinger. Men det gör hon inte, Jimmy — det kommer hon aldrig att göra, om jag känner henne rätt. Och jag törs inte lirka så smått i all hemlighet, kisse lille. Men man får försöka att se glad ut ändå. Den som är till åren kommen, ska nog inte tänka på att gifta sig, Jimmy. Men tänk vad farbror Norman kommer att väsnas … Kom nu in med mig, Jimmy lille, så ska du få ett tefat med grädde. Så blir det åtminstone en enda varelse häruppe i stugan på kullen, som är nöjd och belåten, så länge det varar.