Religionen och skolan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
Religionen och skolan
av Arne Garborg
Översättare: Okänd

Religionen och skolan


[ titel ]

RELIGIONEN och SKOLAN


ETT FÖREDRAG
I THEOLOGISK FORENING I KRISTIANIA


af


ARNE GARBORG


STOCKHOLM
WAHLSTRÖM & WIDSTRANDS FÖRLAG
[ tryckort ]
UPPSALA 1908
almqvist & wiksells boktryckeri-a.-b.

[ 5 ]Skolor utan undervisning i troslära är numera ett så långt framskridet kraf, att det väl kan kallas ett tidskraf.

Krafvet har flera skäl för sig. Skolan får alltmer arbete nog med de »världsliga» läroämnena; särskildt på landet blir tiden knapp för skolan, om man nämligen vill bevara ett bondestånd, som kan arbeta. Men hvad som är värst och lika illa i stad som på land är den öfvervikt, som de profana läroämnena med sin klara logik och sina intelligenta metoder få och som göra det allt svårare att finna lärare, som äfven kunna sköta religions-»facket»; det är ett rön, som man ej längre kan blunda för.

Och ännu är staten icke helt och hållet socialistisk. Det är en sak, som föräldrarna synas ännu ha rätt, ja skyldighet att se till: att deras barn uppfostras i deras egen tro, i deras egen lifsåskådning.

Men tron blir mindre och mindre densamma för alla, ju mer människorna verkligen komma att tro, ju mer de göra tron till allvar och ej till en läxa, tro på läran mer än på förkunnaren. Och det är föga. lämpligt att låta den politiska makten råda i ett spörsmål, som är så litet politiskt, men så helt andligt som detta.

[ 6 ]Det är ej värst för föräldrar som sakna kyrklig tro. Alla, som i sanning kunna bära »fritänkar»-namnet, veta, att lifvet ej ställer sig lika för alla. Om jag reder mig utan kyrklig tro, så kunna dock mina barn behöfva en sådan likaväl för det, åtminstone under vissa år. Och det är visst: de böra själfva arbeta sig fram till sin lifsåskådning, om den skall skänka dem någon ro; de böra »pröfva allt», innan de fastslå något, jämföra det de få i skolan med det de få på andra områden, t. ex. af föräldrarna. Hvad samhället bör tänka på, är först och främst de föräldrar, som ha annan kyrklig tro än den statskyrkliga. Och det blir ett kraf, som ej är lätt att afvisa: när det gäller tron, böra föräldrarna återfå den uppfostrarrätt, som staten eljes ser sig tvungen att taga ifrån dem.

Och kyrkan, som alltmer ser, att man ej kommer någon väg med våld, när det gäller tron, ja att man motarbetar sig själf, när man brukar våld i andliga ting — kyrkan själf börjar fordra, att tron blir en fri sak. Hon ser att barn, som med våld bibringats statskyrklig tro, oftast bli fritänkare, och det ofta i ordets mindre goda bemärkelse: de kasta bort det gamla, innan de hunnit fram till något nytt.[1]

Då spörsmålet om religionen i skolan först och främst är ett spörsmål för folket, skulle särskildt vi, som äro utgångna från folket, kunna vittna i saken. Låt då mig berätta mina religiösa barndomsminnen.

[ 7 ]Jag fick en strängt rättrogen uppfostran. Så fullkomligt rättrogen, och på det hela så god, att då jag senare kom upp i studentexamen, fick jag högsta betyg i »religion». Och det var ej nog med att jag lärde mig trosläran. Jag försökte att göra tron till lif, försökte att »omvända» mig. Lusten till det goda var det väl knappt, som dref mig. Kraftiga skildringar af helveteselden gjorde mer. Eller underrättelser om dödsfall. Särskildt sådana som kommo oväntadt, eller liksom med särskildt bud till mig, såsom då jämnåriga dogo. Gång på gång kom det på allvar öfver mig att söka komma i gemenskap med Gud.

»Nådens ordning» hade jag så bra reda på, som man i barnaåren kan ha. Jag hörde om frälsningens väg för det första hemma — min far var strängt religiös — och för det andra i skolan. Många, långa läxor om nådens ordning lärde jag där, lärde dem om och om igen, år efter år, och fick dem genomgångna, »förklarade» af den ena skolläraren efter den andra; min mesta skoltid upptogs med att lära detta, det viktigaste af alla ämnen.

Klar för mig blef frälsningens väg aldrig. Tredje artikeln var och förblef alltjämt obegriplig, det om »omvändelsen» icke minst. Orden lärde jag, men jag fann ingen tanke. Jag kunde då ej heller hålla fast orden. Jag lärde »läxa för dagen» och glömde den, då religionstimmen var genomkämpad. Jag visste att så måste det vara. Vi kunde ej förstå dessa höga ting; vårt förstånd var »af synden förmörkadt».

Men när helvetesskräcken blef stark i mig, glömde jag detta. Jag fick vända mig till Gud och [ 8 ]hoppas på hans hjälp; jag fick bedja. Sådana böner hörde Gud; det sade ju alla de, som borde veta det.

Och jag bad. Så godt jag förstod och kunde. Bad så mycket allvarligare, ju räddare jag var.

Men ingen väg kom jag. Fåfänga voro alla mina böner; aldrig kom något, som jag kunde betrakta som hjälp eller svar.

Och jag måste till slut säga mig själf, att detta blott var naturligt. Bönhörd blef blott den, som bad rätt; men skulle man kunna bedja rätt, så måste man redan vara omvänd. Hvad skulle jag då göra? Då jag ej kunde hjälpa mig själf och ej heller kunde bedja om hjälp? Bedja Gud om hjälp till att bedja om hjälp? — Jag försökte med det också. Men jag kom snart ihåg, att man ej kunde bedja rätt om något, förr än man var omvänd.

Så fick det vara med böner så länge. När Gud såg, att det var allvar med mig, så skulle han nog vilja hjälpa mig ändå, tänkte jag. Ty han ville, att vi skola omvända oss och komma till sanningens kunskap. Det stod så i bibeln.

Men så kom det svåraste: ångern öfver synden måste komma till. Den kunde jag ej hoppa öfver. Utan den var vägen hjälplöst och under alla omständigheter stängd.

Jag arbetade mycket med ångern. Men det gick smått. Jag kunde ej komma till den rätta sorgen öfver synden.

I själfva verket var olyckan den, att jag hade syndat för litet ännu. Det kunde ej bli någon riktig ånger af slikt. En riktig ånger var det inte, förrän man kände sig som den största af alla syndare. Det [ 9 ]stod i alla postillor. Men jag kunde ej få mig att tro, att jag var en sådan storsyndare. Jag gjorde mig så stor jag kunde: drog fram i minnet allt det galna jag visste, att jag hade gjort, sagt, tänkt, haft lust till; och det blef ibland visst inte så litet. Då och då kom jag så långt, att jag tänkte, att det måste vara ånger det jag nu kände, om jag, dessvärre, också ännu inte grät. Jag bad då om förlåtelse det bästa jag kunde, så som man bör göra. Men något som kunde tas som hjälp eller svar kände jag ej, och jag tröstade mig då med, att det väl ej var alltid man fick svar så, att man tydligt kände det. Jag hade visst hört eller läst något sådant: vägarna voro många. Icke alla voro så högt benådade som Luther eller Johan Arndt; man fick inte vänta för mycket, tröstade jag mig med. Man fick tro. Tro att synden var förlåten, och så gå på med det nya lifvet.

Jag försökte med det. Det kunde pågå inte så få dagar. Och det gick ibland inte så illa. Vi voro skröpliga, det var alltför sant. Men bara vi ville det goda — det berodde väl mest därpå. Det var den nya viljan, det berodde på. Och den hade jag nu, trodde jag.

Men rädslan slappnade. Och lifvet lockade. Försaka världen, — det lät sig göra, så länge världen var oblid mot mig; men log hon mot mig aldrig så litet, — så glömde jag Vår Herre på en gång. Ja, om hon så också inte log: Vår Herre blef glömd ändå. Allt mindre stod jag »på vakt», alltmer sällan bad jag. Och klarare och klarare visste jag, att jag var densamme, som jag hade varit. Min enda tröst var, att då jag icke hade varit omvänd, så kunde jag inte heller [ 10 ]hafva begått den stora »synden mot den Heliga Ande». Med omvändelsen fick det anstå, tills jag blifvit större och hade syndat något mer; då skulle det också gå bättre med ångern.

Ibland försökte jag på ett annat sätt: höll mig mer till Jesus. Han hade visst tagit det något annorlunda, han, när det gällde oss små. Hade han inte sagt, att det var oss guds rike tillhörde? Man kunde väl inte ta det ordet så ordagrant. Till de »små barnen» hörde jag väl inte längre riktigt. Men ordet kunde väl gälla för min ålder med på ett sätt? När Jesus ej kräfde ånger öfver synden af »de små», så kräfde han väl knappt så mycket af mig heller i detta stycke? Jag fick hålla mig till Vår Herre och bedja och vara lydig mot far och mor och snäll och hjälpsam mot syskon och bekanta; då kräfdes det ej mer af min ålder, kanske?

Med detta kunde jag hålla mig uppe några dagar. Men sätta min lit därtill tordes jag inte. Man slapp nog inte undan så lätt! Och ju mer teologi jag fick i mig, desto mer insåg jag, att det äfven kunde vara farligt med slika tankar. Man kunde ju komma att tro på gärningarna; kunde vilja göra sig själf rättfärdig; bäst att akta sig! Så småningom kom jag dock alldeles ur humöret; det domnade af inom mig som vanligt. Sanningen var till slut den, att hos den »Fader» de predikade om för mig hade jag intet att göra; i själfva verket var jag rädd för honom.

En särskildt utväg med Vår Herre fann jag, då det led mot konfirmationen. Omvändelse tjänade till ingenting, det visste jag. Och då det ej fanns hjälp att få i denna sak utom hos Gud, så hade jag [ 11 ]blott ett att göra. Jag fick vänta, tills Gud lät stunden komma. Att jag måste lofva att »tro på Gud» o. s. v., det fingo de svara för, som tvingade mig till det. Gud skulle ta det för hvad det var: en nödlögn, och han skulle ej låta mig lida för den skull, att jag blef tvungen att ljuga.

Detta var ren och klar jesuitism. Min enda tröst var, att jag ej hade någon annan utväg. På den tiden hade vi i Norge fullt konfirmationstvång. Hvarken föräldrar eller präst visste något om min hemliga särskilda öfverenskommelse med Vår Herre.

Om jag hade talat med mina föräldrar om min nöd, så hade de ej förstått mig. Mycken oklarhet råder mellan människor i trossaker. Gamla bruk äro starka. Ungdomen går till konfirmationen, emedan all ungdom gör så; längre tänka hvarken ungdom eller föräldrar i allmänhet.

Att konfirmationen kan kvarstå som ett folkbruk kommer sig af, att den stått och ännu står för folktanken såsom något sakramentalt, trots all lutherdom. Och när det gäller sakramenten, så håller sig den gamla katolska uppfattningen om opus operatum mer eller mindre fullständigt uppe: hufvudsaken är att gärningen blir gjord. Den protestantiska åskådningen har på det hela taget ej trängt så djupt ned hos folket, som prästerna antagit. När allmänheten en dag fullt fattar den protestantiska konfirmationstanken, så skall konfirmandernas antal öfverallt starkt minskas. Men bakom den minskningen kan komma att ligga ett lika stort religiöst framsteg, som nu betecknas af det allmänt vaknande krafvet på en [ 12 ]skola utan religionsundervisning (= undervisning i trosläran).

Det som blir spörsmålet, när detta kraf fullt gjort sig gällande, — d. v. s. när religionsundervisningen icke längre är samhällets sak, — det är: hur skall man ställa det, så att religionsskolan och kunskapsskolan icke komma i strid med eller ligga hindrande i vägen för hvarandra?

Detta spörsmål är särskildt viktigt för religionsskolan. Ty blir det strid, så blir det den som får lida. Kunskapen har sin makt och sin rätt i sig själf; 2 × 2 är 4 i alla fall.

Mina fåfänga omvändelseförsök i barnaåren står härvidlag för mig som en varning.

»Nådens ordning» är icke något för den ålder, det här är tal om. Teologi är icke för barn. Vill man hjälpa barnen fram i det goda, så bör man se till att få fatt på det i barnanaturen, som är godt, det som vill uppåt, det som man kan kalla den andliga växtviljan.

Det är ej synden, man skall tala om, då man skall lära barn att tro. En rätt barnuppfostrare ger sig ej till att framställa för barnet det låga och usla som det skall afhålla sig från; och minst af allt skall han väcka tvifvel hos barnet, huruvida det kan afhålla sig från det låga och usla; det är lusten till det goda han skall försöka väcka och styrka.

Barnauppfostringens konst är att så framställa det goda och vackra, att barnet känner glädje däröfver och får lust till det, vilja till det.

Och då bör barnet icke få känsla af strid mellan det goda, som det skall tro på, och det sanna, som det [ 13 ]vet; sammanhang bör barnet finna i världen Det bör känna och se, att i det verkliga lifvet äro det sanna och det goda ett och detsamma.

Tänker man på svårigheterna härvidlag, på striden mellan tro och vetande såväl som på striden mellan skilda trosläror, och söker man efter en grund, som både tro och vetande kunna bygga på och som äfven sedan kunna skänka sammanhang, och särskildt en gemensam lag för samlefnaden, lifvet människorna emellan — kommer man in på dessa tankar, så påminner man sig lätt, att det en gång här i världen fanns en som hette Jesus. Han sade något om, att man skulle låta de små komma till honom. Han sade på det hela taget märkliga saker om barnen. Han begärde ej, att de skulle vara som de vuxna. Tvärtemot ville han, att de vuxna skulle vara som barn. »Blifven såsom barn, om I viljen komma in i himmelriket», sade Jesus från Nazareth.

De vuxna fatta ej riktigt detta. Men alla höra på, hvad han för öfrigt säger om barnen. Och gäller det särskildt religiös barnuppfostran, så anser både den ene och den andre, att detta är något som Jesus förstod sig på, om de också alla komma med egna tolkningar och tillägg. Jesu tankar i denna sak skulle då kanske alla de kunna samla sig om, som kalla sig efter hans namn (ja fritänkarna med), om de visste, att de hade hvar sina särskolor, som kunde tolka Jesu ord och lägga till det, som hvar kyrka för sig fann nödvändigt.

Jesus förkunnar en lefnadslära, som hedningarna finna opraktisk och som kyrkan betraktar som ironi; och mot hans kraf: »du skall älska Gud och din nästa!» [ 14 ]sätter penningväldet sitt: »du skall älska mammon och bedraga din nästa!» Men innerst i oss alla lefver en misstanke om, att det likaväl finnes något i Jesu lag, som ändå är sant, ja att den, när allt kommer omkring, innehåller det högsta, det sant mänskliga, det som människan bör sträfva att uppnå, så sant hon på det hela vill nå längre än att vara det högsta rofdjuret. Jesu tankar äro sant mänskliga, det känna vi på oss; ofta medge vi det rent ut. Kanske äro de då också sant barnsliga?

Det är visst: de peka fram mot det högsta och renaste, det religiöst fullkomliga. Och de ha ännu en fördel: så höga och rena de äro, komma de ändå ej i strid med något af det, som barnet dessutom skall lära.

Det är den höga humanitas, människokärleken, Jesus förkunnar. Syskonsinne människorna emellan, barnasinne gentemot det högsta varat, mot Gud, är Jesu lag. Den böra alla kunna samla sig omkring, de som vilja det religiösa, och de som vilja det mänskliga. Och denna höga och rena och varma tanke bör särskildt kunna tilltala barnasinnet. Kanske det verkligen skulle vara värdt försöket att låta de små komma till Jesus!

Kyrkan kunde ej fullständigt vara med på detta. Kyrkan betraktar Jesus som en ironiker: han fordrar det af oss, som han vet att vi ej förmå, emedan han vill visa oss, att vi ej förmå det. Och det man vet vara ironi, det kan man ej förkunna, såsom vore det allvar.

Men kyrkan kunde tänka som så:

Då Jesus bjuder oss att föra de små till honom, [ 15 ]så är det, emedan han vill, att de små skola lära sig att förstå hans ironi. Medan de ännu barnsligt tro på det goda, skola de försöka att lefva efter Jesu bud. Men just då de sträfva därmed, skola de småningom och på det bästa sättet se den sorgliga sanningen. Sålunda skall Jesus själf bli dem en vägvisare till Kristus. Och kyrkan skulle då kunna gå med på, att de små blefvo förda till Mästaren, ehuru hon ej själf kunde föra dem dit.

Det blefve då själf va den religionslösa skolan, som förde de små till Jesus.

Och det kunde skolan göra, om hon vore religionslös Jesu lefnadslära kunna vi taga som etik; man kan också ge den det latinska namnet moral; och morallektioner bör statsskolan ha. Ty ingen kan veta, om ej rätt som det är sekter uppstå, som hålla sig blott till tron; det lutherska: »tapfer sündigen, nur glauben» (synda kraftigt, blott du tror!) blefve då allvar mer än samhället vore betjänadt med. Jesus fick finna sig i att vara en världsvis.

På detta sätt skulle man kunna vinna allt, som är att vinna. Hvarje tro fick full frihet och rätt; samhället fick medlemmar med kunskap om den mänskliga lefnadsläran, och barnen finge i denna lefnadslära — som ej komme att kräfva så värst många lektionstimmar — en grund för sitt lif, som man kunde tro räckte till äfven för dem, som ej kommo med i något kyrkosamfund.




  1. Tanken är fri, när han följer sina egna lagar. Gör han sig fri för hastigt (från hvad man kunde kalla de själsliga naturlagarna: böjelselagar, känslolagar), så kommer han lätt in i ett tygellöst fritänkeri, som ej är af godo och som ofta slutar med, att han böjer sig dess djupare för främmande lagar.