Resa i Sibirien/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
X.
Resa till Tobolsk. — Köpman Sinil. — Arkimandriten. — Byn Juschakowa. — Gammal-troende. — Bonddans derstädes. — Ankomst till Tobolsk.
Direktören för amerikanska kompaniet i Petersburg, hr. Prokopieff, hade gifwit oss rekommendationsbref till åtskilliga af kompaniets ombud i Sibirien, hos hwilka wi, för att ej behöfwa medföra någon betydligare penningsumma, egde att efterhand lyfta smärre belopp, samt hade dessutom genom bref underrättat dessa herrar om saken. Innan wi lemnade Jekatharinenburg infann sig en dag hos oss en man med långt skägg och klädd ungefär som en rysk bonde, hwarföre han blef emottagen utanför dörren. Han uppgaf sig som köpman Sinil, en af det rysktamerikanska kompaniets ombud, hwilken bodde i staden Tjumén emellan Jekatharinenburg och Tobolsk, samt att han af Prokopieff blifwit underrättad om wår ankomst. Han frågade mycket ödmjukt, om han kunde wara oss till någon tjenst, hwarpå wi bådo honom beställa ett godt qwarter åt oss i Tjumén. Då wi derföre den 3:e Oktober sent på aftonen anlände till sistnämd stad, anwisades wi af stadswakten att köra till köpman Iwan Prowoloff, som bodde i ett mycket prydligt hus, hwarest wi genast undfägnades med det öfwer hela Ryssland samt i Sibirien wanliga karavan-teet. Köpman Sinil infann sig sjelf och bad om ursäkt för det han ej kunde herbergera oss i sitt eget lilla inskränkta hus, samt bjöd oss till middag påföljande dagen. Han kom följande dagen med tre droschkor, förspända med utmärkt wackra hästar, för att afhämta oss och låta oss åse stadens just då warande weckotorgdag, hwilken besökes af tusentals menniskor, tatarer, baschkirer, kirgiser, hwilka strömma tillsammans från de aflägsnaste nejder; och i sanning war det ej också ett ytterst brokigt hwimmel, att se denna mängd af från wåra så afwikande ansigten och klädedrägter, samt höra deras olika tungomål.
Sinils hus war ett litet oregelbundet trähus, som knappt nog gick upp mot de simplaste hus i wåra småstäder. Man steg uppför en trappstege till ett slags öppen förstuga och trädde derifrån genom en liten dörr, der man måste bocka sig för att ej stöta hufwudet i dörrkarmen, in i rummen, som woro små men renliga, och på bondwis utsirade med simpla kopparstick och några ännu sämre kinesiska pappersmålningar, samt de wanliga helgonbilderna. Hustrun war klädd som en bättre bondhustru, med en silkesduk bunden om hufwudet, bomullsstrumpor och kulörta torschokska skor. Wi kysste henne på handen och hon oss efter rysk sed på kinden. En medicine-doktor Iwan Petrowitsch Sokolnikow, som blott talade ryska, war gäst, hwarigenom samtalet blef beswärligt och obetydligt. Sedan wi ätit litet kaviar och likör, inträdde arkimandriten från ett kloster i staden, en reslig man i en swart, wid, fotsid rock och ett slags swart biskopsmössa, med en guldkedja om halsen, hwari hängde ett stort guldkors med gröna stenar, samt i handen ett radband, bestående af röda och blå stenar, åtskilda af guldkulor. Sedan han gjort de öfliga korsningarna och bugningarna för helgonbilderna, gick han genast med mycket allwarlig högtidlighet mot löjtnant Due, hwilken han på grund af uniformen och epåletterna ansåg för sällskapets hufwudperson. I Ryssland är det sed, att kyssa en andlig man på handen; han framräckte den derföre, men då Due icke iakttog denna höflighetsbetygelse, låtsade han ingenting derom, utan begynte att på ryska fråga om wi woro utlänningar, hwart wi ämnade oss, afsigten med wår resa, o. s. w. Bordet war rikt försedt med silfwerkärl, och middagen bestod af en mängd fina rätter samt alla slags winer, från rhenskt win och champagne till tokayer. Hustrun satt ej wid bordet, utan uppehöll sig i rummet nästintill, hwartill dörren stod öppen, och ombestyrde anrättningen. Under måltiden bortlade arkimandriten efter hand sitt gravitetiska allwar, i synnerhet då han, efter att hafwa druckit några glas win, hade blifwit temligen munter och språksam. Då samtalet på ryska gick temligen knaggligt, måste wi taga wår tillflykt till latinet, i hwilket språk wi woro mycket jemgoda, det will säga, ungefär lika klena. Arkimandriten åt blott fisk, bakwerk och frukter, medan wi andra spisade af minst 6 rätter lagad mat. Wärden war en ofantligt godlynt och beskedlig man, som fann sig särdeles ärad af wår, samt arkimandritens och läkarens närwaro, äfwensom af det bref, som han fått från kompaniets direktör och hwilket han förewisade wid bordet. Han uppförde sig för öfrigt som en förståndig och belefwad person, som man, om skägget warit borta, skulle emottagit i hwilket sällskap som helst. Wid afskedet följde wi wärdens och wärdinnans exempel, i det wi allesamman kysste arkimandriten på handen, hwilken jag måste tillstå war både ren och fin. Wärden och läkaren följde oss derefter till wår bostad och drucko te tillsammans med oss om aftonen.
Påföljande förmiddag begåfwo wi oss åter på wäg och anlände söndagen den 5:e Oktober till byn Juschakova, der wi besökte ett bondhus, hwarest bönder och bondflickor woro församlade till dans, hwilken wi hade lust att åse. Men sedan wi suttit litet blef Due utwisad af husets egare, emedan han hade en, ehuru otänd tobakspipa i munnen. I Sibirien gifwes det nämligen åtskilliga sekter, hwaraf en kallas Stari-weri (gammaltroende), som ibland andra besynnerligheter äfwen anse tobaksrökning som en djefwulens uppfinning. En sibirisk bondstuga är eljest ett fyrkantigt rum, hwarest längs utmed twå af wäggarna, litet lägre ifrån marken än en manshöjd, är anbragt ett sofloft, hwarpå den talrika familjen ligger om natten; och till och med om dagen krypa åtskilliga af dess medlemmar upp på detsamma, för att gifwa de öfriga mera plats på golfwet. Ingångsdörren är under detta loft, så att den inträdande måste gå hukad, till dess han kommer fram under loftet till det lilla fyrkantiga rummet, der han kan stå upprätt, och detta rum är högst 6 alnar i fyrkant. På denna lilla plats skulle dansen försiggå. Under loftet sutto flickorna i knä på hwarandra, på långa bänkar längs wäggen, och der stodo wäl 20 karlar och qwinnor som åskådare. Talgljus woro fastklämda i hörnen af sofloften; wi läto hemta en kanna bränwin, som utskänktes först åt karlarna och sedan åt flickorna. Hwar flicka sköt först med afwigsidan af handen twå gånger ifrån sig, men wid tredje anbudet drack hon raskt ur glaset. Dansen bestod i att alla flickorna jemte ett par af karlarna ställde sig i en ring och höllo hwarandra i händerna, och gingo omkring i den fyrkantiga platsen på golfwet utanför sofloftena, hwartill de sjöngo en bondwisa, wid hwars ena strof ringen swängde till wenster och wid den andra till höger[1]; ett par af karlarna i kretsen stampade derjemte wid åtskilliga delar af sången duktigt med fötterna, för att såmedelst gifwa mera lif åt dans och sång. De tillbjödo oss att leka med, men wi betackade oss. Slutligen fingo wi tag i ett par karlar, med hwar sin balalaika, ett instrument med 4 metallsträngar, som liknar wåra bönders nyckelharpa, hwilka spelade och sjöngo till dansen, hwarigenom den blef muntrare. Derpå begynte den egentliga dansen, som till följe af det knappa utrymmet blott kunde utföras af ett par åt gången. De dansande bytte oaflåtligt om plats, som ett slags rygg-mot-rygg; flickan gjorde några rörelser med sin näsduk, i hwars motsatta ändar hon höll med begge händerna, och rörde sig stilla utåt golfwet, medan karlen kastade benen än utåt och än inåt och stampade allt hwad han förmådde. Det war säkert ett mindre fullkomligt utförande af den wackra nationaldans, som i Kuschwa så mycket intagit mina unga reskamrater.
Följande dagen satte wi öfwer floden Tobol i sällskap med twå af danserskorna, och sågo slutligen den 7 Oktober Tobolsks 18 kyrkor, hwars många torn, gröna spiror och gyllne kupoler togo sig rätt bra ut. Sedan wi öfwerfarit floden Irtisch, hwilken strax inwid staden infaller i Tobol, anmälde wi hos oss stadens polismästare, som genast anwisade oss bostad och bjöd oss till middag hos sig påföljande dagen.
- ↑ Ungefär som i wår barnlek, hwarwid sjunges: ”Skära, skära hafra, hwem skall hafren binda?” o. s. w.
| ← Kapitel 9 | Upp till början av sidan. | Kapitel 11 → |