Resa i Sibirien/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 19
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 20
Kapitel 21  →


[ 118 ]

XX.

Ankomst till Turuchansk. — Kälen förswinner icke om sommaren i Turuchansk. — Afresa. — Farkosten drages af hundar. — Återkomst till Jeniseisk.

Klockan 6 på morgonen den 7 Juli förkunnade min skeppare med tre styckeskott min ankomst till Turuchansk, och klockan mellan 8 och 9 förmiddagen befann jag mig med allt mitt pick och pack inqwarterad hos en wälmående kossak, hwilken hade en efter omständigheterna bra bostad. Jag beslöt att tillbringa de båda första dagarna med mina magnetiska iakttagelser, emedan wädret war mycket gynnsamt, och jag skulle hafwa gjort en sådan resa förgäfwes, i fall jag lemnat det obegagnadt och wädret sedan blifwit ofördelaktigt. Jag föresatte mig derföre att hwarken göra eller mottaga besök, af hwem det wara måtte, höll min dörr låst och afslog med Gustafs tillhjelp oförskräckt hwarje försök att intränga hos mig. Men då jag en gång hade glömt att lägga på haken, kom ortens kyrkoherde in för att aflägga sitt besök, hwarföre jag måste hålla god min och försöka underhålla ett [ 119 ]samtal, som war en blandning af ryska och latin, emedan kyrkoherden, för att lätta min swårighet att uttrycka mig på ryska, äfwensom för att wisa sin egen språkkunskap, deri inblandade några latinska glosor. Han berättade mig bland annat, att han besökt Tolstoi Noss, hwilket ligger lika långt nordligt som Hammerfest, wid den wik, hwari floden Jenisei utfaller i Ishafwet, och beskref de wida större beswärligheter, som woro förbundna med en färd längre norrut än Turuchansk, nämligen bristen på menniskohjelp och förnämligast en ännu otaligare mängd af mygg. I denna berättelse öfwerensstämde sedermera äfwen min skeppare, då jag wille öfwertala honom att föra mig till flodens utlopp, hwilket han rent af afslog, så att denna plan måste uppgifwas. Då kyrkoherden tog afsked drucko wi hwar sitt glas portwin på wår ömsesidiga wälgång.

Sedan jag om middagen den 9:e tagit några solhöjder, besökte jag borgmästar Torassow, hwilken mottog mig mycket wänligt och bjöd mig till middagen, hwilken jag likwäl nödgades bedja honom uppskjuta till påföljande dag, då jag ännu icke hade slutat mitt arbete. Då jag följande dagen infann mig hos honom, fann jag att jag skulle blifwa ensam med honom till middagen, i stället för att, som jag hoppats, der träffa för mig ortens öfriga öfwerhetspersoner, samt isynnerhet ett par förwista officerare, hwilka jag wisste talade franska, och hwilka jag hade räknat på som tolkar mellan mig och borgmästarn, då wårt samspråk eljest skulle blifwa bedröfligt; och bedröfligt blef det äfwen; ty litet emellan sade han med ett leende: ”Nu förstår jag er alldeles icke.” Jag sökte emellertid så godt jag kunde dölja min förlägenhet häröfwer genom att ifrigt göra heder åt måltiden, hwilken slutade med blanc-manger och en butelj champagne. Till slut skulle jag försöka säga honom en artighet med anledning af wälfägnaden och isynnerhet öfwer champagnen, som jag icke hade wäntat mig att finna i detta polar-klimat, och sade derföre på så god ryska jag förmådde: ”Att traktera med blanc-manger och champagne i Sibirien och isynnerhet här under polcirkeln är en owäntad luxus.” Jag erinrade mig icke genast att luxus (lyx) på ryska heter roskosch, utan tänkte att då luxus är ett latinskt ord, som är upptaget i alla europeiska språk, måtte wäl min wärd förstå det. Men, till min bestörtning rättade han det till uxus, som betyder ”ättika”. Jag märkte genast, att han trodde det jag wille säga, att hans win war surt som ättika och protesterade; men han fortfor i sitt påstående att det hette uxus. Jag måste derföre till slut låta honom förblifwa i sin tro och [ 120 ]behålla utseendet af att hafwa sagt en ohöflighet i stället för en artighet.

Aftonen tillbragte jag tillsammans med borgmästarn hos en köpman Koroschow, från Jeniseisk, hwarest jag lyckligtwis träffade en af de förwista officerarne, som hjelpte mig att taga hr. Torassow ur hans willfarelse i fråga om min anmärkning rörande champagnen, hwilket framkallade ett allmänt skratt. Köpmannen undfägnade oss med kaffe, win och likörer, och wi tillbragte en munter afton i hans packbod.

Oaktadt Turuchansk, som har fått sitt namn af en liten flod Turuchan, hwilken westerifrån utfaller i Jenisei strax inwid staden, ligger på en höjd, är den dock icke annat än ett stort kärr. Utåt gatorna, i fall de kunna förtjena detta namn, ligga i krökar utlagda några halfruttna plankor, på hwilka man går. Stiger man utom dessa, löper man fara att sjunka ned i dyn ända till knäna. Markens yta är nämligen öfwerallt, till och med i den warma årstiden, ett moras, der stillastående dy, öfwerdragen med grönt mögel och till en del betäckt med träspånor, samt alla slags sopor och orenlighet från husen, utdunstar sina förruttnade ångor under en 25 till 30 graders wärma. Orsaken dertill är, att jorden äfwen i warmaste sommaren aldrig upptinar längre än till 3 fots djup. Då den nuwarande kyrkan skulle byggas, berättade man, att det gräfdes i jorden för att lägga grundwalen till densamma, och man fann is redan på 3 qwarters djup, oaktadt det war midt i sommaren. Skogarnes trädrötter kunna af denna orsak icke nedtränga djupt i marken, utan utbreda sig utefter ytan. När den om wintern fallna snön smälter, har wattnet ej, som i sydligare nejder, kunnat sjunka ned i den lösa, upptinade mullen, utan stannar här wid det frusna jordlagret och bildar jemte den derofwan liggande leran och myllan den nyss omnämda dyn. Dessa skadliga utdunstningar förorsaka sjukdomar bland inbyggarne, i synnerhet skörbjugg och wattsot, hwarwid det öfwerflödiga förtärandet af bränwin måhända äfwen gör sitt till, så att personer, som har uppehållit sig flere år å rad, wanligen återwända till Jeniseisk med förstörd helsa. Köpmännnen från Jeniseisk fara derföre blott hit upp öfwer sommaren och återwända wid höstens början. Emellertid springa barnen om sommaren i bara linnet på gatorna, och leka och skratta liksom hos oss. Staden ligger på en fyrkantig ö, som omslutes af twå armar af floden, och är ungefär 2 ½ mil twärtöfwer.

Den 11 Juli på eftermiddagen gick jag ombord på min lodka och wid afresan saluterades staden med 3 skott. Hettan [ 121 ]war odräglig, och då wi nu skulle begynna färdas mot strömmen och besättningen war halffull, kommo wi ej mer än 8 werst före natten. Köpman Koroschow hade låtit förfärdiga åt mig ett slags tält af hwitt bomullstyg, som om natten kunde upphängas öfwer mitt sängställ, till skydd mot myggen, och på hwars båda sidor uppåt hufwudgärden till war anbragt ett hårduksfönster för luftwexlingens skull. Men det oaktadt blef jag om natten i hög grad beswärad af dessa flygfän, emedan det war en helt liten öppning i den ena hårduksbiten. Denna bristfällighet afhjelptes likwäl sedermera af Gustaf.

För att skydda sina späda barn mot myggens raseri, hafwa sibiriakerna sina waggor inrättade på följande wis. Fyra träribbor hopfästas till en ram af något öfwer en alns längd, hwaröfwer spännes en botten af groft lärft. Från ramens fyra hörn gå fyra snören, som på en alns afstånd från densamma äro hopbundna i en knut, och från denna går ett längre snöre, som är fastbundet om ena ändan af en lång, spänstig stång, hwars andra ända är fastgjord wid takbjelkarna. För att skydda barnet för myggen är midten af ett stort, fyrkantigt lärftsskynke fästadt wid den knut, som förenar de fyra snörena, så att sidostyckena hänga ned öfwer ramen och bilda ett pyradformigt tält. Waggningen består således i en upp- och nedgående rörelse och denna möbel intager ingen plats på golfwet i det trånga rummet.

Följande dagen woro hettan och myggen så olidliga, att man icke kunde uthärda hwarken i kabyssan eller på däck, och Gustaf samt mina båda kossaker klädde af sig samt hoppade i wattnet för att swalka sig, hwarpå de summo i land och hjelpte de tre man af besättningen, som gingo på land, att draga warptåget. Samma hetta och myggswärmar förföljde oss äfwen den 13:e. Att läsa eller arbeta war omöjligt. Sedermera hade wi ett par dagar frisk nordlig wind, som befriade oss från myggen och satte oss i stånd att föra segel, hwarigenom wi sköto en raskare fart, än som war fallet, när wi af folket drogos mot strömmen. På åtskilliga delar af den sträcka wi beforo, tycktes mig floden hafwa en bredd af en mil.

Då Gustaf den 17 Juli på morgonen kom med mitt kaffe, berättade han att wi nu åkte efter 6 hundar, wid hwilken underrättelse jag skyndade mig upp för att beskåda detta hitintills icke af oss anwända fortskaffningsmedel; men kunde till en början icke warseblifwa de ifrågawarande djuren, så att det såg ut som om wår farkost af en osynlig magisk kraft rörde sig mot wind och ström. Men Gustaf gjorde mig uppmärksam på en liten rörelse [ 122 ]mellan wassen på flodstranden, hwilken föranleddes af hundarnes swansar, som swängde af och an under loppet. Wi gjorde nu mycket hurtigare framsteg än när släptåget drogs af menniskor, hwilka ofta måste göra större omwägar der marken är kärrig, hwaremot hundarne, såsom mera lättfotade, kunna gå ända ut med flodkanten.

Efter ett par mödosamma dagar, hwarunder wi haft att färdas uppför ett par strömforssar, anlände wi den 23 Juli till kyrkobyn Dubtscheskoie, hwarest en jude kom ombord, och sade att han hade en ansökning, som han wille lemna hans högwälborenhet, dermed menande mig, som han tog för hr. Torassow; men då han, oaktadt man försäkrade honom att jag blott war en utländsk lärd och att hr. Torassow wid wår afresa ännu war i Turuchansk, med wåld wille intränga i min kabyssa, tog slutligen den ena kossaken, en stark, handfast karl, honom i armen och släppte honom ej förrän de kommit ett godt stycke upp på land. Då jag en stund sednare gick upp på kyrkogården, för att göra några iakttagelser, kom han springande efter mig och skrålade som förut; men slutligen måtte han af min sysselsättning funnit, att han tagit miste på person; ty han aflägsnade sig utan något widare.

Den 26 Juli anlände wi, efter att de näst föregående dagarna hafwa begagnat hästar som dragkraft, till en af de större byarna, Selo Nazimowskoie, som bestod af 32 hus och 66 själar. Här landsatte wi en pope, som kommit ombord från en af de byar, hwilka wi någon af de nästföregående dagarna färdats förbi. Då han en dag såg Gustaf koka gryn i watten till en saftsoppa åt mig, frågade han denne, om hans herre alltid höll så sträng fasta? och då Gustaf hade en särdeles fallenhet att drifwa gäck med hwem han kom åt, så swarade han ”Ja”. Popen frågade då med förwåning till hwilken religion jag bekände mig, hwarpå Gustaf swarade, att det war något som han icke wisste. I fall popen sedan märkte den halfwa stekta höna, som Gustaf inbar till mig, måste han säkert hafwa insett, att man dref gyckel med honom.

Den 28 Juli anlände wi slutligen till Jeniseisk under täta kanonskott af min skeppare, som dermed wille underrätta sin hustru om sin ankomst. Sedan den 26:te hade wi omwexlande seglat eller kört med hästar, hwilket sista fortskaffningssätt likwäl warit underkastadt täta afbrott till följe af bäckar, moras och busksnår, som nödgade oss låta spänna ifrån hästarna och göra betydliga omwägar. Resan från Jeniseisk till Turuchansk hade tillryggalagts på 10 ½ dygn och återfärden mot strömmen, hwilken min [ 123 ]skeppare försäkrade under mindre gynnsamma omständigheter kunde erfordra en hel månad, hade nu skett på 16 dygn.

Ett par dagar efter min återkomst till Jeniseisk kom min skeppare Schádrin och bad mycket ödmjukt att jag wille göra honom den äran och tillbringa aftonen hos honom, på det hans unga hustru skulle få göra min bekantskap, hwilket jag med nöje lofwade den hedersmannen. Sällskapet bestod af honom, hans hustru, twå wackra unga flickor af hans familj samt min Gustaf, hwilken jag måste medhafwa såsom tolk, på det att samtalet ej skulle blifwa alltför bedröfligt. Wi drucko te och rökte tobak, hwarefter wi trakterades med punsch. I öfwersta delen af rummet nära fönstret hade man åt mig framsatt en stol och ett litet bord, betäckt med en hwit duk, wid hwilket jag ensam betjenades. Wi genomgingo åtskilliga af wåra reseäfwentyr under muntert skämt, och Gustaf drog, förmedelst ständiga putslustiga infällen, försorg för att skrattet hölls wid makt. Då min wärd hade druckit några glas punsch, blef han så rörd öfwer den wänlighet, hwarmed jag umgicks med honom, att han lade sig på knä framför min stol och wille kyssa min fot. Men jag drog genast foten åt mig, reste mig, bad honom stå upp och sade: ”Sådan är icke seden i mitt land; det är endast påfwen, som låter kyssa sig på foten, och då jag icke är påfwe, ja, icke ens en prestman, utan en syndare som du, så kan jag icke mottaga en sådan hyllning. En rättskaffens man, som du, räcka wi handen och trycka den, och det har jag lust att göra i betraktande af ditt uppförande under hela resan och din duglighet som skeppare. Räck mig din hand; ty jag har stort skäl att wara tacksam mot dig för wår resas lyckliga utgång.” De ryska embetsmännen kallas nämligen ”tschinowniski” (rangpersoner, adelsmän) och behandla den simple ”meschtschanin” (borgersmannen) med större högmod än wi wårt tjenstefolk. Borgaren finner sig derföre öfwerraskad af om en embetsman behandlar honom som sin jemlike.

Sedermera anrättades en liten kötträtt och ett glas drufbrännwin, som beredes i Kislar, nära Kaspiska hafwet. Wid afskedet från hustrun räckte hon mig munnen till en kyss, hwarpå jag äfwen kysste de båda unga flickorna, och då den ena af dem war mycket wacker samt hade ett par wänliga ögon och en frisk färg, fick jag lust att göra saken om igen, hwarpå Gustaf utbrast i ett ljudeligt utrop af: ”Zwei mal, Gott straf mich!”[1]. [ 124 ]Då wi utkommit på gatan, sågo wi att fönstren öppnades och wåra fruntimmer wifta med näsdukarna efter oss, hwarpå wi swarade med hattarna. Jag måste tillstå, att dessa woro de behagligaste timmar jag tillbragte i Jeniseisk. Den oförderfwade naturligheten, förenad med godmodighet och beskedlighet, gör alltid ett behagligt intryck; den är som en friskt doftande landtblomma, hwilken stadsbon sällan kommer i tillfälle att skåda, och som derföre alltid är för honom ny och uppfriskande.

Hettan war utomordentligt tryckande de dagar jag uppehöll mig i Jeniseisk, så att den den 31 Juli strax efter middagen uppgick till 30 grader i skuggan och klockan 4 eftermiddagen 41 ½ grader i solen. Middagstiden den 5 Augusti afreste jag från Jeniseisk, i sällskap med stadsläkar Sadikow (som skulle på ett sjukbesök), för att sammanträffa med löjtnant Due i Krasnojarsk, hwarifrån wi begge skulle fortsätta resan öfwer Tomsk, Barnaul, Semiplatinsk och utåt den kirgisiska linien till Orenburg och Astrakan.




  1. På swenska: Twå gånger, Gud straffe mig!
<< Kapitel 19 Upp till början av sidan. Kapitel 21 >>