Resa i Sibirien/Kapitel 26
| ← Kapitel 25 |
|
Afresa från Astrakan. — Hernhutar-staden Sarepta. — Tyska och franska nybyggen längs Wolga. — Audiens hos kejsar Nikolaus I och kejsarinnan.
Den 25 Februari 1830 reste wi på hjul från Astrakan, men hade ej kommit mer an 30 mil norrut, förrän snön blef så djup, att wi måste stanna i ett af de af regeringen wid sidan om wägen uppförda posthusen, medan bönderna hoptimrade ett par slädar under wåra wagnar. Dessa slädar förfärdigas af tjocka björkstockar, och äro lika klumpiga som de släd-drögar, hwilka man hos oss anwänder att framsläpa stora stenblock på. Sedan wåra wagnar sålunda blifwit förwandlade till slädar, afreste wi och kommo efter en långsam färd till hernhutar-kolonien Sarepta, der wi tillbragte en angenäm dag, plötsligt förflyttade midt in i Tyskland, bland tyska seder, lefnadssätt och klädedrägter. Wi erhöllo här twå saker, som wi under hela resan mycket saknat, nämligen smör och öl. Brännwinet kunna ryssarne, så wäl den höge som den låge, icke undwara, och det är också lättare att forsla; men försändningen af öl, som upptager större rum, skulle fördyra det alltför mycket, och derföre är det i Ryssland en nästan okänd dryck. Jag wille öfwertala min wärd, att låta mig få ett par buteljer med på resan; men han swarade, att i hans hus kunde wi få dricka så mycket wi behagade; utom Sarepta skulle det åter blifwa taget i beslag och han straffad med böter.
Då wi följande dagen kommo till Zarizin, omkring 31 werst från Sarepta, fingo wi den underrättelsen, att den kortaste och westligare wägen, som jag beslutat taga, wore alldeles ofarbar för så tunga åkdon, till följe af den djupa snön; wi måste derföre bestämma oss för att följa wägen längs Wolga till staden Saratow, hwarigenom wi kommo i tillfälle att göra bekantskap med de tyska nybyggena i närheten af denna flod. Norr om staden Kamyschin wid Wolga färdas man nämligen längs denna stod genom 103 tyska kolonier, som blifwit anlagda på 1760-talet. Wi kunde der, med full tillförsigt att blifwa förstådda, tilltala hwarje bonde eller bondpiga på tyska, och erhålla swar, ehuru swaret ibland war litet wanskligt att förstå, då kolonisterna äro sachsiska, bäjerska och elsassiska bönder, hwilka, isynnerhet de sistnämda, tala en ful plattysk munart; och då de nu redan woro i andra eller tredje slägtledet bosatta här, så hade språket helt säkert icke förbättrats under deras beröring med sin ryska omgifning. Emellertid hålla de fast wid sitt modersmål.
Bland dessa tyska kolonier äro somliga katolska, andra lutherska, andra åter reformerta. Deras hus äro nättare byggda och renligare än ryssarnes, likasom lefnadssättet är alldeles olika dessas. Äfwen ansigtsdragen äro wackrare och fullkomligt europeiska; men de kläda sig helt och hållet på ryskt wis.
Från staden Saratow, der wi (den 9 Mars) lemnade Wolga, för att taga kosan mot nordwest, blef wägen oupphörligt sämre, i det den af de ändlösa fororna war så uppfylld af gröppen, att wi endast kunde köra steg för steg, och först den 19 Mars, således efter 5 dagars mödosam resa, framkommo till den 19 mil från Saratow belägna guvernementsstaden Pensa, der wi läto af en tysk smed iståndsätta wåra af det swåra wäglaget illa medfarna wagnar. Efter att här hafwa hwilat ut ett par dagar fortsattes resan till Moskwa, dit wi anlände efter många utståndna beswärligheter, och der wi helsade på wåra bekanta från wårt föregående wistande derstädes.
Winterföret hade nu gått upp, och för att komma till Petersburg måste wi nu åter sätta wåra wagnar på hjul, och efter att under färden hafwa utstått åtskilliga widrigheter ankommo wi midnatten den 9 April till kejsarstaden. Jag återfann här alla bekanta från min föregående härwaro, samt gjorde äfwen några nyare bekantskaper, och då några af dessa yttrade, att jag borde anhålla om audiens hos kejsaren, för att tacka honom för det beskydd och den hjelp jag under resan genom hans stater i så rikt mått åtnjutit, nämde jag detta för swensk-norska ministern baron Palmstjerna, som swarade, att detta wore en sak som fordrade många omswep, då han först måste skrifwa till ryske ministern grefwe Nesselrode, som måste inhemta kejsarens bifall till en presentation. Jag yttrade då, att när det wore förknippadt med så många omständigheter, så wille jag låta saken falla, emedan jag ingalunda wore angelägen derom, utan blott hade trott det wara min skyldighet. Generalen ansåg dock, att det wore i sin ordning, och lofwade ombesörja hwad som erfordrades. Emellertid inträffade den ryska påsken den 18 April, och innan denna och alla dermed förbundna högtidligheter woro förbi, war ej att tänka på att audiensen kunde komma att ske. Torsdagen den 22 April fick jag från ministern den underrättelsen, att kejsaren Söndagen den 25 April, klockan 3⁄4 till 11, skulle lemna oss företräde. Jag gick derföre till baron Palmstjerna och frågade honom huru jag skulle kläda mig, nämligen om jag skulle gå i stöflar eller skor; och fick till swar: ”Kors, professorn måste taga uniform på sig.” — ”Men jag har ingen uniform; wåra professorer bruka ingen sådan, och denna swarta frack är min uniform.” — ”Nej, det går alldeles inte an! Då måste professorn blifwa dödssjuk en half timma före audiensen; men löjtnant Due, som har uniform, kan gå.” — Jag fick nu på samma gång höra, att eljest ingen, som har mindre än generalmajors rang kan anmälas till audiens hos kejsaren, och att det blott wid särskilta fall gjordes undantag från denna regel. Här woro nu goda råd dyra. Lyckligtwis woro generalkonsul Sterky och swenska attachén wid legationen, baron Rehusen (sedermera minister i London), närwarande wid tillfället, af hwilka Rehusen war en ung man af ungefär min längd. Sterky frågade: ”Kunde man inte skaffa en uniform åt professorn?” — ”Jo,” swarade Palmstjerna, ”det wore den enda utwägen.” Nu måste saken fort afgöras, ty det war blott 2 dagar till audiensen. — Hwad färg skall fracken hafwa? Hwad tycker professorn om blått? — Rätt bra; den färgen har jag ingenting emot. — Alltså, fracken skall wara blå. — Med sammetskrage och uppslag. — Guldbroderi på kragen. — Af hwad slag? — Ett par ekqwistar med ollon och blad. — Carl-Johans-knappar på fracken och wid fickorna. — Hwita kasemirs-knäbyxor, hwit west, hwita silkesstrumpor och skor. — Guldspännen wid knäna och på skorna. — Trekantig hatt med guld. — Paradwärja. — Guldspännena lofwade Sterky att skaffa; kasemirsbyxorna och westen, Carl-Johans-knapparna, trekantiga hatten, samt wärja med perlemorfäste erbjöd Rehusen, men fracken, silkesstrumporna och skorna finge jag sjelf anskaffa. Jag frågade nu baron Palmstjerna, om han icke följde med och presenterade oss? ”Nej,” sade han, ”det är icke brutet; men professorn skall inte oroa sig derför. När ni stiger ur min wagn, blir ni emottagen af en lakej, som för er till hufwudingången, aflemnar er till en annan lakej, och så går ni ur hand i hand, till dess ni kommer in i audienssalen.”
Wi gingo derpå genast till en swensk skräddare, på hwilken wi fått anwisning, och som lofwade att skaffa frack och broderi färdigt till Söndagsmorgon, precist klockan 9, emedan jag föreställde honom, att det gällde en audiens hos kejsaren. Due skulle också hafwa sina uniformssaker putsade, samt ett par nya epåletter, m. m.
Den 23 April hade min gamle gynnare, generalguvernör Lavinsky från Irkutzk, som med sin dotter Elisa nyligen anländt till Petersburg, warit hos oss och aflemnat en biljett från hans dotter, hwari wi inbjödos till middag påföljande dagen hos dem, ”emedan det då war pappas födelsedag.” Hos denne wälwillige man tillbragte wi då dagen före den med någon ängslan förwäntade audiensen. Han nämde, att kejsaren skulle tilltala mig på franska, men då han (Lavinsky) wisste att jag hellre talade tyska, sade han att jag gerna kunde swara på detta språk, då kejsaren genast skulle byta om språk, emedan han med lika färdighet talade ryska, tyska, franska och engelska.
Slutligen inföll den omtalda Söndagsmorgonen; allt hwad som hörde till min utstyrsel hade blifwit aflemnadt i riktig tid, och jag war fullt klädd redan klockan ½ 10; men då jag öppnade dörren till Dues rum, fann jag honom ännu gå i nattrock, och erfor att han ännu icke fått en enda tråd af hwad han skulle hafwa på sig, icke ens skjortan. Åtskilliga af hans klädespersedlar hade nämligen blifwit tillbakaskickade för att omgöras, då han icke war nöjd med dem. Klockan blef 10, men inga saker afhördes. Hon blef ¼ till 11 och baron Palmstjernas wagn kom, men inga kläder. Min förtwiflan stegrades med hwar minut. Att komma för sent till ett middagssällskap, sade jag, är mycket obehagligt, men att låta en regent wänta på sig är alltför galet. Och hwems blef skulden till slut, tänkte jag, annat än den oskyldiga professorns, som dock fullfärdig, med långa steg och förtwifladt ansigte, mätte golfwet i sitt rum. Due skickade nu först begge betjenterna till olika kanter och slutligen äfwen Palmstjernas kammartjenare, som medföljt wagnen. Nu woro alla utwägar stängda för mig; ty nu kunde jag icke, äfwen om jag welat det, sjelf åka till palatset, då kammartjenaren war borta. Dock dröjde det icke länge förrän jag hörde den ena efter den andra flåsande komma springande från skilda håll, hwarpå kläderna i hast togos på kroppen och wi kröpo i wagnen.
Wid ingången till winterpalatset stod en ståtlig lakej med en strutsfjäder i mössan, hwilken hjelpte oss ut och förde oss in, samt aflemnade oss till en andra lakej, och denne till en tredje, hwarunder wi fördes genom en rad rum, uppför åtskilliga marmortrappor, genom långa korridorer, m. m., till dess wi insläpptes i ett förmak fullt af uniformer och kraschanerade herrar. Wåra obekanta uniformer tilldrogo oss allas uppmärksamhet, hwilket war oss så obehagligt, att wi makade oss undan till en afskild wrå. Efter en stunds tråkig wäntan förde ceremoni-mästaren oss ensamma in i audiensrummet, der wi funno twå unga engelska lorder före oss, iklädda röda uniformsfrackar och hwita underkläder, en tillfällighetsuniform, som de troligen också måst låta förfärdiga åt sig, för att kunna föreställas kejsaren.
Det dröjde ej länge förrän kejsaren kom ut ur sitt kabinett. Han war en temligen reslig man, med ett wälbildadt ansigte och iklädd en grön uniformsfrack. Han gick först till de twå engelska herrarna och tilltalade dem på franska. Derpå kom han till mig och sade: ”Vous avez heureusement fini un grand voyage”[1]. Efter Lavinskys råd swarade jag på tyska: ”Ja, Sire! eine sehr lange Reise.”[2] — ”Ah, sie sprechen Deutsch?” sade han och nu fortsattes samtalet på tyska. Jag swarade: ”Ja, ers majestät, inte fullt så dåligt som franska.” Han frågade mig bland annat huru jag war belåten med min resa, hwarpå jag swarade: ”Det finns intet land på jorden, ers majestät, der man reser så fort,och så säkert som i Ryssland, och isynnerhet i Sibirien;” — ”Och der man får så dåligt kosthåll,” tillade han hastigt och leende. — ”Åh, ers majestät, så dåligt är det wäl heller inte.” — ”Åh ja,” genmälde han, ”när man har måttliga anspråk går det wäl an.” Jag blef något förlägen wid denna anmärkning, emedan jag för åtskilliga personer hade omnämt, huru illa den sibiriska maten bekommit mig, och trodde det möjligt, att någon af hofuppwaktningen omtalat detta för honom, då furstarnes omgifningar ibland meddela dem dylika små anekdoter om utlänningar, som skola hafwa audiens, ware sig nu att det sker för att roa dem, eller för att gifwa dem en ledtråd till dessa personers karakter och lefnadsställning. Wid kejsarens fråga om huru jag war belåten med min resa, hade det warit ett passande tillfälle att framkomma med det, som war afsigten med audiensen, nämligen att tacka honom för det beskydd, som jag på hans befallning hade åtnjutit på den af mig utstakade färden. Men wid anmerkningen om den sibiriska kosten blef jag litet förbryllad och glömde derföre hufwudsaken. — Derpå frågade han mig om resans ändamål, hwilken jag förklarade för honom warit att iaktaga jordens magnetiska företeelser, hwilka i hela Sibirien förut nästan icke alls blifwit utforskade. Slutligen yttrade jag, att mina astronomiska iakttagelser hade wisat mig att städernas belägenhet i Sibirien i många fall är oriktigt angifwen på kartorna. — ”Ja,” swarade han, ”wåra kartor äro mycket medelmåttiga.” Jag anmärkte då, att längs stora landswägen från Moskwa till Irkutzk war städernas belägenhet så riktig man kunde önska den, då åtskilliga wetenskapsmän hade rest fram der, och genom sina iakttagelser bestämt deras läge; men söder om, och isynnerhet norr om denna linie, der inga sådana iakttagelser blifwit uppställda, och kartorna blott blifwit uppdragna efter dagsfärder och landtmätarkartor, hwilka ej stödde sig på astronomiska iakttagelser, kunde de icke wara noggranna. ”Det skulle derföre wara önskeligt,” tillade jag, ”om ers majestät åtminstone läte en astronom med en sextant och en eller flere kronometrar färdas utåt de stora floder, som utfalla i Ishafwet, hwarigenom dessa fel kunde rättas.” Han swarade då: ”Wi hafwa wida intressantare och wigtigare nejder i söder, som först måste undersökas.” Derpå talade han några ord med Due och bockade sig. — I hela hans wäsende låg den mest tilldragande wänlighet och godmodighet, som strax wid hans inträde borttog min ängslan att träda inför alla ryssars sjelfherrskare.
Ceremonimästaren, en ung italienare wid namn Rusco, förde oss derpå widare samma wäg, och jag hörde honom emellertid tala med några lakejer och namna ordet ”Imperatrice” (kejsarinnan). Jag frågade honom derföre, om wi skulle presenteras äfwen för kejsarinnan? — ”Ja; har man ej underrättat er derom?”. — ”Nej,” swarade jag; ”detta war en högst owäntad extra-nåd.” Under wägen frågade den ene af de engelske herrarne mig något ängsligt, om jag trodde att man borde kyssa kejsarinnan på handen, hwilket han hade hört skulle wara bruket. Jag swarade att wi måste göra som wi sågo de öfriga göra. Han menade dock tro på, att det war en kinkig sak, och frågade huru man skulle bara sig åt? Jag swarade, att det war en mycket lätt sak, då man helt enkelt tog den framräckta handen och förde den till munnen. Det måtte säkert icke wara brukligt i England, att kyssa fruntimmerna på handen. I Ryssland är det dock ganska riktigt sed, att när en herre kysser ett fruntimmer på handen, så bugar hon sig i samma ögonblick och kysser honom på kinden; men detta kunde wi wäl icke wänta oss att kejsarinnan skulle göra. Twå fruntimmer och en mängd ryska stjernbeprydda herrar wore före osss i audiensrummet. Det dröjde länge innan hennes majestät tog emot. Slutligen kom dock ett gammalt, fult, tjockt litet troll till öfwerhofmästarinna, med gul hy, ut ur kejsarinnans rum och införde de båda fruntimmerna till audiens. Då dessa hade aflägsnat sig, dröjde det åter en stund; slutligen öppnades dörrarna, kejsarinnan kom in, gick till den i raden öfwerst stående af de ryska herrarne, drog handsken af högra handen, hwarpå han fattade den och gaf den en ljudlig kyss. Jag stötte på den engelska herrn, för att göra honom uppmärksam på huru man borde bära sig åt. Derpå började ett samtal på franska. Nu fann man för godt att leda ut oss fyra utlänningar, för att sedan införa oss till en särskild audiens. Då de ryska herrarne blifwit afskedade infördes wi åter; den förut omtalda dörren öppnades å nyo, och kejsarinnan steg ut, mottagen af wåra wördnadsfullaste bugningar, och närmade sig de båda engelska herrarne i de röda uniformerna. Hon tilltalade dem på franska, och frågade dem bland annat, om de warit i hennes födelsestad Berlin och sett hennes fader och bröder, hwilket de bejakade. Hon gjorde derpå en åtbörd att räcka handen till den förste af dem, men då han i häpenheten ej wågade fatta den, så neg hon och engelsmannens ansigte röjde någon förlägenhet och antog en färg, som närmade sig uniformens några grader mer än förut. Hon närmade sig derpå till mig, och tilltalade mig genast på tyska, hwilket ljöd behagligare för mina öron. Hon talade om den långa resan, om min långa frånwaro från fäderneslandet, frågade hwilka ställen wi hade besökt och, som fruntimmer, naturligtwis om jag war gift och hade barn. — ”Hustru och 6 barn, ers majestät,” swarade jag. — Hon yttrade derpå, att det måtte wara tungt att lemna hustru och barn, för att begifwa sig på en så lång och beswärlig resa, hwarunder olyckshändelser så lätt kunde inträffa; hwartill jag swarade, att wetenskapsmannen, när han omfattar sin wetenskap med wärma, måste egna tid och krafter åt densamma, och göra mången tung uppoffring, hwaraf denna dock war en af de swårare. Sedan hon talat ett par ord med Due, neg hon och begaf sig in i sina rum. Hon war mycket fin och späd; jag will ej säga mager; ty hennes lemmar woro rundlagda; men det föreföll mig, som om afståndet mellan bröst och rygg icke kunde wara synnerligt många tum. Ansigtet war något bleklagdt, håret ljusbrunt, ögonen blå. Hennes tal och röst woro mycket wänliga, liksom hennes blick. Hennes något ostadiga hållning wittnade om nervswaghet och gaf henne utseende af att wara litet ängslig och förlägen, hwilket dock näppeligen war fallet. Emellertid gjorde denna nervswaga öfweransträngning och det qwinligt blyga i hennes utseende henne mycket älskwärdare i mina ögon, än om hennes skick warit mera käckt. Om jag minnes rätt, hade hon ljusblå sidensarsklädning, som war starkt urringad, och mycket korta halfärmar, samt florsturban med stora hwita plymer.
Wid dörrarna till hwarje rum stodo ett par orörliga menniskogestalter, inhöljda i en mörk mantel eller schal, hwilka jag, att dömma af deras gulbruna hy, förmodade wara hinduer, och som, när någon person närmade sig dörren, mekaniskt uppslogo begge flygeldörrarna, och lika tysta tillslöto dem efter honom. Wi gingo ut, högst belåtna med wår audiens, som aflupit så lätt, som näppeligen i något land i Europa en audiens hos något regentpar.
Kort före wår afresa från Petersburg gjorde jag ett afskedsbesök hos ministern Speranski, som förut warit generalguvernör öfwer hela Sibirien, en af Rysslands förnämsta man med afseende på hufwud, talanger, kunskaper och rättskaffenshet, som från en obetydlig härkomst hade swingat sig upp till den höga post han nu beklädde. Han lät mig förklara för sig, hwad man då wisste om jordens magnetiska tillstånd och hwad jag hade uträttat i Sibirien, för att samla nya materialier till en noggrannare kännedom derom. Han uppfattade allt med synnerlig lätthet, samt talade med wärme och grundlig kännedom om Sibirien, öfwer hwilket land han hade utgifwit en beskrifning. Med ett ord, i hans wäsende röjde sig förstånd, finhet och wänlighet, utan att den förnäme mannen gjorde sig gällande. Han tackade oss för det wi icke hade glömt honom. Jag kände mig hemmastadd, och uppmuntrad af hans uppmärksamhet och intresse, uttryckte jag mig på franska med mera lätthet än wanligt, så att Due sedan sade mig, att han hade warit stolt öfwer min redogörelse.
Från Speranski gingo wi till tull- och finansministern grefwe Cancrin; och som medlem af en komité, hwilken hade sig uppdraget att uppgöra förslag till ordnande af Norges mått-, mål- och wigt-system frågade jag Cancrin, om man kunde få köpa något af den platina, som i stor mängd finnes längs östra sidan af Ural-bergen och hwaraf ryssarne hade börjat slå mynt. Han swarade, att han wille skänka mig några skålpund. Jag anmärkte då, att enär afsigten war att anwända det till en rikslikare för den norska längd-enheten, så skulle regeringen betala det. — ”Ja, men will ni inte sjelf hafwa något?” Jag swarade: ”Som ers excellens behagar.” — ”En fem, sex skålpund?” och jag swarade åter leende: ”Som ers excellens behagar.” Han skref sedan några ord på ett papper, öfwerlemnade det åt en betjent, och påföljande morgon kom en bergstjensteman till mig med twå glasflaskor, den ena innehållande 8 skålpund rå platina i stora korn, några så stora som körsbärskärnor; den andra flaskan, som war större, innehöll fina korn af de med platina beslägtade metallerna (iridium, osmium), som afskiljas när platinan renas. Af dessa flaskors innehåll skänkte jag Berzelius en del och det öfriga öfwerlemnades till fysikaliska kabinettet wid universitetet i Christiania. Jag gissar att grefwe Cancrin wisade mig denna stora artighet, för att utplåna det obehagliga intryck, som hans allt annat utom höfliga beteende mot mig hade uppwäckt, då jag wid min ankomst till Petersburg år 1828 wände mig till honom, för att med hans tillhjelp få utlemnad en från Christiania medförd packwagn, hwilken tullwerket wille taga under beslagsanspråk och tillika fälla den oskyldige swenska skepparen till 100 rublers böter, för det denna wagn hade blifwit glömd att angifwas jemte wara andra packor.
Då wår gamla norska britschka, genom 2 års färd på ofta oländiga wägar, nu hade blifwit så bristfällig, att den höll på att alldeles falla i stycken, nödgades wi att i Petersburg köpa en ny stark wiener-wagn, hwilken sedan beständigt blifwit begagnad af de norska statsråderna wid deras färder till och från Stockholm. Med denna afreste wi från Petersburg genom Finland till Åbo, der wi uppehöllo oss en 4—5 dagar, hwarunder wi dagligen besökte observatoriets älskwärde föreståndare, Argelander. I Stockholm blef jag wänligt emottagen af alla derwarande landsmän, och isynnerhet af wår dåwarande statssekreterare, sedermera statsminister Due, som afstod åt mig ett par rum i norska stats-kansliet på Blasiiholmen.
Efter ankomsten till Stockholm år 1830 dröjde det ett par weckor innan wi fingo audiens hos konungen, wid hwilket tillfälle han förwånade mig genom sin bekantskap med Sibiriens och tatarernes äldre historia, hwari jag war temligen okunnig. Men icke mindre förwånade det mig, att han wände sitt tal och sina frågor till min följeslagare, som om jag alls icke hade warit tillstädes; och när jag någon sällsynt gång försökte swara på en fråga, såg han blott ett ögonblick på mig, men wände sig strax åter till löjtnant Due. Detta war tydligen en antydning af onåd. Olikheten mellan detta mottagande och hans älskwärda och wänliga afsked från mig wid afresan från Stockholm år 1828 war alltför påtaglig. Emellertid måste denna owilja efterhand hafwa lagt sig; ty kort derefter blefwo wi inbjudna till en liten middag, der blott några få af hans närmaste adjutanter woro närwarande, på hans lilla wackra lustslott Rosendal, der han wisade mig sin wanliga wänlighet.
Också från ett annat håll, der jag minst hade wäntat det, blef mig wisad en ögonskenlig owilja. Dagen efter min återkomst till Stockholm, gick jag upp till professor Berzelius med en liten låda mineralier från en assessor Hermann i Slatonsk. Det war en Söndagsmiddag. Berzelius satt wid ett bord sysselsatt med några små kemiska arbeten, och i rummet woro tre andra för mig obekanta wänner till honom, som skulle spisa middag hos honom. Då jag lemnade honom lådan med helsning från Hermann, såg han ett ögonblick upp på mig, men fortfor sedan att rifwa något i en agatskål, utan att resa sig. Det enda ord jag hörde af honom, då jag ställde lådan på bordet, war ett alldeles likgiltigt: ”Jaså!” För att icke röja någon förwåning öfwer detta frånstötande emottagande, som afwek så mycket från det wänliga sätt, hwarpå han hade tagit afsked från mig wid afresan år 1828, fortfor jag att tala några ord, och frågade bland annat, om kronprinsen icke hade lemnat honom en af mig uppgjord karta öfwer magnetens misswisning i Sibirien, som jag i ett bref från Irkutzk hade skickat prinsen, med en kort notis om wåra arbeten, samt med anmodan, att sedan han genomsett den skicka Berzelius kartan. Härpå fick jag det enstafwiga swaret, ”Nej.” På min ytterligare fråga, om prinsen icke hade nämt för honom, att han från mig hade fått ett bref med kartan? swarade han — ”Nej, derom har han inte nämt ett enda ord.” Jag bockade mig derpå höfligt och gick, utan att han reste sig från stolen.
Om orsaken till denna owilja blef jag följande året upplyst, då jag i ett bref yttrade min förwåning deröfwer. I åtskilliga bref hade jag under resans lopp på förhand meddelat konferensrådet Schumacher i Altona (utgifware af ”Astronomische Nachrichten”) samt kapten Saline (Wetenskapssocietetens i London sekreterare) berättelser om resultaterna af wåra iakttagelser, hwilka hade blifwit tryckta; men jag hade ej insändt några dylika till Stockholm. — Jag swarade härpå, att dessa förutsända resultater wisserligen kunde tryckas i sådana wetenskapliga tidskrifter, som de båda namngifna, hwilka läsas öfwer hela Europa; men att Stockholm ingen sådan tidskrift hade, och att förberedande, under resans lopp beräknade resultater, icke woro lämpliga för swenska Wetenskaps-akademiens handlingar, som dessutom utkommo blott en gång om året och äro mindre tillgängliga för utlänningen. Derefter återkom det fordna wänskapliga förhållandet mellan oss.
Äfwen kronprinsen Oscar inbjöd oss till en familjemiddag och wisade oss sin wanliga wänlighet. Det tycktes icke som han skulle hafwa erhållit det ofwan omtalda brefwet jemte medföljande karta; ty då hans fordne lärare kanslirådet Tannström hade fått höra talas om min förundran öfwer att Berzelius ej hade fått kartan, hade han omtalat det för prinsen, som med anledning deraf wid nyssomförmälda middag sade till mig: ”Jag har hört att professorn welat tillsända mig en karta;” hwarpå jag swarade: ”Ja, jag trodde att det kunde intressera ers kunglig höghet, såsom wårt universitets kansler, att erfara resultaterna af wåra arbeten.” — ”Ja wisst skulle det intresserat mig,” swarade han.
Efter en middag hos ryska ministern grefwe Suchtelen på hans sommarställe inwid Ulriksdal och en afskedsaudiens hos konung Karl Johan, afreste wi den 16 Juni 1830 från Stockholm och anlände midsommarsafton wid midnattstid till Christiania, efter att hafwa warit hemifrån i något öfwer 2 år och 1 månad.
| ← Kapitel 25 | Upp till början av sidan. |