Resa i Sibirien/Kapitel 5
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
V.
Resa till Kazán.
Tschuguni. — Lefnadssätt på resan. — Tscheremisser. — Tschuwascher. — Nielsen i fara att häktas. — En såld lifegen qwinna.
Lördagen den 9 Augusti på eftermiddagen lemnade wi Nischni och färdades följande dagen genom en wacker med björkskogar bewuxen trakt till ett eländigt nattqwarter i byn Tschuguni, der wi ej kunde erhålla någonting, icke en gång rent watten, hwarföre wi måste förmedelst antänd sprit i den från Christiania medförda biffsteksmaskinen koka soppa af några från Petersburg medförda buljongskakor och nedlade deri några skifwor oxkött, som wi medtagit från Nischni. Wi tillbragte derpå en orolig natt, tack ware hetta, flugor, kakerlacker och larmande bönder, och fingo om morgonen watten till te kokadt i en lerkruka i en bakugn.
Jag will med detsamma omtala beskaffenheten af wåra måltider, när wi på långa sträckor ej kommo genom någon större by. Wi hade i Nischni köpt en topp socker, några marker risgryn samt något te, hwarjemte wi gemenligen från städerna medförde några rökta oxtungor och ett stort hwetbröd. Före afresan från nattqwarteret drucko wi te; klockan 10 förmiddagen höllo wi gerna stilla midt på landswägen och spisade frukost, nämligen ett par skifwor bröd med ett par skifwor oxtunga. Öl stod icke att få, och någon enda gång fingo wi ett slags mjöd, som dock icke smakade af honing. Det war en behaglig, kylande och läskande dryck, som war utan all sprithalt, samt smakade och luktade af rosor och socker. Den liknade engelskt ingefärsdricka med tillsats af rosenwatten. Ätbart smör kände ryssarne icke. Sitt smör erhöllo de genom att sätta en kruka med grädde i den warma bakugnen; smöroljan skiljes derigenom från ostpartiklarna, hwarefter den afhälles och sättes i en iskällare att stelna. Men då detta smör är osaltadt, blir det snart härskt och illasmakande och kan icke anwändas till smörgås, hwilket är något som ryssarne icke förstå sig på. Smör beredt i tjärna kalla de finskt smör och det finnes blott hos en och annan bättre familj i de större städerna. Med den ofwannämda frukosten måste wi derföre wara belåtna, till dess wi om aftonen kommo i qwarter, der då samma anrättning måste pröfwas ånyo, så framt wi ej kunde erhålla något wildt, som wåra betjenter kunde tillaga.
På eftermiddagen kommo wi wid byn Jemyngasch till en nejd, som beboddes af Tscheremisserna, ett folk, som först på Katharina II:s tid är genom dopet utwärtes omwändt till kristendomen, men hwilka inwärtes äro lika fullständiga hedningar som tillförene. De komma blott tre gånger i kyrkan, sade traktens tyska postmästare, nämligen när de födas, när de gifta sig och när de dö. För öfrigt offra de till sina egna gudar, samt i en skog till det onda wäsende, som de kalla Kremeti. Åt denna offra de föl, får och andra mindre djur; ty detta wäsende will hafwa blod. Denna offring försiggår på en med träd eller pålar inhägnad plats af 10 till 15 famnar i twärmått, som har 3 ingångar, en mot wester för de offrande, en mot öster för offerdjuren och en tredje mot södern för dem, som bära in watten. Denna plats kallas efter guden ”Keremet”; intet fruntimmer törs närma sig den, och karlarna måste på förhand rena och twå sig. Fredagen är isynnerhet den dag, som är bestämd till denna dyrkan, hwarföre äfwen på den dagen allt arbete hwilar. Till det goda wäsendet offras blott blommor på öppen mark. Dessa menniskor, som se särdeles godmodiga ut, hafwa kolswart glänsande hår, en mycket mörk ansigtsfärg, samt tala ett språk, som är snarlikt det finska. Sålunda kallas Gud på deras språk, Juma, men på estniska och finska Jumal. De äro klädda i en lång wid rock eller kaftan af groft lärft, som räcker ända ned på fotknölarna, men utan sprund på sidorna. Liksom ryssarne hafwa de ett skärp om lifwet samt lärftsbyxor under kaftanen. Qwinnorna äro nästan likadant klädda, men utmärka sig genom en lång, tjock, kolswart hårfläta, hwilken hänger nedåt ryggen som en hästswans. Deras ansigtsfärg är ännu mörkare än karlarnes. Renlighet i kläder och föda är just icke detta folks sak.
Påföljande dagen kommo wi till Tschuwaschernes område. Dessa tala ett från Tscheremissernas skiljaktigt språk, ehuru af finskt ursprung, men som är mycket uppblandadt med tatariska. De äro trögare, klenare till förståndet och orenligare än deras stamförwandter Tscheremisserne, men stilla, fredliga, godsinta och så skygga, att man näppeligen kan komma nära dem. Qwinnorna isynnerhet sprungo sin wäg, när man gick närmare dem, och man kan fördrifwa en karl ifrån sig blott genom att fästa ögonen på honom; han blir då skygg och smyger sig bort. Karlarna hafwa liksom Tscheremisserna en lång hwit skjorta, utsydd med breda röda ränder på bröstet och på ryggen. Framtill gå ränderna från begge axlarne i rak linie ned till bröstet, på hwars wenstra sida, wid den punkt der hjertat sitter, den bildar en fyrkantig ögla, medan den på högra sidan blott bildar en öppen winkel, hwars spets pekar nedåt. På ryggen gå ränderna lika långt ned som framtill, men löpa här tillhopa i en winkel, hwars spets är nedåtwänd. På öfwerärmen, nära axlarne, är anbragt ett mycket konstigt broderi af färgadt garn, som liknar sömmen på wåra flickors märkdukar. Qwinnorna hafwa en dylik hwit skjorta eller blus, men den ena ändan af bältet hänger ända ned till sätet, der det är utsydt med swart garn och har swarta fransar. I wårt tycke war detta långt ifrån någon prydnad. När de äro helgdagsklädda hänger på detta ställe en kopparplåt, som kallas ”kyre.” Den stall hafwa en betydelse, som wi dock ej kunde utfinna, emedan de på wår fråga derom endast swarade: ”Ni skrattar ju i alla fall åt alla wåra bruk.
Den 13:de utstod wår betjent Nielsen en förföljelse, då han i den lilla staden Swiäschsk fick lust att åse en stor procession, som gått förbi gästgifwargården uppåt gatan till en kyrka, hwilken låg på en höjd wid ändan af densamma. Några poper buro en fana med en Kristusbild, beledsagade af största delen af stadens innewånare, hwilka gingo med blottade hufwuden och i helgdagsdrägt. Nielsen ställde sig nära kyrkan, der processionen stannade, men hade icke tagit mössan af hufwudet, hwarföre stadsfogden gick fram och slog af honom den. Då han tillfredsställt sin nyfikenhet, sprang han utför gatan åt gästgifwargården till, utanför hwilken wi stodo medan wagnarna förspändes. Då han hade kommit ungefär 100 steg framom den återwändande processionen, trodde han sig åter kunna påtaga sin hufwudbonad; men blef då förföljd af stadsfogden och ett par andra swartklädda karlar. Då han märkte detta, tog han åter af mössan, och wi sågo honom komma springande nedåt gatan röd i syna och med mössan i handen, förföljd af stadsfogden och presterna med fanorna. Slutligen stannade de wid wagnen och der började ett förhör, om hwilka han och wi woro. Wi förklarade att han war wår tjenare och en lutheran, som hwarken förstod deras språk eller kände till deras religionsbruk, hwarföre de under sådana omständigheter ej borde kunna stöta sig wid att en främling ej iakttog dessa, isynnerhet när det som nu skedde af okunnighet. Efter mycket talande hit och dit, hwarunder stadsfogden hotade att sätta Nielsen i 24 timmars arrest för hans uppstudsighet, förewisade Due slutligen ett öppet bref från inrikes-ministern, hwari hwarje embetsman befalldes att på allt sätt gå oss tillhanda, och denna talisman hade sin wanliga werkan; ty stadsfogden tog genast skeden i wackra handen och önskade oss en lycklig resa, sedan han först frågat om det fanns något, hwari han kunde wara oss till tjenst.
Samma dag satte wi öfwer Wolga-floden, som wi nu lemnade för denna gången. En karawan af flere hundra Tatarer, som med sina wagnar och waror skulle till Nischni, låg på båda sidor om floden, och wäntade att blifwa öfwerförd. Ibland dem träffade wi en helt ung qwinna med ett spädt barn på armen, som berättade att hon war en lifegen, som af sitt förra herrskap blifwit såld eller bortskänkt till en annan familj i Permska guvernementet, och att hon nu war stadd på wandring för att inställa sig hos sin nye egare, hwarföre hon nu med sitt späda barn måste gå 400 till 500 werst. Det gjorde mig riktigt ondt, att jag icke hade några penningar på mig; ty min kassör, Due, war ännu på andra sidan floden. Emellertid såg hon mycket nöjd och belåten ut. Jag hoppades att få träffa henne igen på wår widare wandring.
| ← Kapitel 4 | Upp till början av sidan. | Kapitel 6 → |