Resa i Sibirien/Kapitel 6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 5
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 6
Kapitel 7  →


[ 24 ]

VI.

Wistelse i Kazán.

Guvernementet Kazán; de fordom oberoende Tatarernes land — Iwan Wasiliewitschs grafkapell. — Tehandlaren Krupinikow. — Kazáns kyrka med Mariäbilden. — Mohammedansk gudstjenst. — Middag hos viceguvernören Filippow. — Fru Ewersman. — Flodens öfwerswämningar. — Febrar.

Ändtligen närmade wi oss Kazán och inkommo på Tatarernes område, hwilka fordom såsom en mäktig, oberoende nation hade beherrskat hela guvernementet Kazán, men nu nedsjunkit till en obetydlig beroende tillwaro, sedan de år 1552 underkufwades af ryssarne. Due åkte en dag ut i en droschka och hade derwid en tatarisk prins till kusk. Nejden kring Kazán är mycket wacker och staden genomflytes af den lilla ån Kazánka, som sedermera utfaller i den i närheten befintliga Wolga-floden. Äfwen en liten sjö och kanal bidraga till stadens förskönande. Staden har fått sitt namn af en ”kittel”, som på tatariska kallas Kazán. En tjenare hos stadens grundläggare, khanen Altin Beck, skulle nämligen i en kittel hemta badwatten åt sin herre och tappade kitteln i Kazánka-strömmen, som deraf fick sitt namn, hwilket sedan öfwerflyttades på staden. En stor mängd prydliga kyrkor med kupoler och torn, hwaribland tre tatariska Medscheds och åtskilliga ståtliga ruiner från det tatariska herrawäldets tid, gifwa en wacker anblick, då man nalkas staden från de omgifwande höjderna. På en slätt sågo wi en stor hwit stympad pyramid, af samma form som de egyptiska, hwilken är en kyrka eller ett grafkapell, som döljer tatarernes besegrares Iwan Wasiliewitschs den stores och alla de jemte honom fallne krigarnes ben. [ 25 ]

Onsdagen den 13:de på eftermiddagen anlände wi till staden och erhöllo wår bostad i den så kallade ”adelsklubben”, en byggnad, som utwändigt tog sig rätt bra ut, men hwars inre icke alls hade något motswarande. Wi fingo tre rum, till hwilka wi uppstego förmedelst en brant swängtrappa, under hwilken befann sig en wiss beqwämlighet, hwilken uppfyllde trappuppgången med en högst wederwärdig lukt. Detta är en wälkomnad wid uppgåendet i en stor del till och med af de bättre ryska husen, hwarmed wi redan haft tillfälle göra bekantskap så fort wi satte foten på rysk botten, genom att gå uppför trappan i den kronstadtska mäklarens hus. Deremot äro ryssarne öfwerförfinade i ett annat hänseende, i det de, af fruktan för matlukt i rummen, alltid förlägga köket i en afskild byggning på andra sidan boningshuset, dit husmodern derföre aldrig sätter sin fot, utan öfwerlemnar matlagningen till en lifegen med långt skägg och iklädd en fårskinnspels.

Thorsdagen[src 1] den 14:de tillbragte jag med att iordningställa en barometer, hwars rör gått sönder på wägen mellan Petersburg och Moskwa. Om aftonen besökte wi en doktor Thiele, till hwilken Erman hade rekommendationsbref. Doktorn sjelf war icke hemma wid wår ankomst, men hans fru bad oss stiga in och wänta till dess hennes man skulle komma hem, ty hon hade skickat bud efter honom. Hon war född fransyska, hade warit lärarinna i Ryssland, talade utom franska äfwen ryska och något tyska samt war liflig och qwick, som fransmännen i allmänhet äro.

Följande dagen besökte wi en gammaldags, mycket rik tehandlare, köpman Krupinikow, som trakterade oss med förträfflig kaviar och likörer, samt erbjöd oss att begagna sin trädgård för anställandet af wåra observationer.

Härifrån begafwo wi oss till Kazán-kyrkan, ett rikt nunnekloster, hwarest den heliga kazánska Mariäbilden förwarades. Nunnorna tilläto oss, oaktadt de höllo messan, att stiga ett par steg uppför altaret för att bese bilden; men en hwar, som närmade sig densamma, måste först göra korstecknet för panna och bröst. Den är en 200-årig af ålderdom swartnad bild, men som är så öfwerhöljd med perlor och ädelstenar, att dess skrud skall i wärde uppgå till öfwer 4 millioner riksdaler. Liksom de flesta kyrkor i Ryssland är äfwen denna indelad i twenne, en större sommarkyrka och en mindre för wintern, som kan uppwärmas.

Slutligen förde Thiele oss till det med pålwerk omslutna fängelse (Ostrog), der alla de, som förwisas till Sibirien, wid [ 26 ]sitt genomtåg insättas till påföljande dagens wandring. Årligen afgår en transport af omkring 4000, och af dessa äro wid ankomsten till Kazán 2000 wanligen sjuka eller sjukliga, och wårdas i nyssnämde fängelses sjukhus. De tillryggalägga till fots hela wägen till Sibirien i dagsresor af omkring 3 swenska mil, belastade med sina bojor. På detta afstånd från hwarandra äro utåt hela wägen uppförda dylika fånghus (ostrogi), der de olyckliga wandrarne instängas öfwer natten. Det dröjer gemenligen halftannat år innan de framkomma till förwisningsorten, och twå tredjedelar dö wanligtwis före framkomsten. De äro personer af begge könen. I detta fängelse äro de fördelade i wissa klasser, dels efter landsmanskapet, dels efter förbrytelsen. I ett rum woro t. ex. 6 till 8 falska myntare, i ett par andra idel tatarer, o. s. w. Qwinnorna hafwa sina egna rum.

Middagen tillbragte wi hos Thiele, der wi sammanträffade, utom med flere andra, äfwen med en professor Ewersman och hans fru, som war en wacker mörkhylt asiatiska af förnäm tatarisk härkomst. Efter måltiden gingo wi ut i staden och besågo den af tatarerna anlagda fästningen. Murarna och ett stort tatariskt palats stå ännu qwar som en intressant historisk ruin, till wittne om deras fordna makt. Om aftonen rökte wi en pipa tobak hos professor Ewersman, hwarwid hans fru, som ej war beredd på något besök, war i en täck hwardagsklädsel, med långa hwita lintygsärmar, som en rysk bondflicka.

Sedan wi den 16:de på förmiddagen werkställt wåra observationer i Krupinikows trädgård, spisade wi middag hos Ewersman, hwarwid alla wåra gårdagsbekanta äfwen woro närwarande. På eftermiddagen besökte wi den så kallade tatarstaden, der wi inträdde i moskén, medan den mohammedanska gudstjensten pågick. Kyrkan war en korskyrka, inwändigt helt enkel, utan stolar, bänkar eller någonting annat än en predikstol samt mattor på golfwet. Mattorna woro lagda parallelt med hwarandra från norr till söder, och på dessa sutto tatarerna i rader med korslagda ben och ansigtet wändt mot öster. Midt framför dem satt mullahn[1], med ryggen wänd mot öster och ansigtet mot dem. Predikstolen stod i det sydöstra hörnet. Alla de, som en gång hafwa besökt den mohammedanska wallfartsorten Mekka, hafwa lof att bära en hwit turban och en kort pilgrimsstaf. De fleste af de närwarande buro dessa utmärkelsetecken. Mullahn föresjöng i weka, böljformiga toner ett slags recitativ, som war ett [ 27 ]särdeles wackert mellanting mellan deklamation och sång. Jag gissar att det måtte warit någon legend ur Koran[2]. Alla de närwarande iakttogo den djupaste andakt. Sedan wi en stund afhört denna wackra berättande sång, tystnade den, hwarpå församlingen höll begge händerna för ansigtena och derefter strök sig om skäggen. Derpå inträdde ett mycket långt uppehåll, så att jag wäntade att något skulle ske. Slutligen reste sig ett gammalt turbanbeklädt gråskägg och gick fram till oss, som stodo tätt inwid den westra ingången, och sade mycket höfligt till wår följeslagare: ”Ni äro främlingar och hafwa hitkommit för att betrakta wår gudstjenst. Den är nu förbi och intet widare att se förrän efter solens nedgång; då kunnen I komma igen.” Detta war en höflig utwisning, ty solen hade redan nedgått; och wi gingo stillsamt wår wäg utan att wända om. Utanför war en förstuga, hwarest i ett hörn stod upprest en gammal mohammedansk grafsten och framför denna låg en tatar, än på knä, än framstupa med pannan mot golfwet. Alla woro wi särdeles rörda af denna enkla och andäktiga gudstjenst, som hade gjort ett så angenämt intryck på oss, att Erman wid utgåendet sade, att han ”genast i morgon dag wille låta göra sig till mohammedan.” Om fredagarne, som är deras söndag, bestiges predikstolen. Tatarerna äro en ganska wacker folkstam af medelstorlek, med rundlagda ansigten, bruna ögon och fylliga lemmar. Drägten består af en färgad kaftan med bälte; håret är afrakadt och hjessan betäckt med en färgad kalott; ofwanpå denna bär gemene man, som ej besökt Mekka, en grof spetskullig hatt, snarlik en pajazzos hwita hatt eller mössa.

Om aftonen drucko wi te hos Ewersmans. Då jag kom att samspråka med frun, bad jag henne tala franska, blott hon tilläte mig att swara på tyska, hwarigenom wi begge skulle blifwa bäst betjenta. Hon wann hela det sibiriska resesällskapets bifall, och wi woro alla tre enstämmiga i att både på tyska och norska uttrycka wår belåtenhet med hennes naiva tatariska naturlighet.

Söndagen den 17:de skulle wi äta middag hos vice-guvernören Filippow, och som han ej talade något annat språk än ryska, så war jag beredd på några högst pinsamma timmar. Wi blefwo äfwen derföre på det angenämaste öfwerraskade, då guvernören wid wårt inträde föreställde oss för sin fru, och doktor Thiele sade: ”alla dessa fyra damer tala tyska och franska.” De woro nämligen fru Filippow, ett wackert, helt ungt [ 28 ]fruntimmer från Lifland; hennes yngre syster; en fru Voigt från Reval och en fru Eichler. Jag slog mig genast ned hos fruntimren och kom strax i ett ganska lifligt och behagligt samtal. Sedan wi ätit gingo wi ut på fästningen, hwarwid Due aftecknade det tatariska tornet. Derefter togo wi afsked, hwarwid Erman och jag återwände till wårt logis, men Due förswann och blef borta till sent på qwällen. Han hade passat på och smugit sig upp till Ewersmans, i det de, som han berättade, hade sett honom på gatan och ropat upp honom. Wid hans berättelse om sin afton, kom jag att tänka på mina små barn, när de en afton hade warit borta och roat sig, samt kommo hem med händerna fulla af sötsnask och leksaker, och hade så mycket att förtälja, att de knappt wisste hwar de skulle begynna. På samma sätt kom också han med en hel påse full af torkade frukter från Buchariet, som fru Ewersman med en karavan hade fått från sin moder i Orenburg, och hwaraf han nu frikostigt delade med sig åt mig, på samma gång han, liksom barnen, war outtömlig i att omtala huru han tillbragt sin afton.

Tidigt den 19:de, som war dagen före wår afresa från Kazán, kom Ewersman och bjöd oss till middag, hwarest wi hade det rätt trefligt, oaktadt anrättningen blott bestod af torkade frukter och potäter, till följe deraf att det war fastedag. Sedan wi gått ut på ett par timmar, återkommo wi till aftonen och tillbragte tiden så angenämt, att wi skildes helt rörda ifrån detta älskwärda par, hwilket wi för en fyra, fem dagar sedan sågo för första gången och med hwilket wi nu woro så bekanta, som ett par kära syskon. Då wi kommit ned på gatan öppnade wår nötbruna wäninna ett fönster och kastade åt oss ännu en stor påse full med kirgisiska frukter, hwilken jag uppfångade med min hatt. Morgonen derpå skickade hon oss ytterligare ett par meloner, stora som kålhufwuden, hwarpå wi alla tre på ett och samma papper skrefwo några wänliga ord till afsked och derefter körde ut ur Kazán.

Ewersman war en temligen reslig man, med ett par wänliga blå, swårmodiga ögon, samt en skicklig naturforskare, i hwilken egenskap han genomrest alla Rysslands äfwen otillgängligaste stepper[3], och om man sammanlade alla hans resor, skulle de utgöra en sträcka, som wore större än jordens omkrets. Han hade ett par små söta barn. Wi woro alla tre ense om, att [ 29 ]Ewersmanska familjen war den angenämaste bekantskap, som wi hittills hade gjort på wår resa. Detta war en försmak på sibirisk gästfrihet, änskönt wi woro ett godt stycke wester om uralska bergen, som här utgör gränsen mellan Europa och Asien.

Nejden kring Kazán är mycket fruktbar, hwilket kommer af Wolgas öfwerswämningar, hwilken årligen stiger öfwer sina bräddar wid lika bestämda tider, som Nilen i Egypten, och liksom denna för en 5 till 6 weckor förwandlar hela nejden hela par milen från sin bädd till ett oöfwerskådligt haf. Dessa öfwerswämningar af Wolga och dess bifloder lemna ofta marken betäckt af en qwartershög dy, som i hög grad befrämjar wäxtligheten. Under öfwerswämningstiden far man på platta farkoster, som ofta föra 100 resande öfwer markerna till de närliggande byarne, hwilka alltid äro byggda på höjder. På de lägst belägna punkterna qwarblifwa wid flodens fallande träsk, i hwilka det stillastående wattnet ruttnar, hwarigenom under Juli och Augusti månader uppkomma tredjedags-frossor, som skilja sig från wåra frossor derigenom, att den sjuke icke känner någon frysning, utan blott en plågsam smärta i ryggraden, hwarpå följer stark feber med häftig hufwudwärk. Den ryska allmogen hyser den widskepliga föreställningen om denna frossa, att den härflyter från ett ondt qwinligt wäsende eller ande, som af densamma kallas Lichoratka.


  1. Mohammedanernes benämning på presten.
  2. Mohammedanernes heliga skrift.
  3. Sålunda benämnes ofantliga trädlösa slätter, hwilka om wåren och sommaren bära ymnigt gräs.


Wikisource-anmärkningar[redigera]

  1. Originalet har 'Tisdagen'. Ändrat av Wikisources korrekturläsare efter sid 131 i den norska upplagan.
<< Kapitel 5 Upp till början av sidan. Kapitel 7 >>