Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 14
| ← Födelsedagen i Bergshyddan |
|
Husliga dygder → |
FJORTONDE KAPITLET.
Frestelsen.
Rosas fotvrickning tycktes vara av en ganska allvarsam art, och det såg ut som om den skulle bli långvarig också, vilket var en följd därav, att den ej strax blivit tillbörligt skött. Doktor Alec ordinerade henne att ligga stilla på soffan åtminstone en fjorton dagar, varöver hon jämrade sig storligen, men dock ej vågade klaga öppet, av fruktan att gossarna nu skulle passa på att komma fram med någon av de välvisa predikningar om tålamod, som hon brukade traktera dem med.
Nu hade ett tillfälle yppat sig för Mac att visa sin tacksamhet emot henne, och han avbetalade sin skuld på ett hedrande sätt, ty då han ännu alltjämt var förbjuden att börja skolan, hade han gott om tid att disponera över, och han ägnade största delen därav åt Rosa. Han gick många fjät för henne och gjorde allt, vad som stod i hans förmåga för att bereda henne nöje och förströelse. Ja, han gick så långt, att han till och med lät henne lära honom sticka, ehuru hon måste giva honom ett heligt löfte att hålla denna sak hemlig, innan han samtyckte därtill, och så snart någon av gossarna hördes på avstånd, försvann stickningen liksom genom ett trollslag. Dessa tätt och ofta förekommande undanstoppningar bldrogo just ej att göra arbetet vackrare.
Rosa var just en vacker oktobereftermiddag sysselsatt med att förbättra bristerna i detta mästerprov, helt makligt och angenämt utsträckt på sin soffa i salen i övre våningen, under det Jamie och Pokey, vilken senare var ditlånad för att roa henne, lekte »pappa och mamma» i ett hörn av rummet, med Kitty Comet och Rosas gamla docka till barn.
Då kom Phebe in med ett visitkort. Rosa såg på det, gjorde en grimas och sade därefter skrattande:
— Ja, jag tar emot miss Blish! satte genast på sig sin sällskapsmin samt ordnade sin medaljong och sina lockar.
— Du kära, snälla Rosa, hur mår du? Jag har ämnat mig hit på visit varenda dag, sedan du kom hem, men jag är ju jämt bortbjuden, så att det har varit mig alldeles omöjligt förrän i dag. Vad jag är glad att finna dig ensam, ty mamma sade, att jag gärna kan stanna här en stund, och jag tog med mig mitt broderi, som verkligen är utmärkt fint och vackert! ropade miss Blish, i det hon hälsade Rosa med en kyss, vilken just ej besvarades så särdeles varmt. Rosa tackade henne dock mycket artigt för att hon kommit och bad Phebe skjuta fram länstolen åt henne.
— Så trevligt att ha sin egen kammarjungfru! sade Ariadne, i det hon satte sig. Du måtte likväl vara bra ensam, min kära Rosa, och känna stort behov av en intim vän.
— Jag har ju mina kusiner, började Rosa med värdighet, ty Ariadnes översittarton retade henne.
— O, mitt käraste barn, du har väl inte de där långa pojkarna till dina vänner, heller? Mamma säger just, att hon inte tycker att det är passande, att du är så mycket tillsammans med dem.
— De äro som mina bröder, allesammans, och mina tanter anse det passande, svarade Rosa skarpt, ty hon tyckte, att detta var en sak som ej angick miss Blish.
— Jag ämnade bara säga, att jag skulle vara glad att ha dig till min intima vän, ty Hatty Mason och jag ha blivit förfärligt osams och talas ej mera vid. Tänk bara, att hon inte bjöd mig på sitt kalas, var det inte nedrigt av henne? Jag kan heller inte förlåta det, och jag har sagt henne, att det är inte värt att hon försöker närma sig mera, ty jag kommer aldrig att fråga efter henne. Hon är till den grad simpel att man ej kan stå ut därmed.
— Det är mycket snällt av dig att göra mig ett sådant anbud, och jag tackar dig därför, men jag tror verkligen inte, att jag har behov av någon intim vän, svarade Rosa, då Ariadne gjorde en paus för att räta på sig och skaka sitt ljuslockiga huvud i harmen över den brottsliga Hatty Mason.
Nu tyckte miss Blish i sitt hjärtas innersta, att Rosa var »en liten nosig unge», men de andra flickorna ville gärna lära känna henne och kunde ej komma i tillfälle därtill. Det gamla herresätet var ett förtjusande ställe att få besöka; gossarna voro ansedda för trevliga pojkar, och Campbells »äro en av våra förnämsta familjer», sade hennes mamma. Ariadne dolde därför sin harm över Rosas köld och bytte om samtalsämne så fort som möjligt.
— Du håller på att studera franska, kan jag se. Vem är din lärare? frågade hon och började bläddra i »Paul et Virginie», som låg uppslagen på bordet.
— Jag studerar inte, ty jag läser franska med samma lätthet som engelska, och onkel och jag bruka ofta tala detta språk hela timmar å rad. Han talar som en inföding, och han säger, att jag har ett ovanligt vackert uttal.
Rosa kunde omöjligt emotstå begäret att visa henne sin överlägsenhet, ty franska var en av hennes starkaste sidor, och hon var stolt däröver, ehuru hon vanligen dolde denna svaghet. Hon tyckte att det skulle göra Ariadne gott att bli kväst, och kunde ej låta bli att nu i sin tur spela översittare.
— Å, verkligen, svarade miss Blish litet flat, ty franska var på intet vis hennes starka sida.
— Jag skall resa utomlands med onkel om ett par år, och han vet hur nödvändigt det är att kunna språk. Hälften av de flickor, som lämna skolan, kunna inte tala franska ordentligt, och därför ha de så ledsamt, när de resa ut. Om du vill så skall jag gärna hjälpa dig, ty du har förstås ingen att tala med hemma.
Om nu Ariadne verkligen såg ut som en vaxdocka, hade hon likväl känslor inom sig i stället för sågspån, och dessa känslor blevo mycket sårade av den ton av överlägsenhet Rosa antog. Hon fann henne mera »nosig» än någonsin och önskade av allt sitt hjärta att kunna kväsa henne litet, men visste ej på vad sätt hon skulle kunna göra det. Det föreföll henne alldeles som om hon hade fått en örfil, och ofrivilligt lyfte hon upp handen till sitt öra. Hon kom då att vidröra sitt örhänge, vilket inverkade mycket lugnande på henne, ty nu var medlet funnet att betala Rosa med samma mynt och detta på ett sätt, så att hon skulle minnas det.
— Tack, snälla du, men jag behöver verkligen ingen hjälp, ty vår lärare är från Paris, och han talar naturligtvis bättre franska än din onkel.
Därpå tillade hon, med en rörelse på huvudet, som försatte de små klockorna på hennes örhängen i en sakta dallring:
— Vad tycker du om mina nya örhängen? Jag fick dem av pappa i förra veckan, och alla tycka att de äro förtjusande.
Rosa föll ned ifrån sina höga hästar med en fart, som verkligen var komisk, ty nu hade Ariadne fått övertaget. Rosa beundrade nämligen mycket vackra nipper och prydnader och längtade efter att få bära dem. En av hennes livligaste önskningar var att få låta sticka hål i öronen, men hon hade ej gjort det, emedan onkel Alec ansåg det dåraktigt. Hon skulle gärna ha givit all den franska hon kunde pladdra för ett par guldörhängen besatta med pärlor, sådana som Ariadne bar. Hon slog ihop händerna och svarade, med ett uttryck som gick Ariadne till hjärtat:
— O, de äro alldeles förtjusande! Om onkel bara ville låta mig begagna örhängen, så skulle jag vara obeskrivligen lycklig!
— Jag skulle i ditt ställe inte fråga efter vad han sade. Pappa skrattade åt mig i början, men nu tycker han om dem, och han har lovat, att jag skall få juvelörhängen, när jag fyller aderton år, sade Ariadne, helt förnöjd över det slag hon givit.
— Jag har fått ett par, som varit mammas, mycket små söta med pärlor och turkoser, som jag längtar så jag kan dö att få bära, suckade Rosa.
— Nå, varför skulle du inte göra det då? Låt mig sticka hål i dina öron och olja dem sedan litet tills de läkas. Dina lockar skyla dem ju alldeles utmärkt, och så en vacker dag sätter du i dina örhängen, så får du se om inte din onkel tycker om dem.
— Gör det mycket ont? frågade Rosa, ännu helt obeslutsam.
— Ånej, kära du, bara en enda liten stickning och så är det gjort. Jag har stuckit hål i öronen på så många, så det är då en sak, som jag förstår mig på. Se så, drag nu bort ditt hår och tag hit en grov nål.
— Jag tycker inte riktigt om att göra det utan att först fråga onkel därom, stammade Rosa när allt var färdigt för operationen.
— Har han nånsin förbjudit det? frågade Ariadne, lurande på sitt rov som en vampyr.
— Nej, aldrig!
— Nå, då gör du det, såvida du inte är rädd! ropade miss Blish, som satt sig i sinnet att genomdriva sin föresats.
Detta sista ord gjorde slag i saken. Rosa tillslöt ögonen och ropade: — Stick tilll med samma ton varmed man brukar uttala det olycksbringande ordet: »Ge fyr!»
Ariadne stack, och hennes offer fördrog smärtan under hjältemodig tystnad, ehuru hon blev alldeles blek och hennes ögon stodo fulla av tårar.
— Så där ja, stryk nu litet cold cream på dina öron emellanåt och olja dem varje afton, så bli de snart läkta, så att du kan sätta i örhängena, sade Ariadne, högst nöjd med sitt verk, ty Rosa — som talade franska »med ett så vackert uttal» — låg nu, utsträckt på soffan lika utmattad och förbi, som om man hade avskurit hennes båda öron.
— Det gör förskräckligt ont, och jag är säker på, att onkel inte kommer att tycka om det, suckade Rosa, när samvetet började gnaga henne. Lova mig, att du inte nämner om det, ty annars reta de livet ur mig, tillade hon helt ängsligt — alldeles förgätande att där voro två små krukor, som hade både ögon och öron, och som på avstånd varit vittne till hela denna scen.
— Det lovar jag visst, det. Men vad i alla dar är detta? utropade Ariadne och spratt häftigt till vid ljudet avsteg och högljudda röster, som hastigt närmade sig därnerifrån.
— Det är gossarna! Göm undan nålen! Syns mina öron? Säg inte ett ord därom! viskade Rosa och skyndade att undanröja alla spår av missgärningen för kusinernas skarpa blickar.
Där kommo de nu hela raden från en kastanjeplockning och hade med sig sin rika skörd, ty de redogjorde alltid noga för Rosa och erlade skatt åt sin drottning på det mest storartade sätt.
— Å, så mycket ni fått, och så stora! Nu ska vi riktigt ha oss ett trevligt kalas och steka dem efter teet, ska vi inte det? sade Rosa och körde ned båda händerna i en stor påse med glänsande, bruna kastanjer, under det att gossarna helt ogenerat hälsade på Ariadne.
— De här ä plockade enkom för din räkning, Rosa; jag har tagit varenda en själv, och det är riktiga praktexemplar allesammans, sade Mac och räckte henne en påse, innehållande ett par kannor eller så omkring.
— Du skulle ha sett gamle Mac när han jagade efter dem. Han föll pladask ned från trädet och skulle ha brutit den välsignade gamla nacken av sig, om inte Archie hade fått tag i honom, anmärkte Steve, där han helt vårdslöst kastade sig ned i en länstol.
— Nej, det börjar bli mörkt, så det är bäst att jag beger mig av, annars blir väl mamma orolig, sade Ariadne och steg helt hastigt upp, ehuru hon hoppades att hon skulle bli kvarbjuden till kastanjestekningen.
Men ingen bad henne, och under hela tiden, medan hon klädde på sig och pratade med Rosa, telegraferade gossarna till varandra den bedrövliga omständigheten, att någon måste följa den unga damen hem. Ingen av dem kände sig dock nog hjältemodig att vilja uppoffra sig, till och med den artige Archie sökte draga sig undan och sade till Charlie, då de helt lugnt smögo sig ut i rummet bredvid:
— Jag behöver inte alltid vara kavaljer. Steve kan gärna visa sig artig och följa den där lilla fjollan hem.
— Ja, inte få de mig till'et! svarade prinsen, som inte kunde med miss Blish därför att hon koketterade för honom.
— Nå, så skall väl jag göra det då, sade onkel Alec och gick till de båda äreförgätna pojkarnas stora förtvivlan ut ur rummet för att erbjuda sin tjänst åt den »lilla fjollan».
Han kom dock för sent, ty Mac hade, till följd av en bedjande blick från Rosa, gjort sig till martyr och begav sig helt godmodigt av, önskande den fina och sippa Ariadne dit pepparn växer.
— Då skall väl jag bära ned den här damen till tebordet, eftersom den andra har fått en kavaljer, som följer henne hem. Jag ser att lampan är tänd därnere, och jag känner en lukt, som låter mig ana, att tant Plenty har någonting särdeles rart åt oss i afton.
Under det doktor Alec sade detta, beredde han sig att, såsom vanligt, bära ned Rosa, men Archie och Charlie rusade fram och bådo med en iver, som ökades av deras ånger, att få bära henne på »gullstol». Rosa samtyckte, ty hon fruktade att onkelns skarpa blick skulle upptäcka hennes hemlighet; sålunda lade gossarna sina händer i kors, och Rosa grep fast tag i de lockiga perukerna och blev sålunda med all ståt nedburen, under det att de andra följde, halande sig ned utefter ledstången.
Teet serverades tidigare denna afton, för att Jamie och Pokey skulle få vara med, ty de hade fått löfte att stanna till sju och att få tolv stekta kastanjer var, med villkor att inte äta dem förrän dagen därpå.
Supén blev därför snart undanstökad, och hela sällskapet samlades omkring den stora härden i matsalen, där kastanjerna snart dansade muntert på de små skyfflarna eller kastades i knäet än på den ena, än på den andra, vilket förorsakade åtskilliga utrop och skrattsalvor.
— Nu skall Rosa berätta oss en historia, medan vi arbeta, ty du kan inte hjälpa mycket till, och du får väl lov att bidraga på något sätt, du också, föreslog Mac, som satt litet på avstånd i skuggan och pickade kastanjer, ty han visste av erfarenhet, vilken liten förträfflig sagoberätterska hans kusin var.
— Nå ja, jag har just en liten lärorik historia i beredskap. Den är visserligen för yngre barn än ni, men det gör ju ingenting, svarade Rosa, som mycket tyckte om att få berätta moraliska historier.
— Dra då på! sade Geordie, och hon lydde uppmaningen, föga anande vilken olycksalig vändning denna historia skulle taga för henne själv.
— Det var en gång ett litet barn, som gick och hälsade på en ung flicka, vilken tyckte mycket om henne. Nu hände det sig så, att den unga flickan hade ont i foten, så att hon måste ha kalla omslag varje dag; hon hade därför bredvid sig en korg full med färdiggjorda bindlar, mycket ordentligt hoplindade. Den där lilla flickan tyckte om att leka med denna korg, och en dag, då hon trodde att ingen såg henne, tog hon en av dessa hoprullade bindlar och stoppade den i sin ficka.
Här blev hon avbruten av Pokey, som dittills med förtjusning tittat ner i sin ficka och betraktat de fem rara kastanjerna, som lågo på bottnen därav. Hon såg nu hastigt upp och utropade: — Ah! med en ton av förskräckelse, som tycktes intyga, att den lärorika historien började bli av stort intresse för henne.
Rosa hörde och såg, hur den lilla synderskan helt ofrivilligt röjde sig, och fortfor på ett imponerande sätt, under det att gossarna stötte på varandra och genom miner visade, att de förstodo skämtet:
— Men det var ändå någon som såg den lilla stygga flickan, och vem tror ni det var?
— Det var Gud, mumlade Pokey, träffad av samvetskval, och betäckte sitt lilla runda ansikte med de små knubbiga händerna som på långt när ej räckte till att skyla det.
Rosa blev litet överraskad av detta svar, men då hon såg, att hennes berättelse åstadkom åsyftad verkan, tillade hon helt allvarligt:
— Ja, Gud såg henne, och den unga flickan också, men hon sade ingenting; hon väntade, tills hon skulle få se vad den lilla flickan skulle taga sig för. Hon hade varit mycket glad innan hon tog bindeln, men när hon hade den i sin ficka, såg hon så orolig ut och satte sig om en stund ned i en vrå och blev helt allvarsam. Så satt hon och funderade en liten stund, men därpå gick hon och lade bindeln tillbaka i korgen helt sakta, och hennes ansikte klarnade igen, och hon blev åter ett litet glatt och lyckligt barn. Den unga flickan gladde sig däråt och undrade, vad det kunde vara som gjorde att hon lade dit den igen.
— Tamvetet tlod henne, viskade en ångerfull stämma bakom de små händerna, som betäckte Pokeys röda ansikte.
— Och varför tog hon det väl, tror ni? frågade Rosa, som märkte, att hennes åhörare voro intresserade av berättelsen och den oväntade tillämpningen därav.
— Den var tå vacker och hoprullad, och hon ville tå gärna ha den, svarade den barnsliga rösten helt sakta.
— Nå, jag är glad åt att hon hade ett så gott samvete. Moralen i denna berättelse är, att de som stjäla få aldrig någon glädje därav och bli ej lyckliga, förrän de återlämnat det stulna åt den rätte ägaren. Hur kommer det till att den lilla flickan gömmer sitt ansikte? frågade Rosa, när hon slutat sin berättelse.
— Pokey säms så, snyftade den lilla förbryterskan, alldeles överväldigad av samvetskval och förlägenhet vid denna förfärliga bekännelse.
— Se så, Rosa, det är inte rätt att tala om hennes små puts inför hela sällskapet och att predika för henne på det där viset. Det skulle du nog inte tycka om själv i hennes ställe, sade doktor Alec, i det han tog den lilla gråtande Pokey på sitt knä och försökte trösta henne med smekningar och kastanjer.
Innan Rosa hann uttrycka sin ånger däröver, utbrast Jamie, som varit röd och förargad en lång stund och beslutit hämnas vad hans lilla älskade Pokey fått lida:
— Jag vet något illa, som du gjort, och det tänker jag tala om för allesammans. Du trodde att vi inte såg'et, men det gjorde vi, och du sa att onkel inte skulle tycka om'et och att gossarna skulle retas med dig, och du lät Ariadne lova att inte tala om'et, och hon stack hål i dina öron att sätta örhängen i. Så där ja, nu vet ni det, och det är mycket värre än att ta en gammal trasbit. Och jag är ond på dig, för att du har Pokey att gråta.
Jamies något osammanhängande utbrott framkallade en sådan verkan, att Pokeys lilla förbrytelse ögonblickligen var glömd, och Rosa kände att nu var hennes timme slagen.
— Vad! Vad! Vad! ropade gossarna i korus och tappade både skyfflar och knivar i ivern att rusa fram till Rosa, ty en misstänkt rörelse med handen emot öronen förrådde hennes brottslighet, och med ett svagt utrop: — Ariadne övertalade mig! dolde hon ansiktet i kuddarna, som en liten dum gås.
— Nu ska hon väl gå omkring och kråma sig, som andra flickor bruka göra, med fågelburar och korgar och grisar och vad det allt är i öronen, kan jag tro, och se ut som en annan liten gås, sade en av plågoandarna, ryckande i en lock, som stack fram under kuddarna.
— Jag kunde aldrig tro, att hon skulle vara så dum, sade Mac i en ton som lät Rosa förstå, att hon sjunkit betydligt i sin överkloke kusins aktning.
— Den där Blishan är ett troll, som inte borde ha tillåtelse att komma hit med sina galna idéer, sade prinsen, som kände en livlig önskan att få skada nämnda unga dam, liksom en rasande hund skulle göra med en elak kattunge.
— Vad tycker du om det, onkel? frågade Archie, vilken, såsom huvudet för en familj, ansåg att disciplinen måste upprätthållas framför allt.
— Jag är mycket överraskad och förvånad; men hon är ju ändå blott en flicka och måste ha sin lilla fåfänga, hon som alla de andra, svarade doktor Alec med en suck, som om han hade väntat att i Rosa finna ett ädlare väsen, upphöjt över alla jordiska frestelser.
— Nå, vad ämnar ni göra åt saken, sir? frågade Geordie, som storligen undrade vilket straff man borde ålägga en kvinnlig brottsling.
— Eftersom hon är så begiven på prydnader, är det kanske bäst att vi ge henne en näsring också. Jag har en sådan någonstädes, som en skönhet på Fidjiöarna en gång burit, jag skall söka reda på den, sade doktor Alec, i det han lämnade Pokey åt Jamies vård och steg upp, som om han på fullt allvar ämnade utföra sitt förslag.
— Bra, bra! Vi ska ta och göra det på rak arm! Se här en liten borr; håll i henne ni, gossar, medan jag gör hennes lilla näpna näsa i ordning! ropade Charlie och sköt undan kuddarna, medan de andra gossarna dansade omkring soffan på verkligt Fidjiömaner.
Det var ett förfärligt ögonblick för Rosa, ty det var ju henne omöjligt att springa sin väg. Hon kunde endast med den ena handen fatta om sin i fara svävande näsa, under det hon bedjande utsträckte den andra och uppgav ett sönderslitande skrik:
— O, onkel, rädda mig, rädda mig!. Och det förstås att han räddade henne; och när hon befann sig i fullkomlig säkerhet, skyddad av hans starka arm, då bekände hon sin dårskap med så mycken ödmjukhet, att gossarna, sedan de skrattat duktigt åt henne, beslöto att förlåta henne och kasta hela skulden på fresterskan Ariadne.