Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tionde kapitlet
Rosen på Tistelön
av Emilie Flygare-Carlén

Elfte kapitlet
Tolfte kapitlet  →


[ 67 ]

Elfte kapitlet.

Tiden, som förmår allt, hade även visat sin makt på den fläck av jorden, vilken vi känna under namn av Tistelön. Fem år hade där hunnit giva sakerna ett helt annat utseende.

Om vi nu betrakta denna stupande berghäll framför den forna stugan med sin ihoplappade påbyggnad, så finna vi, att hällen är sprängd, fylld och planterad, omgiven av en vacker mur. Solen, som har så gott om förgyllning åt allting, skiner strålande på planteringarna vid husets baksida, vilka nu dölja den skrovliga grunden. Allt detta antyder, att sälskyttarna, de misstänkta smugglarna på Tistelön — [ 68 ]liksom många andra, vilka dragit nog förmögenhet tillsammans — byggt sig ett hus och nu leva på god fot.

Smugglarna hade lagt ned hantverket. Birgers giftermål med den förståndiga Erika måste nödvändigt åtföljas av en stor förändring i deras levnadssätt och husliga förhållanden. Kapten Birger Haraldsson var nu den styrande makten. Gubben hade sitt rum för sig, där han väl stundom hemsöktes av fruktan med avseende på det förflutna livet men oftare överlämnade sig åt saknaden därav. Hans sysselsättning bestod numera i det ännu alltid älskade sälskyttet samt i att leda bergsprängningen, vilken fortgick för att upptaga bekvämare vägar på den klippiga ön.

Även Anton levde hemma. Hans sinnessjukdom hade väl med åren småningom avtagit, men hans ungdomskraft var bruten: en tvinande och mjältsjuk varelse, framsläpade han sitt liv tyst och obemärkt. Alla försök att uppliva hans håg till något yrke voro fåfänga. — Jag vill ingenting bli, jag orkar icke! var hans ständiga svar på alla uppmuntringar.

Hela timmar kunde han sitta sysslolös på bryggan och stirra i vattnet, där han sänkt metspöet, vilket han vanligen glömde att draga tillbaka. Stördes han då av någon, spratt han häftigt upp, tog sitt redskap med sig och gick till något annat ställe, där han hoppades få vara ostörd.

Men Birger och Erika — hur såg det ut hos dem? Så som man ungefär borde kunna sluta till. Erika, den goda, förståndiga kvinnan, ledde med lätt och varsam hand den orolige mannen från de sysselsättningar, som fordom fängslat honom. Birger hade låtit bygga en galeas, vilken han själv förde. Under hans frånvaro var Erika den verkande kraften inom hushållet på Tistelön, ty även gamle Haraldsson, som mera fruktade än älskade sin son, tordes icke i uppenbar fejd strida mot dennes ögonsten, hans hustru.

Då Birger om hösten återkom, var Erika den första på bryggan att välkomna honom. Hon hade då alltid verkställt [ 69 ]någon inredning i huset eller gjort någon annan förbättring, varmed hon kunde överraska och fägna sin tacksamme make. Och Birger var tacksam. Han hade velat bära Erika på sina händer och akta henne för varje förtret och ledsamhet till tack för att hon uppoffrat sitt liv åt honom. Likväl längtade han dock beständigt efter våren för att genom frisk och kraftfull verksamhet döva den oro, som aldrig lämnade honom.

Under en kvalmig julinatt sågs en livlig verksamhet inom det nya huset på Tistelön. Till och med den tröge Anton hjälpte villigt till att bära och ordna sakerna i båten. Haraldsson skulle ut på säljakt, och Gabriella som länge bett att få vara med om en sådan färd, hade äntligen övertalat gubben att uppfylla hennes önskan vid nämnda tillfälle, då den nya båten tillika skulle provseglas. Erika, som icke gärna lämnade sin älskling, hade beslutit att göra sällskap, och tillredelserna voro således icke få, ty man ämnade både frukostera och äta middag på utfärden.

Slutligen var sällskapet i ordning och inskeppat, ty innan soluppgången måste skyttarna ligga dolda på de skär, vid vilkas branter sälarna gingo upp på morgonen för att sola sig. Gabriella var förtjust. Hon hade så sällan fått tillfälle att lämna sin ö, att varje utfärd fröjdade henne och betraktades såsom ett slags epok i hennes stilla liv. Erika hade väl ofta tänkt att göra någon förändring i deras enslighet, men alla förslag till umgänge med städerna strandade gemenligen mot hennes egen olust att utvidga den trånga krets, varvid hon blivit van. Det fanns ock en fin känsla eller kanske blott och bart en instinkt, som avhöll Erika från att träda i närmare beröring med människorna. Hon visste, att alla, om slöjan en gång föll, med avsky och förakt skulle draga sig från Gabriella, den enda, för vilken en sådan uppoffring kom i fråga, och vad vore då vunnet? Skulle ej den stackars flickan i denna händelse känna en smärta [ 70 ]som obekantskapen med världen kunnat bespara henne! Men å andra sidan var det ej rätt att låta detta unga, livliga sinne förgäves längta efter den minsta förändring. — Jag vill tänka därpå! sade Erika till sig själv eller till sin man. Vi måste skaffa Gabriella någon passande förströelse. Och så tillkom, att börja med, en och annan lustfärd, varibland den närvarande även räknades.

— Vad jag är glad! jublade den unga flickan och hoppade mellan tofterna. Du var riktigt snäll, pappa, som lät mig komma ut och pröva din nya båt. Den klyver böljorna så raskt, att jag har min lust och glädje av att bara se på den.

— Men vill du ej se, att jag gjort ett litet tält åt dig? sade Anton och visade på ett uppspänt segel, inom vars skydd åtskilliga kuddar och täcken lågo i ordning.

— Å jo, söta Anton, visst ser jag på det också! Där ska Erika och jag sitta, när solen kommer och skiner hetast på oss. Men nu är det roligast att vara uppe… Se, Erika, havet blänker så vackert och klart — det är bra grant. Jag vet icke varför vi ej många gånger förut rest med pappa på sälskytte… men så ska vi hädanefter ta skadan igen.

— Gå in du, dansdocka, och lägg dig i huset, som Anton ställt ihop åt dig! uppmanade Haraldsson, som var rädd att hans ögonsten skulle förkyla sig i nattluften.

— Nej, pappa lilla, jag slipper ju att lägga mig! Det är så roligt att se på havet. Ack, den som bara finge se havsfrun eller en liten grann älva, det vore något det! Har pappa aldrig sett något sådant, då pappa legat ute om nätterna?

— Å, jag har både sett och hört något av vardera i min dar. Men havsmannen tycker inte om, att man talar om något sådant.

— Ja, då ska vi låta havsmannen vara, men havsjungfrun, hon blir nog inte stött om vi språkar om henne. Jag minns en saga, som fiskare-Kajsa talade om för mig, då jag var liten.

— Den gör också mig tung till sinnes! sade Anton, som [ 71 ]ofta i sina hemliga vurmerier under vandringarna vid havsstranden inbillat sig, att han själv vore Näcken. Men Gabriella, som ej kände detta, var envis, och slutligen började Anton, på en gammal folkmelodi, sjunga en sång:

”Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
jag är den stackars Näcken i böljorna de blå,
i forsar och stridande strömmar.

Min boning den ståndar allt under en bro,
där ingen kan gånga, ej heller kan ro,
och ingen kan få hus över natten.”

— Den andra också, Anton, som handlar om när Näcken hade skapat sig till en båld riddare och bortfört den sköna prinsessan och då prästen vid vigseln frågade honom varifrån han var… sjung den också!

”I havet är jag född, och där är jag buren,
och där haver jag mina hovkläder skuren.
Min fader och min moder äro böljerna blå,
mina vänner och fränder äro stickor och strå.
Det är så oroligt i havet att bo:
de äro så många, som över oss ro.”

— Då riddaren så sjöng, blev den stackars prinsessan rädd! sade Gabriella. Hör du, Erika, hon bad så vackert att få vända om och sade:

”Hemma gråter fader, och hemma gråter mor,
och hemma gråter syster, och hemma gråter bror.”

— Men då svarade Näcken, inföll Anton med ett vilt leende och stämde åter, men i ett slags hånande ton, upp sin sång:

”Och hemma gråte vem som gråta må,
men aldrig skall du mer på gröna jorden gå.”

[ 72 ]— Och sedan drog han med sin brud ned till havets djup, och ingen hörde av den bruden mera.

Gabriella suckade och lutade sig ut över båtens kant.

— Se ej så långt ner! sade Anton, som blivit mörk och underligt stämd. Du kunde märka vrak och människoben. Därnere är gott om dem.

— Det är därför det skriker i sjön. Har du hört det, pappa, att sådana stackars människor, som omkommit i havet, skriker var natt?

— Prata inte såna dumheter! inföll Haraldsson kärvt.

— Varför blir du ond för det, pappa?

— Jag tycker du kunde lägga dig en stund! svarade Haraldsson, utan att inlåta sig i någon närmare förklaring. Se, Erika har lutat huvudet mot bädden — kryp du också dit, det är gråkulet i morgongryningen!

Med någon motvilja lydde Gabriella. Men ingen blund kom i hennes ögon, och hon låg och pratade sakta med Erika, tills båten i soluppgången lade till vid skären.