Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 03

←  Andra kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tredje kapitlet

Fjärde kapitlet  →

Tredje kapitlet.

“Jag vet redan alltsammans!” sade Gabriella och flög i sin fästmans armar.

— Vad vet du! frågade kaptenen, icke litet förundrad vid hennes bedrövade blick.

— Alltihop vet jag. Pappa och Birger ha nu gått och lagt sig, men jag tror ej att pappa kan somna. Jag har aldrig sett honom så ond — men så var det också bra skamligt av den listige jaktlöjtnanten att ta alltsammans på det sättet. Kom, nu gå vi in till Birger och Erika, så ska du få höra på ett förslag som jag har.

— Birger sover ju?

— Åh, nu är han nog vaken … Kom. Och hon drog honom hastigt med sig till Birgers rum.

Denne sov verkligen, men vaknade vid Gabriellas tämligen högljutt uttalade fråga: — Sover du? Och genast var han uppe och i samspråk med Rosenberg, vilken, liksom många personer, på nytt retades till vrede vid att träffa någon, som kunde deltaga i hans förtrytelse.

— Men det var ju ej om det vi skulle tala? inföll Gabriella. Och nu utvecklade hon sitt förslag. De skulle låtsas göra en lustfärd med Marstrandsbesök och strandhugg med kaffekok på hemfärden vid den plats där smuggelgodset låg gömt. Birger, långt ifrån att skratta däråt, yttrade, till Rosenbergs stora förvåning, en förmodan, att detta verkligen vore det bästa och säkraste medlet att hemföra godset, först emedan färden under sådana omständigheter icke komme att likna en smuggelaffär. Sedan vore det inte otroligt, att jaktlöjtnanten, i den händelse han åter kryssade på utkik, av artighet mot Ella, med vilken han gjort bekantskap för några år sedan, läte åtminstone hennes plats bliva oantastad.

— En sådan björn skulle visa så mycken hövlighet! Nej, det är jag säker på, att han icke gör, menade kaptenen.

— Jag har sagt min mening, yttrade Birger, må Erika lägga sitt ord till! Fruntimrens råd äro alltid vida bättre än vi vilja medge, min käre Rosenberg!

— Jag röstar för Gabriellas förslag. Det duger åtminstone att försöka; och när det i alla fall icke kan gå värre än att Rosenberg mister sina sidentyger och schalar, så tycker jag, att det just kan göra detsamma, om det sker på ljusa dagen eller om natten. För att möjligen bevara dem, tror jag likaväl, att försöket vid dager blir det säkraste.

— Nu är du överröstad! utropade Gabriella livligt. Och den vackraste schalen i packan är min, om jag riktigt för hem alltsammans åt dig. Är det icke så?

— Jo visst! Maken till den skulle du ha fått ändå. Men jag tycker, att hela saken med fruntimmer i slupen är liksom litet befängd — det kan aldrig gå väl.

— Det går väl, tro mig och var ej envis, jag blir annars ledsen! sade Gabriella, som nu antog ett högst bedrövat utseende.

— Ja, så låt barka då! Det kan icke gå värre än sist … Den sakramentskade kycklingen, som skulle slå blå dunster i ögonen på mig — det vore en riktig hjärtbalsam att kunna lura honom tillbaka, ty ehuru det, som är kvar, är det minsta, vore det ändå, som sagt, en lisa, om det rakade honom förbi.

— Det är då beslutat! inföll Erika. Vi resa i morgon …

Morgondagen kom och till Gabriellas förtjusning med sol och gott väder. — Ser ni, jublade hon vid kaffebordet. Gud har hört min första bön om en vacker dag, och han hör nog den andra också. Jag är nu så säker, att jag blott fruktar, att jaktlöjtnanten rest hem och ej vidare bryr sig om någon efterspaning.

— Det vore likväl det lyckligaste! menade Rosenberg.

— Visst icke, ty då skulle du säga, att det gått lika bra antingen jag varit med eller ej, och detta vore det harmligaste av allt. Nej, må han komma och göra visitation! Jag längtar att få visa dig hur jag skulle bete mig vid ett sådant tillfälle. Du finge väl se, att jag vore modig!

— Jo jo, härhemma — men finge du sikte på tulljakten, hörde den preja oss och slutligen lägga sig helt prydligt utmed långsidan, då … Ett uttrycksfullt leende slutade den mening, som kaptenen icke nändes uttala i ord.

— Så, du menar, att jag då läte skrämma mig? Men vill du då aldrig komma ihåg, att jag för längesedan vuxit ifrån dockorna?

— Jo, men du må min själ tro, att jaktlöjtnanten icke är någon docka! menade Rosenberg.

— Och dessutom vore det långt klokare, om du lekte med dockorna än att ge dig ut på sådan färd. Låt jaktlöjtnanten ta hela skräpet — jag tycker vi haft så många upptåg av det slaget, att det nu kunde vara slut!

Det var Anton, som i butter och vresig ton yttrade dessa ord. Han hade fått vetskap om Rosenbergs missöde, och lika mycket som han harmades över dennes olovliga handel, vilken åter skulle bringa i gång det gamla talet om smuggleri på ön, lika mycket förtröt honom Gabriellas förslag, som måhända kunde sätta både henne och alla de andra i beröring med sonen till den mördade kustbevakaren. Vid blotta ljudet av Arnmans namn rann blodet hetare i Antons ådror, och hans huvud blev märkbart oredigt. Men Rosenberg och Gabriella, som ej kände orsaken, talade ofta om jaktlöjtnanten, och därför befann sig Anton i ett mer än vanligt upprört tillstånd.

— Du är så ond, Anton! sade Gabriella. Vad behöver du bry dig om Rosenbergs gods? Det är väl i alla fall icke så farligt med lite smuggling. Jag minns, att när jag var barn, smugglade far och Birger stora balar och fat av många slag, och jag kommer också ihåg allt vad de drogo ihop den natten, då du var ute och …

— Tyst, eller vrider jag nacken av dig, du vita korpunge, skrek nu Anton i sin gamla vilda ton, nämn icke ett ord om den natten! Hans knutna hand nedsjönk maktlös, blicken återtog sin vanliga slöhet och utan att fullborda meningen, gick han bort i sin spisvrå, varest en nött fläck visade den plats, där hans förvirrade huvud bortdrömt så många timmar av hans overksamma liv.

Birger hade bleknat vid det oväntade utbrottet, Erika rodnade, men Gabriella viskade till Rosenberg: — Bry dig icke om vad han säger! Vi skola akta oss att reta honom, ty då återkommer hans olyckliga sinnessjukdom: han tål aldrig att man talar om smyghandel.

— Hur är det med dig, stackars Anton? frågade Erika deltagande och närmade sig ynglingen. Är det något jag kan göra för dig?

— Ingenting, Erika — men du skulle icke låta henne resa! Och du själv, Birger, du vet — jag trodde, att du var klokare, Erika!

— För Guds skull försök att sansa dig, viskade Erika, och kom ihåg, att Gabriella är Rosenbergs fästmö! Det är för hans skull hon reser, och tycker du, att jag kan sätta mig emot det, som verkligen är förståndigt?

— Låt mig vara — jag märker nog, att du icke ser längre än andra! svarade Anton bittert och vände sig ifrån Erika, vilken, ur stånd att fatta den mening, som dunkelt välvde sig inom hans huvud, lämnade den stackars grubblaren.

— Sådan har jag aldrig sett honom! yttrade Rosenberg sakta till Birger.

Birger svarade: — Å, det är gammalt. Hans sjukdom återkommer efter längre eller kortare mellanrum, och man finner då, att det är vissa saker, till och med personer, han isynnerhet avskyr; men som enda medlet är att lämna honom åt sig själv, låtsa vi aldrig märka något: han är alltid värre, då han finner, att man ger mer än vanligt akt på honom.

— Jag skall väl då akta mig för det! sade Rosenberg och gick utan att se på Anton förbi denne att med Erika avgöra om något bestyr för resan.

Emellertid sprang Gabriella in till far för att taga avsked. Haraldsson, som under det beskrivna nattäventyret verkligen gjort sig något illa i foten, såg den i början obetydliga åkomman nu förvärrad. Han stödde foten mot en dyna, som Gabriellas hand ordnade med dotterlig ömhet. — Jag tycker svullnaden har lagt sig något, sade hon hjärtligt, pappa blir snart bättre, gudskelov!

— Jag tror så också — det är bara strunt … Men hör nu, barn, och lägg på minnet vad jag har sagt dig! Sitt icke och mys och knip på munnen, liksom du ville säga ”kom hit!” ifall du får syn på jaktlöjtnanten. Slughet och lugn ä nödvändiga om du vill blanda bort korten. Men jag vet icke hur du, som ständigt är som ett barn, skall skicka dig i en allvarsam sak?

— Å, sörj icke för det. Pappa får nog höra hur förståndigt jag burit mig åt! Vi har tagit med oss några marker tagel att stoppa i vardera ändan på varet, sedan vi lagt schalarna och sidentyget mitt uti; och tror pappa för övrigt, att jaktlöjtnanten, ifall vi träffa honom, skulle vara så närgången, att han vill sprätta upp dynan, när jag sitter på den? Jag tänker visa mig så likgiltig och allvarsam, att han skall bli helt narrad.

Haraldsson log på sitt sätt godmodigt åt sin dotters stolta självförtroende. — Lycka till! sade han. Du är dotter av en sjöman, vilken aldrig blinkat på vitögat, inte ens när livhanken stått på spel. Visa nu, att du icke vansläktas, och ifall det blir allvar av leken, skall det fröjda mig in i själen om du kunnat lura kronans åsnepack!

— Jo, pappa, lita på, att jag även i värsta fall skall veta att skicka mig!

Klockan omkring nio var slupen klar att lägga ut. Petter Lindgren stod i aktern och stuvade in korgarna, medan kocken, som denna dag fick uträtta Petters arbete, sprang upp och ned i kaptenens ärenden.

Över den plats i båten, som kaptenen utsett åt Erika och Gabriella, låg ett stort bolstervar utbrett, och då vår unga hjältinna satte sig till rätta på detta njöt hon i andanom av ett lyckligt slut på dagens äventyr. Men Rosenberg, som lämnade styret att skötas av Birger, medan han själv skötte kurtisen, var ej alldeles vid det lynne han syntes. Under natten hade han alltmera övertygat sig, att jaktlöjtnanten även funnit och knipit hans sista skatt, och hela resan förekom honom således endast som en artig eftergift åt hans fästmö och utan något egentligt ändamål.

Omkring klockan halv elva steg sällskapet i land i Marstrand, och såsom det andra goda tecknet räknade Gabriella med förtjusning den omständigheten, att tulljakten ej fanns varken där eller i sikte där utanför. För att göra själva resan så mycket mera naturlig förrättades några uppköp på förmiddagen, varefter kaptenen bjöd på middag, och först omkring halv två besökte våra resande den viktiga delen av ön.

Så snart nödiga rekvisita voro uppackade ur båten, beordrades Petter att mellan ett par utskjutande klippor uppgöra en stor eld, och gruppen omkring den fick en viss anstrykning av romantik. En novembereftermiddag är i sig själv en halvskymning, och vid den högt flammande lågan, de gnistrande rökpelarna, såg det nästan nattligt ut. På den skrovliga hällen vilade Gabriella på de medförda filtarna, och den höga färgen på hennes friska kinder lånade från eldskenet ett slags gloria, varuti hela hennes intagande figur tog sig förträffligt ut. Rosenberg låg vid hennes fötter och betraktade henne med förtjusta blickar — men det vore icke med sanningen överensstämmande om vi försäkrade, att han därvid glömde bergshålan och sina sidenpackor. Tvärtom, då han nu åter var gömstället så nära, föreföll det honom som om de måste finnas på sin behöriga plats. Erika satt på en sten och instruerade Petter, som nu gått i författning med kaffekoket, medan Birger gick av och an.

Själva denna udde av ön utgjorde en gigantisk klippa, sönderstyckad, såsom det förekom, genom en jord- och havsomstörtning. Vid dess fot låg tusentals musslor och olikartade stenar kringspridda, men förgäves sökte ögat efter en buske, en enda rot: intet tecken förefanns till någon växtlighet.

— Men, käre Rosenberg, sade Gabriella otåligt, skola vi ej gå och se efter sakerna?

— Vi böra icke öppna blocket, förrän vi äro färdiga. Låt det först bli litet mera skumt!

— Så du talar — hur skall Erika och jag då se att sy in sidentyget?

— Värm åtminstone upp dina små händer innan du tänker på att sy! invände Rosenberg, i det han drog av hennes handskar och började att med sina kyssar och sin varma andedräkt sätta rörlighet i Gabriellas halvstelnade fingrar.

— Jag skall taga stenen i sikte och sedan kasta en blick ifrån bergsspetsen utåt sjön! sade Birger; och en stund därefter gav han med sin näsduk den dubbla signalen, att blocket tycktes vara orört och passagen fri. En återsignal från Erika underrättade honom att kaffet var färdigt och väntade.

— Så doppa då av mina rara skorpor, Gabriella, och se icke så orolig ut! yttrade Erika leende, i det hon på nytt räckte Gabriella den gula nankinpåsen med de alldeles färska skorporna.

— Tycker du, att jag kan ha smak för sådant! Jag sitter som på nålar och vet icke varför vi söla bort tiden. Gå, käre Rosenberg, och se efter! Jag är litet ängslig, innan jag fått godset.

Birger och Rosenberg följdes nu åt till bergshålan, och snart dansade Gabriella av hänryckning, ty packorna ej allenast funnos utan de befunnos även innehålla vad de borde. Och nu blev det ett uppsprättande och instuvande och sömmande, så det var lust att se med vilken färdighet det stora varet formade sig till en försvarlig och respektabel långdyna.

— Och nu, intet söl utan fort i båten! sade Birger och kastade själv dynan på axlarna. Då den låg på sin plats, och Gabriella riktigt tryckt sig ned därpå, hade hon ett utseende som om hon velat trotsa alla makter att förmå henne lämna den.

Sedan Petter, som larvade efter med korgarna, även lyckligt kommit ombord, sköts båten ut, och i varje öga, som såg tillbaka åt den ödsliga klippan, låg en smula tacksamhet för det skydd den lämnat. Sällskapet blickade framåt med förhoppning, ty tulljakten låg förmodligen långt därifrån, åtminstone syntes ingen skymt av hennes förhatliga former.

— Nå, lycka till god marknad, kapten! sade Birger och fattade styret. Ha vi det väl hemma, går det av sig självt att någon av dagarna få det in till Göteborg.

— Langa fram buteljen, Petter … Seså, bror Birger, tack för allt besvär både i dag och sist … låt oss tömma ett glas för god utgång! Och i denna skål instämde även damerna.

Petter och kocken intogo även en försvarlig styrketår, varefter de fattade årorna och drevo slupen med förnyad kraft mot hemmet.

— Rätt så, gossar, det kallar jag att ro … Blås nu i dina små händer, Gabriella, så få vi också en frisk vind.

Rosenberg var nu på gott humör. Första medgången hade gjort honom djärv, och efter fem minuters rodd var hela sällskapet så lugnt som om kronans flagg aldrig viftat inom Bohuslänsskären.

Den enda, som icke var fullkomligt nöjd med sin dag, var Gabriella. Det förekom henne liksom hon haft allt detta besvär förgäves, och oupphörligt flög hennes öga än åt ena, än åt andra hållet för att upptäcka någon misstänkt punkt; men den syntes ej, och nu hade det ju verkligen varit detsamma, om hon suttit hemma eller varit med. Såg det ej ut som om både sidentyg och schalar gärna kunnat ligga öppna mitt i båten?

— Man ser nu huru påpassliga de där herrarna äro! yttrade hon i en ton mittemellan triumf och harmsenhet. Man kunde minsann föra bort bra mycket saker, vilka skulle gå deras näsa förbi.

— Var icke för övermodig, min lilla hjältinna! invände Rosenberg. Det kunde lätt hända, att du bleve bet. Än äro vi ej halvvägs …

— Och likväl — om jag icke bedrar mig — vid det mål, som Ella så ivrigt efterlängtat! yttrade Birger och steg upp, för att bättre taga i sikte den där stora sjöfågeln, som helt oförmodat sköt fram på sidan om udden.

Rosenbergs manligt bruna ansiktsfärg fick en anstrykning av blodrött, hans ögon följde samma riktning som Birgers och övertygade honom snart, att denne sett rätt. En båt nalkades verkligen, och om ej den skymning, vilken redan började utbreda sig över land och hav bedrog, så blåste den hatade kronflaggan på masttoppen.

— Det är tulljakten — var kommer han nu ifrån? utbrast Rosenberg med en ton av stark sinnesrörelse. Skola vi söka komma undan eller låtsa om ingenting?

Frågan var ställd till Birger.

— Jag anser det senare vara klokast! var dennes lugna svar.

— Den hunden! mumlade Rosenberg, strök sig med handen om hakan, gned pannan, och blickade ännu en gång åt den sida, varifrån jakten nalkades.

Men några ögonblick voro tillräckliga att återgiva vår kapten erforderlig sinnesnärvaro. — Håll jämnt och skynda ej på rodden, Petter, yttrade han lugnt, ty inbillar han sig, att vi äro rädda, så sätter han var segellapp till för att hinna oss.

De senare orden voro ställda till Gabriella, på vars läppar det utmanande leendet försvunnit.

Rosenberg hade icke berett sig på att finna någon synnerlig själsnärvaro hos Gabriella, när det gällde att pröva de svaga krafterna, varför han gladde sig vid att se den lugna blick, varmed hon betraktade den mörka punkt, vilken snart hotade att tillintetgöra det ungdomliga självförtroendets säkra beräkningar.

— Nu nalkas ett ögonblick, viskade Erika henne i örat, som kommer att inverka på den aktning Rosenberg i framtiden ägnar dig. Kom ihåg, att du varit övermodig — därför bör han ej heller se dig pjunka, när det blir allvar, och skulle så ledsamt hända, att sakerna måste fram, så lämna din plats med värdighet! Av en kustbevakare kan damer inte mer än andra vänta någon artighet.

— Jag räknar bara på lyckan och min egen rådighet, svarade Gabriella med en lätt rodnad, frukta ej, Erika, att du skall behöva blygas för mig!

Rosenberg stod med korslagda armar på en av tofterna och talade vid Birger. Väl sjöd det ännu tämligen hett inom kaptenens huvud, då han tänkte på natten i tulljakten och frukosten på Örnungen, men han hade fast beslutit att vara kall, att behärska varje sin rörelse och ej låtsa det minsta om vad som passerat. Och förgäves uppbjöd han ej hela sin förmåga att visa en likgiltighet, som naturligtvis ej kunde finnas hos honom.

Birger såg ut som en person, för vilken allt detta var en barnlek.

Emellertid manövrerade tulljakten på ett sätt, som gjorde det osäkert vad hon förde i skölden. Men på en gång höll hon ut mot slupen, prejade den och låg snart långsides.

Jaktlöjtnanten stod själv på däck och hälsade med ett hövligt: — Mjuka tjänare, herr kapten … förlåt, att jag åter faller besvärlig!

Vilken vacker karl — så han vuxit till sig, sedan jag såg honom som sälskytt! tänkte Gabriella, ty även i ett ögonblick av största oro kan en flicka se om en ung man är vacker eller ful.

Birger och kaptenen besvarade lugnt och artigt hälsningen, varefter Rosenberg med stor kallblodighet yttrade: — Om meningen är, att herr löjtnanten ämnar hedra oss med ett besök, så hav godheten och skynda! Damerna äro frusna efter resan. Vi ha varit inåt Marstrand.

— Ja, vädret är i dag särdeles gynnsamt för lustfärder! anmärkte Arnman med ett leende, som kunde kallas fint, och härmed var han i ett hopp nere i slupen, då han först riktigt fick syn på damerna.

Vår blomstrande hjältinna satt vid sidan av den allvarliga Erika. Hennes sköna, glänsande ögon sågo fritt, kanske till och med litet stolt på den unge jaktlöjtnanten. Emellertid lät vår vän Arnman sig icke bekomma, utan sedan han, såsom en artig ung man ägnar, bugat sig för damerna, gick han, likväl på ett betydligt avstånd från dem, i befattning med sin tjänsteplikt.

Slupen genomsöktes i varje skrymsle, alla korgar och lösa kappor vändes och för varje fotsbredd nalkades tulltjänstemannen den plats, där Gabriella satt. Under tiden lät hon så naturligt som möjligt sin stora schal i djupa veck nedfalla över dynans sidor.

— Jag tror herr löjtnanten nu genomsett vad som finnes! sade kaptenen litet otåligt. Vi bli bra länge uppehållna.

— Det skall strax vara gjort! Och liksom den unge tjänstemannen övervunnit en kännbar motsträvighet, steg han raskt över den enda toft, som skilde honom från damerna och stod nu mittemot Gabriella, som han betraktade med en forskande blick. Det var henne likväl icke möjligt att uthärda denna blick: hon sänkte sina vackra ögon, men gjorde ej minsta tecken till att stiga upp.

Ett par sekunders tystnad kändes för hela sällskapet spännande, likväl mest för Gabriella, på vars rådighet godsets räddning egentligen berodde, om det ens numera kunde räddas.

— Kanhända, sade efter en liten tvekan vår jaktlöjtnant, får jag besvära herrskapet att stiga upp! Min plikt medgiver icke att visa den artighet, som damer annars kunna påräkna.

Erika reste sig genast, Gabriella litet långsammare, i det hon med en fattning, som gjorde heder åt hennes förstånd, och en styrka, som vittnade om kraft i de välrundade armarna, upplyfte den övre dynan, för att med en viss artighet giva tjänstemannen så mycket bättre tillfälle att igenomsöka den undre av fjäder liksom schalar, kappor och småsaker.

Emellertid gick undersökningen härmed så långsamt, att Gabriella, som ansträngde sig till det yttersta för att ej släppa sin skatt, litet pikerad yttrade:

— Kanske vi få sätta oss nu?

— Ja, var så god … men tillåt mig hjälpa att lägga ned den där stora dynan! Den är synbarligen alltför tung.

— Nej, visst icke! Och innan jaktlöjtnanten hunnit vidröra dynan, låg den redan på sin plats och Gabriella satte sig ned ganska eftertryckligt på dess hårda innehåll; men hon bleknade litet, då Arnman djärvt utsträckte sin arm bakom henne och med ett eget leende yttrade: — Det var en märkvärdig tagelstoppning! Jag kunde nästan våga svära på, att man skulle sitta bättre på den undre dynan. Men då det troligen vore för mycket närgånget av mig att härvid erbjuda min tjänst, så får jag endast önska er en lycklig resa!

Den unge jaktlöjtnanten tog ett hastigt avsked av damerna, bugade sig för herrarna och var inom några ögonblick åter ombord på tulljakten, vilken snabbt sköt ut.

— Glöm icke det gamla löftet att komma till Tistelön, herr jaktlöjtnant! ropade Gabriella, som nu i glädjen själv glömde all förställning och vänligt inbjudande nickade åt Arnman, vilken med hatten i hand och en uttrycksfull blick besvarade inbjudningen.

Så snart jakten var ur sikte, utbrast Rosenberg, i det han hjärtligt fattade sin fästmös händer: — Det kallar jag att arta sig till en riktig sjömanshustru! Du pärla bland kvinnor, som visar en sådan rådighet, värdig en man, min egen goda Gabriella, jag vet icke varöver jag mest skall glädja mig, antingen däråt, att jag fått behålla godset eller att se dig så mästerligt utföra ditt företag.

— Å, det är icke värt, att du säger så många grannlåter, yttrade Gabriella leende, ty för att säga sanningen, märkte nog jaktlöjtnanten, vad som fanns i dynan.

— Lika mycket, inföll Birger, din sinnesnärvaro har då förmått honom att icke veta någonting.

— Eller också dina farliga ögon! tillade kaptenen skrattande.

— Ni ta bägge fel, invände Erika, som tydligt märkte det nöje Gabriella erfor att i vilket hänseende som helst ha segrat, ty om jaktlöjtnanten verkligen anade, att förbjudet gods fanns i dynan, så lät han det passera endast för gammal bekantskap. Jag är säker, att han ännu erinrar sig vårt sammanträffande under säljakten, ehuru tillfället icke nu var lämpligt att nämna därom.

— Huru som helst, sade Gabriella och böjde sitt lilla huvud, ha vi skäl att vara belåtna, efter vi resa hem med sidenpackorna och han återvänt tomhänt … Men det är märkvärdigt vad han vuxit till sig på dessa åtta eller nio åren!

— Tyst, säg inte mera, annars blir jag svartsjuk! Rosenberg böjde med skälmaktigt våld sin fästmös motsträviga huvud från den riktning tulljakten tagit. Förhäxar jaktlöjtnanten ditt hjärta med sina blå ögon, då blir det jag som kommer till honom och konfiskerar!

Gabriella smålog, men Erika kände liksom något smärtsamt vid det oskyldiga skämtet. — Det blir kallt — aftonen är i antågande! sade hon, då Birgers blick frågande sökte hennes.