Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 04

←  Tredje kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Fjärde kapitlet

Femte kapitlet  →

Fjärde kapitlet.

På det oss välbekanta fiskläget i samma hus, där vi först träffade Arnmanska släkten, återfinna vi nu den gamla aktade husmodern på sin förra plats. Balsaminerna stå i samma fönster, gökklockan i samma vrå och till och med den blåmålade soffan med svarta läderdynan har återfått sitt rum mellan salig fars pulpet och kakelugnen. Det enda nya, man upptäcker, är den ljusa färgen på väggarna, de granna gardinerna och ett par mindre tavlor på vardera sidan om kung Karl, under vilken en sabel hänger i kors mot sin balja.

Det var klockan mellan sex och sju på aftonen den dag, som vi beskrivit i föregående kapitel. Framför det uppslagna bordets ena sida satt löjtnant Per. Den fordom muskelstarka gestalten hade sammansjunkit till en liten skrynklig gubbe, vars slöa blick sökte fasthålla något av den barnsliga njutning, varmed hans gamla väninna sökte roa honom. Fru Katrina, ännu lika ståtlig och rask, satt nämligen mittemot och klippte papper och vek prydliga papperssoldater, som hon i långa rader ställde upp på bordskivan.

Vilket bräckligt ting är icke människan! tänkte den hederliga gumman Arnman. Löjtnant Per, som för några år sedan var själva kraften och hälsan, är nu som ett barn: han, som ständigt ville disputera med mig och ofta talade om stora saker — han är nu road av några papperslappar. Gudskelov, att jag har papper och tid nog att roa honom med! Så länge jag kan röra handen, skall han icke sakna sina dockor.

Detta enkla, men vackra drag av gubbens mångåriga och trogna vårdarinnas hjärta tycktes dock icke särdeles inverka på honom, vars minne var alldeles förslöat …

Vid ett litet hörnbord satt Josefina Karlmark och arbetade på en varm vinterväst åt gamle löjtnanten. En svart silkesduk, fastknuten under hennes haka, antydde tandvärk, öronsprång eller någon likartad plåga. Josefina var nästan blekare än förr. Den friska sjöluften tycktes ej hava inverkat på hennes hälsa: ögonen hade ej livligare glans än fordom, och kroppsställningen var som vanligt lutande.

En lätt suck från hennes slutna läppar väckte fru Katrinas uppmärksamhet. — Hur är det med tänderna, barn? frågade hon deltagande.

— Ja, de äro svåra, men jag suckade icke över dem, utan för det jag kom att tänka på, att det i dag var salig mammas födelsedag. Gud ske pris, att hon nu är i ro, och om hon från himlen, såsom jag hoppas, kan se ned till mig, så vet jag huru det skall fröjda henne, att jag funnit en annan mor, ty det enda som gjorde henne döden bitter, var bekymret att lämna mig värnlös.

— Gud är alltid de fader- och moderlösas hägn, inföll fru Katrina, bara Josefina en gång kom sig riktigt för att leva.

— Att leva? sade Josefina och såg frågande upp från sin söm.

— Jaha, just att leva! Jag kallar icke det för liv, att man framsläpar sin varelse liksom var dag vore en ny börda. Du, Josefina, blir aldrig glad och tillfreds.

— Detta säger min goda mor så ofta, och likväl har jag många gånger försäkrat, att jag är så till freds och så glad som det är mig möjligt. Jag rår ju icke för, att mitt lynne av naturen och genom tidiga sorger blivit nedtryckt. Gud vet, att jag gärna ville arbeta mig till en lättare och bättre sinnesstämning, men det bär alltid emot, ehuru jag är så lugn och nöjd jag någonsin kan bli.

— Kanske har jag orätt, kära Josefina — då får du icke räkna så noga med mig, men saken är, att jag vill, att son min skall se att du riktigt tagit upp dig sedan du kom hit ut till fiskläget, och det just liksom förtryter mig smått, att du sett skralare ut sen han kom hem. Du vet hur broderligt Arve håller av dig. Ja, jag må säga, att ingen syster kan vara ömmare älskad.

— Ja, han är så god! svarade Josefina innerligt. Han riktigt lider med alla, som ha bekymmer. Men om mor tycker, att jag varit sorgsnare sedan han kom hit, så är det blott därför, att han återkallar så många minnen, och dessutom har jag nu nätter och dagar hela hösten pinats av den svåra tandvärken — den gör allt sitt till.

— Ja, ja, jag säger ingenting om det: nattvak kommer efter. Men du är också bra envis som inte vill bruka något medel. I min ungdom, då även jag hade vackra tänder, fick jag också smaka på tandvärk, men se den som icke lät den spela mästare, det var jag! Sedan jag brukat allt vad brukas kunde, satte jag en i elden glödgad spik på tanden. Den frätte bort det onda, men när plågan året därpå kom tillbaka, tog fältskärn tången och plockade bort ett par odågor … Nå se, sannerligen för Gud, har icke gubben plockat bort alla mina pappersdockor, och nu skrattar han åt mig till på köpet! Han har väl som vanligt gömt dem i rockfickan, och då få halmstråna komma fram i stället. Stackars gamle löjtnant Per! Gud bevare oss, min kära Josefina, från att en gång bli barn på nytt … Men titta ut, barn, och se efter, att Annika icke bränner upp fisken — stanna dock inte för länge därute i draget, hör du det!

Josefina lämnade sitt arbete, och gick ut i köket, där gamla Annika höll på att steka flundror — granna och gulbruna.

— Vet någon när herr Arve kommer? frågade den beställsamma tjänarinnan i det hon bjöd Josefina en bit att smaka på.

— Nej, allt är tyst — han kommer kanske icke heller i kväll.

— Jo men, gör han så! Jag känner på mig, att vi ha honom här innan liggdags. Det vore gott om mamsell ville vara snäll och titta opp i hans kammare och se efter kakelugnen — jag menar det skall väl snart vara så nedfalnat, att en kan slå igen spjället.

Josefina gick uppför den krokiga trappan, vilken ledde från köket upp till gavelkammaren. Rummet var icke otrevligt och hade liksom de övriga blivit nymålat. Det välvda ryggåstaket förenade sig på ena sidan med en liten sängalkov, byggd i själva väggen, och på den andra med ett långt klädskåp, vars yttre liknade ett par slutna kajutdörrar. I dess inre förvarades Arves garderob jämte hans böcker och papper. Under det två rutor höga fönstret, som vid solklart väder visade den vidsträcktaste utsikt över skärgården, stod ett svartmålat skrivbord, varpå några ark papper vilade vid sidan av en linjal, ett bläckhorn av vitt horn och en sanddosa av tenn. I fönstret befann sig en liten nedrökt gipsbild jämte en kardus, en pipa och slutligen i mitten en kruka med en i friskaste grönska prålande geranium.

Alla dessa artiklar, vilka svagt belystes av en i kakelugnen ännu flämtande brasa, dammades och putsades med snibben av Josefinas förkläde. Gardinen fälldes ned och vaxstapeln, som stod på en stol vid sängen, flyttades upp ett varv.

Efter dessa bestyr stannade Josefina framför kakelugnen och blickade tankfull på den döende brasan, vilken inom några minuter sönderföll till kol. Hon tänkte därvid förmodligen ett och annat om sitt eget liv. Emellertid stördes hon snart i sina drömmar genom raska steg i trappan, och innan hon hunnit tänka på att själv taga i dörrlåset, öppnades det och Arve inträdde.

— Är det du, snälla Josefina, som är uppe och stökar i ordning åt mig? Alltid är du lika outtröttlig.

— Jag skulle bara skjuta spjället så att det blev varmt — men jag trodde icke, att du kom hem i afton.

— Jag tänkte, att ni hade väntat länge på mig … Hur mår mor och gamlefar? Jag gick den här vägen genom köket för att överraska mor, sen jag gjort mig litet i ordning. När maten är färdig, kommer jag till bordet liksom om jag varit hemma.

— Jag skall skicka Annika upp med ljus! sade Josefina och stängde dörren efter sig.

Då Arve blev ensam, kastade han av den fina blå rocken och tog på sina vardagskläder. Sedan gick han med hastiga steg fram och åter och märkte knappt, att Annika satte ljus på bordet och frågade huru det stod till. Det gick underligt omkring i hans huvud. En ovanlig, visst icke behaglig känsla förmådde Arve att snarare fördröja än påskynda mötet med sin mor. Han kände, att han redan nu, efter några månaders tjänstebefattning, blundat för sin plikt; och likväl kunde det fall, varvid han gjort detta, ingalunda mätas med det, då hans far begått samma förseelse. Skulden till denna senare var ett varmt och berättigat medlidande, den bästa känslan i hans själ, såsom fru Katrina uttryckte sig. Men vad var det som kommit Arve att blunda vid detta hans andra möte med Rosenberg? Visst icke medlidande, ty kaptenen satt icke med en sjuklig hustru och fyra fattiga, utsvultna barn. Han hade däremot en ung, blomstrande fästmö, som tog hans förbjudna gods i sin vård — och för hennes fagra kind och stjärnklara ögon begick Arve sin första försummelse.

Vår hjälte var ond på sig själv. Han var missnöjd med hela sitt förhållande, men det värsta var likväl, att så ofta han i tankarna genomgick händelsen, kunde han ej hålla dessa samlade kring själva förseelsen på grund av det alltför livliga minnet av den sköna rosen på Tistelön. Böjningen i hennes röst, uttrycket i hennes blick, hela hennes raska beteende och slutligen inbjudningen till ön, allt bidrog att göra honom varm om huvudet.

Nu började han övertänka om han borde omtala saken för sin mor och erkänna, att han redan fått besanna hennes varning. Men han plågades redan vid tanken på den straffande, högtidliga uppsyn, som fru Katrina skulle antaga, och hörde henne i andanom yttra: — Sade jag ej, att högmod går före fall! Själviskhet och dåraktig blindhet äro ej den sanna kraften,

Jag tiger, tänkte Arve, ty mors predikan bleve säkert värre än någon av min för detta patronessas, och sedan gör det varken till eller från om hon får veta det. Men dumt vore det, om någon av jaktkarlarna händelsevis öppnade munnen, och att tiga kan jag icke heller be dem: de skulle då själva misstänka något … Jag vånne jag hade varit slagen med blindhet, då jag steg i den fördömda skeppsslupen! Men satt hon inte där och såg på mig så stolt att någon drottning aldrig varit så vacker — och jag skulle haft hjärta att ta ifrån henne dynan, som hon så klipskt ryckte till sig! Nej, det skulle ha varit en jaktlöjtnant om minst femtio eller sextio år, som kunnat se de där ögonen och ändå vågat lägga handen på det hon tagit i sitt förvar. Ack, om Josefina vore hälften, ja, bara en tredjedels tredjedel så vacker och behaglig! Men stackars Josefina blir väl aldrig någon ros, och rosen på Tistelön — är fästmö.

En lång suck beledsagade den sista tanken. Arve hörde klockan ner i stugan slå åtta. Det var matdags. Han skyndade ned och beslöt under vägen att låta det bero av händelsen huru mycket eller huru litet han skulle omtala.

— Är du hemma, kära barn? utbrast fru Katrina med glad hjärtlighet och sköt undan halmstråna, varav hon sammanknöt små kronor åt löjtnant Per för att därmed roa honom, sedan hon gömt undan pappersdockorna. — Huru kommer det sig, att jag icke sett till dig —— har du gått genom köket?

— Jag ville överraska mor, och nu skall jag berätta, att jag gjorde ett beslag den dagen jag reste hemifrån … Men innan vi tala om det, får jag hälsa på gamlefar. Han roar sig med barnsakerna, ser jag, och mor är lika tålmodig.

Gubben Askenberg nickade vänligt åt Arve, då denne klappade honom på axeln och frågade hur han mådde. — Å, präktigt, sade han, jag har slagit hela fru systers regemente … och lagt det i vinterkvarter här i min ficka! tillade han litet saktare och skrattade själv rätt gott åt sin tapperhet.

Arve smålog sorgset. Det grämde honom att se denna beklagansvärda skugga av en fordom så manhaftig sjöman.

Josefina ordnade mellertid bordet. Den lilla familjen satte sig där omkring; och sedan gamla Annika fått det vanliga berömmet, frågade fru Katrina hur det hade sig med beslaget, och vems godset var.

— Jo, det tillhörde kapten Rosenberg, som nyss kommit hem med sin skonert, och mor kan tro, att det var en konstig historia. Jag gjorde först visitation på Tistelön, ty jag trodde både att han hade smuggelgods och att han redan fört det i land. Men jag hade knappt gjort början därmed, då jag av Haraldssons tjänstaktighet att visa mig omkring förstod, att det icke fanns något att dölja. Och som jag händelsevis råkade att genom dörren till ett annat rum få se några ljus på ett besynnerligt sätt uppsatta i ena fönstret, tänkte jag strax att det var en signal till skonerten och begrep då, att de gömt eller ämnade gömma varorna på annat håll.

Sedan jag ännu en liten stund, för att föra dem bakom ljuset, fortsatt visitationen, tog jag avsked, liksom jag varit övertygad om att där icke funnes något vidare att uträtta. Jag styrde söderut, men vände snart och lade mig på utkik. Icke långt därefter hörde jag sakta årslag och ett slags läte, rätt väl härmande lommens skri. ”Aha”, sade jag till Mårten, ”där ha vi det — pass på nu om vi ej höra någon återsignal!” Och knappt var ordet ur munnen, så fick jag höra skriket av en fiskmås. Nu visste jag hur det stod till, och då jag till slut hörde snattret av vildänder, behövde jag ej mera tvivla på att kapten Rosenberg med biträde av gubben Haraldsson försökte dra mig vid näsan, trots min vaksamhet.

Nu styrde jag efter den riktning, varifrån jag hört sjöfåglarnas sista skri, och på en gång fingo vi säker ledning, ty de tände upp bloss, troligen för att roa sig med oss — men mor skall få höra vem som fick roligt. Vi lade till med jakten, och ehuru kapten såg ut som han velat säga: ”Ryk och dra så långt vägen räcker!” och gubben Haraldsson, den gamle filurn, gjorde sig så oskyldig som ett barn, lät jag mig icke bekomma utan tog karlarna och hunden med mig och gick uppåt land. Kastor stannade vid en sten och gav sina tecken, varvid Mårten, som icke har mindre gott väderkorn, hemligt lät mig förstå, att gubben Haraldsson började synas orolig. Detta var ett gott tecken, och vi voro då säkert på rätt spår. Mårten lyste mig, och som mor vet, att jag icke är klen, lyckades jag nära nog få upp stenen, ehuru den var duktigt tillkilad. Men då kommer den satgubben smygande bakom mig, och under den listiga förevändningen att lysa mig, slog han omkull lyktan, och där stod vi i tjocka mörkret. Då viskade Mårten i örat: ”Jag såg genom den lilla öppningen, då stenen sköts åt sidan, att något skymtade därnere, och jag vågar nacken på, att byket har gömt sitt gods där. Skall jag gå på igen?” Men jag hade annat i sinnet och knuffade Mårten i sidan att han skulle tiga så länge.

Emellertid ställde den gamle räven Haraldsson till en rolig historia. Han skrek och väsnades och bedyrade, att han brutit benet, och nu kom sonen, kapten Birger, också fram. Jag trodde icke, efter allt det jag hört om honom, att han vidare skulle lägga sig ombord med smuggelhandel, men det var väl bara för svågerskapets skull. Nog syntes det ändå, att han var övad i konsten, ty fortare än tanken kom stenen under hans starka händer i lika gott skick som den varit, och det alldeles som en barnlek, medan han låtsades se efter huru det stod till med faderns benskada. Under tiden gjorde de väl sina överenskommelser, kan jag tänka, ty ett-tu-tre vart det så illa med gamlefar, att han genast skulle hem. Jag lät dem hållas och hade genast uppgjort en plan för mig. Till kaptenen, en högmodig bjässe, vilken i början behandlade mig liksom jag bara varit knaster emot honom, hade jag ett litet horn i sidan, varför jag beslöt att dra honom vid näsan lika bra som han ville göra det med mig.

Jag bjöd honom att tillbringa natten på tulljakten, emedan jag ville uppskjuta fortsättningen av mitt göromål till morgonen. Med detta förslag syntes både gubben och kaptenen belåtna. Men medan mågen och svärfadern viskade sinsemellan, fick jag i mörkret Mårten avsides och lät honom förstå, att jag trodde, att de under natten ämnade sig tillbaka. Jag sade åt Mårten att han, medan jag höll kaptenen vid friskt mod och gamle Simon på samma sätt sökte insöva kaptenens folk, skulle knipa undan packorna och till tecken på att det lyckats släppa ned Kastor i ruffen, Sådant spratt var just i Mårtens smak. Vi hunno ej att planera mera, men jag visste, att han var att lita på. Och nu kan mor tro jag slog mig lös på att hålla tal med kaptenen, och det var lust att höra hur vi sökte narra varandra! Slutligen blev han så säker på, att han genom sin nedlåtande artighet hade mig i fällan, att han i all vänskap bjöd mig till frukost följande morgon. Jag tackade, bevars, och modet växte inom mig, när jag fick se nosen på Kastor sticka in genom ruffdörren, ty då var allt beställt och godset i säkerhet. Men på morgonen fick jag en ännu bättre förlustelse, då jag erfor av Mårten, att han, på eget bevåg, fyllt bastmattorna med sand, som varit omkring packorna, och att dessa falska packor verkligen under natten blivit bortförda av Haraldsson, Mor kan tro, att det kostade mig riktig möda att hålla mig allvarsam och låtsa fortsätta visitationen — men det gycklet lät jag likväl snart fara.

— Det var ett gott och roligt kap! sade fru Katrina, förnöjd vid tanken på den harm, det medfört åt gubben Haraldsson … Men hur gick det med kaptenen och frukosten — du hade väl mera skam i dig än att du antog förslaget?

— Nej mor, det gjorde jag mig icke samvete av. Jag både åt hos honom och tog emot skänker av vin, druvor och fikon. Mor skall få känna i morgon bittida, då vi få upp det, att alltsammans smakar förträffligt.

— Ja, ja, det är allt bra det, men icke tror jag, att salig far skulle …

— Å, mor, slå nu ej på den strängen — det är gunås så mycket, vari jag icke kan vara som far! sade Arve.

— Hur så, kära barn? Du förstorar alltid din iver i tjänsten, och i annan redlighet vet jag ock att du icke sviker.

— Nej, jag vill väl gärna och gör också det som är rätt, så långt förmågan hinner.

Fru Katrina anmärkte inom sig, att hennes Arve för första gången tycktes tvivla på, att hans förmåga ej alltid skulle räcka till, men efter vad han nu berättat, hade hon minst väntat att få höra honom göra denna slutsats. Instinktmässigt yttrade hon: — Såg du Haraldssons dotter?

Frågan kom alltför hastigt för att Arve skulle kunna behärska sig som han önskat. Hans starka rodnad skulle ha förrått honom, om hans läppar kunnat neka. — Under visitationen på Tistelön syntes hon ej till, yttrade han litet osäkert, men kände sig tvungen att tillägga, att han i dag på hemvägen mött henne med sin fästman och sina släktingar.

— Så, så, inföll fru Katrina, då voro de kanske åter ute i sina hemliga angelägenheter?

— Ja, jag trodde just det, och därför gick jag ombord hos dem, efter jag händelsevis kom dem i vägen. Men där fanns ingenting: de återvände från Marstrand, där de varit inne och handlat.

Gumman Arnmans skarpa blick vilade på sonen med ett uttryck, som nästan var omöjligt att fördraga, men hon sade endast i sin vanliga ton: — Jaså, du hade ingenting för besväret den gången.

— Man kan ej alltid göra fångst, anmärkte Arve och tömde ett stort glas svagdricka.

Fru Katrina teg. Men när de blevo ensamma, sedan gubben gått till sängs och Josefina fått något ärende att uträtta, yttrade hon, då Arve önskade henne god natt och därvid som vanligt kysste hennes hand: — Tack, min son! Jag hoppas, att du också kan sova gott, ty säkert är du övertygad om att det på kapten Rosenbergs skeppsslup icke fanns något smuggelgods.

Följande morgon då han iakttog och kände lyckan av all moderns ömhet och omsorger, repade han åter mod och tänkte: En ungdomsförseelse, som kan gottgöras, är ej värt att längre sörja över — och jag skall gottgöra den genom sträng vaksamhet!

Efter frukosten gjorde han den vanliga ronden, såsom han alltid brukade då han var hemma, nämligen i de fattigas stugor. Arves känsliga hjärta led av att se de betrycktas nöd. Än delade han ut en och annan tolvskilling ur sin ej särdeles välförsedda kassa, än gav han goda råd; och alltid avhörde han tåligt den gemensamma klagan, som alla läppar framburo över patron på Gråby, en av dessa blodiglar, vilka under skepnad av handelsmän slå sig ned på fisklägen eller däromkring och idka rörelse med de fattiga fiskarna, som till en sådan person till obetydligt pris sälja sin tungt förvärvade fångst mot hans drygt uppsatta mjöl- och potatiskappar.

Det fiskläge vi i vår berättelse skildra, ägde blott några bärgade hushåll: större delen utgjordes av utfattigt folk.

Arve inträdde i en av de omnämnda stugorna och hälsade med att trohjärtat ”goddag” den unga husmodern, vilken omringad av en skara bleka barn, upplockade nykokta potäter, som hon utdelade tre à fyra till var och en av barnen.

— Gud signe herr löjtnanten, som icke försmår att stiga in till oss stackare! Min man har ej kommit hem från fisket än, annars hade Pelle här redan varit över med ett tråg fisk till fru Arnman — hon har varit så god och lovat ta av oss denna veckan.

— Jonas återkommer väl innan middagen, tröstade Arve. De små se så begärligt i potatisgrytan — finns där ej mera?

— Där är icke tomt, svarade hustrun med en viss förlägenhet, men far är hungrig, han också, när han kommer från sjön. Vi måste spara åt honom. Gud hjälpe oss fattiga stackare!

— Vad tar den snåle patronen nu för sitt mjöl och potatiskappen?

— Jo, nog må löjtnanten tro, att han vet vad han vill ha! Sexton skilling kappen för potäterna och sju daler pundet för havremjölet.

— Jag har mina vägar ditöver någon av dagarna och skall då tala med honom! yttrade Arve. Giv emellertid barnen det, som ännu finns kvar i grytan, mor Märta Lisa — ni hinner nog koka nya innan Jonas kommer hem — och tag detta till en halv skäppa, härnäst ni far över till Gråby!