Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 09

←  Åttonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Nionde kapitlet

Tionde kapitlet  →

Nionde kapitlet.

En kall februaridag fick Tistelön besök av tulljakten, och Arve blev väl mottagen av alla, utom av Anton, vilken alltid sett mörkt på hans visiter. Till och med Gabriella tycktes icke missbelåten med ett avbrott i enformigheten, ehuru hon ännu med sin blekhet och svårmod förekom Arve som en ung änka under sorgeåret.

— Vi ha icke sen tidigt i höstas fått fägna oss åt löjtnantens besök! sade Birger och bjöd en pipa, medan Haraldsson, skjutande den röda yllemössan åt ena örat, öppnade väggskåpet för att få reda på korkskruven, ty ännu stod Arnman i den gunst, som han förvärvat efter det gemensamma nattäventyret.

— Jag har ofta, yttrade Arve såsom svar på Birgers anmärkning, varit sinnad, när jag flackat här förbi, att lägga till, men alltid fruktat att min närvaro obehagligt kunde erinra om fjolåret, som var så lyckligt mot detta.

— Visserligen, inföll Birger, hade jag hellre velat ersätta Rosenberg tjugudubbla värdet av det gods, som den gången togs ifrån honom, än att ha förlorat min granna skonare — men man får finna sig.

— Folket blev likväl bärgat, tror jag?

— Utom den gamle hederlige gubben Lutter kom varenda själ av besättningen hem. Men Rosenberg, den narren, jag må ej bättre säga, hittade på att göra långtur. Han har, som löjtnanten väl hört av ryktet, rest till Amerika för att bli ute i tre år. Vår stackars Gabriella har under de här tre månaderna redan sörjt så mycket, att det ej blir annat än skinn och ben kvar på henne, om hon skall fortfara på samma sätt i tre år.

— Ja, mamsell Gabriella har verkligen lidit bra mycket till det yttre, men förmodligen ännu mera till hjärtat! sade Arnman.

Gabriella, som länge varit likgiltig för spegeln, men nu — alldeles händelsevis förstås — kom att kasta en blick i den, rodnade av förtrytelse. Denna rörelse gav henne en ögonblicklig friskhet, och han fann, att Arnman haft fullkomligt orätt. — Det tar sig med tiden! tröstade Haraldsson. Ella är nog för klok flicka att ge sitt fagra skinn till spillo åt sorg och grämelse, och kommer han icke, så finns nog flera karlar kvar. Är det icke sant, min docka, att du tänker så?

— Nej, pappa, det gör jag visst icke! Jag håller Rosenberg alltför kär att ens fråga efter om andra karlar finnas till i världen eller ej.

— Så, så, min duva, ta icke så illa vid dig!

Men Gabriella var nu just i lynne att taga allting ganska onådigt. Det enda, som likväl gjorde henne nöje, var triumfen att Arnman nu fick erfara huru litet hon brydde sig om att han funnit hennes utseende ha lidit.

Men Arnman tänkte för gott och redbart att tro sig ha förolämpat Gabriella.

— Jag är i dag ute i ett viktigt ärende! sade han och vände hela sin uppmärksamhet åt Birger.

— Vad då, herr löjtnant?

— Jo, jag har en stor anhållan till herr Haraldsson. Vi äro visserligen bra lite bekanta, men jag vågar ändå komma fram med den. Jag önskar en väntjänst, icke allenast till gagn för mig, utan väsentligast för vårt fattiga fiskläge.

Nyfiken vände nu Gabriella sitt huvud åt den talande. Erika lät arbetet omärkligt vila — hennes öga ljusnade vid tanken, att Birger skulle få tillfälle att vara Arnman till nytta. Men gubben Haraldsson, vilken med sina övriga egenskaper förenade snålheten och här trodde frågan gälla penningelån, började försiktigt spetsa öronen.

Emellertid yttrade Birger med lika mycket lugn som vänlighet: — Det skulle sannerligen fägna mig, om jag kunde visa löjtnanten någon tjänst.

— Jag har nästan räknat på detta svar, återtog Arve, och jag tror, att vi karlar ej så många gånger behöva sammanträffa för att veta vad vi gå för. Saken är, vad herrskapet väl också fått kännas vid, att denna vinter åstadkommit ett förfärligt elände bland de fattiga kustborna. Vårt fiskläge är i det mest beklagansvärda tillstånd. Senast i förrgår fanns båten stjälpt efter tre av våra raskaste karlar. Det var tre svågrar, vilka, i förtvivlan trotsande både storm och is, rest på långfiske att skaffa föda åt sina jämrande barn. Troligtvis ha de, utsvultna och förfrusna, icke ägt krafter nog att värja båten mot vindbyarna; den har kantrat, och nu är väl de strävsamma männen ifrån all timlig sorg, men änkorna och barnen fylla våra öron med sin klagan. Och ändå äro ej dessa de enda, som ha rätt därtill: en likadan sorg har träffat flera bland våra olyckliga kvinnor, ty ej mindre än tre karlar ha förut i vinter förlorat livet under försök att uppehålla det.

Efter ett litet avbrott, varunder Arve i Birgers liksom i Erikas och Gabriellas anletsdrag läste det mest oförställda deltagande, fortfor han: — Som jag anser roten till allt detta onda väsentligen ligga i svårigheten att stilla livsbehovens krav, har jag tänkt anlägga en liten handel på fiskläget. Den snåle och girige Holmgren har nu slagit all rörelse under sig, och det har otaliga gånger svidit i bröstet på mig och retat mitt sinne, när jag sett hur den uslingen förfar med de stackars fiskarena. Meningen är nu att söka utverka privilegier för mor att få idka handel, men för att genast sätta själva förslaget i verkställighet, vilket är nödvändigt om det skall komma till nytta, fordras en säker borgen, och jag har kommit hit för att be herr Haraldsson härom.

Behövdes väl den uppmanande blick, som Erika skickade sin make, för att stadga det beslut som han redan från början fattat? — Det är glädjande, sade han i en ton, som vittnade om den aktning, Arnman ingivit honom, att se en så ung man som herr Arnman med sådan håg och god vilja söka verka för de fattigas bästa, och det vore både synd och skam att vägra den hjälp, som jag kan lämna till ett så nyttigt ändamål. Om löjtnanten så tycker, kunna vi tillsammans någon av dagarna resa in till Göteborg, och jag ansvarar för, att vi skola komma provianterade tillbaka.

Arves ögon glänste av fröjd, och med en rörelse, vilken fullkomligt tolkade hans tacksamhet, räckte han Birger handen. Då han i detsamma såg upp, föll hans blick på Gabriella, och må det förlåtas den mänskliga svagheten, att han vid åsynen av hennes lågande kinder, fuktiga ögon och uttrycksfulla bifallsleende för en kort stund rent av glömde bort sitt ärende och hela fiskläget.

Som is föll likväl snart över hans varma hjärta gubben Haraldssons försmädliga yttrande: — På den kommersen tror jag att varken varutagare eller borgesman komma att spinna silke. När ska sådana fattiga stackare kunna betala? När lagret är uppslukat och betalningstiden till ända, får nog borgesmannen sitta emellan.

— Nej, svarade Arve. Om de också icke ha pengar, ha de åtminstone sin fisk, varpå vi åter ha en liten förtjänst, och blott det går ihop, så att kapten Birger Haraldsson icke blir lidande för sin tjänstaktighet — och det vågar jag svara för, att han icke skall bli — så är det ej mera som behövs. Mor vill ej handla för vinning, utan för att motarbeta det närvarande eländet. Och jag tror dessutom, att vi något var ha plikter mot det allmänna lika väl som mot oss själva. Icke får man räkna så noga, om man ej alltid stryker vinsten i egen pung, då man ser medmänniskor färdiga att förgås, och för min del skall jag alltid tro, att det är vår skyldighet att avhjälpa det onda så långt vi förmå.

— När man är ung, är man alltid frikostig, genmälde Haraldsson med en röst, som antydde att han tyckte sig ha hört en barnsaga, men när man har gått ett stycke längre fram i världen, vet man vad penningen duger till. Och vad nu det där onda kommer vid, så är det så att det icke blir avhjälpt förrän hela fiskläget ätit sig mätt. Ett så långvarigt kalas går icke av för hackor, och den, som skall bestå fiolerna, bör icke hicka för första knäcken.

Birger syntes högeligen missnöjd, men utan att säga det minsta sårande till sin far, yttrade han, vänd åt Arnman: — Jag är övertygad om, att ingenting kan vara att befara för någon av oss då saken handhaves klokt. Och skulle någon liten brist uppstå, så har jag väl fått stå värre kast.

— Men jag tycker vi haft nog i år! fortfor gubben, retad av Birgers lugn och bestämdhet. Kan det inte vara nog med att skonerten — så lågt assurerad — gick, utan att man också skall ruinera sig på …

— Nå, käre pappa, tala icke så! bad Gabriella och lade smekande sin arm om faderns hals. Icke skall pappa säga så om skonerten, som Rosenberg förde.

— Rosenberg eller någon annan, det är detsamma. Men kom icke med ditt snick-snack, barn, när män tala allvar!

— Jo, pappa, det gör jag visst, ty jag har ej hjärta att höra hur styggt pappa yttrar sig.

— Så gå din väg och lämna mig i fred!

Vid denna i kort och tämligen kärv ton uttalade uppmaning visade sig Gabriella i den grad nedslagen, att gubben, alltid behärskad av sin svaghet för henne, började spetsa läppen till ett leende, vilket tydligt sade: — Bliv kvar — du vet ju, att jag alltid vänder, åt det håll, varifrån du säger att vinden blåser!

Gabriella kände sin övermakt, men långtifrån att missbruka den smekte hon sin fars hand med en ödmjukhet, vilken väl klädde henne, och då Haraldsson för att göra sin avgud till viljes ej vidare yttrade sig i saken, föredrog han att i tysthet förarga sig i sin kammare, där han också hela dagen förblev ensam med sitt vresiga lynne.

— Jag råkade illa ut hos gamlefar! sade Arve utan att likväl låta sig särdeles bekomma av detta missöde. Och om så ledsamt varit, att jag träffat honom ensam, hade jag väl fått resa hem med oförrättat ärende.

— Han menar ej hälften så galet som det låter! svarade Birger. I alla fall hade Erika och Ella icke släppt honom utan att han tecknat på, men nu är det bäst som det var … När gör vi oss klara till resan?

— Så fort som möjligt — gärna i morgon dag.

Birger gav sitt handslag därpå, och nu var saken uppgjord.

— Det är bra vackert, att herr Arnmans gamla mor vill åtaga sig rörelsen! yttrade Erika. Det blir icke litet besvär och bryderi. Hon måste vara utmärkt rask och människovänlig, den goda fru Arnman.

— Ja, hon är gudskelov bägge delarna, men ålderdomen tager i alla fall en dag ut sin rätt, och hade hon icke en så snäll och vänlig hjälparinna i huset, så läte det sig svårligen göra. Men mamsell Karlmark, en stackars fader- och moderlös flicka, har själv så mycket prövat brist och bekymmer, att hon förstår andras. Hela hennes hjärta är välvilja och deltagande, och hon är lika livad för vår plan som jag.

Följande dag företogs den bestämda Göteborgsresan. Och rikligen försedd med alla erforderliga förnödenheter återvände Arve vid veckans slut till fiskläget.

Snart öppnades rörelsen i gumman Arnmans hus, och själv stod hon vid sin disk med mjölsleven i hand. Josefina, rask och oförtruten, mottog och vägde fisken, vilken under hennes tillsyn insaltades eller torkades, allt efter dess olika egenskaper. Och när om aftonen alla fiskarhustrurna med ljusa ansikten troppat av hemåt den ena med sin mjölkappe, den andra med en fläskbit, den tredje med en sill och nästan alla med en liten påse potatis, slog gumman Arnman igen sin lilla bod, vilken var avplankad i själva stugan, och den lilla familjen församlade sig omkring aftonbordet.

Emellertid fortgick icke den nya rörelsen utan åtskilliga förtretligheter. Patron Holmgren ingav en besvärsskrift över olovlig handelsidkande på fiskläget, en sak, vilken alldeles berövade honom, som skattade för rörelsen, den lilla ”obetydliga” vinst, han förut kunnat draga därav. Men han åtnöjde sig ej med att stödja sin klagan endast på rättsgrund — handeln öppnades verkligen, innan tillåtelse därtill hunnit anlända — utan han utspridde, ehuru ingen trodde ett ord därav, en mängd dåliga saker om släkten Arnman och de fula bevekelsegrunderna för dess handlingssätt. Men detta hjälpte honom föga: handeln gick honom dagligen allt mer och mer ur händerna, och långt förrän Arve vågat hoppas kom den önskade tillåtelsen för fru Katrina Arnman att på fiskläget idka öppen rörelse.

Härmed var nu den egentliga tvisten slut, men patron Holmgren ådrog sig av ilska en gallfeber, vilken så när ökat hans övriga förluster med själva livet. Emellertid gick han igenom, och så snart han var så pass tillfrisknad, att han åter kunde taga hand om affärerna, begagnade han alla utvägar att locka folket till sig, ty nu gick icke blott fiskläget; utan alla runt omkring boende kustbor till Arnmans.

Till en början betalte han fisken högre än Arnman kunde göra, men då detta ej lyckades såsom han önskade, sålde han varorna nästan till vrakpris för att åtminstone sålunda få hämnd på den förhatlige jaktlöjtnanten, vilken han ansåg tvungen att följa exemplet.

Men i Arnmanska handeln höllos de bestämda priserna, vilka icke förändrades, då folket, lockade av nedsatta priser, åter reste över till Gråby för att göra sina små uppköp.

— Låt dem hållas! sade Arve till sin mor, då hon satt nästan utan görmål vid den tomma disken. Folket följer med vinden — det är bra, att vi ha våra varor i behåll till våren, då allt blir dyrast att inköpa. Våra stackars fiskare bli nog glada att komma igen, när den försåtliga guldaxskörden avstannat, och någon vidare erkänsla får man aldrig räkna på.

Triumferande såg emellertid patron Holmgren sin bod överfylld av folk och alla sina vindar av fisk. Men Arve hade rätt: våren kom, varorna voro slut och vid de nyas ankomst fann patron Holmgren rådligt att sluta den dyra leken. Först ökade han priserna i smått, men efter hand stegrades de till det gamla, i förhoppning att han nu åter hade folket fast. Men uträkningen slog fel. Arnmans höllo sina jämna priser, och ehuru med blyga, litet förlägna ansikten, som fru Katrina icke låtsade märka, återkommo fiskarhustrurna tid efter annan, och snart blomstrade den nya rörelsen livligare och med varaktigare utsikter än i själva början.

— Hade jag ej rätt? sade Arve, då folket ånyo trängdes fram och åter i förstugan.