Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 15

←  Fjortonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Femtonde kapitlet

Sextonde kapitlet  →

Femtonde kapitlet.

Efter denna dag levde ”rosen på Tistelön” åter upp. Hon blev det glada, friska väsen hon förut varit, och gubben Haraldsson fröjdade sig över, att våren hade en så livgivande verkan.

Men fröjdade sig gubben, så funnos andra, som icke fröjdade sig. Birger och Erika hade ofta allvarsamma överläggningar. Anton gick sluten för sig själv.

Det hände, då våren kom, att Anton — vilket aldrig förut inträffat — ej återvände hem ens under nätterna. När Birger sökte honom, fanns han, om morgnarna liksom om aftnarna, sittande i en båt bland säven, sällskapande endast med en stor hund, som han lagt sig till med sedan han alltmer skydde människorna, och antingen sysslolös stirrande ned i djupet eller med metspöet i hand.

Birger, som icke hade det ringaste begrepp om beskaffenheten av Antons nuvarande själsplågor, frågade honom vid ett dylikt tillfälle varför han alltid älskade att sitta bland säven och se på vattnet: — Vad är det, som drar dig hit?

Anton svarade genom en annan fråga: — Vad är det som drager dig till Erika?

— Mitt hjärta … Erika är allt för mig.

— Då kan du begripa varför jag sitter här. Därnere i djupet är mitt allt: där är mitt hem. Men hur jag än ber, får jag ej komma dit. Tänk, Birger, om du aldrig finge kamma till Erika — då gjorde du som jag …

— Stackars Anton, sade Birger, skakad av den djupa sorgen i broderns ansikte, du föreställer dig då, att du har ditt hem därnere?

— Föreställer mig? upprepade Anton. Du förstår icke vad jag talar, Birger, ty du vet icke vem jag är.

— Är du icke vår stackars Anton, som …

— Som ni gjort till en fåne, menar du? avbröt han häftigt. Jo, på sätt och vis, men ändå icke riktigt … Det hänger underligt tillsammans med det där! tillade han saktare och med hemlighetsfull förtrolighet. Jag är ej den rätte Anton. Min fader och min moder bo härnere. De gråta var stund över mig — och jag … men tyst, kom hit, så får jag viska till dig … jag är Näcken … Var det ej besynnerligt?

— Jo, det var det visst! svarade Birger, som fann för rådligt att dela hans fantasier. Men hur kommer det sig, att vi så länge trott, att du var Anton?

— Å, det är något rysligt med det där! Jag är både Anton och Näcken. Du förstår, att bror din blev bortbytt. Och jag … men du kan aldrig begripa en hundradel av all den jämmer, som jag fått lida i hans ställe! Om du kunde räkna alla mina suckar och tårar, skulle det vara flera än både du och jag och far behövde för att köpa er inträde i himlen. Men nu får ni se er om hur ni kan komma dit, för jag kan ej ge bort en enda tår: jag behöver dem allesammans till min egen förlossning.

— Din förlossning, sade Birger med en tung suck, är nog säker — du har ju intet ont gjort.

— Nej, visst icke säker, långt därifrån! Mycket måste först göras, och fastän jag dagen i ända sitter här och klagar, hör ingen den stackars Näcken. Och han började sjunga:

”Min boning, den ståndar allt under en bro,
där ingen kan gånga och ingen kan ro
och ingen kan få hus över natten.”

— Nu är det alldeles förbi med honom! tänkte Birger, som trodde denna inbillning ny och ej visste i hur nära samband den stod med allas deras öde, ty av instinkt dolde Anton för brodern det medel, som han trodde sig veta för sin förlossning.

Birger led vid att se den sinnessjuke under dessa ögonblick och för att lugna honom och giva någon frid åt hans fantasispel genomgick han i minnet alla de sagor, han hört om Näcken, och beslöt att meddela Anton den gamla tröstrika legenden om den blomstrande staven, övertygad om, att han skulle uppfatta och tillämpa dess mening.

— Jag hörde en gång av en främmande skeppare en historia om Näcken! började han och satte sig på toften helt nära Anton. Om du vill, skall jag berätta dig den.

— Gör det! sade Anton, och hans ögon lyste.

— Jo, det var en gång för många herrans år sedan, som en präst sent en kväll var ute och red; men då han kom till en flod och skulle över bron, fick han höra toner liksom av ett lustigt strängaspel. Förundrad vände han sig åt sidan och såg helt tydligt en yngling sitta på vattnet, med gula lockar kring de nakna axlarna och en gullharpa i handen. Prästen förstod genast, att det var Näcken och tilltalade honom i iver: ”Vad skäl har väl du att spela så gladeligt på din harpa? Förr skall denna förtorkade stav, som jag håller i min hand, grönska och blomstra, än du få förlossning och bli ett Guds barn!” Den stackars Näcken lade då harpan ifrån sig, och bittra tårar trillade utför kinderna. Emellertid fortsatte prästen sin väg, men han hade ej ridit långt, förrän han till sin stora förundran fick se sin gamla stav i full grönska och både rosor och blad slå ut överallt. Då begrep han, att det var en vink från Vår herre, att han icke skulle fara fram så strängt med sina ord, och därför skyndade han tillbaka till floden, där Näcken ännu satt och grät. Nu visade han honom staven och sade: Ser du, här grönskar min gamla stav liksom ett fagert blomsterstånd! Så skall också hoppet blomstra i alla skapade varelsers hjärtan, ty Gud har visat, att allas vår förlossare lever. Och fullt tröstad tog Näcken åter till harpan och spelade sedan glättigt och vackert var eviga natt.

Under det Birger berättade denna legend, vilken Anton aldrig förr hört, ljusnade dennes drag; men hans utseende uttryckte likväl icke alls den frid och tröst, som Birger hoppats skänka honom. Anton tvivlade ej på Näckens förlossning, blott han vunne den, som han först eftersträvade, nämligen att komma till sin fader och sin moder, de blå böljorna, men för att komma dit fordrades ett större försoningsoffer än en grönskande stav. Staven, tänkte Anton, sedan han hört slutet av Birgers berättelse, blomstrar ej förrän jag fullbordat mitt värv och förrått deras blod. Men Gabriellas bild trädde som vanligt medlande emellan: han kunde icke ha hjärta att uppoffra henne för sig själv …

Så förflöt våren, och kärleken till den älskade systern skulle tvivelsutan beständigt segrat, om Anton ej åter börjat varsebli de blickar, som byttes mellan henne och jaktlöjtnanten. Gabriella var nu fullkomligt fri: sju månader över de tre utfästa åren hade förflutit, och vad hindrade henne nu att göra ett nytt val? Likväl, så länge detta ej hördes av, måste hon skonas. Ja, än mera: han beslöt att varna Gabriella, ty då behövde han ej känna någon förebråelse, om hon blint rusade mot sin olycka.

— Hon får ej träda i brudstol med den mördades son! mumlade han ofta. I det fallet finge ingen av oss förlossning …

När sommaren stod i sin middagshöjd, då stod också Arnmans och Gabriellas kärlek i sin fulla blomma, ehuru läpparna ännu icke talat.

Erika, vars hjärta dagligen erfor den pinsammaste fruktan, var outtröttlig i att bevaka dem, Men huru länge kunde detta vara? I kvalfull oro lutade hon ofta huvudet mot Birgers bröst och suckade: — Det skall komma till förklaring, och när det sker, känner jag på mig, att det ej stannar vid en. Tro mig, vi ha att frukta det värsta av Anton!

— För Guds skull, bad Birger, tänk ej så! Anton är nu långtifrån det gamla — han har fått andra griller i huvudet!

— Anton är listig i sin galenskap. Jag fruktar honom och vågar till och med finna det rådligt, att han inspärras vid första fråga om giftermål mellan Ella och jaktlöjtnanten.

— Erika, sade Birger och for med handen i det yviga håret, var har du ditt goda, lugna, klara förstånd? Bruka våld mot Anton — då får du först se vad han kan göra.

Jag tror säkert, att jag ej misstager mig, Birger, men om Anton skulle inspärras, måste det förfaras så, att han ej kan undkomma.

— Nej, Erika, det duger icke och jag säger allvarsamt, att det ej får ske! Jag är säker, att med det slags galenskap, som nu regerar honom, är han minst farlig.

Erika behöll sin tro för sig, men mot Birgers vilja kunde ingenting företagas.

Gubben Haraldsson förhöll sig vid allt detta tämligen passiv. Saken var, att hans samvete icke skulle funnit sig särdeles besvärat av att nämna jaktlöjtnanten för måg, men han skämdes för att låta sin son och medbrottsling ana hans tankar, och så fort Birger eller Erika sökte inleda ämnet, undvek han dem beständigt med samma svar: — Vad flaxar ni efter i ogjort väder? Han har ju inte begärt'na än!

Arnman började emellertid ledsna vid detta tvång på sina känslor, och som han länge funderat på ett passande tillfälle att få visa Gabriella för sin mor, i vilken händelse han med säkerhet trodde att hennes fördom mot Tistelöns ros skulle försvinna, så pasade han på en dag, då Haraldsson var vi gott lynne, att framkomma med det av Gabriella förra året gjorda förslaget om ett besök på fiskläget. — Nu, tillade han, vid denna vackra tid, vore det särdeles lämpligt, och ingenting skulle göra mig gladare, än om jag finge hämta fruntimren i jakten.

Gabriella fattade genast eld. Hon smekte och tiggde gubben så bevekande, att alla Erikas invändningar dunstade bort.

— Barnet skall ha sin vilja fram, för här är jag den som råder! avgjorde Haraldsson.

Då hånlog Anton för sig själv. Erika såg det och ville giva Birger ett betydelsefullt ögonkast, men han fanns icke i rummet.

— Söta, goda Erika, varför vill du icke göra mig det nöjet? frågade Gabriella.

Om Gabriella vetat vad detta trogna hjärta hade lidit, skulle hon strax övergivit sin plan, men nu trodde hon, att Erikas obenägenhet för resan härledde sig endast från den motvilja, som hon på senare tiden visat mot Arnman, och den ville Gabriella nödvändigt att hon skulle övervinna.

— Det gör mig ont att mitt lilla förslag icke behagar fru Haraldsson! sade Arve misslynt. Jag är ledsen att ha väckt fråga därom.

— Å, den ledsnaden ger sig nog! inföll gubben. Det kom vid detta tillfälle, liksom ofta, en ond ande över honom att, på bekostnad av allt sunt förnuft, reta och förtreta sonhustrun, helst då därmed förenades hans svaghet för Gabriella.

— Herr Arnmans vänskapliga förslag, sade Erika och vände sig mot denne, kan naturligtvis icke misshaga mig. Men vi få kanske höra vad Birger säger? tillade hon och gick att söka sin man i hans rum.

Och Birger sade: — Det är så gott det sker! När gubben sätter sig på tvären, vet du nog, att han är galnare än Anton själv. Och du kan lika bra ha ögonen med dig under resan som härhemma. För övrigt skall det väl en gång komma till förklaring. Det gör mig ont om den hederlige jaktlöjtnanten, men ju förr han friar, desto bättre är det i mitt tycke, för ”nej” får han, såvida ej gubben blivit alldeles dårhusmässig.

— Men om han ändå ger sitt samtycke? invände Erika.

— Om — nej, det svär jag dig vid min själ och salighet skall aldrig hända! Men förrän jaktlöjtnanten friar, kan ingen visa av honom. Vad det skär mig i hjärtat, att vi skola vara tvungna att göra honom en sådan sorg! När jag tänker på någonting sådant som att jag skulle skiljas från dig, då vet jag vad han får lida, och det är för vår skull, som sölat oss i faderns blod. Gud låte ej mig också bli galen — jag önskar, att jag slutat vid Paternosterskären!

Birger gick häftigt ut.

Och Erika måste fatta sig, gå in och med några vänliga ord underrätta Arnman, att Birger bifallit resan.