Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 14

←  Trettonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Fjortonde kapitlet

Femtonde kapitlet  →

Fjortonde kapitlet.

I sjukrummets dunkla halvdager låg Gabriella på sin soffa och lekte med de två snäckorna, som Rosenberg skickat henne. Hon var blek, nästan så vit, att hon snarare kunnat kallas Tistelöns lilja än dess ros. Tröttad även vid den minsta ansträngning, lät hon snäckorna vila på det ljusa sidentäcket, vari Erika omsorgsfullt höljt henne.

Det vore kanhända icke lätt att finna en brokigare och sällsyntare blandning av allt, som kan fägna och roa en ung kvinna än den, som syntes på bordet vid Gabriellas soffa. Den svage fadern, ur stånd att på annat sätt kunna trösta sitt hjärta, fann sin enda hugsvalelse i att vid hennes tillfrisknande draga fram alla de dyrbarheter, som han samlat och gömt under tjogtals år. Emellertid roades Gabriella ganska litet av allt detta siden, dessa guldprydnader, dessa besynnerliga, aldrig förr skådade grannlåter av varjehanda slag, som hennes far dagligen bar till henne. Men för att ej synas alltför otacksam, smålog hon och nickade bifall att det ena fick läggas till det andra.

— Snälla Erika, sade hon till denna, som tyst betraktade henne, vill du ej lyfta litet på gardinen! Det vore så roligt att få riktig dager.

Erika uppfyllde hennes begäran. Och då januarisolens matta strålar kysste den bleka rosen, spred sig en svag rodnad över kinderna.

— Ack, om jag ändå vore så rask, att jag kunde gå ut!

— Det dröjer litet än, menade Erika.

— Jag tror icke det. Jag tycker, att jag alltsedan det nya året känt mig för varje dag få nya krafter. Snart blir jag nog så pass bra, att jag kan kläda Lena till brud … Stackars Lena, hon har fått vänta för min skull! Men hör du, Erika, tillade hon och sträckte handen efter en av de fina sakerna på bordet, kan du säga mig varifrån pappa fått allt detta? Han måtte säkert ha någon tomtebisse, som drar ihop åt honom, ty de här sakerna ha nog ej blivit köpta i går.

— Nej, svarade Erika, det är från den tid då far drev smyghandel.

— Ja, men icke smugglar man med sådant — det är ju färdiga saker … Maken till broderi, som på den där skarlakansröda silkeskjorteln, och den blå sen, som är stickad i rosor, har jag aldrig sett, och för övrigt alla dessa många prydnader, som jag ej ens vet vad de kallas — de se ju ut som om de suttit tillhopa med något annat.

— Det brukades väl så den tiden! menade Erika. Men då det just icke kan göra någon förnuftig människa nöje att ständigt se framför sig en sådan sammanrafsning av likt och olikt — det är väl köpt vid några vrakauktioner — tror jag att vi lägga ned det i din stora dragkista, eller hur?

— Ja, Erika, tag bort alltsammans, utom den vackra tavlan! Ser du, det är ett skepp. Det är besynnerligt vad pappa har många tavlor, som föreställa fartyg. Så vackert som det här var en gång Örnungen, innan den uppslöks av vågorna … Tag bort tavlan också … Men jag skulle ändå vilja veta varför pappa bara köpt sådana tavlor, som ideligen föreställa skepp — tror du, att han smugglat dem också, Erika? Då har han väl även fått alla dessa små speglar på samma sätt.

— Ja, det är troligt! sade Erika och var glad att få gömma undan de farliga bevisen på faderns vilda plundringsliv, vilket numera endast benämndes smyghandel.

Om Rosenberg talades nästan aldrig. Ingen, utom Anton, tvivlade mera på att han var död, ty om han levat, skulle han säkerligen hållit sitt löfte och infunnit sig vid de tre årens slut. Emellertid sågo alla med hemligt nöje, att Gabriella, ehuru hon nu kunde anses fri från sitt löfte, likväl bar kaptenens ring och att hon, för att hålla den kvar på sitt avmagrade finger, satt en mindre utanför.

Det tycktes som om Gabriella hade rätt i, att det nya året gav henne nya krafter. För varje dag blev hon mera lugn, och när februari inträdde, var hon åter så återställd, att hon kunde tänka på och även finna nöje i att uppfylla sitt löfte till Lena.

Bröllopsdagen kom.

Andra dagen flyttade Petter och Lena in i sitt lilla hus, och med dem trevnad och förnöjsamhet. Katten, jämte en brödkaka, skjutsades, enligt gammal vedertagen sed, förut genom dörren för att bereda tomtebolycka.

Men sedan de med Lenas utstyrsel förenade göromålen voro förbi, blev Gabriella åter tungsint. Hennes hälsa var stadgad — hon fann dock livet tomt och trögt, och när det led mot de vackra marsdagarna, började hon åter se utåt den led, varifrån tulljakten sist avlägsnade sig.

— Det är underligt, yttrade hon en dag till Erika, övervinnande sin blyghet för detta ämne, att löjtnant Arnman numera aldrig lägger till här!

— Hur länge sedan är det då han var här sist?

— Å, mycket längesen, gruvligt länge: ej sedan i somras.

— Du tar fel, sade Erika, som med sin sanningskärlek ej kunde förmå sig att dölja något, han har varit här två gånger, medan du legat sjuk, men när du ändå inte kunde tala med honom, var det ej värt att nämna något därom, tyckte jag.

— När var han här första gången — säg det, om du minns, söta Rika?

— Fäster du dig så mycket vid det? frågade Erika likgiltigt. Om jag annars inte missminner mig, var det första gången i slutet av oktober och i december den andra.

— Varför tar du en så allvarsam och underlig min på dig, Erika? inföll Gabriella med oförställd förundran. Har Arnman gjort dig något emot?

— Nej, gudbevars, jag undrade bara på, att du blev så ivrig vid den underrättelsen.

— Så ivrig? Jag blev bara glad, och varför skulle jag icke få bli det?

— Kära Gabriella lilla, det är svårt att svara på, men jag trodde att en fästmö icke skulle fästa vikt vid en annan mans besök.

Gabriella teg, men det märktes lätt, att hon kände sig sårad. Erika ville likväl hellre se henne sådan än uppmuntra den gryende böjelsen.

Ack, Erika visste ej, att den redan flammade, och än värre: den kloka, erfarna Erika kom icke att besinna att Gabriella just genom detta avvisande drog sig inom sig själv och behöll en hemlighet, som hon troligen annars snart delat med den älskade fostrarinnan.

Ej länge hade marssolen glimmat på Gabriellas fönster, då hennes tysta önskan nådde sin uppfyllelse.

En morgon, innan hon ännu stigit upp, inträdde Erika med nyheten att tulljakten, som under natten varit ute i svårt väder, helt tidigt kommit till ön och att jaktlöjtnanten begärt gästfrihet över dagen.

— Får han det? frågade Gabriella och dolde ej illa den glada rörelse, som flög genom henne.

— Får han det — hur kan du fråga så?

— Kan jag annat? Du tycktes ju så oblitt upptaga hans sista besök.

— Det såg du ju icke. Jag hoppas dessutom, att ingen kan säga, att jag tagit illa emot någon gäst, och om du minns, så var det endast om dig vi talade.

Erika gick ut, och ehuru Gabriella bet sig i läppen, var hon likväl ej sen att komma i ordning med klädseln. Men då hon fästade flätan omkring kammen, föll henne ett annat tillfälle snarlikt detta i hågen, nämligen, då hon, efter åtta dagars lång väntan på Birgers och Erikas återkomst från Larsmässe marknad, överraskades av Rosenbergs ankomst. Nu, då allt detta så klart framstod för henne och hon tillika förebrådde sig, att, oaktat hon ännu bar Rosenbergs ring, hennes hjärta likväl redan var på väg att bliva honom otroget, var det också snart förbi med hennes goda lynne, och i stället för att gå ned, satte hon sig att gråta.

Då kom Erika tillbaka. Kommer du ej ned, Ella? sade hon.

— Nej! Gabriella dolde ansiktet i sina händer — hon ville ej låta se sig.

— Vad är det nu? frågade Erika allvarsamt. Du är verkligen underlig, Ella!

— Nej, jag är bara ledsen.

— Och varför det?

— För att jag kom att tänka på hur likt detta var den gången, då ni hade Rosenberg med. Jag blev då så glad — minns du icke det, Erika?

— Åjo, visst kommer jag ihåg det, men det är stor skillnad. Du var ju kär i Rosenberg!

Nu blev Gabriella riktigt förtretad … Erika missförstod ju allting, och blott i harmen däröver hade hon så när utbrustit: — Är jag icke kär nu också? Men hon kuvade lyckligtvis sin rörelse, och sade blott halvhögt: — Du har blivit bra retsam, Erika.

— Och du bra snarstucken, lilla Ella! Men vi skola dock undvika att synas ovänliga mot varandra. Jag försäkrar dig att jag ej menade det minsta ont med det jag sade.

— Icke jag heller. Jag kom att tänka på Rosenberg, och det var väl ej då så underligt, att jag föll i gråt, men så kommer du och vänder både ord och tankar. Du skall vara snäll emot mig, Rika, annars får du aldrig se mig annat än gråta!

— Kära lilla Ella, sade Erika smekande, var icke barnslig utan kom nu ned och tag ej så illa vid dig eller låtsa någon stark förvåning, om du finner jaktlöjtnanten litet förändrad. Saken är, att han legat i nervfeber sedan före jul eller strax efter det han var här sist, och detta är hans första resa.

— Och så har han likväl varit ute i natt?

— Ja, det är illa. Han har några göromål i tjänsten, som tvingade honom att begagna natten. Stormen tog till, och det var en lycka, att Tistelön låg så till hands.

— Gå du förut, Erika, jag kommer snart efter!

Alla tankar på Rosenberg voro nu borta, och så fort hon vunnit så mycket lugn, att hon tyckte sig kunna uthärda Antons skarpa blick — ty den fruktade Gabriella — gick hon ned.

Men det behövdes nästan mera självbehärskning, än Gabriella hunnit förvärva sig, att icke förråda sitt deltagande då hon fick se Arnman. Hans utseende var i hög grad förändrat. En allvarsam nervfeber i förening med djup hjärtesorg hade tärt hans friska utseende. Han var gulblek och mager, de insjunkna ögonen glänste väl, men elden var dämpad, och det glesnade hår, som fanns kvar av hans vackra lockar, bidrog att ytterligare visa förändringen.

Men i Gabriellas ögon gjorde honom detta utseende, förenat med ett drag av sorgbundenhet, ännu mera intressant. Hon vågade blott icke, då allas ögon voro fästade på henne, yttra sitt hjärtas deltagande, ej en gång riktigt se på honom, och därför blev det något främmande och tvunget i hennes hälsning och i de få ord, varmed hon beklagade, att löjtnanten varit sjuk.

— Nervfebern har gått starkt på fiskläget, men likväl ej skördat många offer! svarade Arnman i samma allmänna uttryck. Mamsell Gabriella har också varit sjuk?

— Men icke i nervfeber.

— Nej, något ännu svårare — av sorg! sade han, och hans öga uttryckte ganska tydligt, att också han erfarit den.

Och så var det även. Vår jaktlöjtnants liv hade under den senare tiden haft många av dessa inre skiftningar, på vilka man endast själv har reda.

Då vi sist lämnade honom, efter hans korta men innehållsrika samtal med Gabriella, svävade han i hoppets och lycksalighetens rymder.

Blott någon gång kände han sig ängslig, och det var då Josefina, som, ofta tillbakasatt, alltid tålig, teg och led och kände det eviga behovet att göra honom gott. Men huru litet förmådde ej hon!

Hösten kom. Arve fick då först känna orons makt, när han varje dag fruktade att få höra omtalas Rosenbergs återkomst. Men detta var ännu ringa. Snart spridde sig ryktet om Gabriellas sjukdom, och då förmådde han ej längre kuva sin längtan — han måste ge sig ut till Tistelön.

Hans mottagande där var ej ägnat att lugna honom. Det bekymmer, som härskade i huset över Gabriellas sjukdom och Rosenbergs uteblivande, hade nedstämt alla. Till och med Birger, den lugne, bestämde Birger, var upprörd. Men Anton såg ej så illa på Arnman som vanligt. Han hade åtminstone inga speord åt honom.

Vad som emellertid föreföll Arve särdeles bittert, var det samtal han hade med Erika. Hon, vilken ansåg ingenting mera orätt än att kasta en enda tändande gnista i hans hjärta, följde sin gamla plan och sökte, på det mest naturliga sätt, genom beskrivningen på Gabriellas sorg och därav följande sjukdom, giva honom ett klart bevis på hennes kärlek till Rosenberg.

Vid nedstämt lynne återvände Arve, och det förbättrades sannerligen icke heller, då han vid hemkomsten möttes av underrättelsen, att nervfebern utbrutit i en av stugorna. En hel månad förgick, under vilken ej mycket göromål i tjänsten förströdde den unge jaktlöjtnanten, men däremot beständiga rapporter om sjukdomen påfordrade hans hjälp och rådighet. Men då uthärdade han ej längre att bära andras bekymmer utan att finna någon lindring i sina egna. Han reste åter till Tistelön.

Det var i början av december. De underrättelser han erhöll voro dubbelt plågsamma. Gamle Haraldsson var halvt vansinnig av sorg, Birger fåordig, och tyst som en vålnad smög Anton mellan dörrarna. Endast Erika höll sig någorlunda lugn, men av henne var ej annat att erhålla än den olyckliga beskrivningen på Gabriellas tillstånd, vilket nu verkligen hotade att bliva en tvinsjuka.

Med tungt hjärta, svikna förhoppningar och upprörda sinnen steg Arve i jakten; och redan innan han uppnått hemmet, kände han tyngden i huvudet i så märkbar grad tilltaga, att han förstod, att en ordentlig sjukdom var i annalkande. Han bedrog sig icke: samma afton låg han i brinnande feber, och nu började en tid, varom han själv visste ganska litet, men om vilken hans mor och Josefina kunde ge desto mera besked.

Under sin starka yrsel! talade han beständigt om Gabriella, upprepade hennes ord, men blandade ihop dem med Erikas berättelser. Otaliga gånger förrådde han inför den lyssnande Josefina sina känslor för Gabriella — och Josefina … ja, hon visste det redan förut; men nu hade hon den trösten att få gråta vid ett modershjärta, ty fru Katrina, som djupt sörjde sin sons villfarelse — hon benämnde alltid hans kärlek så — öppnade sina armar för den arma flickan. — Gråt ut du, barn, sade hon, vi kunna gråta tillsammans! Jag skall ej förråda dig.

Mången timme, då gumman Arnman satt ensam vid den älskade sonens läger, prövade hon sitt hjärta och frågade vilket väl vore svårast, antingen att nu förlora honom eller i framtiden kanske på annat sätt se honom förlorad genom sin osaliga böjelse. Valet var hårt, men om det varit den Högstes vilja att tilldela henne den första bittra kalken, hade hon tåligt tömt den, ty så fast var hennes övertygelse, att Gabriella, som hon likväl aldrig sett, skulle bli Arves olycka.

Trogen modersömhet, kärleksfull och förståndig vård i förening med ungdomskraft segrade över sjukdomen. Arve kom upp, men med det fullkomliga tillfrisknandet gick det ej fort, och han återupptog ej tjänstebefattningen förrän mars månad inträdde. Det var under hans första resa som han anlupit Tistelön; och nu, efter en så lång, svår skilsmässa, stod han äntligen mittemot henne, vars bild icke ens i feberdrömmarna vikit från honom.

Vad hans blick gjorde ont i Gabriellas hjärta! Vad det var plågsamt att känna detta tvång omkring sig och att liksom blygas inför sitt eget hjärta över de känslor, som en annan än hennes trolovade ingav henne! Men hade ej Rosenberg själv efter denna tid frikallat henne från sitt löfte! Varför skulle hon ej då våga att ens se på en annan? Jag vill se på honom och det vänligt! tänkte hon för sig själv, medan hon alltjämt med nedslagna ögon fingrade på förklädesbanden. Men då stodo åter Erika och Anton med sina spejande ögon och bevakade henne — åtminstone förekom det henne så — och troligen hade hon ej haft mod att lyfta ögonen, om ej den förra blivit utkallad och Anton i detsamma fått gubbens tillsägelse: — Gå efter pipan! Då fick tillfället ej försummas. — Jag är ledsen, att löjtnanten ännu ser så sjuk ut! sade hon hastigt med denna barnsligt intagande röst, som gjorde henne så älskvärd. Hon vågade även se honom i ögat, och i blicken låg försäkran om hennes deltagande.

Arve visste ej riktigt huru han hade det. Nyss var hon så främmande och nu så huld och vänlig. Var hon nyckfull? Eller var hon rädd att låta se en skymt av likartad känsla — men varför det? Tiden för hennes frihet var ju inne.

Antons återkomst och Gabriellas därav följande tillbakadragenhet övertygade Arve om, att hon verkligen fruktade andras uppmärksamhet. Han kände sig härigenom för egen del mycket lugnare, ty hennes öga kunde ej ljuga, men han tyckte även, att en flicka med Gabriellas karaktär borde visa sig mera självständig. Vad som emellertid talade till ursäkt för denna lilla dubbelhet, var den — såsom han insåg — för hennes kvinnlighet kanske svåra känslan att genom öppen vänlighet erkänna sig vara nära att glömma den, vilken hon så nyss och troligen ännu, om han levde, betraktade som sin brudgum.

Av en nästan likartad blygsamhet avhölls Arve från att tala om sina egna känslor. Han ville unna Gabriella tid att bättre hämta sig, att vänja sig vid det nya i sin ställning. Dessutom var det ock hans föresats att hädanefter, på samma sätt, som hon visade, låta henne erfara vad som föregick i hans inre.

Något tillfälle för dessa rön blev emellertid i dag omöjligt att finna, och Arve kunde ej undgå att märka, att Erika mer än vanligt uppehöll sig inne än han fann nödigt. Men sedan han nu åter hade hopp, gav han sig till freds och ämnade ej släppa det så lätt som förra gången.

— Får jag snart komma åter? viskade han i förbigående till Gabriella, då de morgonen därpå tillfälligtvis möttes i förstugan, strax före hans avresa.

— Huru lång tid menar löjtnanten med snart? frågade Gabriella och stannade ett ögonblick, ehuru hon brände sig på den heta karotten, som hon höll i hand. Är det tre, fyra eller sex månader?

— Tre, fyra eller sex dagar, återtog Arve, och den sällhet, som detta lilla förtroliga möte åstadkom i hans själ, lyste i hans ögon.

— Måtta i allt! svarade Gabriella. Tre fyra, sex veckor, är mitt emellan.

— Således tre veckor! sade Arve och sprang artigt för att öppna dörren, då steg hördes i den knarrande trappan.