Rosor i blom/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Phebe
Rosor i blom
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

Bränningar föröver
Nyårsvisiter  →


[ 76 ]

VIII.
BRÄNNINGAR FÖRÖVER.

Rose, som var angelägen om att jämna ut vägen för Phebe, var uppe i otta och smög sig in till tant Plenty, innan den gamla damen fått på sig mössan.

— Tant lilla, jag har någonting trevligt att omtala för dig, och medan du hör på, ska jag borsta ut ditt hår, började hon, väl vetande att den föreslagna proceduren var mycket lugnande.

— Ja, kära barn, men håll inte på alltför länge, för jag är försenad och måste skynda mig ned, i annat fall blir Jane inte färdig, svarade miss Plenty.

Efter att ha borstat ut det tunna nackhåret ledde Rose skickligt samtalet till själva krisen genom att skildra Phebes rädsla och modiga ansträngningar att övervinna den, blommorna, Archie skickat henne, och hur Steve glömde att följa henne hem och den rara, omtänksamma Archie intagit hans plats. Så långt gick allt bra, och tant Plenty var uppfylld av intresse, medkänsla och gillande. Men när Rose tillade, såsom något helt naturligt: Så att på hemvägen omtalade han för henne, att han älskade henne — kom en häftig knyck de gråa lockarna att glida ur hennes händer, då den gamla damen vände sig om i oförställd förfäran och utbrast:

— Väl inte allvarligt, Rose?

— Jo, tant, mycket allvarligt. Han skämtar aldrig om dylikt.

— Bevara oss väl! Vad ska vi göra åt den saken?

— Ingenting, lilla tant, utan endast vara så glada, [ 77 ]som vi bör vara, och lyckönska honom, så fort hon sagt »ja».

— Menar du, att hon inte sade det med ens?

— Det kommer hon aldrig att göra, om vi inte hälsar henne välkommen lika vänligt, som om hon tillhörde en av våra bästa familjer, och det klandrar jag henne inte för.

— Det gläder mig, att flickan har så pass mycket förstånd. Vi vill naturligtvis inte veta av något i den vägen, och det förvånar mig, att Archie så kan glömma, vad han är skyldig sin familj. Ge mig min mössa, barn — jag måste genast tala med Alec.

— Tala vänligt, tant, och kom ihåg, att det inte alls är Phebes fel. Hon har inte tänkt på det här förrän på allra senaste tiden, och då började hon med ens göra sig redo att resa härifrån, sade Rose bönfallande.

— Hon borde ha givit sig av för länge sedan. Så fort jag fick se, hur vacker hon var, sade jag till Myra, att vi skulle få tråkigheter, och nu är de här så svåra som möjligt. Bevara mig väl, varför kan unga människor inte vara litet förständiga?

— Jag kan inte inse, att någon behöver göra invändningar, om farbror Jem och tant Jessie gillar hans val, och jag tycker, att det vore mycket, mycket orätt att gräla på stackars Phebe, för att hon är väluppfostrad, söt och god, sedan vi gjort allt i vår förmåga, för att hon skulle bli det.

— Barn, du förstår ännu inte dylikt, men du borde känna din plikt mot familjen och göra allt, du kan, för att namnet ska förbli lika hedrat som det alltid varit. Vad tror du, vår välsignade anfru, lady Marget, skulle säga om att vår äldsta gosse tar en hustru från fattighuset?

Medan hon talade, blickade hon nästan med bävan upp till ett av porträtten med träansikten, som hängde på väggarna i hennes rum, liksom hon tiggt förlåtelse av matronan med sträng uppsyn, som stirrade tillbaka under ett slags blått karottlock, hon bar som huvudbonad.

— Alldenstund lady Marget dog för ungefär tvåhundra år sedan, bryr jag mig inte ett dyft om vad [ 78 ]hon skulle säga, i all synnerhet som hon ser ut att ha varit en mycket trångbröstad, högfärdig människa. Men jag bryr mig rysligt mycket om vad miss Plenty Campbell säger, för hon är en mycket förståndig, ädelmodig, diskret och rar gammal dam, som inte skulle vilja göra en fluga för när, ännu mindre en god och trofast flicka, som varit som en syster för mig. Skulle hon?

— Jag kommer att göra min plikt, Rose, och väntar detsamma av andra. Säg ingenting mer nu! Jag måste begrunda saken, ty alltsammans har kommit så plötsligt.

Med dessa högtidliga ord tog hon sina nycklar och travade i väg, under det att niecen följde efter, osäker om huruvida hon gagnat eller skadat den sak, som låg henne så om hjärtat.

Hon kände sig betydligt uppmuntrad, då hon hörde Phebes röst från arbetsrummet, ty Rose var övertygad om att allt skulle vara gott och väl, om farbror Alec stod på deras sida. Men molnen skockade sig åter, när de kommo in för att äta frukost, ty Phebes tunga ögonlock och bleka kinder sågo icke uppmuntrande ut, under det att d:r Alec såg högtidlig ut som en domare. En otrevlig måltid, ehuru alla försökte uppföra sig som vanligt och pratade om den föregående kvällens tilldragelser med allt det intresse, de kunde uppbjuda. Men den forna friden var störd av ett ord, liksom en liten sten, kastad i en damm, sänder ut förrädiska krusningar över dess yta. Medan tant Plenty »begrundade saken», tycks hon även lägga an på att slå omkull allt, hon vidrörde; d:r Alec läste helt osällskapligt sin tidning; och Rose, som saltat i stället för sockrat sin gröt, åt den förstrött, med en känsla av att allt här i livet förlorat sin sötma; och efter att ha druckit en kopp te och smulat sönder en bulle ursäktade Phebe sig och lämnade bordet, fast besluten att icke bli ett tvisteämne inom denna familj.

Så fort dörren stängts efter henne, sköt Rose ifrån sig tallriken, gick fram till d:r Alec och kikade över kanten av hans tidning med så ängslig min, att han med ens lade den ifrån sig.

[ 79 ]— Farbror, det här är en allvarlig sak, och vi måste taga ställning med ens, för du är Phebes förmyndare och jag hennes syster, började Rose med näpen högtidlighet. Du har många gånger blivit besviken på mig, men jag vet, att jag aldrig blir det på dig, därför att du är alltför god och förståndig att låta världslig stolthet eller klokhet tillintetgöra din medkänsla för Archie och vår Phebe. Du sviker dem väl ej?

— Aldrig! svarade d:r Alec med tillfredsställande iver.

— Tack! Tack! utbrast Rose. Om jag har dig och tant på min sida, är jag inte rädd längre för någon.

— Sakta i backarna, mitt barn. Jag har inte för avsikt att överge de älskande, men jag kommer säkert att råda dem till att noga tänka sig för. Jag medger, att jag känner mig ganska besviken, därför att Archie är bra ung att besluta över sitt liv på detta sätt och Phebes bana tycks leda åt ett annat håll. Gamla människor tycker inte om att få sina planer kullkastade så här, förstår du.

— Gamla människor skulle inte göra upp så många planer för de unga. Vi är visserligen mycket tacksamma, men man kan inte alltid förfoga över oss på det förståndigaste sättet, så jag ber er att inte göra er alltför säkra i fråga om dylika arrangemang, sade Rose och såg underbart vis ut, ty hon kunde icke låta bli att misstänka till och med sin bästa farbror för att »göra upp planer» för hennes räkning.

— Det har du alldeles rätt i — det bör vi inte, men det är mycket svårt att låta bli det, erkände d:r Alec med skuldmedveten uppsyn. Så tillade han vänligt: Jag är mycket belåten med det rättframma sätt, varpå Phebe kom till mig i morse och omtalade allt för mig, som om jag verkligen varit hennes förmyndare. Hon yppade det ej i ord, men det är alldeles uppenbart, att hon älskar Archie av hela sitt hjärta och att hon inser, vilka invändningar som kommer att göras och därför förståndigt nog påyrkar att få resa med ens och göra slut på saken — som om det vore möjligt, stackars barn, tillade den öm[ 80 ]hjärtade mannen med en suck, som det gjorde Rose gott att höra.

— Jag hoppas, att du inte tycker, att hon bör resa?

— Jag tror, att hon vill det.

— Vi får inte låta henne göra det.

— Vi har ingen rättighet att hålla henne kvar.

— O, farbror, visst har vi det! Vår Phebe, som vi alla älskar så högt!

— Du glömmer, att hon nu är kvinna och att vi inte har något att bestämma över henne. Det faktum att vi för många år sedan visat oss vänskapliga mot henne är ingen anledning för oss att nu göra våra välgärningar till en börda, utan vi måste låta henne behålla sin frihet, och om hon väljer att göra det trots Archie, måste vi låta henne resa.

Innan Rose hunnit svara, talade tant Plenty såsom den, som har auktoritet.

— Familjen måste rådgöra om saken och avgöra, vad som blir bäst för barnen, som naturligtvis kommer att ta reson och icke handlar överilat. Jag för min del är alldeles vimmelkantig men kommer inte att förbinda mig till något, förrän jag talat med Jessie och gossen.

— — —

Vid denna tidpunkt hade Archie haft anledning att upprepa Roses en gång i tiden uttalade önskan, att hon icke hade haft fullt så många tanter, ty dessa intresserade anförvanters tungor gingo mycket illa åt hans lilla roman och föranledde honom att längta efter en obebodd liten ö, där han kunnat gilja och vinna sin älskade i härligt lugn. Att ingenting i den vägen var möjligt, framgick mycket snart, alldenstund varje ord, som yttrades, endast styrkte Phebe i hennes föresats att bege sig av och visade Rose, hur hon misstagit sig, då hon trott, att hon skulle kunna förmå alla att tänka på samma sätt som hon.

Fördomar äro svåra att övervinna, och i likhet med de flesta kvinnor besutto de goda tanterna ett ganska rikligt förråd av den varan, så Rose kom underfund med att det var som att stöta huvudet mot en vägg, då hon försökte övertyga dem om att det var [ 81 ]förståndigt av Archie att älska stackars Phebe. Hans mor, som hoppats att få Rose till dotter — icke med anledning av hennes förmögenhet, utan därför att hon höll mycket av henne — lade utan ett ord ifrån sig sin missräkning och välkomnade Phebe så vänligt hon förmådde för sin gosses skull. Men flickan insåg sanningen och höll allt ihärdigare fast vid sitt beslut, ehuru hon kände sig tacksam för de moderliga ord, som hade varit så ljuva, om endast verklig lycka ingivit dem.

Tant Jane kallade det »romantiskt nonsens» och tillrådde stränga mått och steg — »milt men fast, Jane». Tant Clara kände sig särdeles ängslig för »vad folk skulle säga», om en av »våra gossar» gifte sig med en flicka utan börd. Och tant Myra icke blott sekunderade hennes syn på saken genom att måla porträtt i de mörkaste färger av Phebes okända anförvanter, utan uttalade även hemska profetior om de avsigkomna stackare, som skulle dyka upp i stora skaror, så fort flickan gjort ett gott parti.

Dessa antydningar gjorde ett sådant djupt intryck på tant Plenty, att hon vände dövörat åt de välvilliga känslor, som hade sin hemvist i hennes bröst, tog sin tillflykt bakom »vår välsignade anfru, lady Marget» och vägrade att sanktionera varje förlovning, som kunde draga vanära över det obefläckade namn, som utgjorde hennes stolthet.

Så alltsammans slutade där det börjat; ty Archie vägrade att höra på någon annan än Phebe, och hon upprepade lika bestämt sitt »nej» och styrkte sig halvt omedvetet med hoppet, att försynen kanske skulle visa sig vänligare i sinom tid, då hon förvärvat ett namn.

Medan de andra pratat, hade hon varit i verksamhet, ty varje timme visade henne, att hennes instinkt varit sann, och stoltheten ville icke låta henne stanna, ehuru kärleken vältaligt pläderade för det. Så att efter en allt utom glad jul packade Phebe sina koffertar med rika gåvor från dem, som frikostigt skänkte henne allt utom det, hon önskade, och med fickan full med introduktionsbrev till personer, som kunde hjälpa henne att utföra sina planer, avreste [ 82 ]hon med modig uppsyn och tungt hjärta för att söka sin lycka.

— Skriv ofta och låt mig veta allt, du gör, min Phebe. Och kom ihåg, att jag inte blir belåten, förrän du kommer tillbaka, viskade Rose, som ini det sista klängde sig fast vid henne.

— Hon kommer tillbaka, för om ett år för jag med Guds vilja hem henne, sade Archie, blek av avskedets smärta men lika beslutsam som någonsin.

— Jag vill göra mig förtjänt av mitt välkomnande. Då blir det kanske lättare för dem att ge det och för mig att ta emot det, svarade Phebe, då hon vid d:r Alecs arm gick nedför yttertrappan.

— Det förtjänade du för länge sedan, och det kommer alltid att vänta dig, så länge jag finns här. Kom ihåg det, och Gud välsigne dig, mitt barn, sade han med en faderlig kyss, som värmde hennes hjärta.

— Jag ska aldrig glömma det! Och det gjorde Phebe aldrig.