Rosor i blom/Kapitel 12

←  På Kittys bal

Rosor i blom av Louisa May Alcott Översättare: Oscar Nachman Tant Claras plan

Stackars Charlie!  →

XII.
TANT CLARAS PLAN.

En dag emottog Rose följande biljett från mrs Clara:

 »Mitt söta barn!

Ha medlidande med min stackars gosse och muntra upp honom med din åsyn, ty han är så dyster, att jag riktigt pinas av att se honom sådan. Han har gjort upp en ny plan, som synes mig utmärkt, om du endast vill ge ditt samtycke till den. Låt honom komma och hämta dig till en åktur i eftermiddag och tala med dig om saken. Det kommer att göra honom ofantligt gott, och jag blir dig särdeles förbunden. Din tillgivna tant Clara.»

Rose läste igenom biljetten två gånger och stod sedan och funderade ett ögonblick, i det hon förstrött blickade genom fönstret ned till den lilla viken. Åsynen av flera gestalter, som gledo av och an över dess tillfrusna yta, kom henne att tänka på ett sätt att undgå åkturen, som hon fruktade av mer än ett skäl. Det blir tryggare och trevligare, sade hon, i det hon gick fram till sitt skrivbord, där hon skrev följande svar:

»Kära lilla tant! Jag är rädd för Brutus, men om Charlie vill följa med mig ut och åka skridsko, skulle jag tycka mycket om det, och det skulle göra oss båda gott. Där kan jag med odelad uppmärksamhet höra på den nya planen. Så var snäll och hälsa honom och säg, att jag väntar honom klockan 3.

Din Rose.»

Punktligt på slaget 3 infann sig Charlie med sina skridskor på armen och en mycket belåten uppsyn, som blev ännu belåtnare, då Rose kom ned i en sälskinnsjacka och röd kjol, så lik den hon haft för flera år sedan, att han, då han tog hennes skridskor, ofrivilligt utbrast:

— Du är så lik den lilla Rose, att jag knappast känner igen dig, och det påminner så om flydda tider, att jag åter känner mig sexton år gammal.

— Det är just så man bör känna sig en sådan dag som denna. Låt oss nu ge oss i väg och ta oss en tur, innan det kommer någon. Det är bara några barn därnere nu, men eftersom det är lördag, dröjer det inte länge, förrän det kommer en massa folk, svarade Rose, och snart voro de lika muntra och varma som barnen omkring dem, ty isen befann sig i gott tillstånd, februarisolen strålade, och den skarpa vinden förlänade deras kinder en varm färg.

— Berätta nu om den plan, din mor talade om, började Rose, då de gledo fram över isen, ty Charlie tycktes ha glömt allt utom nöjet att få ha henne för sig själv.

— Plan? Åh, ja visst! Den är helt enkelt den, att jag i nästa månad reser ut till min far.

— Verkligen? Och Rose såg både förvånad och klentrogen ut, ty detta var icke någon ny plan.

— Ja, verkligen. Du tror det nog ej, men jag ska göra det, och mor ämnar följa med mig. Vi har emottagit ett brev från guvernören, och han säger, att om hon inte kan skiljas från sin stora baby, ska hon följa med, så blir vi alla lyckliga tillsammans. Vad säger du därom?

— Jag tycker ofantligt mycket om det, men jag blir riktigt andfådd vid tanken på att tant ska resa, när hon aldrig förr velat höra talas därom.

— Hon är inte nu heller vidare förtjust i planen, och det är endast på ett villkor, som hon samtycker.

— Vilket är det? frågade Rose och försökte frigöra sina händer, ty en blick på Charlies ansikte kom henne att misstänka vad som skulle följa.

— Att du följer med oss, svarade Charlie, och fasthållande hennes händer, tillade han hastigt: Låt mig tala ut, innan du säger något. Jag menar inte, att något ska förändras, förrän du är redo, utan att du, om du är villig att uppge allt annat, ska leva tillsammans med oss någonstans, så länge du vill. Varför skulle du inte kunna följa med oss på ett eller två år? Vi har aldrig fått vår andel av dig. Far skulle bli förtjust, mor nöjd och jag den lyckligaste man i världen.

— Vem har gjort upp denna plan? frågade Rose, så fort hon hämtat sig litet.

— Mor föreslog den — jag skulle icke ens ha vågat drömma om en sådan rikedom. Jag hade beslutat mig för att resa ensam, och när jag omtalade det för henne, blev hon förtvivlad, ända tills hon kom på denna överdådiga idé. Sedan blev det naturligtvis lätt för mig att hålla fast vid det beslut, jag fattat.

— Varför beslöt du dig för att resa, Charlie?

— Därför att jag inte vågar stanna här, svarade han med sänkt blick och röst.

— Är det så svårt? frågade hon medlidsamt.

— Ja, mycket! Jag har inte det moraliska modet att möta förlöjligande, och det förefaller mig så tarvligt, att jag ska gömma mig bara därför att jag fruktar att bryta mitt ord. Jag vill hålla det den här gången, Rose, om jag så ska resa till världens ände för att göra det.

— Det är icke fegt att fly frestelsen, och ingen, vars åsikt är något värd, förlöjligar ett försök att övervinna sig själv. Fäst dig inte därvid, Charlie, utan var fast, och jag är förvissad om att du ska lyckas.

— Du vet inte, vad det vill säga, och jag kan inte tala om det för dig, ty inte förrän jag försökte uppge det, visste jag, vilket grepp det fått på mig. Jag trodde, att det bara var en vana, som skulle vara lätt att lägga bort, när jag ville det, men det är starkare än jag, och emellanåt känner jag mig, som om jag vore besatt av en djävul, som prompt vill övervinna mig, hur mycket jag än kämpar emot.

Han släppte hennes händer, då han sade detta, liksom i förtvivlan; och som om han varit rädd för att säga för mycket, lämnade han henne en minut och åkte bort för full fart, liksom om han verkligen velat »bege sig till världens ände» för att undkomma fienden inom honom.

Rose stod orörlig, förfärad över denna plötsliga kännedom om hur mycket svårare det onda var, än hon någonsin kunnat tänka sig. Vad borde hon göra? Hur skulle hon kunna vara sann både mot honom och sig själv?

Innan hon fått denna fråga besvarad, var han tillbaka hos henne och såg ut, som om han lämnat alla bekymmer bakom sig, ty hans sinnesstämningar skiftade som vinden.

— Du får inte stå stilla, sade han, i det han fattade hennes ena arm och drog henne med sig. Glöm mina utgjutelser och besvara min fråga. Följer du med oss, Rose?

— Inte nu! Det är för mycket begärt, Charlie, och jag vill ingenting lova, därför att jag inte kan göra det uppriktigt, svarade hon i så fast ton, att han förstod, att alla böner voro gagnlösa.

— Ska jag således resa ensam och lämna kvar alla, jag håller av?

— Nej. Ta din mor med dig och gör ditt bästa att försona dina föräldrar med varandra. Du skulle inte kunna ägna dig åt ett bättre uppdrag.

— Hon följer inte med utan dig.

— Jag tror, att hon gör det, om du håller fast vid ditt beslut. Jag hoppas, att du inte uppger det?

— Nej. Jag måste resa någonstans, för här kan jag inte stanna, så jag kan lika så gärna bege mig till Indien, eftersom det bereder min far glädje, svarade Charlie.

— Det kommer det att göra mer, än du tror. Omtala hela sanningen för honom, så får du se, med vilken glädje han hjälper dig och vilken uppriktig aktning han kommer att känna för dig och för vad du gjort.

— Om du känner aktning för mig, bryr jag mig inte om vad andra tänker, svarade Charlie, som med en älskandes envishet klängde sig fast vid vad som var dyrbart för honom.

— Det kommer jag att göra, om du är nog man att resa och göra den plikt, du är skyldig din far och dig själv.

— Och när jag gjort det — får jag då komma tillbaka till dig, Rose, och hämta min belöning? frågade han, i det han tog i besittning hennes hand, som vilade på hans arm, som om den redan tillhört honom.

— Jag önskar, att jag kunde svara så, som du önskar. Men hur ska jag kunna lova något, när jag icke är säker på någonting? Jag älskar dig ej så, som jag borde, och kommer kanske aldrig att göra det. Så varför envisas med att binda mig på detta sätt? Var ädelmodig, Charlie, och be mig ej, bönföll Rose, pinad av hans ihärdighet.

— Jag trodde, att du älskade mig. Det såg i hög grad så ut för en månad sedan, såvida du icke börjat kokettera, och det kan jag inte tro riktigt.

— Jag började älska dig, men du gjorde mig rädd för att fortsätta, mumlade Rose och försökte omtala sanningen skonsamt.

— Den där fördömda ovanan! Vad kan man göra, när ens värdinna ber en dricka vin med henne? Och Charlie såg ut, som om han kunnat fördöma sig själv ännu mer.

— Man kan säga »nej».

— Jag kan det ej.

— Ah, det är just det tråkiga i saken! Du har aldrig lärt dig att säga det ens till dig själv, och nu, när det är så svårt, vill du, att jag ska hjälpa dig.

— Och du vill det ej.

— Jo, jag vill det genom att visa dig, att jag för din skull kan säga det till mig själv. Och Rose blickade upp med en uppsyn, som uttryckte en sådan ömhet och sorg, att han icke kunde betvivla hennes ord, som lände honom till både förebråelse och tröst.

— Mitt lilla helgon! Jag förtjänar inte ens hälften av din godhet mot mig, men jag ska göra det, och utan att klaga ska jag resa för att göra mitt bästa — för din skull, utbrast han, rörd av hennes sorg.

---