Rosor i blom/Kapitel 17
| ← Vilketdera var det? |
|
Hur Phebe gjorde sig välkommen → |
XVII.
VAD MAC GJORDE.
Efter Macs avresa försökte Rose uppdaga, vilka hennes känslor voro med avseende på kusinen. Hon tyckte sig icke kunna förena den karaktär, som hon känt så länge, med den, om hon sett nu senast, och tanken på att älska den lustige, förströdde bokmalen Mac från fordom föreföll henne alldeles omöjlig och absurd; men den nye Mac, klarvaken, begåvad, eldig och högsinnad var henne en sådan överraskning, att hon tyckte, att en främling höll på att vinna hennes hjärta och att hon borde studera honom väl, innan hon gav vika för en charm, som hon icke kunde förneka.
Hennes tillgivenhet för gossen hade kommit helt och hållet av sig själv och hade alltid varit stor; aktning för den flitige ynglingen fördjupades med lätthet till högaktning för den unge mannens redbarhet, och nu spirade något varmare upp inom henne; men till en början kunde hon icke avgöra, huruvida det var beundran för det snabba utvecklandet av något slags begåvning eller kärlek, som besvarade kärlek.
Liksom för att avgöra den saken, sände Mac henne till nyårsdagen en liten, enkelt inbunden bok med den anspråkslösa titeln »Sånger och sonetter». Efter att ha läst den med ständigt tilltagande förvåning och förtjusning hyste Rose icke minsta tvivel om att författaren var skald, ty fastän hon icke var kritiker, hade hon läst de bästa författare och visste vad som var bra. Hur anspråkslöst det än var, så hade det dock den rätta klangen, och själva dess enkelhet visade medveten förmåga.
Det hade många fel men var så lovande, att det var alldeles uppenbart, att Mac icke förgäves »haft gott sällskap, läst goda böcker, älskat goda ting och odlat kropp och själ så bra han förmått». Allt detta gjorde sig nu gällande, ty sanning och dygd hade slagit ut till en karaktär och hade sitt eget språk, som var vältaligare än den poesi, för vilken det var, vad doften är för blomman. Visare kritiker än Rose kände och beundrade detta; de mindre partiska kunde icke neka att berömma ett första försök, som föreföll lika spontant och uppåtsträvande som en lärkas sång. Och när ett par av dessa Jupitrar nickat gillande, fann Mac sig, om också icke berömd, så dock mycket omtalad. Det ena kotteriet var ovettigt, det andra berömde honom, och den lilla boken blev svårt malträterad av dem, ty den var för originell att bli ignorerad och för robust att bli dödad av misshandel, så den kom ut ur striden helt oskadd, ja, om möjligt med ännu mera glans, tack vare den friktion, som bevisat, att guldet var äkta.
Detta tog emellertid tid, och Rose kunde endast sitta hemma och läsa alla de notiser, hon kunde komma över, såväl som det litterära skvaller, Phebe skickade henne; ty Mac skrev sällan och vid dessa tillfällen aldrig ett ord om sig själv, så Phebe pumpade honom skickligt, när de möttes, och inrapporterade troget allt.
Det var rätt besynnerligt, att flickornas brev — utan att det från någondera sidan gjorts en enda fråga därvidlag — huvudsakligen innehöllo meddelanden om deras respektive älskade. Phebe skrev om Mac, Rose svarade med detaljerade underrättelser om Archie, och båda tillade som hastigt några ord om sina egna angelägenheter, som om dessa varit av mindre vikt.
Phebe fick den mesta tillfredsställelsen av korrespondensen, ty strax efter det att boken kommit ut, började Rose önska, att Mac skulle komma hem igen och bli ganska avundsjuk på de plikter och nöjen, som höllo honom kvar i staden. Hon var ofantligt stolt över sin poet och jublade högt över detta vackra uppfyllandet av hennes profetior, ty till och med tant Plenty medgav nu ångerfullt, att »gossen inte var någon idiot». Varje berömmande ord lästes upp högt, så att säga från hustaken, av Rose; varje nedsättande kritik diskuterades med hetta, och hela familjen befann sig i ett tillstånd av största förtjusning över »den fula ankungens» första flygförsök, och alla betraktade honom numera såsom den mest lovande unga svanen i hela flocken.
Men ingen var så uppfylld av förtjusning som d:r Alec. Ingen mer än kanske Rose visste, hur stolt och glad den gode mannen kände sig över sin gudsons första lilla framgång, ty han hade alltid hoppats mycket av gossen, därför att denne, trots sina besynnerligheter, hade en sådan hederlig och rättfram natur och, lovande litet, uträttade mycket med en ihärdighet, som utvisar en manlig karaktär. All romantiken i doktorns hjärta väcktes till liv av denna poetiska löftesknopp och den kärlek, som kommit den att gå i blom så tidigt, ty Mac hade anförtrott farbrodern sina förhoppningar och funnit mycken tröst och ett gott stöd i dennes medkänsla och råd. Som den kloke man han var, överlämnade d:r Alec åt de båda unga att lära sig den stora läxan på sitt eget sätt, rådde Mac att arbeta och Rose att vänta, tills båda voro riktigt säkra på att deras kärlek var byggd på en säkrare grundval än beundran eller ungdomlig romantik.
Mac tycktes emellertid inte göra sig någon brådska med att komma hem, och till sist blev doktor Alec otålig och beslöt helt plötsligt att resa till L. för att hälsa på ungdomarna.
Han skrev ofta och lämnade utförliga rapporter om »de stora varelserna», såsom Steve kallade Phebe och Mac, och tycktes ha mycket att uträtta, ty den andra veckan av hans frånvaro hade nästan gått till ända, innan han utsatte en dag för sin återkomst och lovade att förvåna dem med en skildring av sina upplevelser.
Rose kände, att något storartat skulle komma och ordnade sina angelägenheter, så att den annalkande krisen skulle finna henne fullt redo. Ty nu hade hon »uppdagat sanningen», var fullt säker på sin sak och hade skjutit ifrån sig alla tvivel och farhågor för att hälsa välkommen kusinen, som hon var övertygad om att farbrodern skulle föra med sig hem. Hon tänkte på det en dag, när hon tog fram brevpapper för att skriva ett långt brev till stackars tant Clara, som trånade efter nyheter därute i Kalkutta.
Något visst däri påminde henne om den andre friaren, vars giljande fått ett sådant tragiskt slut, och efter att ha öppnat den lilla lådan med minnen tog bon upp det blåa armbandet, i en känsla av att hon borde ägna Charlie en öm tanke mitt i sin nya lycka, ty på senaste tiden hade hon glömt honom.
En lång tid efter hans död hade hon burit armbandet dolt under klänningsärmen, men armen hade blivit för rundad, förgätmigejerna hade ramlat ur en i sänder, spännet hade gått sönder, och på hösten hade hon lagt bort det, inom sig erkännande, att hon vuxit ifrån suveniren såväl som den känsla, det väckte.
Hon betraktade det förstrött ett ögonblick; så lade hon sakta ned det igen, låste lådan och tog upp den lilla gråa bok, som var hennes stolthet, varvid hon i tankarna jämförde de båda männen och deras inflytande på henne — det ena sorgset och oroande, det andra ljuvt och inspirerande.
— Charlies var lidelse, Macs är kärlek!
— Rose, Rose! ropade en gäll röst. Hon spratt till, sprang upp och fram till dörren.
— De har kommit! De har kommit!