Rosor i blom/Kapitel 16
| ← Bland hövålmarna |
|
Vad Mac gjorde → |
XVI.
VILKETDERA VAR DET?
Rose läste och smälte och fann sina dagar mycket rikare tack vare det goda sällskap, hon hade, ty en närmare bekantskap med så mycket, som var vist, vackert och sant, kunde icke undgå att göra denna månad till en minnesvärd sådan. Och brev kommo och avgingo med berömvärd regelbundenhet.
Rose njöt mycket av denna korrespondens och kände sig nära nog ledsen, när den upphörde, då hon återvände hem i slutet av september, ty Mac skrev bättre, än han talade, vilket han dock kunde göra ovanligt bra, när han ville. Men hon fick intet tillfälle att uttala vare sig glädje eller ledsnad, ty när hon träffade honom första gången efter sin återkomst hem, kom den stora förändringen i hans utseende henne att glömma allt annat. Han hade gripits av en nyck att vara slätrakad och kortklippt, så att Rose knappast kände igen honom, ty det yviga håret var putsat och väl borstat och det omhuldade bruna skägget försvunnet, så att man såg den vackert tecknade munnen och den välformade hakan, som förlänade ett nytt uttryck åt hela ansiktet.
— Försöker du likna Keats? frågade hon efter en kritisk blick, som lämnade henne obeslutsam, huruvida förändringen var lill det bättre eller ej.
— Jag försöker att inte likna farbror, svarade Mac lugnt.
— Och varför det, om jag får lov att fråga? sade Rose i största förvåning.
— Därför att jag föredrar att vara lik mig själv och inte någon annan man, hur stor och god han än må vara.
— I så fall har du inte lyckats, för du är nu mycket lik unga Augustus, svarade Rose, som i det stora hela gladde sig åt att se, hur välformat hans huvud var, sedan det blivit »skalat».
— Vad säger du om mig i det stora hela? frågade han, då Rose alltjämt granskade honom.
— Har inte kommit till någon slutsats ännu. Det är en sådan absolut förändring, att jag inte känner igen dig, utan tvärtom har en känsla av att jag borde bli presenterad för dig. Du ser verkligen bra mycket mera vårdad ut, och jag har för mig, att jag kommer att tycka om det, när jag blivit van vid att se en herre med ganska distingerat utseende komma och gå i huset i stället för min gamla vän Orson, svarade Rose med huvudet på sned.
— Var snäll och tala inte om för farbror, varför jag gjort det. Han tror, att jag gjort det, för att jag ska känna mig svalare, och tycker om det, så låtsas ingenting om.
— Nej, det ska jag inte göra, men du får inte ta illa upp, om jag för en tid inte visar mig lika sällskaplig som vanligt. Jag kan aldrig vara det mot främlingar, och du förefaller mig verkligen nu som en sådan.
— Som du vill, men jag kommer i alla fall inte att besvära dig mycket, för jag blir mycket upptagen. Reser kanske till L. i vinter, om farbror anser det lämpligt, och då kan inte mitt originella utseende förarga dig.
— Jag hoppas, att du inte reser, Mac, för jag börjar just lära känna och njuta av dig, och jag hade tänkt mig, att vi skulle ha en trevlig vinter och läsa tillsammans, sade Rose. Måste du resa?
— Ja, det måste jag, men du kommer att bli glad över att jag rest, om jag kommer tillbaka med — började Mac ivrigt; så hejdade han sig och bet sig i läppen, som om han nästan sagt för mycket.
— Med vad? frågade Rose nyfiket, ty han såg högst besynnerlig ut
— Jag glömde, hur lång tid det erfordrar att ta ett doktorsdiplom, svarade han.
— Om du reser, har jag åtminstone den trösten, att du kommer att träffa Phebe och kan berätta allt om henne för mig, för hon är så anspråkslös av sig, att hon inte gör det tillräckligt. Då får jag veta, hur hon reder sig, vilka framsteg hon gör, om hon är engagerad att sjunga ballader på konserterna, de talar om till i vinter. Du skriver väl, inte sant?
— Ja då, otvivelaktigt. Och Mac skrattade för sig själv, i det han lutade sig fram för att titta på en liten Psyche på kakelugnen. Så näpen den är! sade han och tog den i sin hand.
— Var försiktig. Farbror gav mig den till nyåret, och jag är mycket förtjust i den. Hon lyfter sin lilla lampa för att titta efter, hur Cupido ser ut.
— Du borde ha en Cupido åt henne att titta på. Hon har väntat tåligt i ett helt år och endast haft en bronsödla att se på, sade Mac med denna nya halvt skygga, halvt djärva blick, som var så förbryllande.
— Cupido flög sin väg, så fort hon väckte honom, förstår du, och sedan har hon haft det otrevligt. Hon måste vänta längre, tills hon kan finna och hålla honom kvar.
— Vet du av, att hon påminner om dig? Håret uppsatt i en knut och ett slags förandligat ansikte. Ser du inte det? sade Mac och vände den vackra lilla pjäsen mot henne.
— Inte ett dyft! Jag undrar just vem jag härnäst ska bli liknad vid? Jag har blivit jämförd med en Fra-Angelico-ängel, Sankta Agnes och nu med »Syke», såsom Annabel en gång kallade henne.
— Du skulle förstå, vad jag menar, om du någonsin iakttoge ditt eget ansikte, när du hör musik, talar allvarligt eller är mycket rörd; då går din själ in i dina ögon, och du är — lik Psyche.
— Tala om för mig, när du nästa gång ser mig i en »själfull» stämning, så ska jag titta mig i spegeln, för jag skulle gärna vilja se, om det är klädsamt, sade Rose glatt.
Efter detta såg Rose inte till honom mycket på flera veckor, enär han tycktes taga igen förspilld tid och var ännu besynnerligare och mer förströdd än någonsin. Allteftersom hon blev van vid hans utseende, uppdagade hon, att han hastigt förändrades i andra hänseenden, och iakttog med stort intresse »herrn med det distingerade utseendet».
Alldenstund familjen hade sorg, anordnades det inga festligheter på Roses tjuguförsta födelsedag, ehuru gossarna hade planerat alla möjliga trevligheter. Alla visade sig särskilt ömma mot flickan denna dag, ty de kommo ihåg, hur »stackars Charlie» hade älskat henne, och de försökte visa det medelst de gåvor och lyckönskningar, de sände henne.
En present behagade henne i all synnerhet, ehuru hon icke kunde låta bli att småle, vid tanken på från vem den kom; ty Mac sände henne en Cupido — icke det knubbiga barnet med den muntert odygdiga uppsynen, utan en smärt bevingad ung gud, som lutade sig mot sin båge och hade en avbruten pil vid sina fötter. Ett poem »Till Psyche» följde med, och Rose blev helt överraskad av dess skönhet.
Alla tittade in under dagens lopp, och allra sist kom Mac. Rose var händelsevis ensam med Dulce och satt vid fönstret och njöt av den vackra solnedgången. Hon vände sig om, när han kom in, satte ned den lilla flickan och sade tacksamt:
— Kära Mac, det var förtjusande! Jag vet inte, hur jag ska kunna tacka dig på något annat sätt än detta. Och därmed drog hon ned hans huvud och gav honom den födelsedagskyss, hon givit alla andra.
Men denna gång hade den en egendomlig verkan, ty Mac blev blossande röd och sedan likblek, och när Rose lekfullt tillade: Säg aldrig mer, att du inte skriver poesi, och kalla aldrig dina verser för smörja. Jag visste, att du var ett snille, och nu är jag alldeles säker på det! — Då utbrast han, liksom mot sin vilja:
— Nej, det är icke snille, det är — kärlek! När hon då ryggade tillbaka litet, tillade han med en självbehärskning, som kom hans röst att låta besynnerlig: Det var inte min mening att tala, men jag kan inte tillåta, att du begår ett sådant misstag. Jag måste omtala sanningen och inte låta dig kyssa mig som kusin, när jag älskar dig av hela mitt hjärta och hela min själ!
— O, Mac, skämta inte! utbrast Rose, förbryllad av denna plötsliga inblick i ett hjärta, som hon trott sig känna så väl.
— Det är mitt fullaste allvar, svarade han i så lugn ton, att Rose kanske hade betvivlat hans ord, om han icke hade varit så blek. Bli ond, om du vill Jag väntar det, för jag vet, att det är för tidigt att tala. Jag borde ha väntat — kanske i åratal, men du föreföll så lycklig, att jag vågade hoppas, att du glömt.
— Glömt vad? frågade Rose i skarp ton.
— Charlie.
— Ah! Ni envisas allesammans med att tro, att jag älskade honom högre, än jag gjorde! utbrast hon.
— Hur skulle vi kunna undgå att göra det, när han var allt, kvinnor beundrar mest? sade Mac — icke i bitterhet, utan som om han förundrat sig över deras bristande insikt.
— Jag beundrar icke svaghet av något slag; jag skulle aldrig kunna älska, utan vare sig tillit eller aktning. Gör mig den rättvisan att tro det, för jag är så trött på att man hyser medlidande med mig. Hon talade nästan lidelsefullt, ty hon blev mer upprörd av Macs återhållna sinnesrörelse, än hon någonsin blivit av Charlies mest rörande demonstrationer, ehuru hon icke visste varför.
— Men han älskade dig så! började Mac.
— Det var just det värsta! Det var därför som jag försökte älska honom, hoppades, att han skulle stå fast för min skull, om icke för sin egen; och det var därför som jag emellanåt fann det så sorgligt, att jag icke kunde låta bli att förakta honom för hans brist på mod. Jag vet inte, vad andra känner, men för mig är kärleken icke allt. Jag måste blicka upp, icke ned, kunna hysa tillit och högaktning av hela mitt hjärta och finna styrka och redbarhet att stödja mig på. Jag har haft det än så länge och skulle icke kunna leva utan det.
— Ditt ideal är högt Hoppas du kunna finna det, Rose?
— Ja, svarade hon i fast ton. Jag hoppas finna det, därför att jag försöker att inte vara oresonlig och vänta mig fulländning. Småle, om du vill, men jag vill ännu inte uppge min hjälte. Och hon försökte tala i lätt ton, i förhoppning att leda honom bort från ett farligare samtalsämne.
— Det tjänar ingenting till att jag säger mer, ty jag har mycket litet att erbjuda. Det var inte min mening att säga ett ord, förrän jag gjort mig förtjänt av rättigheten att hoppas på något i gengäld. Jag kan icke ta det tillbaka, men jag kan önska dig framgång, och det gör jag, därför att du förtjänar det allra bästa. Och Mac tog några steg, som om han ämnat gå utan vidare och bära det oundvikliga så manligt, han kunde.
— Tack. Det kommer mig att känna mig mycket otacksam och ovänlig. Jag önskar, att jag kunde ge dig det svar, du önskar, ty, Mac, jag håller verkligen mycket av dig på mitt eget sätt Och Rose blickade upp till honom med ett sådant ömt deltagande och en sådan uppriktig tillgivenhet, att det icke var underligt, att den stackars gossen fattade litet hopp och sade på sitt besynnerliga sätt:
— Skulle du inte kunna ta mig på prov, medan du väntar på den riktiga hjälten? Det dröjer kanske år, innan du finner honom. Under tiden kunde du öva dig med mig i det, som skulle bli till nytta, när du funnit honom.
— O, Mac, vad ska jag ta mig till med dig? utbrast Rose, på vilken detta högst karaktäristiska giljande gjorde ett sådant egendomligt intryck, att hon icke visste, om hon skulle gråta eller skratta.
— Fortsätt bara med att hålla av mig på ditt eget sätt och låt mig älska dig så mycket jag kan på mitt sätt. Jag ska försöka vara belåten med det. Och han fattade båda hennes händer med så bönfallande min, att hon kände sig otacksammare än någonsin.
— Nej, det vore inte rättvist, ty du skulle älska mig mer, och vad skulle det då bli av dig, om hjälten komme?
— Jag skulle bli lik farbror Alec i ett hänseende åtminstone — i fråga om trofasthet, ty min första kärlek skulle bli min sista.
Det gick direkt till Roses hjärta, och i en hel minut stod hon tyst och blickade ned på de två starka händer, som höllo hennes så fast och dock så ömt, och genom hennes själ drog tanken: »Måste även han förbli ensam i hela sitt liv? Jag har ingen, som jag älskar, liksom min mor hade, och varför skulle jag då icke kunna göra honom lycklig och glömma mig själv?»
— Du kommer att bli lik farbror på lyckligare sätt än detta, hoppas jag, ty även du måste ha ett högt ideal och finna henne och bli lycklig, sade hon, besluten att vara sann mot samvetets röst och att icke låta sig ryckas med av ögonblickets impuls.
— Jag har funnit henne, men jag kan icke se några utsikter till lycka. Kan du det? frågade han sorgset.
— Kära Mac, jag kan icke ge dig den kärlek, du önskar, men jag högaktar dig och litar på dig av hela mitt hjärta, om det kan lända dig till någon tröst, började Rose. Hon kom icke längre, ty de sista orden framkallade en underbar förändring hos Mac. Han släppte hennes händer och rätade på sig, liksom uppfylld av plötslig energi och förhoppning, under det att över hans ansikte kom ett uttryck, som för ögonblicket gjorde honom till en ädlare och vackrare man, än vad den vackra prinsen någonsin varit
— Det länder mig till tröst! sade han med en tacksamhet, som gjorde ett djupt intryck på henne. Du sade, att din kärlek måste vara grundad på aktning, och det har du givit mig, så varför skulle jag icke kunna förvärva återstoden? Nu är jag ingenting, men allt är möjligt, när man älskar av hela sitt hjärta, hela sin själ. Rose, jag vill bli din hjälte, om en dödlig kan bli det, om jag också ska behöva arbeta och vänta i åratal. Jag ska tvinga dig att älska mig och att göra det med glädje Var inte rädd. Jag är inte från mina sinnen — jag har just återfunnit dem. Jag ber dig icke om något; jag ska aldrig tala om mina förhoppningar, men det tjänar ingenting till att försöka hindra mig — jag måste försöka, och jag skall lyckas!
Därmed lämnade han rummet, liksom ivrig att låta handling följa på ord och börja sitt uppdrag med ens.
— — —
Mac hade talat om att resa i november, och Rose började hoppas, att han skulle göra det, ty hon ansåg, att den stumma tillbedjan, som nu följde, hindrade henne från att fullfölja sina sysselsättningar. Vad tjänade det till att läsa nyttiga böcker, när hennes tankar ständigt förirrade sig till en förtjusande essäerna om »Kärlek och vänskap» o. s. v.? Eller att kopiera antika skulpturer, när alla manshuvudena sågo ut som Cupido och kvinnornas som Psyche på hennes kakelugn? Eller att inöva den allra bästa musik, om den ständigt slutade med den vackra vårsången, fastän utan Phebes fågelkör? Dulces sällskap var angenämast numera, ty Dulce talade sällan, så att Rose kunde meditera ostört.
Till sist fattade hon sitt beslut, beväpnade sig med en oformerad penna och marscherade modigt in i arbetsrummet för att rådgöra med d:r Alec vid en timme, då Mac icke brukade vara där.
— Jag vill ha en märkpenna formerad. Kan du göra det åt mig, farbror? sade hon, i det hon stack in huvudet för att se efter, om han var ensam.
— Ja, min kära vän, svarade en röst, så lik doktorn, att hon med ens steg in.
Men innan hon gått tre steg, stannade hon och såg smått förargad ut, ty det huvud, som tittade upp från den höga skrivpulpeten, var icke rufsigt och grått, utan brunt och glatt, och Mac, icke farbror Alec satt där och skrev. Hennes erfarenhet hade lärt henne, att hon icke hade något att frukta av en tätatät, och sedan hon väl fattat sitt beslut, utförde hon det nu utan tvekan.
— Sitt stilla. Jag vill inte besvära dig, om du har brått, sade hon, som inte var riktigt säker på om hon borde stanna eller springa sin väg.
Mac gjorde slag i saken genom att taga pennan ifrån henne och börja formera den. Han smålog, då han frågade:
— Trubbig eller spetsig?
— Spetsig, svarade hon; så tillade hon: Det gläder mig att se dig göra det där.
— Och det gläder mig mycket att få göra det.
— Jag menar inte, att du formerar pennan, utan att du skriver den roman, jag rådde dig till. Och hon vidrörde de tätskrivna bladen och såg därvid ut, som om hon gärna velat läsa dem.
— Det här är mitt sammandrag av en föreläsning om blodomkoppet, svarade han, i det han vänligt lade papperen så, att hon kunde läsa det skrivna. Jag skriver inga romaner — jag upplever en sådan. Och han såg på henne med denna lyckliga, förhoppningsfulla uppsyn, som alltid kom henne att känna sig, som om han hopade glödande kol på hennes huvud.
— Mac, jag är trött på de där dumheterna. De oroar mig, och du förspiller bara din tid.
— Har aldrig arbetat hårdare. Men oroar det dig verkligen att veta, att jag älskar dig? frågade han ängsligt.
— Ser du inte, hur förargad det gör mig? Och hon drog sig litet tillbaka med en känsla av att saker och ting icke avlöpte så, som hon ämnat.
— Jag fäster mig inte vid törnena, om jag blott får rosen till sist, och jag hoppas alltjämt, att jag ska göra det om cirka tio år, sade denne ihärdige friare, som icke lät avskrämma sig av »en lång väntan».
— Jag tycker att det är ganska hårt att bli älskad, vare sig jag vill det eller ej, invände Rose.
— Men du kan inte rå för det och inte jag heller, så jag måste fortsätta att älska dig av hela mitt hjärta, tills du gifter dig, och då — ja, jag är rädd för att jag då kommer att hata någon i stället. Och Mac förstörde pennan genom att ofrivilligt tilldela den ett hugg.
— Var snäll och gör inte det, Mac.
— Vilketdera? Älska eller hata?
— Gör ingendera delen. Gå och fatta tycke för någon annan. Det finns så gott om rara flickor, som med glädje gör dig lycklig, sade Rose, i avsikt att på något sätt göra slut på oron.
— Det är alldeles för lätt. Jag njuter av att arbeta för min lycka, och ju hårdare jag arbetar, desto mer kommer jag att uppskatta lyckan, när den kommer.
— Skulle du således sluta att älska mig, om jag plötsligt bleve vänlig mot dig? frågade Rose, som undrade, om denna behandling skulle befria henne från en kärlek, som både rörde och pinade henne.
— Försök det, så får du se, svarade han med en glimt i blicken, som tydligt utvisade, hur snöpligt försöket skulle misslyckas.
— Jag ska skaffa mig något att göra, som upptar mina tankar till den grad, att jag glömmer dig helt och hållet.
— Tänk inte på mig, om det oroar dig, sade han ömt.
— Jag kan inte låta bli det. Rose försökte återhålla orden, men det var för sent, och hon tillade hastigt: Det vill säga, att jag inte kan låta bli att önska, att du måtte glömma mig. Det bereder mig en stor missräkning att finna, att jag begick ett misstag, när jag hyste sådana förhoppningar i fråga om dig.
— Ja, du var mycket säker på att det var kärlek, när det var poesi; och nu, när jag endast har kärlek till hands, önskar du poesi. Kommer båda delarna tillsammans att vara dig till behag?
— Försök, får du se.
— Jag ska göra mitt bästa. Någonting annat? frågade han.
— Säg mig en sak, som jag ofta önskat veta. Älskade du mig, när du i somras läste Keats högt för mig?
— Nej.
— När började det? frågade Rose, mot sin vilja småleende åt hans föga smickrande sanningsenlighet.
— Hur ska jag kunna veta det? Fast det kan förstås hända, att det började däruppe, för det där samtalet föranledde vår brevväxling, och breven visade mig, vilken vacker själ du har. Det var den, jag älskade först, och jag längtade efter att du skulle komma hem och finna mig förändrad till det bättre i somliga hänseenden, liksom jag funnit dig. Och när du kom, blev det mycket lätt för mig att se, varför jag längtat efter dig — för att älska dig helt och hållet och säga dig det. Det är allt, Rose.
En kort historia, men den var tillräcklig; rösten, som berättade den så okonstlat och sant, gjorde de få orden så vältaliga, att Rose kände sig svårt frestad att lägga till den avslutning, Mac önskade. Men medan han talat, hade hon sänkt blicken, och den hade fallit på en liten pall. Åsynen av den påminde henne livligt om Charlie, ty han hade sparkat den åt sidan den där gången på nyårsdagens kväll, som hon icke tyckte om att tänka på; som en gnista tände den en lång rad av hågkomster, och hon tänkte: »Jag inbillade mig, att jag älskade honom, men jag misstog mig, och han gjorde mig förebråelser för en enda blick, som sade för mycket. Denna känsla är helt annorlunda, men alltför ny och plötslig, för att jag skulle kunna lita på den. Jag ska varken se eller tala, förrän jag är riktigt säker på min sak, ty Macs kärlek är mycket djupare än stackars Charlies, och jag måste vara sann.»
Denna tanke formade sig icke i ord, utan i en impuls, som hon åtlydde, övertygad om att den var rätt, eftersom det föll sig så svårt att ge efter för den.
Tre dagar senare tog Mac avsked på allvar, och ingen blev förvånad över att han reste ganska plötsligt, enär detta var hans vana och en serie föreläsningar av en framstående läkare var det föregivna skälet för resan till L.