Sådana kunna käringar vara (1868)
| ← En friarehistoria |
|
Hvar tycker bäst om sina barn → |
11.
Sådana kunna käringar vara.
Det var en gång en man och en hustru som skulle
så; men de hade intet utsäde, och inga pengar att köpa
för heller. En enda ko hade de, och den skulle mannen
gå till staden med och sälja, för att få pengar till utsäde.
Men då det kom till kritan, tordes hustrun icke låta
mannen gå, ty hon var rädd att han skulle supa upp
pengarna. Derföre gick hon sjelf åstad med kon och tog
med sig en höna också.
Nära staden mötte hon en slagtare. ”Skall du sälja kon, mor?” frågade han. ”Ja, skall jag så,” sade hon. ”Hvad skall du ha för den då?” — ”Jag får väl ha en mark för kon, men hönan skall du ha för tio daler,” sade hon. ”Ja,” svarade han, ”hönan behöfver jag icke, och den blir du nog af med, när du kommer till staden, men för kon skall jag ge dig en mark.” Hon sålde kon sin och fick sin mark, men det var ingen i staden som ville ge tio daler för en gammal mager höna. Då gick hon tillbaka till slagtarn igen och sade: ”Jag blir icke af med hönan, jag, far! du får allt taga den du också, som tog kon.” — ”Det ska’ vi väl bli sams om,” sade slagtaren, bjöd henne till bords och gaf henne mat och trakterade henne så med bränvin, att hon blef drucken och miste både sans och vett.
Medan hon sof ruset af sig, doppade slagtarn henne i en tjärtunna och lade henne sedan i en fjäderhög.
Då hon vaknade var hon befjädrad öfver hela kroppen och begynte undra: ”Är det jag eller är det icke jag? Nej, det kan aldrig vara jag! det måste vara en vacker fogel. Men hur skall jag bära mig åt för att få veta om det är jag eller om det icke är jag? … Jo, nu vet jag huru jag skall få reda på om det är jag: om kalf- varna slicka mig och hunden icke skäller på mig, då jag kommer hem, så är det jag.”
Hunden fick knappast syn på ett slikt underdjur, förrän han började stormskälla, som om det hade varit både tjufvar och skälmar i huset. ”Nej, det kan visst icke vara jag,” sade hon. Då hon kom i fähuset, ville kalfvarna icke slicka henne, ty de kände tjärlukten. ”Nej, det kan icke vara jag, det måste vara en vacker fogel,” sade hon, kröp så upp på visthustaket, började slå med armarna som om de hade varit vingar, och ville till väders. Då mannen såg detta, kom han ut med bössan och började sigta. ”Ah, skjut icke, skjut icke!” ropade hustrun; ”det är jag.” — ”Är det du,” sade mannen, ”så stå icke der som en gås, utan kom ner och gör rätt och räkenskap för dig.” Hon kröp då ner igen, men hade icke en enda skilling, ty den mark hon fick af slagtarn hade hon kastat bort i fyllan och villan; och då mannen hörde detta, sade han: ”Du är icke mer än en gång till så galen som du har varit,” och han blef så ond, att han sade han skulle gå sin väg från alltsammans och aldrig komma igen, om han icke träffade tre andra käringar som voro lika galna.
Han gaf sig utaf, och då han hade kommit ett stycke på vägen, fick han se en käring som sprang ut och in med ett tomt såll i en nyupptimrad stuga. Hvar gång hon lopp in, kastade hon förklädet öfver sållet, som om hon hade haft någonting i det, och slog ut detta på golfvet. "Hvarför gör I så der, mor?" frågade han. "Åh, jag ville bara ha in litet sol," svarade hon, "men jag vet icke hur det är fatt; när jag är ute, har jag solen i sållet, men när jag kommer in, så har jag tappat den, och då jag var i den gamla kojan min, så hade jag sol tillräckligt, fastän jag aldrig bar in det minsta; bara någon kunde skaffa mig sol, skulle jag gerna ge honom trehundra daler.” — ”Har I en yxa,” sade mannen, ”så skall jag nog skaffa er sol.” Han fick en yxa och högg fönstergluggar, ty det hade timmermännen glömt; straxt kom solen in, och han fick sina trehundra daler. ”Det var en,” tänkte mannen, och gick vidare.
Om en stund kom han till ett hus, och der inne var ett förfärligt skrik och skrål. Der gick han in och fick se en käring som höll på att dänga mannen sin i hufvu- det med ett klappträ; öfver hufvudet på honom hade hon dragit en skjorta, i hvilken det icke fanns något hål för halsen. ”Vill I slå ihjäl mannen eran. I, mor?” frågade han. ”Nej,” svarade hon, ”jag vill bara ha ett halsehål på den här skjortan.” Mannen skrek och jämrade sig och sade: ”Gud tröste och hjelpe den som skall ha en ny skjorta på. Om någon kunde lära käringen min att få halsehål på skjortan på något annat sätt, så skulle jag gerna ge honom trehundra daler.” — ”Det skall snart vara gjordt, tag bara hit en sax,” sade den andre. Han fick en sax, klippte hål och gick vidare med pengarna sina. ”Det var den andra,” sade han för sig sjelf.
Sent omsider kom han till en gård; der tänkte han hvila ut en stund. Då han kom in dit, sporde käringen: ”Hvar är I från, far?” — ”Jag är från Ringerike,” svarade han. ”Åh, nej, kors! är I från himmelrike? Då känner I väl honom, andre Per, salig man min, då?” (Qvinnan hade varit gift tre gånger; den förste mannen och den siste hade varit elake, derför trodde hon att blott den andre mannen hade blifvet salig, ty han hade varit en beskedlig man.) — ”Ja, honom känner jag väl,” sade han på omsvep. ”Hur står det till med honom nu då?” frågade hustrun. ”Åh, det är bara klent för honom,” svarade Ringerikaren, ”han traskar gård mellan der och har hvarken mat eller kläder på kroppen, — pengar var det då icke värdt att tala om” — ”Gud nåde mig för honom då!” ropte käringen; ”han behöfde då icke gå så usel, han, som det var så mycket efter; här hänger en hel vind full med kläder, som hörde honom till, och ett stort skrin med pengar står här ock. Vill I taga det med, skall I få häst och kärra att köra det fram med; och hästen kan han ha qvar, och på kärran kan han sitta och åka gård mellan, för han behöfver icke att gå.” Ringerikaren fick ett helt kärrlass med kläder, och ett skrin fullt med blanka silfverpengar, och så mycket mat och dryck som han ville; då han hade fått det, satte han sig upp och åkte sin väg. ”Det var den tredje,” sade han för sig sjelf. — Men ute på marken gick hustruns tredje man och plöjde, och då han fick se en främmande karl åka bort med häst och kärra, gick han hem och frågade hustrun, hvad det var för en som for bort med den blå hästen. ”Åh, han,” sade hon, ”det var en karl ifrån himmelrike; han sade att det var så uselt för honom, andre Per, salig man min, att han går der gård mellan och har hvarken kläder eller pengar; så skickade jag honom alla de gamla kläderna som hängde här efter honom, och det gamla penningeskrinet med silfverpengarna i.” Mannen begrep straxt hur det hängde ihop, sadlade en häst och red bort i fullt fyrsprång. Det dröjde icke länge förrän han var tätt bakom honom som satt på kärran och körde; men då den andre märkte det, körde han hästen och kärran in i småskogen, nappade en hand full tagel ur hästsvansen och sprang så upp i en backe, der han fäste taglet i en björk, och under den lade han sig till att gapa och stirra upp till molnen. ”Nej, nej, nej!” sade han liksom för sig sjelf, då tredje Per kom ridande, ”nej, något så grannt har jag då aldrig sett! nej, aldrig såg jag väl på maken!” Per stod och säg på honom en stund och undrade om han var drucken, eller hvad detta skulle betyda; slutligen så frågade han: ”Hvad ligger du der och glor på?” — ”Nej, aldrig har jag sett på maken!” sade den andre; ”der for en rakt upp till himla med en blå häst; här ser du, taglet hänger qvar i björken, och der uppe bland molnen ser du den blå hästen hans.” Per såg på molnen, och såg på honom, och sade: ”Jag ser ingenting annat än taglet i björken, jag.” — ”Nej, du kan icke se det heller der du står,” sade den andre, ”men kom hit och lägg dig här och kika uppåt, och vänd icke ögonen bort ifrån molnen.” Medan tredje Per låg och glodde upp till molnen, så att ögonen hans vattnades, tog Ringerikaren hästen hans, satte sig upp och reste sin kos både med den och kärrlasset. Då det började rassla på vägen, rusade tredje Per upp, men blef så häpen öfver att den andre for sin väg med begge hästarna hans, att han icke kom sig för med att löpa efter förrän det var för sent.
Men han kom till vettet igen innan han kom hem till hustrun; ty då hon frågade hvar han hade gjort af hästen, så svarade han: ”Jag gaf honom den med sig också till andre Per, ty jag tyckte icke det var lönt att han skulle sitta på en kärra och skralta gård mellan i himmelrike; nu kan han sälja kärran och köpa sig en vagn att åka i.” — ”Det ska’ du ha tack för! Aldrig hade jag trott att du var en så beskedlig man,” sade hustrun.
Då han nu kom hem, han som hade samlat ihop de sexhundra dalerna och kärrlasset med kläderna och silfverpengarna, var det första han såg, att hela gärdet var plöjdt och uppsådt. Det första han frågade käringen sin om var, hvar hon hade fått utsäde ifrån. ”Åh,” sade hon, ”jag har alltid hört att den som något sår, han något får; så sådde jag det saltet, som Norrlandningen satte in här, och kommer det bara regn snart, så tror jag nog att det kommer bra upp.” — ”Galen är du och galen blir du, så länge du lefver,” sade mannen; ”men det kan nu vara detsamma, ty de andra äro icke likare än du.”