Hoppa till innehållet

Sången om den eldröda blomman/Kap 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Lifvets trådar
Sången om den eldröda blomman
av Johannes Linnankoski
Översättare: Bertel Gripenberg

Det hemliga inseglet
Pilgrimsfärden  →


[ 257 ]

28. DET HEMLIGA INSEGLET.

Det var som om vägen hade börjat svikta under Olofs fötter. Som om luften hade vibrerat af hemliga krafter, hvilka sväfvade omkring och hviskande slöto ett förbund — emot honom.

Förr hade allt varit så enkelt och klart. Ingen hade kunnat motstå hans vilja eller hota honom. Men nu hotades han — af något obekant och hemlighetsfullt, som han likväl anade och fruktade.

Han gjorde häftiga och oroliga ansträngningar, liksom för att samla vapen och bundsförvanter. För kärruttorkningsaffärens skull gick han omkring från gård till gård, för att öfvertala hvar och en enskildt, och på det stora gemensamma sammanträdet höll han ett kraftigt och öfvertygande tal — det var malmklang i rösten och hvarje ord slog hufvudet på spiken. Och saken fick i första instansen en lycklig lösning: man beslöt att vidtala en fackman att göra undersökningar och kostnadsförslag.

Men därpå följde en tid af väntan, hvilken åter liksom afväpnade honom. Han måste åter hitta på något nytt, svårigheter att öfvervinna, för att återfå [ 258 ]sin spänstighet. Och så ströfvade han under en veckas tid omkring i skogen mellan hem- och grannsocknarna.

Han fann slutligen hvad han sökte — riktningen för en ny, genare landsväg än den gamla.

Det var en utmärkt idé, det måste enhvar medgifva. Den skulle bli af kännbar nytta för hirvijoki-borna, men i synnerhet för grannsockneborna, hvilkas väg till stationen, kvarnarna m. m. skulle förkortas med dryga två mil.

Åter vandrade Olof från gård till gård för att vinna de inflytelserikaste för sin plan och för att bryta de motsträfvigas motstånd redan före den allmänna sammankomsten. Han gjorde början med hemsocknen och skyndade därpå att bearbeta grannsocknens husbönder.



»Det här är väl Inkala?» frågade Olof en tjänsteflicka som han mötte på gårdsplanen — både gården och gårdsfolket voro honom obekanta.

»Ja, nog är det så alltid!» svarade flickan.

»Månne husbonden är hemma?»

»Nej — han for i morse till Muurila», svarade flickan.

»Jaså… när skulle han komma hem?»

»Inte vet jag. — Men värdinnan vet det nog. Var så god och stig in — på värdfolkssidan! Jag skall gå och säga till åt värdinnan, hon är som bäst i stugan.»

Olof gick uppför trappan.

Han hade knappt hunnit in, då en ung, smärt, blond kvinna visade sig i dörren.

»God…! hälsade Olof, men afbröt sig midt i ordet och kände hela sin kropp isas af kyla.

[ 259 ]Den blonda kvinnan stannade — hennes läppar rördes, men ej ett ord hördes.

Styfva och orörliga betraktade de hvarandra. En glimt af det förflutna, en kedja af förändringar, af bekant och obekant — en ögonblickssyn i blixtlik belysning.

En varm rodnad drog upp öfver kvinnans kinder och hon gick beslutsamt fram till den nykomne.

»Goddag, Olof!» sade hon raskt och vänligt, ehuru hon inte kunde hindra sin röst att skälfva en smula. »Välkommen — och sitt ner!»

Men Olof stod fortfarande kvar, som träffad af åskan eller bländad af en plötslig blixt.

»Du förvånar dig säkert… öfver att träffa mig här», började kvinnan med en röst, som ville vara rask och naturlig, ehuru ögonen och ansiktet afspeglade ett djupt bryderi. »Jag har redan varit här i fyra år…» Hon tystnade och slog brydd ned blicken.

»Så, så… jaså, så länge…» Något mera kunde Olof ej få fram.

»Du har naturligtvis ingenting hört om mig och om att jag är här nu — jag har ändå råkat få höra litet om dig, att du nu är bofast här i trakten…»

»Nej, nej. Jag trodde att här bodde alldeles främmande människor, och sedan… här, så här långt borta…»

»Ja, långt borta är det ju!» inföll kvinnan ifrigt, glad öfver att ett samtalsämne yppade sig. »Allt här är så annorlunda än därborta i min hemtrakt, fastän det ju inte är all världens väg dit… Ovant och främmande var det nog i början, men nu trifs jag [ 260 ]redan riktigt bra här. Och vi äro ofta där borta, och far och mor komma ibland hit…»

»Ja, dina föräldrar! Hur är det med dem nu för tiden?» frågade Olof lättad, med en ton af angenäm erinran i rösten.

»Tack, de må nog bra! Far var visserligen illa sjuk i vintras, men han är nog redan…»

I detsamma gläntade det på dörren, och en liten pojkbyting steg hurtigt in.

Kvinnan steg upp och skyndade hastigt mot dörren. »Hvad vill du — ser du inte att här är främmande — och ett smutsigt förkläde har du på dig.»

»Jag kommer ändå!» svarade den lille mannen med ett barns orubbliga beslutsamhet, närmande sig modern.

Olof såg på barnet som på en uppenbarelse.

Kvinnan stod blek och rådvill med gossen vid handen.

»Gå då — och säg goddag åt farbror!» stammade hon slutligen, utan att veta hvad hon skulle säga.

Gossen gick, men återvände icke genast, utan stannade stödd mot Olofs knä och granskade honom noga.

Som förhäxade stirrade de på hvarandra. Ej ett ord, ej en rörelse i deras ansikten — blott de undrande blickarna sökte hvarandra.

»Är farbror långtifrån, eftersom farbror inte har varit här förr?»

En skälfning genomilade Olof, då han för andra gången hörde denna röst, hvilken redan första gången hade fått hans hjärta att bulta.

»Hvad gör du egentligen här, min gosse…?» sade kvinnan hastigt och fattade barnet vid handen. »Gå nu in i stugan — mor kommer snart efter!»

[ 261 ]Gossen lydde tyst, men ännu vid dörren vände han sig om och kastade en undrande och frågande blick på modern och den främmande. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Han hade gått och den unga värdinnan på Inkala satt ensam i sitt rum.

Då hon nu öfvertänkte allt, föreföll det henne som en dröm. Var det verkligen Olof som hade varit hos dem? Eller hade hon sett syner midt på ljusa dagen?

I början hade det varit alldeles naturligt. De hade visserligen blifvit öfverraskade af att råkas så oväntadt, men lugnade sig sedan och började samtala.

Men i samma stund barnet kom in, hade där dragit liksom en hemlighetsfull fläkt genom rummet — som om de hade förvandlats till andar, hvilka hade något gammalt, ouppgjordt på sina samveten.

Väl hade hon någon gång undrat om ödet, hvilket redan en gång hade gripit henne med sin osynliga hand, någonsin skulle bringa Olof öga mot öga med barnet. Men som en ond dröm hade hon förjagat denna tanke.

Och nu stodo de där — dessa två, om hvilka hvarje människa skulle ha kunnat gå ed på att de voro far och son, men som dock icke hade något att göra med hvarandra.

Det var som om hon stått till ansvar för sitt lif.

Först inför sin son, då han vände sig om vid dörren och frågande betraktade dem båda med sina oskyldiga barnaögon.

Och sedan en trefaldig räkenskap — inför Olof, sin man och Gud, inför hela hemligheten.

[ 262 ]Utom Gud och henne själf hade intill denna dag ingen vetat något om den. Nu visste också han det, han, den tredje, hvilken hon aldrig hade velat låta veta det.

Och den tredje satt där lik en stelnad fråga och väntade en förklaring:

»Ögonfröjd —?»

Hon hade velat berätta honom det, klart och öppet, som hon själf uppfattade det. Huru hon hade saknat honom och längtat efter honom och trott att hon aldrig mera skulle kunna älska någon annan. Och huru han sedan kom — hennes man. Huru hans kärlek hade varit stor, uppriktig och osjälfvisk… då han ville taga den fattiga torpflickan till värdinna på denna gård. Och huru hon själf just vid denna tid längtade efter stöd och vänskap, och huru hon slutligen trodde sig verkligen älska honom.

Nej, så kunde hon inte berätta det, det hade legat någonting opassande däri! — Som om hon haft olika förklaringar för alla tre.

Till Olof sade hon endast:

»Jag älskade honom, det är säkert. Men vårt första barn… du såg det själf? Det är ofattligt. Troligen hade jag då inte ännu helt kunnat glömma den… den där vintern. Någonting annat kan jag ej förstå.»

Olof satt hopsjunken som inför en gåta, den han ej kunde lösa.

Men själf fortfor hon, nu talande till Gud, medan Olof tänkte öfver saken.

»Du vet det… allt! Jag trodde mig fri från honom, men var det ej ännu. Mitt hjärta hade till[ 263 ]hört honom och kärleken hade inristat hans bild i mitt hjärta, så att kärleken för mig inte hade någon annan gestalt. Och då jag sedan älskade för andra gången och har vår förstfödde under hjärtat, då… du, Gud, vet allt, du känner mina tankar och mitt sinne. Och du känner också min själskamp, då barnet föddes… att jag inte ens alltid skulle velat ha honom lik någon annan, hur mycket jag än led däraf.»

Och till sist talade hon till sin man, hviskande:

»Det har varit så förfärligt för din skull — du som är så god, du som är den ende jag älskar. Det är som om jag hade varit dig otrogen, och dock känner jag mitt hjärta. jag hade velat bära min hemlighet ensam, därför har jag ej talat om den för dig. Men nu måste jag, och det gör mig ondt att någon annan fått vetskap om saken före dig.»

Hon såg det väntade uttrycket i Olofs ögon.

»Du förstår väl, utan att jag behöfver säga det, huru gränslöst jag lidit af det», sade hon, vänd till honom. »Och då jag för andra gången kände att jag skulle bli mor, grät och bad jag i hemlighet för mig själf. Och min bön blef hörd. Det är en flicka — sin fars afbild. Och detta har återgifvit mig mitt sinneslugn och min lycka…»

Hon såg hur Olof suckade, och hur isen i hans blick började smälta bort.

Och hon själf erfor en känsla af gränslös ömhet och ett behof att tala med Olof. Om allt som hon under dessa år i sin ensamhet hade begrundat — om lifvet och ödet, om kärleken och… Hade väl också han begrundat dessa ting? Och till hvilka slutsatser och hvilken klarhet hade han väl kommit? Hon själf [ 264 ]hade kommit till den slutsatsen, att det för människor, hvilka en gång blifvit sammanförda af ödet och fullständigt öppnat sina hjärtan för hvarandra, är mycket svårt att åter bli fria — i synnerhet för kvinnan. Och den första kärleken är så stark därför att man så länge på förhand drömt om den och bidat den, att den lik ett brännglas samlar alla ens väsens strålar och sedan bränner outplånliga spår i själen …

Men hans tunga förblef bunden, som om de under dessa år hade blifvit fullkomligt främmande för hvarandra, som om de i själfva verket icke haft något annat att säga hvarandra än denna ena sak. Och kring den rörde sig också nu hans tanke, tung som en djup suck:

»Sådant är lifvet — det som är gjordt, kan ej göras ogjordt — ingen kan undfly lifvet…»

Så talade Olof — det enda han sade på hela tiden.

»Nej, inte kunna vi undfly! Allt det skedda märker oss med sitt insegel och följer som en osynlig skugga våra spår och öfverraskar oss en gång, hvarthelst vi än fly — det har jag under den senaste tiden mer än nog fått erfara.»

»Har också du…?» Och hon erfor åter en outsäglig ömhet och ett behof af närmande. Hur mycket skulle de ej ha att tala om — många års tankar och erfarenheter. Hon kände det tydligt, hvad henne själf beträffade, och hon hörde det på den andres röst, af de få ord han hade talat. Men nej. De tycktes vara hvarandra så oändligt nära, och dock omätligt fjärran — nära det förgångna, men fjärran från det närvarande. De voro tillslutna för hvarandra, det syntes i bådas blickar och det kunde icke hjälpas.

[ 265 ]Hvad som sedan tilldrog sig, det mindes hon icke tydligt — om de ännu hade talat till hvarandra eller blott tänkt? Hon mindes blott att Olof slutligen steg upp och fattade hennes hand.

»Förlåt…!» sade han, och hans röst skalf så sällsamt, som om det enda ordet hade inneburit oändligt mycket. Och själf hade hon blott upprörd stammat: »Förlåt!»

Hon var ej på det klara med hvarför de egentligen hade bedt hvarandra om förlåtelse, hon hade blott känt att det var oundvikligt och vackert som en godtgörelse och en afslutning på något förgånget, så att de först nu voro helt fria från hvarandra…

Ett erinrade hon sig ännu tydligt — det var just vid afskedet. Hon hade känt ett inre tvång att säga det åt Olof, det var en varm och uppriktig tanke, som hon ofta hade tänkt för sig själf.

»Jag har hört om din hustru, Olof… och jag är så glad att hon är sådan. En sådan hustru behöfde du… hvem som helst hade inte kunnat fylla den platsen…»

Hade hon sagt det högt! Hon trodde så, eller hade blott hennes blick sagt det? Det var möjligt. Men säkert var, att Olof hade förstått det, hvartenda ord — det läste hon i hans ögon.

Och så hade Olof begifvit sig bort — som om han hade haft mycket brådtom…