Sången om den eldröda blomman/Kap 29
| ← Det hemliga inseglet |
|
Bokslutet → |
29. PILGRIMSFÄRDEN.
Det kommer främmande!
Ahå! Hur så?
Katten sitter på tröskeln och tvättar sig.
Men Olof sitter försjunken i tankar och slöjdar.
Det är tyst som i kyrkan, man hör blott knifbladets
raspande mot träet och väggurets långsamma
knäppningar.
Olof fortfar att slöjda på sitt spadskaft. Hvitt är aspvirket, hvita äro hans skjortärmar, som Kyllikki tvättat. Kyllikki har gått till byn.
Katten tvättar sig med ifver, med allvar.
Det kommer främmande!
Steg höras redan i farstun.
Dörren knarrar, katten hoppar förskräckt utåt golfvet, Olof ser upp från arbetet.
Den inträdande är en herrskapsaktigt klädd ung kvinna med uppsatt hår och kokett sommarhatt — i hennes mungipor leker ett hånfullt löje.
Hon står ett ögonblick tvekande, som om hon ej vetat hvad hon borde säga.
»Goddag!» säger hon slutligen tillgjordt förtroligt, går hastigt fram till Olof och räcker honom handen.
Tyst granskar henne Olof från hufvud till fot — han tycker sig känna igen henne — han tycker sig inte känna igen henne — han vill ej känna igen henne.
»Åhå! Hvad du gör stora ögon? Känner du kantänka ej igen mig — din „egen”?» Hon ler snabbt och hånfullt:
»Eller har du kanske sett så många rönnar och andra trän och bär och blommor, att du inte mera kan skilja på dem?»
Spadskaftet darrar i Olofs hand, och hans ansikte blir blekt som ärmarna på hans skjorta.
Kvinnan skrattar honom rätt upp i ansiktet, och kastar sig vårdslöst i soffan.
»Nå, här sitter man nu — och blänger på hvarandra! Inte blängdes det förr på det sättet — eller hur…?»
Olof, som sjunkit ned på en stol, svarar ej, betraktar henne blott.
»Är hon, din furstinna, hemma?» frågar kvinnan hånfullt.
»Nej!» Någonting hett brusar upp i Olofs röst.
Kvinnan märker det och rätar på sig.
»Det är bra!» utropar hon trotsigt. »Med henne har jag ingenting att göra, men med dig har jag någonting otalt. — Och kanske det också är bäst för henne… jag vore väl knappast en välkommen gäst för frun.» Där var gift på tungspetsen, ett stygn från skrattande läppar.
Olof känner ena hälften af sitt hjärta stelna till is för hennes skull, som sitter där och talar, och den andra hälften sjuda för de ord, som hon säger om Kyllikki. Han ämnar svara: »Säg hvad du vill, men håll tungan i styr när det gäller Kyllikki» — men i detsamma fortsätter kvinnan:
»Nå, hvad tjänar det till att sitta så här högtidliga! Jag har ju kommit hit för att träffa dig efter en så lång skilsmässa. Skola vi inte tala nu igen… om kärleken, möjligen kan också jag nu säga någonting om den saken.»
Då Olof såg det fräcka hånet i hennes uttryck, och hörde hennes korta, ihåliga skratt, var det som om äfven andra hälften af hans hjärta hade isats.
Men plötsligt försvinna både hånet och leendet från hennes ansikte.
»Fy fan ändå, hurudana ni äro — nu, när jag känner er!» utropar hon häftigt och stampar med foten. »Djur äro ni allesamman — skillnaden är blott att några ha horn och andra äro utan, och det förändrar inte saken mycket…»
»Jasså, du stirrar på mig? Bläng på bara! Af samma släkte är också du, fastän du måhända är så pass mycket mindre lurfvig, att jag gitter tala med dig… Hör på nu!» Hon springer upp och störtar fram till Olof. — »Jag föraktar er, jag hatar er, så många ni äro! Jag skulle vilja klösa ut ögonen på hela jorden, på dig allra först!»
Ett vildt hat lågar i hennes stora bruna ögon och hennes ansikte är så onaturligt förvridet, att Olof tycker sig stå inför en furie och icke inför en människa.
»Och er kärlek sedan!» hånler hon och kastar sig åter ned på soffan. »Jo, jo, den kan ni nog kvittra om dagen i ända — på den tonen blåsa ni, som i en järppipa, tills ni få oss så nära, att djuret inom er kan göra språnget på rofvet. Skall jag säga hvem ni älska? Jo, er själfva, skurkar! Vi äro bara dockor och söta kattungar som ni leka med. Ni äro som hungriga vargar — det är blott det ena och enda som ni alla sträfva efter.»
Hon talade med så skärande han, att det inte ens föll Olof in att försvara sig — det kändes som om han fått ett kok stryk — kanske alltför kraftigt, men icke oförtjänt.
»Hvarför säger du ingenting, hvarför tar du inte ditt kön i försvar? Eller kör ut mig, när jag skymfar er, ni narrar! Hvad är det ni bjuda oss? Kroppen! Och hvad mera? Kroppen — fy! Då äro ni nog möra i munnen, men sedan… sedan vända ni ryggen till och be att få sofva i fred…!»
Hon kastade en lång, föraktfull blick på Olof och satt tyst ett ögonblick, liksom väntande på svar.
»Hvarför vrider du dig där liksom en sjuk katt? Hvad går åt dig? Ja, ja, du lefver ju nu i ett 'kristligt äktenskap'… 'en enda hustrus man', kantänka. Jo, er kristlighet är skön! Kan ni kanske byta om skinn liksom ormarna? Nej då! Begären längta öfver stängslet — och ni hoppa, när det passar! Och era hustrur? Skall jag säga hvad de känna sig vara för er? Detsamma som vi andra — era — — — —!»
En mörk rodnad flög öfver Olofs kinder och han brusade upp: »Du är…»
— — — »Rå — det vet jag nog själf!» afbröt den andra. »Men aldrig så rå och fräck som ni män! Äktenskapet kan vara bra nog för er — så dra ni försorg om era barn! Är det inte någon af er som föreslagit att staten skulle försörja era ungar… så att kärleken skulle bli fri och skön, kantänka. Vi skulle sköta dem och staten betalar fiolerna — hahaha — store Gud, hvad ni äro ridderliga och ädelmodigal Af hvilket djur ha ni lärt er de fasonerna — kanske af löpska hundar, hvad?»
Olof sitter stel och betraktar nästan förlamad hennes upphetsade drag. Det är som under masken skulle skymta en ung, barnslig flicka, med blyga, tillitsfulla ögon och en lång, brun fläta i nacken och — — —
»Nej, försök inte!» utropade kvinnan med en trotsig glimt i blicken. »Jag vet nog hvad du tänker. Du afskyr mig. Du frågar dig själf om jag verkligen är samma lilla flicka som en gång satt i din famn och såg upp till dig som till Gud själf. Nej, nej, det är jag inte — bara det bittra finns kvar! Förstår du måhända inte…? Å, vi äro sura och bäska och råa och hvad som helst — vi äro likadana rönnbär, som ni äro räfvar! Men skall jag säga dig hvad vi äro — vi själfva, förstår du?»
Hon stiger upp från soffan och går hastigt öfver golfvet, sätter sig ned på en stol nära Olof och talar med låg, genomträngande röst, som om hon både med ord och blickar ville genomborra honom.
»Vi äro kvinnor — förstår du? Och vi längta efter kärlek, alla, både goda och dåliga — eller nej, det finns inga goda och dåliga ibland oss, vi äro alla lika. Alla längta vi efter er och kärleken. Men hur…? Det borde du nog veta! Svara mig inför Gud, om någon enda af de flickor, med hvilka du haft att göra, har begärt din kropp — svara mig, men ljug inte!»
»Nej… nej, det måste jag medge», stammade Olof upprörd.
»Det är bra att du åtminstone är ärlig! Och just där ligger afgrunden, som skiljer oss åt. För er är kroppen a och o, men inte för oss. Vi kunna väl också begära sådant, när vi blifvit lärda till det. Men det som vi själfva innerst åstunda, det få vi ej — ni skänka oss blott ett rus, intet annat! Och vi äro godtrogna som barn. Vi bli besvikna, men fortfara att hoppas, vi söka och bedja som tiggare, tills vi slutligen inse att vi af er ej kunna få annat än det som ensamt för sig väcker vämjelse…»
Olof suckade djupt, som om han hade stått vid spöpålen och fått ett ögonblicks andrum — medan spöet allt fortfarande förblef höjdt öfver hans rygg.
»Sådana äro ni! Ni ta oss, men hvarför behålla ni oss inte också? Hvarför ge ni oss blott vigselringar eller pengar eller granna kläder — hvarför få vi inte er själfva, så som vi vilja och längta att få er? Förstå ni då inte, att kärleken för oss är hela lifvet, medan den för er endast är ett tidsfördrif. Men ni begripa ingenting, ni slå er för bröstet och vandra era egna vägar i er egen afgudahärlighet!»
Askgrå i ansiktet satt Olof där, och det ryckte nervöst i hans ögonlock.
Hånet hade försvunnit från kvinnans ansikte och de hårda dragen hade veknat. Hon var tyst ett ögonblick, och då hon åter fortfor, var hon alldeles förändrad. Hon talade med mjuk, dämpad och skälfvande röst:
»Och du förstår det inte heller, Olof… Jag vet nog hvad som rör sig inom dig. Du frågar hvad jag har att göra med dig, eftersom du inte hade att göra med mig på samma sätt som de andra. Det är också sant, men ändå har du varit närmare och djupare förenad med mig än någon annan. Hvad bryr jag mig om dem! De äro alla kräk, och det är mig likgiltigt om de ha funnits till eller inte. Men vid dig har jag varit fäst med starka band, fastän du kanske inte förstår det. Olof! Då jag satt i din famn, kände jag att mitt blod tillhörde dig, och den känslan har aldrig riktigt försvunnit. Det är dig jag har sökt under dessa år — dig och bedöfning för den längtan du utsådde i min själ. Det är dina smekningar jag tänkt på, när deras röfvarhänder berörde min kropp, det är med dig jag har felat och syndat!»
Ångestsvetten pärlade på Olofs panna — som om han först hade blifvit piskad och sedan steglad. »Jag förstår, jag förstår!» hade han velat utropa. »Nu förstår jag redan hvad som helst!» men han kunde ej få fram ett enda ord.
Kvinnan hade flyttat sig närmare och betraktade- honom med eldiga blickar.
»Herre Gud, se inte ut så där!» utropade hon och kastade sig ned på knä framför Olof, omslingrande hans knän med sina armar. »Jag anklagar inte dig ensam. Jag tror jag lofvade rifva ut ögonen på dig — nej, nej, det gör jag inte. Jag är galen, vi äro alla galna, alla ha vi felat! Afsky mig inte, skjut mig inte ifrån dig. Jag är usel och dålig, men förstår du inte att jag har älskat dig, dig och ingen annan!»
Olof vred sig i ångest — som om hela hans förflutna hade förvandlats till en stor, svart orm, hvilken nu slingrade sig omkring honom och hotade att kväfva honom.
»Låt mig hållas — vrid dig inte lös — bara ett ögonblick, jag går genast. Var inte ledsen, jag anklagar inte dig. Inte visste du ju då hurudan jag var — vi visste ju ingenting, ingenting alls.»
Hon tystnade och såg länge granskande på Olof.
»Säg mig en sak?» bad hon efter en stund. »Ha också andra varit hos dig… ? Jo, jag ser det i dina ögon! Ja, det är så, ingen af dem, som du en gång varit med, kan någonsin glömma dig. Ack, skulle du ha varit likadan som de andra — sådana vill man aldrig mera återse. Men du var… ja, du var du, och vi komma alla tillbaka till den, som en gång har tagit våra hjärtan. Ibland tro vi oss hata honom, men det göra vi inte. Och när lifvet har sårat och sargat oss, då komma vi tillbaka till honom, som… hur skall jag säga, liksom till kyrkan… eller nej, liksom botgörare på pilgrimsfärd… för att bikta våra synder… för att minnas allt som var rent och vackert… för att gråta öfver att det inte fick förbli så — alltid…»
Rösten stockades. Hon sköt åt sidan spaden, som Olof alltjämt hållit kvar i handen, så att den skramlande föll till golfvet — fattade häftigt hans händer och tryckte gråtande sitt ansikte mot dem i hans famn.
Det föreföll Olof, som om skymning hade inträdt i rummet. Han satt orörlig med hakan tungt nedsjunken mot bröstet och ur ögonen droppade stora tårar, liksom af smältande snö från taken om våren.
En lång stund förgick. Slutligen uppslog kvinnan sina förgråtna ögon, satte sig vid Olofs fötter och talade, seende honom in i ögonen:
»Var inte ledsen på mig, Olof! Jag måste få komma till dig och lätta den tyngd jag burit i mitt hjärta under dessa år. Jag har varit så olycklig. Då jag nu ser dig så där, så förstår jag att också du har din börda att bära. Förlåt mig allt rått och groft, som jag har sagt. Förstår du inte — om jag inte hade sagt det, så skulle jag inte kunnat säga någonting alls, utan jag skulle genast, då jag såg dig, ha brustit i gråt… Sade jag någonting om din hustru? Nej, nej, jag hatar henne inte. Jag vet inte själf mera hvad jag sade. Men det känns bättre nu, när jag åter en gång har fått se dig.»
Hennes blick lösgjorde sig från Olofs och irrade långt bort i fjärran, liksom om hon hade suttit ensam och svärmat i skymningen.
»Hör du, Olof!» sade hon efter en stund, med en egendomlig glans i blicken. »Säges det inte i böckerna att botgörarna med hoppfylldt sinne återvända hem från sina pilgrimsfärder?… Hem?» — Hon ryckte till, liksom uppvaknande ur en dröm.
»Om jag också skulle återvända hem…? Hvad säger du om det, Olof? Far och mor vänta mig. Jag vet att de gärna ta mig tillbaka till sig, bara jag kommer hem — jag må vara hurudan som helst. Vet du, Olof, jag har inte varit hemma på två år — ack, hurudan jag varit under tiden!… Ja, så gör jag — nu genast! Men låt mig bara ett ögonblick sitta så här och se dig i ögonen… liksom fordom… sedan skulle jag orka härda ut igen.»
Och kvinnan såg länge på honom. Men Olof satt och stirrade, som om han hade sett syner, växlande syner, hvilka likt mörka skuggor dragit förbi honom.
»Hvad du är förändrad, Olof, sedan jag såg dig senast», talade kvinnan ömt. »Har du haft många sorger…?»
Olof svarade ej — hans läppar sammanpressades och i ögonen darrade en stor, tung tår.
Kvinnans drag begynte rycka af rörelse.
»Sådant är lifvet…!» sade hon med kväfd stämma och gömde plötsligt sitt ansikte i Olofs famn.
Ett ögonblick af djup, tung tystnad.
»Nu går jag», sade kvinnan slutligen. — »Äro vi nu…?»
Hon såg på Olof, liksom ett barn, hvilket ej finner det rätta ordet, men hoppas att meningen ändå blir förstådd.
Men Olof fattade häftigt hennes båda händer:
»Återvänder du hem nu?» frågade han med ett tonfall, som om det gällt lif och död.
»Ja — men säg, äro vi nu…?»
»Jo, det äro vi!» suckade Olof liksom för sig själf, tryckte hennes hand och steg upp.
Då han följde sin gäst till dörren, vacklade han som en drucken, stödde sig mot dörrposten och blickade länge efter henne — men såg blott för sig som om nattdimman hade uppstigit ur marken och insvept allt i sitt kalla dok.