SOU 1944:69/24 Kap

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  22 Kap.
SOU 1944:69

Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
25 Kap.  →


[ 388 ]

24 KAP.


Om skadegörelse; så ock om olovligt tagande av väg och olovligt fiske.


På grundval av kommitténs förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott antogs år 1942 ny lagstiftning, som i huvudsak innebar att förmögenhetsbrotten reglerades i SL 20–23 kap. Den nya lagstiftningen omfattade emellertid icke skadegörelsebrottet och ej heller åverkansbrotten. Dessa brott ha nu upptagits i förslagets 24 kap., som av gällande lag motsvarar dels den allmänna bestämmelsen om skadegörelse i 19: 20, dels ock hela 24 kap. i den mån det bibehålles.

Att bestämmelserna angående skadegörelsebrottet icke underkastades revision i samband med 1942 års lagstiftning berodde framför allt på praktiska skäl. Även skadegörelse kan nämligen uppfattas som ett förmögenhetsbrott. Visserligen förutsätter detta brott icke, att ekonomisk skada tillfogas, men det kan likväl betecknas som ett angrepp mot förmögenhet, därest förmögenhet uppfattas såsom inbegreppet av förmögenhetsrättigheter (jfr SOU 1940: 20 s. 42).

Skadegörelse skiljer sig från de brott som inleda 20–22 kap. SL däri, att dessa utgöra vinningsbrott. Stöld, bedrägeri och förskingring förutsätta sålunda, att gärningen innebär vinning för gärningsmannen och skada för målsäganden, alltså en förmögenhetsöverföring från den ene till den andre. I samma kapitel behandlas emellertid också brott, som begås på samma sätt som de nu nämnda men vid vilka förmögenhetsöverföring ej förutsättes. Mot stöld svarar egenmäktigt förfarande, mot bedrägeri oredligt förfarande och mot förskingring olovligt förfogande. Vid skadegörelse [ 389 ]förutsättes ej förmögenhetsöverföring. Brottet kan därför närmast ställas i nivå med egenmäktigt förfarande, oredligt förfarande och olovligt förfogande. Straffsatsen skiljer sig också, i normalfall, föga från dessa brotts. I fråga om sättet för brottets förövande står skadegörelse närmast de i 20 kap. SL upptagna förmögenhetsbrotten, vilka innefatta angrepp med yttre maktmedel på främmande maktsfär. Den skiljer sig från dessa genom att angreppet icke behöver bestå i en besittningsrubbning; det kännetecknas i stället av ett ingrepp i en saks substans.

Skadegörelse behandlas icke såsom i gällande strafflag i 19 kap. Detta kapitel har kommittén förbehållit åt gärningar av allmänfarlig art. Kommittén har därför utbrutit skadegörelsen ur nämnda kapitel och flyttat den till 24 kap.

Det i förslagets 24 kap. upptagna skadegörelsebrottet motsvarar av nuvarande 19 kap. något mera än 20 §. Härtill återkommer kommittén vid 1–3 §§, i vilka skadegörelsebrottet behandlas. Brottet har, liksom de förmögenhetsbrott som inleda vart och ett av 20–23 kap., indelats i tre svårhetsgrader. Den lindrigaste graden kallas åverkan, de båda andra skadegörelse och grov skadegörelse.

Vad angår de nu i SL 24 kap. behandlade åverkansbrotten, innebär den nuvarande ordningen, såsom berörts vid 20: 8, bland annat att olovligt tillgrepp av vissa uppräknade naturprodukter straffas som åverkan, varemot tagande av andra naturprodukter är straffritt; för tillgrepp av vissa skogsprodukter till värde överstigande snatterigränsen stadgas i SL 20: 8 stöldansvar. Kommittén föreslog i sitt betänkande om förmögenhetsbrotten, att SL 24 kap. skulle upphävas och ersättas med en allmän regel i förslagets 20: 7, att vad i 20 kap. vore stadgat angående tillgrepp jämväl skulle gälla där någon från fastighet olovligen avskilde och toge något som hörde till denna. Riksdagen beslöt emellertid, att SL 24 kap. tills vidare skulle bibehållas i huvudsak oförändrat samt att i 20 kap. i stället för förslagets 7 § skulle insättas en 8 §, upptagande undantagsregeln beträffande skogsprodukter.

Kommittén föreslår nu, såsom vid 20: 8 framhållits, att sistnämnda paragraf erhåller samma innehåll som 20: 7 i kommitténs tidigare förslag, dock med undantag för vad som faller under 24: 2. Enligt förslaget behandlas i sistnämnda lagrum den lindrigaste graden av skadegörelse under namn av åverkan och därunder inbegripes enligt paragrafens andra stycke att å skog eller mark olovligen taga växande träd eller av växande träd ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle eller dylikt, som ej är upphugget eller berett till bruk, allt under förutsättning att brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa; är brottet ej ringa, skola vanliga regler gälla. Den hittillsvarande ordningen att behandla tillgrepp av dessa naturprodukter lindrigare än tillgrepp av andra saker har alltså bibehållits på det sättet, att man i ringa fall bortser från gärningens egenskap av tillgrepp och blott fäster sig vid att den innebär skadegörelse på skogen (jfr NJA 1944 s. 277). Den nu föreslagna regleringen skiljer sig vidare från kommitténs tidigare förslag [ 390 ]därigenom, att uppräkningen av vilka naturprodukter som äro jordägaren förbehållna bibehållits i strafflagen och ej förts till en övergångsbestämmelse. Därigenom tillgodoses ett under behandlingen av kommitténs tidigare förslag framfört önskemål att, till dess uttryckliga civilrättsliga regler i ämnet erhållits, den envar tillkommande rätten att taga andra naturprodukter än de uppräknade skall kunna utläsas ur strafflagen.

De föreslagna bestämmelserna i 20: 8 och 24: 2 ersätta av SL 24 kap. främst 3 och 4 §§ jämte motsvarande delar av 6 och 7 §§. Även 1 § i vad den avser intagor ersättes i förslaget av 20: 8; sådana gärningar bliva att bedöma såsom egenmäktigt förfarande eller självtäkt. I övrigt upptagas i SL 24: 1–10 följande förfaranden: 1. att bygga, gräva, plöja, så eller plantera (1 §), 2. att svedja eller verkställa torv- eller ljungbränning (2, 5 samt 7 §§), 3. att fälla, syra eller bläcka träd (3 §), 4. att brukare eljest överträder sin nyttjanderätt (7 §), 5. att utsläppa kreatur (8 och 9 §§) samt 6. att bryta eller nedkasta annans hägnad eller grind (10 §). Frånsett överträdelse av nyttjanderätt på annat sätt än genom olovligt brukande, vilken kommittén på sätt vid 22: 7 angivits ansett icke böra vara straffbar, samt fällande eller bläckande av träd, som kan vara försök till stöld eller bedrägeri, äro alla de uppräknade fallen till sin natur egenmäktigt förfarande, självtäkt, skadegörelse eller olovligt brukande. I den mån de äro skadegörelse skola de enligt förslaget bestraffas efter 1, 2 eller 3 § i detta kapitel. Med hänsyn härtill ha bestämmelserna om svedjande och brännande, om fällande och bläckande av träd samt om brytande eller nedkastande av hägnad eller grind ansetts kunna utgå. Brukandefallen skola enligt förslaget bedömas, om gärningsmannen är annan än fastighetens innehavare, såsom egenmäktigt förfarande eller självtäkt samt eljest såsom olovligt brukande. För att klargöra detta föreslås att dessa fall uppräknas såsom exempel i 20: 8 och 22: 7. Då uppräkningen blott avser att angiva exempel och bestämmelserna sålunda omfatta ej blott de uttryckligen uppräknade utan även andra liknande förfaranden, har det ansetts obehövligt att nämna de nu i SL 24: 1 angivna fallen att så eller plantera. Bestämmelsen i SL 24: 1 att vad som olovligen satts eller planterats skall vara förverkat till den som jorden lagligen innehar har överförts till övergångsbestämmelserna.

Den nu i SL 24: 11 upptagna bestämmelsen om olovligt tagande av väg har med något förändrad lydelse upptagits i förslagets 4 §. På sätt vid nämnda paragraf närmare beröres kunna förfaranden av dylik beskaffenhet stundom bliva att bedöma efter förslagets 20: 8 eller 22: 7.

De förr i SL 24: 12 och 13 upptagna bestämmelserna om olovligt jagande överflyttades år 1938 till jaktlagen, varemot bestämmelsen om olovligt fiskande kvarstår i SL 24: 14. Såsom kommittén i sitt betänkande angående förmögenhetsbrotten framhöll (SOU 1940: 20 s. 241 f.), är det tydligt, att bestämmelserna om olovligt fiskande böra placeras efter samma grunder som bestämmelserna om olovligt jagande. Man har att välja mellan att i båda fallen upptaga bestämmelserna i strafflagen eller att hänvisa dem till jakt- och fiskelagarna. Valet härutinnan torde lämpligen kunna uppskjutas till [ 391 ]en kommande revision av fiskelagstiftningen eller den slutliga redigeringen av strafflagen. I avbidan därpå kan bestämmelsen om olovligt fiske bibehållas i detta kapitel. Stadgandet i SL 24: 14 har med nästan oförändrad lydelse upptagits i förslagets 5 §.

I förslagets 6 § har införts en ny bestämmelse om att försök till grov skadegörelse skall vara straffbar.

Slutligen upptages i förslagets 7 § en åtalsbestämmelse, som bland annat ersätter SL 24: 15.

Bestämmelsen i SL 24: 16 har ansetts kunna utgå. Det är utan särskild hänvisning klart, att SL 20: 6 är tillämplig, när förövare av åverkan eller annat dylikt brott sätter sig till motvärn mot den som äger, innehar eller vårdar egendomen eller emot hans folk, då någon av dem vill hindra honom från gärningen, taga åter vad han åtkommit eller fråntaga honom det som må kvarhållas till vedermäle av gärningen.


1 §.

Enligt SL 19: 20 straffas den som uppsåtligen förstör eller skadar annans egendom, fast eller lös, evad den till enskilt eller allmänt bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är. I förslaget upptages i förkortad form samma handlingsbeskrivning, att förstöra eller skada sak till men för annans rätt till saken. Något motsvarande stadgande finnes icke i de publicerade delarna av Thyréns utkast.

Såsom objekt för skadegörelsebrottet förutsättes enligt förslaget liksom enligt gällande lag en sak. Denna kan vara fast eller lös; flertalet åverkansbrott i 24 kap. SL uppgå sålunda i skadegörelsebrottet. Saken kan vara död eller levande; skadegörelse kan således föreligga exempelvis där någon dödar annans kreatur. Såsom sak räknas även mynt och sedlar. Även urkunder äro att betrakta som saker. I 12: 5 i förslaget finnes emellertid ett särskilt straffstadgande för den som förstör urkund. I fråga om de gärningar som detta stadgande avser blir skadegörelsebestämmelsen därför ej att tillämpa. Icke heller är bestämmelsen tillämplig beträffande sådana åtgärder, som enligt 1217 eller 10 i förslaget äro att bedöma såsom märkesförfalskning eller förfalskning av fast märke.

Det förutsättes emellertid icke enligt förslaget, såsom enligt gällande rätt, att saken tillhör annan. Det är enligt förslaget tillräckligt, att gärningen är till men för annans rätt till saken. Enligt kommitténs åsikt bör nämligen icke ägaren av en sak strafflöst kunna skada denna till men för någon, till vilken han upplåtit exempelvis panträtt eller nyttjanderätt. Det fordras emellertid, att den rätt som kränkes har karaktären av en rätt till saken. Att någon förstör en sak som han sålt rymmes sålunda väl under bestämmelsen men däremot icke att han förstör ett varuparti med vilket han ämnar fullgöra en avtalad leverans.

Med men för annans rätt till saken avses ej uteslutande ekonomisk skada. Bestämmelsen skyddar även föremål, som blott ha affektionsvärde eller [ 392 ]estetiskt värde för ägaren eller rättighetens innehavare. Det fordras emellertid, att saken från någon synpunkt kan anses värdefull för denne. Föremål som äro för ägaren likgiltiga skyddas alltså icke och ej heller föremål som ägaren uppskattar allenast av någon helt orimlig anledning, såsom exempelvis på grund av vidskepelse. Emedan men kan föreligga utan att ekonomisk skada uppstått, kan ansvar inträda även om gärningsmannen hela tiden är både villig och mäktig att betala ersättning för vad han förstört. Om gärningen emellertid innebär en förbättring som ägaren icke har något förnuftigt intresse att motsätta sig, kan ansvar för skadegörelse icke ifrågakomma men väl, där förutsättningarna härför i övrigt föreligga, ansvar för egenmäktigt förfarande. Som exempel på sådana gärningar kan nämnas att mot ägarens önskan laga hans kläder eller inbinda hans böcker.

Det men som åstadkommes får icke vara alltför obetydligt eller tillfälligt. En fläck, som utan svårighet kan avlägsnas, utgör sålunda icke sådant men som förutsättes för att skadegörelse skall anses föreligga. Att anbringa en sådan fläck kan nämligen icke anses vara att skada saken.

Handlingen beskrives enligt förslaget såsom förstörande eller skadande. Handlingen skall alltså ha karaktären av en fysisk åtgärd med saken, innebärande att dess substans minskas eller att dess beskaffenhet annorledes undergår ändring. Till det senare fallet hör, att främmande ämne tillsättes saken. Skadegörelse föreligger således, där någon blandar sand i mjöl eller ogräsfrö i utsäde eller sår ogräs bland säden på en åker. Även ett särskiljande av sakens beståndsdelar eller ett förändrande av beståndsdelarnas inbördes läge kan höra hit, såsom då någon tager sönder en komplicerad maskin eller blandar om stilarna till en färdigsatt bok. En omflyttning av föremål, vilken icke kan uppfattas såsom en förändring av sak, är däremot ej att bedöma som skadegörelse. Att blanda om stilar, som icke sammanställts till en bok, utgör därför icke skadegörelse och ej heller att flytta ett föremål, så att det blir mindre lätt tillgängligt för ägaren. Icke ens om föremålet genom förflyttningen skulle helt undandragas människors rådighet och således bliva obrukbart, föreligger enligt förslaget skadegörelse. Rubbning av besittningsförhållande till sak kan i stället ådraga ansvar för egenmäktigt förfarande.

Att en gärning innefattar rubbning av besittningen till en sak utesluter naturligtvis icke, att den bedömes som skadegörelse. Det är tvärtom vanligt, att en gärning som utgör skadegörelse tillika innefattar rubbning av annans besittning till saken. I så fall skall emellertid endast dömas för skadegörelse, såvida icke skadegörelsen utgör endast ett underordnat moment i besittningskränkningen. Den som tager med sig hem en sak från annans bostad och förstör den, skall således dömas för skadegörelse. Framstår besittningskränkningen åter såsom det väsentliga, dömes endast för egenmäktigt förfarande, oavsett att gärningen även innefattar skadegörelse. Exempel härpå erbjuda de fall, i vilka saken genom besittningskränkningen defintivt fråntages besittaren så att det för denne är likgiltigt huruvida saken därefter är oskadad, såsom då någon tager annans klocka och kastar den i [ 393 ]havet. I vissa fall kan det vara svårt att avgöra, huruvida gärning väsentligen är skadegörelse eller egenmäktigt förfarande. Ett inbrott, som icke leder till stöld och ej heller kan bedömas såsom stöldförsök, är sålunda efter omständigheterna att bedöma antingen såsom skadegörelse eller som egenmäktigt förfarande, beroende på om genom inbrottet sker sådan skadegörelse att denna framstår såsom mera väsentlig än den besittningskränkning gärningen tillika utgör. I alla händelser skall endast dömas för ettdera brottet. Som straffsatserna i huvudsak sammanfalla, saknar frågan emellertid praktisk betydelse. (Jfr NJA I. I 1942 s. 363 f.)

Skadegörelse förutsätter icke, att den sak mot vilken gärningen riktas är i annans besittning. Även den som besitter saken kan således göra sig förfallen till ansvar för skadegörelse genom att förstöra eller skada saken, förutsatt att hans gärning är till men för annans rätt. Exempel härpå utgöra de fall, i vilka någon förstör eller skadar sak som han hittat eller lånat eller mottagit till förvaring. Att hans gärning tillika synes falla under brottsbeskrivningen i SL 22: 4 för olovligt förfogande medför icke, att även detta lagrum blir tillämpligt.

Att medelst vilseledande förmå innehavaren av en sak att förstöra eller skada denna är icke att bedöma som medverkan till skadegörelse utan såsom oredligt förfarande. Detta gäller vare sig den handlande själv uppfattar sin gärning som skadegörelse, såsom då han slår sönder en staty i förhoppning att den gömmer en skatt, eller han svävar i villfarelse därutinnan, såsom då han utspisar sina kreatur med skadliga ämnen i tro att de äro lämplig kreatursföda.

Från skadegörelse böra vidare skiljas sådana gärningar varigenom ett tillägnande sker. Förbrukande av annans saker är sålunda att bedöma som tillägnelsebrott enligt 20 eller 22 SL. Enligt 2 § andra stycket jämställas emellertid vissa fall av tillägnande med skadegörelse.

I subjektivt hänseende förutsättes uppsåt. Det kräves icke, att brottet sker av förstörelselusta eller eljest i skadesyfte. Om så är kan det bliva att beakta vid straffmätningen. Oaktsam skadegörelse är icke i och för sig straffbar; att vålla skada på en sak, som man har i sin besittning, genom att olovligen bruka den kan emellertid medföra straff enligt SL 22: 7.

Straffet för skadegörelse är enligt SL 19: 20 böter eller fängelse i högst sex månader; vid synnerligen försvårande omständigheter må straffarbete i högst två år ådömas. I förslaget har skadegörelsebrottet, liksom stöld, bedrägeri och förskingring, delats i tre grader efter omständigheterna vid brottet. För den medelsvåra graden stadgas i 1 § fängelse eller böter, för den lindrigaste i 2 § allenast böter och för den svåraste i 3 § fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Det är härvid att märka, att en del brott som nu bestraffas enligt andra lagrum i 19 kap. än 20 § enligt förslaget falla under skadegörelsebestämmelserna. Detta gäller exempelvis bestämmelsen i SL 19: 15 om förstörande eller skadande av allmän minnesvärd eller brunn. Vidare äro beskrivningarna av mordbrand och andra allmänfarliga brott i förslagets 19 kap. delvis snävare utformade än motsvarande bestämmelser [ 394 ]i gällande rätt, varigenom en del sådana fall bliva straffbara endast såsom skadegörelse. Härtill återkommer kommittén vid 8 §.

Såsom anförts vid 19 kap. äro bestämmelserna om skadegörelse icke tillämpliga på gärningar, som äro alt straffa enligt nämnda kapitel såsom uppsåtligt allmänfarligt brott.


2 §.

I denna paragraf behandlas under namn av åverkan dels den lindrigaste svårhetsgraden av det i 1 § beskrivna skadegörelsebrottet, dels ock vissa tillgreppsbrott å skog eller mark.

Vid bedömande huruvida skadegörelse är att anse som ringa skola, liksom vid gränsdragningen mellan exempelvis stöld och snatteri, samtliga omständigheter vid brottet beaktas. Särskilt skall beaktas, om skadan var obetydlig. Såsom åverkan kan bedömas både fullständigt förstörande av en föga värdefull sak och sådant partiellt skadande som blott medför obetydlig värdeminskning. Det förutsättes emellertid för straffbarhet, att skadegörelse i den i 1 § angivna meningen föreligger. Åstadkommes intet men eller endast ett rent tillfälligt sådant, kan varken skadegörelse eller åverkan anses föreligga. Att skriva eller rita eller anbringa anslag eller märke på prydnadsföremål, vägg, träd eller annat innefattar åverkan endast om det medför en varaktig försämring i fråga om skönhetsvärde eller värde i övrigt. Att smutsa ned eller besudla ett föremål är icke åverkan, om smutsen eller besudlingen utan svårighet kan avlägsnas.

Bestämmelserna om skadegörelse överhuvud och alltså även om åverkan äro tillämpliga å såväl lösa saker som fastigheter. Såsom vid kapitelrubriken framhållits finnas för närvarande i SL 24 kap. vissa bestämmelser om skadegörelse å fast egendom, vilka enligt förslaget skola upphävas. De allmänna bestämmelserna om skadegörelse kunna därefter tillämpas på sådana förfaranden som att svedja eller verkställa torv- eller ljungbränning, att fälla, syra eller bläcka träd eller bryta eller nedkasta annans hägnad eller grind. Att skadegörelse riktar sig mot fast egendom medför icke i och för sig att åverkansbestämmelsen skulle tillämpas i större utsträckning än eljest, utan skadegörelsebrottets alla grader kunna komma i fråga enligt vanliga regler. I andra stycket av förevarande paragraf upptages emellertid ett stadgande om tillämpning av åverkansbestämmelsen, men icke av skadegörelsebestämmelserna i övrigt, på vissa brott som i gällande lags mening äro åverkan men som icke i och för sig innefatta skadegörelse.

Enligt SL 24: 3 och 4 skall tillgrepp av vissa naturprodukter bestraffas som åverkan. I SL 24: 3 nämnes att någon tager ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda av växande träd. Tillgrepp härav skall bestraffas som åverkan endast om värdet av det tillgripna ej går över 30 kr.; eljest skall, såsom vid 20: 8 framhållits, SL 20 kap. tillämpas. Enligt SL 24: 4 skall tillgrepp av vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller berett är, straffas som åverkan oavsett det tillgripnas värde. Enligt SL 24: 6 och 7 skall även en delägare eller brukare som tillägnar sig något av [ 395 ]vad i 3 eller 4 § angives, oavsett dess värde, straffas för åverkan; på en förvaltare torde däremot de allmänna förskingringsbestämmelserna vara att tillämpa.

Enligt förslaget skola särbestämmelserna om åverkan å fast egendom såtillvida bibehållas, att den som å skog eller mark olovligen tager något av vad nyss uppräknats skall straffas för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Vid ringa brott likställas alltså sådana fall som endast innefatta skadegörelse å skogen eller marken och sådana i vilka gärningsmannen tillägnar sig något. Är brottet icke ringa, måste man däremot på vanligt sätt skilja mellan skadegörelse- och tillgreppsfall. I de förra fallen bliva bestämmelserna om skadegörelse och grov skadegörelse att tillämpa. För tillgreppsfallen åter gälla, såsom 20: 8 i förslaget utvisar, bestämmelserna om stöld och grov stöld eller, såvitt angår delägare, bestämmelserna om bodräkt och grov stöld. Tillämpning av snatteribestämmelsen är utesluten; åverkan har såvitt dessa produkter angår trätt i stället för snatteri. Huruvida ett brott är åverkan eller stöld bestämmes enligt förslaget efter samma grunder som om snatteri eller stöld föreligger. Ehuru den tidigare snatterigränsen efter 30 kronors värde, vilken hittills bibehållits i SL 24: 3, nu skall övergivas även som åverkansgräns, bör dock avseende tydligen främst fästas vid det tillgripnas värde. Därjämte förtjänar beaktas, om försäljningssyfte föreligger eller ej. Om någon tillgriper naturprodukter för att sälja dem torde, åtminstone om det sker vanemässigt, tillämpning av stöldansvar ligga närmare till hands än eljest.

Den föreslagna bestämmelsen om att tagande av naturprodukter i vissa fall skall bedömas som åverkan avser att för ringa brott åsidosätta gränsdragningen ej blott mellan skadegörelse- och stöldfall utan även mellan skadegörelse- och förskingringsfall. Ansvar för åverkan bör ådömas en brukare, förvaltare eller annan innehavare, om han från den fastighet han besitter tillägnar sig något sådant och brottet är ringa. I svårare fall kan ansvar för förskingring eller grov förskingring ådömas; tillämpning av bestämmelsen om undandräkt är däremot utesluten.

I SL 24: 3 stadgas ansvar jämväl för den som olovligen fäller. syrer eller bläcker träd å annans skog eller mark i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna eller olovligen tager där växande gräs eller torv. I denna del saknar stadgandet annan motsvarighet i förslaget än att tagande av växande träd jämställts med tagande av ris, grenar m. m. från växande träd. I övrigt skola de angivna gärningarna bedömas efter allmänna regler. Vad angår tillgrepp av växande gräs eller torv synes det motiverat av dessa naturprodukters värde under nutida förhållanden att tillgrepp därav liksom tillgrepp av kulturprodukter bestraffas såsom stöld eller snatteri.

Av den i andra stycket bibehållna uppräkningen av naturprodukter vilkas tagande är förbjudet bör liksom hittills slutas, att det är lovligt att tillägna sig andra jämförliga naturprodukter, såsom vilda bär, blommor och svampar. I uppräkningen föreslår kommittén inga förenklingar eller [ 396 ]förtydliganden, då det icke bör ankomma på straffrättens utan på privaträttens regler att slutligt reglera vad som är jordägaren förbehållet och vad envar fritt får tillägna sig.

Straffet för åverkan är enligt SL 24: 8 och 4 böter eller fängelse i högst sex månader, vilket är samma straffskala som den enligt SL 19: 20 för skadegörelse normala. Under synnerligen försvårande omständigheter kan ådömande av straffarbete ifrågakomma enligt SL 24: 3 liksom enligt SL 19: 20. Enligt förslaget är straffet för åverkan allenast böter. Den föreslagna åverkansbestämmelsen bör emellertid anses ha en mera begränsad räckvidd än de angivna lagrummen i gällande rätt. Synes gärningen förskylla frihetsstraff, bör brottet icke anses ringa och förevarande paragraf alltså icke tillämpas.


3 §.

Enligt SL 19: 20 kan för skadegörelse dömas till straffarbete i högst två år, om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller grov skada å egendom eller gärningen eljest är förenad med synnerligen försvårande omständigheter. I dylika fall kan enligt förslaget dömas för grov skadegörelse. Vid bedömande huruvida skadegörelse är grov skall enligt förslaget särskilt beaktas om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den övats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är synnerligen kännbar. Straffsatsen för grov skadegörelse föreslås till fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Ett så högt straffmaximum är motiverat med hänsyn till omständigheter som berörts redan vid 1 §. Framför allt är att märka, att förslagets 19 kap. begränsats till att omfatta allmänfarliga brott under det att motsvarande stadganden i det nuvarande SL 19 kap. omfatta även andra fall. Ansvar för mordbrand eller härverk förutsätter enligt förslaget en brand, explosion eller annan sådan ofärd, som innebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. För närvarande skall enligt SL 19: 1 den som sätter eld på människoboning straffas för mordbrand, även om vid tillfället ingen människa vistades där och utsattes för fara; och enligt SL 19: 3 är det belagt med straffarbete upp till sex år att sätta eld på uthus eller annan byggnad, fartyg, skog, torvmosse, växande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller halmstack, ved-, kol-, timmer- eller brädhög eller dylikt, ehuru det icke förelåg någon fara för att elden skulle sprida sig och åstadkomma omfattande förstörelse av egendom. I fall, där det icke föreligger någon sådan fara som 19 kap. i förslaget förutsätter men avsevärd skada skett, böra dylika eldsåsättanden enligt förslaget i regel bedömas som grov skadegörelse. Detsamma gäller om att skada egendom genom explosion. Att använda dynamit eller annat sprängämne för ett inbrott medför enligt förslaget i regel icke ansvar enligt 19 kap. utan blott enligt 20 kap.; är skadan avsevärd, bör dock därjämte bestämmelsen om grov skadegörelse tillämpas.


[ 397 ]
4 §.

Enligt SL 24: 11 skall den som tager olovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas, böta högst femtio kronor.

Om och i vad mån förevarande paragraf omfattar fall, i vilka ingen skada kan uppkomma, är föremål för olika meningar (jfr SOU 1940: 20 s. 81 samt kungl. prop. nr 4 till 1942 års riksdag s. 136 f.). Enligt en åsikt hänför sig uttrycket "vilka därav kunna skadas" allenast till uttrycket andra ägor.[1] Beträffande tomt, åker, äng och plantering skulle alltså ansvar kunna ådömas, oavsett huruvida skada kunnat ske. Enligt en annan tolkning, vilken framlagts av den s. k. fritidsutredningen, medför olovligt beträdande av åker eller äng icke straff enligt paragrafen, där det uppenbarligen ej finnes någon fara för skada genom beträdandet (SOU 1940: 12 s. 80 f. och 268 f.).[2]

Enligt kommitténs förslag skall det vara straffbart att olovligen taga väg över annans tomt eller plantering eller över andra ägor vilka kunna skadas därav. Genom ändringen av brottsbeskrivningen avses att klargöra, att olovligt tagande av väg över tomt eller plantering skall vara straffbart oavsett om skada kunnat ske men beträdande av andra ägor endast i den mån de kunna skadas. Då även att gå måste anses vara att taga väg, har i förslaget tagande av gångstig icke omnämnts vid sidan om tagande av väg; härmed åsyftas alltså ingen ändring i sak. Att taga väg innebär att åka, rida eller gå över område som icke utgör väg; även att gå vid ett enstaka tillfälle är att taga väg. Anmärkas må, att upptagande av väg, vare sig fråga är om egentliga vägbyggnadsföretag eller om att göra väg exempelvis genom körslor över annans skogsmark, jämlikt 20: 8 i förslaget kan medföra ansvar för egenmäktigt förfarande (jfr NJA II 1942 s. 374) eller, om vägen upptages av den som innehar fastigheten, enligt 22: 7 för olovligt brukande.

I övrigt innebär kommitténs förslag ingen annan ändring i gällande rätt än att brottet åsatts en särskild beteckning, olovligt tagande av väg, samt att straffet bestämts till dagsböter. Enligt förslaget skola dagsböter användas vid detta liksom alla övriga brott i strafflagen utom fylleri och förargelseväckande beteende.


5 §.

I denna paragraf upptages den nuvarande bestämmelsen om olovligt fiskande i SL 24: 14 utan annan förändring än att brottet åsatts en beteckning, olovligt fiske, samt att ådömande av fängelse medgivits, där brottet är grovt, icke såsom nu där omständigheterna äro synnerligen försvårande. Genom sistnämnda ändring vinnes bl. a., att den föreslagna återfallsregeln i 4: 14 blir tillämplig.


[ 398 ]
6 §.

Försök till det allmänna skadegörelsebrottet är för närvarande icke straffbart. Däremot stadgas straff för försök till mordbrand, åstadkommande av förödelse medelst sprängämne och åtskilliga andra i SL 19 kap. upptagna brott. Såsom vid 3 § framhållits bliva enligt förslaget åtskilliga brottsfall av sistnämnda slag att bedöma icke efter förslagets 19 kap. utan såsom grov skadegörelse. Med hänsyn bland annat till sådana fall föreslår kommittén, att försök till grov skadegörelse straffbelägges.


7 §.

Enligt SL 19: 20 må skadegörelse ej, där den endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande. Detsamma gäller enligt SL 24: 15 om de nu i SL 24 kap. upptagna brotten; dock att olovligt fiskande må åtalas av allmän åklagare där det av målsägande angives till sådant åtal.

Enligt förslaget må åverkan eller olovligt tagande av väg, där brottet endast förnärmar enskilds rätt, ej åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. För dessa brott föreslås alltså samma åtalsregel som nu enligt SL 21: 11 och 22: 10 gäller för oredligt förfarande, olovligt förfogande och olovligt brukande. Skadegörelsebrottet, vilket i den föreslagna utformningen även omfattar många allvarliga brottsfall, föreslås utan vidare lagt under allmänt åtal utom såvitt angår den lindrigaste svårhetsgraden, åverkan. Eftersom de i 2 § andra stycket upptagna tillgreppen av naturprodukter även skola betecknas som åverkan, blir åtalsbegränsningen tillämplig även på dem, De bibehålla alltså en särställning i såväl straffbarhets- som åtalshänseende. Liksom den nu gällande avser den föreslagna åtalsbegränsningen endast brott mot enskilds rätt. Brott, som förnärmar statens eller någon kommuns rätt eller eljest något offentligt intresse, lyder utan vidare under allmänt åtal. Allmän åklagare är alltså enligt vanliga regler berättigad och pliktig att åtala exempelvis beträdande av planteringar samt brytande av kvistar och annan åverkan i allmänna parker.

Ehuru förslaget i övrigt icke upptager några angivelsebrott, har regeln om att olovligt fiske är angivelsebrott bibehållits. Frågan om ändring av denna regel, vilken överensstämmer med den för olovlig jakt gällande, torde böra prövas i annat sammanhang.



  1. Se Stjernberg, Kommentar till SL kap. 24, 2 uppl. s. 89.
  2. Se ock Ljungman, Om skada och olägenhet från grannfastighet s. 266 f.