SOU 1944:69/25 Kap

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  24 Kap.
SOU 1944:69

Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
Övergångsbestämmelser.  →


[ 398 ]

25 KAP.


Om ämbetsbrott.


I 1864 års strafflag sammanfördes i detta kapitel under rubriken brott av ämbetsmän särskilda straffbestämmelser för ämbetsmän och med dem likställda offentliga funktionärer. Den personkrets som avses i dessa bestämmelser är angiven i kapitlets sista lagrum, 22 §. Ämbetsmännens särskilda ställning har föranlett dels användning av särskilda ämbetsstraff för vilka [ 399 ]redogörelse lämnats i motiven till 2: 15 i förslaget, dels uppställande av särskilda ämbetsbrott antingen utan motsvarighet inom de allmänna brotten eller såsom kvalifikation av sådant brott. På grund av ämbetsstraffens uppgift icke blott såsom straff utan även såsom skyddsåtgärd för att ur tjänsten avlägsna olämpliga eller ovärdiga ämbetsmän ha bestämmelserna i 25 kap. ursprungligen omfattat jämväl den tillämpning av ämbetsstraff som förekommit vid allmänna brott "utom tjänsten", d. v. s. allmänna brott i andra fall än då brottet kvalificerats såsom ämbetsbrott (SL 25: 20 i lydelsen före lagen den 5 juni 1936). Samtidigt ingick emellertid förlust av tjänst eller annan allmän befattning utanför ämbetsstraffets ram såsom led både i den mera omfattande påföljden förlust av medborgerligt förtroende som tillämpades intill år 1918 och i den mera begränsade påföljd som förekom från nämnda år intill år 1937 och betecknades påföljd enligt SL 2: 19. När sistnämnda påföljd genom lagen den 5 juni 1936 upphävdes, utvidgades den generella regeln om ämbetsstraff vid allmänna brott i 25: 20 första stycket och överflyttades till SL 2: 18 och i lagrummet kvarstod endast en speciell regel om sådant straff vid vissa sedlighetsbrott av lärare ("ämbetsman till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom"). Dylika speciella regler om ämbetsstraff vid vissa allmänna brott ha senare meddelats även i andra lagrum (SL 8: 31, den numera upphävda lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m. 3 §).

Thyréns utkast år 1928 (V. II) upptager i likhet med då gällande rätt i kapitlet om ämbetsbrott även bestämmelser om ämbetsstraff vid allmänna brott. Det föreslås där en utvidgad tillämpning av ämbetsstraffen, så att dessa kunna användas fakultativt även vid fängelse och arrest, om brottet det förtjänar eller hänsyn till ämbetet det kräver (19 §).

Kommittén[1] har utgått ifrån att 25 kap. i princip bör upptaga samtliga bestämmelser om tillämpning av ämbetsstraff samt att förty de generella reglerna angående dessa straff såsom påföljd av allmänna brott utanför ämbetsbrotten böra överföras från SL 2: 18 till 25 kap. På grund därav innebär förslaget, att förstnämnda lagrum upphäves samt att nya bestämmelser i detta ämne upptagas i 25: 7.

Beträffande innehållet av de sålunda föreslagna bestämmelserna kan förutskickas att ämbetsstraffen här äro motiverade väsentligen såsom skyddsåtgärd för den offentliga tjänstens integritet. Enligt de grundsatser som angivits vid redogörelsen för ämbetsstraffen i motiven till 2 kap. erfordras därför intet ersättningsstraff för det fall, att ämbetsmannen lämnat sin tjänst. Å andra sidan bör ämbetsstraffet, så snart det tillämpas, principiellt ingå i en gemensam straffmätning och beaktas vid bestämmande av det allmänna straffet.

Jämte det att ämbetsstraff användes såsom skyddsåtgärd vid allmänna brott vilkas straff bestämmas enligt eljest tillämpliga föreskrifter i strafflagen eller i andra författningar har förslaget, såsom angivits i motiven till 2 kap., bibehållit ämbetsstraff såsom egentligt straff i stället för eller i förening med [ 400 ]allmänt straff. För att rättsligt reglera detta förhållande erfordras särskilda straffbestämmelser i anslutning till i lagen beskrivna brottstyper vilka tillsammans bilda ämbetsbrotten. Dessa brott behandlas i nuvarande rätt i huvuddelen av 25 kap. och omfatta två grupper av ämbetsbrott. Å ena sidan straffbeläggas vissa gärningar vilka antingen endast kunna begås av ämbetsmän eller, om de överhuvud kunna begås av annan än ämbetsman, falla utanför de allmänna brotten i strafflagstiftningen och därför kunna betecknas såsom självständiga ämbetsbrott (t. ex. orätt dom eller beslut i SL 25: 1 eller tagande av muta i SL 25: 5). Å andra sidan behandlas vissa allmänna brott vilka bestraffas såsom särskilt kvalificerade på grund av att de förövats av en ämbetsman i hans tjänst (t. ex. åtal mot veterligen oskyldig person i SL 25: 3). Inom båda brottsgrupperna uppställas ett antal speciella brottstyper vartill fogas gemensamma generella straffbestämmelser i SL 25: 16 och 17. De sistnämnda tillämpas å självständiga ämbetsbrott ensamma för sig men å allmänna brott i konkurrens med den för brottet eljest gällande allmänna straffbestämmelsen.

I Thyréns utkast har ämbetsbrottens system bibehållits oförändrat. Även de bestämmelser om särskilda ämbetsbrott som förekomma i strafflagen bibehållas i det väsentliga. Däremot tillfogar utkastet flera nya speciella typer av ämbetsbrott dels för att undanröja ovisshet, huruvida bestämmelserna om generella ämbetsbrott vore tillämpliga, dels emedan straffet enligt dessa bestämmelser vore för lindrigt. De viktigaste av dessa nya ämbetsbrott äro osant intygande (8 §), uppenbarande av hemlighet varom ämbetsman i denna egenskap erhållit kännedom (9 §), tvång genom missbruk av ämbetsställning (12 §) och förledande av underordnad ämbetsman till brott i tjänsten (13 §).

Att lagstiftningen måste skydda den offentliga tjänstens behöriga gång genom att straffbelägga ett område av självständiga ämbetsbrott står utom all fråga. För att garantera erforderlig standard inom mängden av tjänsteåtgärder och upprätthålla tjänstens integritet måste ämbetsmän i betydande utsträckning underkastas strafftvång för gärningar som icke äro straffbelagda, om de begås av vanliga medborgare. Beträffande de på detta område utbildade speciella och generella brottstyperna visar erfarenheten otvetydigt, att de generella i tillämpningen alltmer dominera och att de speciella brotten numera endast förekomma i undantagsfall. Kommittén har ansett någon anledning icke föreligga att bryta med denna utveckling och söka uppställa ett antal nya speciella brottstyper med större praktisk betydelse än som tillkommer de nu förekommande. En sådan brottskatalog kan icke heller motiveras med att de skilda typerna påkalla strafflatituder av olika innehåll. Tvärtom visar det sig att de grunder för ämbetsstraffens användning och förhållande till de allmänna straffen som framgå av motiven till 2 kap. leda till i hög grad stereotypa strafflatituder. Och den allmänpreventiva synpunkten att genom moralbildande straffbestämmelser motverka vissa bestämda gärningstyper kan icke genomföras beträffande ämbetsmännens verksamhet på samma detaljerade sätt som i fråga om medborgarnas [ 401 ]handlande i allmänhet; därtill är den offentliga tjänsten alltför mångsidig och invecklad. Då dessutom på ifrågavarande område generella straffbestämmelser uppenbarligen icke kunna undvaras, är det för rättssäkerheten utan betydelse, om vid sidan av dem uppställas flera eller färre speciella straffbud.

Kommittén har därför sett såsom den främsta uppgiften inom de självständiga ämbetsbrotten att utveckla hithörande generella straffbestämmelser, så att de så långt möjligt täcka det erforderliga behovet av strafftvång. Vid sidan därav ha speciella straffbestämmelser bibehållits endast i fråga om två brottstyper, nämligen tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. Båda dessa brott intaga en särställning därutinnan, att ansvaret bör omfatta en vidare krets offentliga organ än vid ämbetsbrotten i övrigt, främst valda medlemmar av beslutande församlingar, och därjämte inbegripa icke blott nuvarande utan även förutvarande befattningshavare. Däremot saknas i förslaget motsvarighet till de i nuvarande 25 kap. 1, 2, 6, 8–10, 13 och 14 §§ upptagna speciella ämbetsbrotten, och hithörande gärningar hänföras i stället under de generella ämbetsbrotten. Sistnämnda brott äro utformade såsom två skilda brottstyper, tjänstemissbruk och tjänstefel. I överensstämmelse med uppställningen av de nya kapitlen i 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten inledes 25 kap. med den primära och strängare bestraffade brottstypen tjänstemissbruk. Inom denna har uppställts en enkel straffbestämmelse i 1 § och en kvalificerad för det fall att brottet är grovt i 2 §. Tjänstefel utgör subsidiärt brott i förhållande till såväl tjänstemissbruk som tagande av muta och brott mot tystnadsplikt samt upptages sist bland de självständiga ämbetsbrotten i 5 §.

I jämförelse med nu behandlade bestämmelser angående allmänna brott av ämbetsman och självständiga ämbetsbrott innebär förslaget beträffande de allmänna brott vilka samtidigt äro kvalificerade såsom ämbetsbrott en genomgripande omläggning. I nuvarande SL 25 kap. förekomma speciella straffbud vilka uppställa sådana sammansatta ämbetsbrott endast i 3 och 15 §§. De praktiskt viktigaste bestämmelserna av denna typ, nämligen angående ämbetsförskingring i äldre SL 25: 11 och 12, ha upphävts genom lagen den 12 juni 1942, och detta brott hänföres nu under de generella bestämmelserna i SL 25: 16 och 17. Dessa bestämmelser, vilka alltså numera äro tillämpliga på det stora flertalet allmänna brott i ämbetet, innebära, att jämte det allmänna brottet anses föreligga ett fristående ämbetsbrott. För båda brotten utmätes ett konkurrensstraff som i vanliga fall utgöres av allmänt straff och ämbetsstraff i förening eller, om ämbetsmannen lämnat tjänsten och på grund därav ersättningsstraff skall tillämpas, bestämmes gemensamt till ett förhöjt allmänt straff.

I förslaget ha några speciella bestämmelser om sammansatta ämbetsbrott icke ansetts erforderliga. De i SL 25: 8 och 15 förekommande brotten kunna erhålla ett passande bedömande genom att hänföras under förslagets generella regler. Vid utformandet av dessa regler bör utgångspunkten vara att det allmänna brottets karaktär av angrepp på verksamheten inom den offentliga tjänsten kan beaktas antingen genom att skärpa straffet för det [ 402 ]allmänna brottet eller genom att straffa för ett särskilt ämbetsbrott i konkurrens med det allmänna brottet men icke på båda dessa vägar samtidigt.

I hittillsvarande rätt har en samtidig tillämpning ägt rum av 25: 16 och vissa bestämmelser om skärpt straff för allmänna brott. Ett sådant fall förekom beträffande brott av kronans uppbördsman eller av offentlig myndighet antagen mätare enligt äldre SL 22: 5. Beträffande ämbetsförskingring gäller enligt lagen den 12 juni 1942 motsvarande förhållande. Vid revisionen av det allmänna förskingringsbrottet utbyggdes såsom en svårare grad därav grov förskingring, vilken omfattar bland annat missbruk av ansvarsfull ställning såväl i offentlig som i enskild tjänst samt begagnande av falsk handling eller vilseledande bokföring (SL 22: 3). Det allmänna straffet för ämbetsförskingring kunde därför lämpligen utmätas inom straffsatserna för vanlig förskingring. Då 25 kap. icke omfattades av denna revision, innebär 1942 års lagstiftning allenast, att SL 25: 11 och 12 upphävdes och att ämbetsförskingring i stället skall bedömas dels enligt SL 22: 1 eller 3 dels enligt SL 25: 16 i konkurrens härmed. Under förarbetena till lagstiftningen framfördes invändning om att detta skulle innebära en bestraffning i dubbel måtto. Det anfördes, att emedan hänsyn enligt SL 22: 3 skulle tagas till gärningsmannens tjänsteställning vid bestraffandet av förskingringen, något ytterligare verkligt straff för brottet icke borde ådömas och alltså SL 25: 16 icke komma till tillämpning.[2] Då straffsatsen i sistnämnda lagrum är begränsad till ämbetsstraff (jämte böter), blir emellertid det praktiska resultatet av dess tillämpning endast, att ämbetsmannen utom till allmänt straff för förskingring dömes till avsättning. Blott i det fall att ämbetsmannen lämnat sin tjänst och ersättningsstraff enligt SL 2: 17 tillämpas leder den nuvarande lagstiftningen till en verklig dubbelbestraffning.

Det framgår härav att det nuvarande bedömandet av allmänna brott i ämbetet icke kan anses tillfredsställande. Den föreliggande faran för dubbelbestraffning aktualiseras ytterligare i kommitténs förslag, emedan straffsatsen för tjänstemissbruk - motsvarande brott enligt SL 25: 16 - upptager även allmänt straff. Av de båda förut berörda utvägarna för att rationellt bedöma hithörande brott har förslaget valt att tillämpa de allmänna straffbestämmelserna och därvid beakta sambandet med ämbetet såsom försvårande omständighet eller grund för straffskärpning. Skälet därtill är väsentligen. att skillnaden mellan offentlig och enskild tjänst i nutida samhällsliv icke på samma sätt som tidigare motiverar olika straffrättslig behandling. Särskilt förekomma i alltjämt ökad omfattning enskilda befattningar vilkas oförvitliga utövning år föremål för ett betydande allmänt intresse, t. ex. i fråga om ledande eller förvaltande ställning inom bank, bolag, ekonomisk förening. fackförening eller liknande företag eller sammanslutning, eller med hänsyn till kvalificerad ställning på grund av uppdrag eller förordnande som advokat. förmyndare, boutredningsman eller dylikt. Även om närmandet mellan offentlig och enskild tjänst icke motiverar en mera allmän kriminalisering av fel i den enskilda tjänsten, äro dock allmänna brott [ 403 ]i allmän och i enskild tjänst väl ägnade för likartad bedömning med tillämpning av latituden för det allmänna brottet. I den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ha därför strafflatituderna utformats med tanke på att bereda utrymme för det försvårande momentet, att brottet förövats i offentlig såväl som i enskild tjänst. Grundsatsen har erhållit legalt uttryck icke blott i förenämnda bestämmelse om grov förskingring i 22: 3 utan även i stadgandet om trolöshet mot huvudman i 22: 5 och har därjämte utan direkta stadganden genomförts inom förmögenhetsbrotten i övrigt. Kommittén anser att även andra i tjänsten begångna allmänna brott än förmögenhetsbrott böra bedömas på motsvarande sätt och att alltså vid den fortsatta revisionen av strafflagen straffskalorna i förekommande fall böra bestämmas med hänsyn också till den omständigheten, att brottet begås i offentlig likaväl som i enskild tjänst. Av de i Thyréns utkast nybildade speciella ämbetsbrotten har följaktligen osant intygande (8 §) beaktats inom ramen för den allmänna brottstyp osant intygande som förslaget uppställer i 13: 10. Likaledes får tvång genom missbruk av ämbetsställning (12 §) i mån av behov upptagas inom det allmänna frihetsbrottet (SL 15: 22).

Om straffbuden för allmänna brott utformas med iakttagande av sagda grundsats, följer därav att, oaktat brottet förövats i tjänsten, utrymme icke finnes för något ämbetsstraff med uppgift att tjäna såsom egentligt straff. Däremot erfordras ämbetsstraff såsom skyddsåtgärd för att från tjänsten skilja olämpliga eller eljest ovärdiga ämbetsmän. Den straffrättsliga behandlingen av allmänna brott i och utom tjänsten kommer därför att bliva principiellt likartad. Vid båda dessa brottsgrupper skall vid utmätning av allmänt straff hänsyn tagas till om ämbetsstraff ådömes eller icke; i förra fallet bör det allmänna straffet utmätas mildare med hänsyn till den förlust ämbetsmannen lider genom avsättningen eller suspensionen. Olikheten mellan brottsgrupperna kommer endast att återverka så, att sambandet med tjänsten gör det allmänna brottet i högre grad straffbart och utgör starkare grund för att antaga olämplighet eller ovärdighet hos ämbetsmannen. Ät denna relativa skillnad kan emellertid beredas fullt beaktande vid straffmätningen även om för ämbetsstraffets tillämpning uppställas gemensamma regler för allmänna brott i och utom tjänsten.

Såsom resultat av dessa överväganden har förslaget uteslutit de allmänna brotten i tjänsten från att utgöra en särskild grupp av ämbetsbrott och sammanfört dem med brott utom tjänsten under gemensamma bestraffningsregler. Innehållet av dessa regler har förut berörts i samband med redogörelsen för sistnämnda brottsgrupp (s. 399).

Även med denna principiella inställning har förslaget icke kunnat helt undvara särbestämmelser för allmänna brott i samband med offentlig tjänst. Vissa gärningar kunna nämligen såsom allmänna brott representera ringa brottslighet eller vara föremål för begränsning i allmän åklagares åtalsrätt men böra, om de förövas av ämbetsman i samband med tjänsten, både bedömas strängare än enligt den allmänna straffbestämmelsen och underläggas allmänt åtal. Såsom exempel kan anföras brott mot brevhemlighet enligt [ 404 ]SL 11: l3 a, motsvarande 15: 30 i förslaget, vilket brott, om det förövas av posttjänsteman i tjänsten. måste kunna beivras mera effektivt än enligt det allmänna straffbudet. Då straffbuden för sådana ringare brott icke alltid kunna i fråga om åtal och straff anpassas jämväl till den kvalifikation som undantagsvis föreligger då brottet äger samband med offentlig tjänst, har kommittén föreslagit att tillgodose denna kvalifikation genom ett generellt stadgande i 8 §. Enligt detta skall allmänt brott av ämbetsman vilket tillika innefattar brott mot tjänsteplikt dels städse kunna åtalas av allmän åklagare dels kunna bestraffas enligt en skärpt latitud med maximum av fängelse i två år, ändå att den ordinära latituden stannar vid böter eller lägre fängelsestraff. Sambandet med tjänsten har här bestämts på samma sätt som vid beskrivningen av tjänstefel i allmänhet i 5 §, nämligen genom en fordran att ämbetsmannen åsidosatt sin tjänsteplikt. Vad detta innebär i jämförelse med den äldre rättens rekvisit "i ämbetet" behandlas i den speciella motiveringen.

Med tillämpning av dessa grunder har åt 25 kap. i förslaget givits följande uppställning. I 1–6 §§ behandlas ämbetsbrotten i inskränkt bemärkelse. Straffbestämmelserna angående denna brottsgrupp ha begränsats till självständiga ämbetsbrott, d. v. s. gärningar vilka sakna motsvarighet inom de allmänna brotten i eller utanför strafflagen. I 1–5 §§ beskrivas de särskilda brotten och en för dem gemensam straffmätningsregel gives i 6 §. I 7 § upptagas bestämmelser om ämbetsstraff såsom skyddsåtgärd vid allmänna brott av ämbetsmän, i vilket avseende genomförts en enhetlig reglering beträffande dessa brott, oavsett om de äga samband med tjänsten eller sakna sådant samband. 8 § innehåller särbestämmelser angående åtalsrätt och skärpning av det allmänna straffet i fråga om ämbetsmäns allmänna brott i sådant samband med tjänsten, att ämbetsmannen genom brottet åsidosatt sin tjänsteplikt.

Av återstående lagrum i kapitlet innehåller 9 § en regel om sammanträffande av straff enligt allmän lag och disciplinstraff, vilken saknar motsvarighet i nuvarande lag. 10 § motsvarar nuvarande 25: 19; den avsättning av bortovarande ämbetsman som där stadgas har icke straffrättslig karaktär men har bibehållits såsom ofrånkomlig konsekvens av oavsättlighetsprincipen i grundlagen. I 11 § har tillfogats en ny bestämmelse om fleras medverkan till ämbetsbrott. Slutligen innehåller 12 § i likhet med nuvarande 25: 22 bestämmelser om den personkrets av ämbetsmän och likställda offentliga funktionärer å vilken kapitlet är tillämpligt.


1 §.

Denna paragraf och 5 § innehålla de grundläggande bestämmelserna om generella ämbetsbrott och motsvara SL 25: 16 och 17.

Såsom gemensamt kännetecken på dessa brott angives i nuvarande lag att ämbetsman "i sitt ämbete" antingen uppsåtligen begår förbrytelse (16 §) eller visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet (17 §). Med uppsåtlig förbrytelse i ämbetet likställes att ämbetsman uppsåtligen underlåter sin ämbetsplikt. Sambandet med tjänsten beskrives således vid uppsåtlig [ 405 ]underlåtenhet såsom ett brytande mot ämbetsplikt och vid uppsåtlig positiv handling liksom vid oaktsamt förfarande såsom ett beteende "i ämbetet". Det kan icke ifrågasättas, att de använda uttrycken skulle avse olika samband med tjänsten, så mycket mindre som sambandet vid underlåtenhet måste vara ett och detsamma, oavsett om underlåtenheten sker av uppsåt eller av oaktsamhet. Under förarbetena till strafflagen finner man i motiven till lagkommitténs förslag uttalat, att ämbetsbrotten äro gärningar som bestå i kränkning av ämbetsplikter och att för alla de fall av ämbetsmäns kränkning av deras ämbetsplikter som ej blivit speciellt upptagna allmännare och mera omfattande bestämmelser blivit meddelade (med sistnämnda uttalande åsyftades två paragrafer som motsvarade SL 25: 16 och 17). Övriga brott av ämbetsmän beskrivas i motiven såsom allmänna brott, vilka ej äga gemenskap med ämbetsutövning.

Det ligger därför närmast till hands att anse jämväl uttrycken förbrytelse och vårdslöshet "i ämbetet" i SL 25: 16 och 17 innebära detsamma som ett åsidosättande av ämbetsplikt. I rättspraxis har också en under tjänstledighet förelupen underlåtenhet att vidtaga åtgärd med anledning av inkomna postförsändelser straffats såsom försummelse i tjänsten (NJA 1924 s. 547). Där det enligt instruktion eller eljest ålegat en ämbetsman att avhålla sig från viss enskild verksamhet, har förseelse mot denna tjänsteplikt bedömts Såsom fel i tjänsten (NJA 1882 s. 422 och 1938 s. 238). Likaså ha åberopande av falskt intyg, oriktiga uppgifter och olämpligt skrivsätt i infordrad förklaring eller vid muntligt förhör angående förhållande i tjänsten på grund av sin karaktär av brott mot sanningsplikt eller annan tjänsteplikt ansetts förövade i tjänsten (t. ex. NJA 1883 s. 328, 1935 s. 399 och 1943 s. 135). Å andra sidan har en gärning icke ansetts begången i tjänsten redan på den grund, att den förövats under tjänsteutövning eller med andra ord i tids- eller rumssammanhang med förrättandet av tjänsten, utan gärningens samband med ämbetsmannens tjänsteplikter har därjämte tillagts avgörande betydelse (t. ex. NJA 1919 s. 532 och 1930 s. 619).

Vid beskrivningen av de generella ämbetsbrotten har förslaget helt uteslutit rekvisitet "i ämbete" och allenast lagt till grund den bestämning som företrädesvis ansetts avgörande redan enligt gällande rätt, nämligen åsidosättande av tjänsteplikt. Kommittén anser, att en hänvisning till ämbetsmannens tjänsteplikter bereder avsevärt större säkerhet i det rättsliga bedömandet än en fordran på sådant samband med ämbetet som kan härledas ur det flertydiga och obestämda uttrycket "i ämbetet". Innehållet av de med varje särskild befattning förenade tjänsteplikterna framgår nämligen till största delen av uttryckliga bestämmelser i lag, instruktion eller annan författning eller av särskilda föreskrifter eller befallningar av förman. Även om man därigenom icke erhåller uttömmande ledning, framgår dock i det stora flertalet fall en bestämd gräns mellan vad som är och icke är föremål för tjänsteplikt. Enligt oskrivna regler måste det vara tjänstefel att ljuga, att använda ohyfsade uttryck även om de ej utgöra ärekränkning o. s. v. På det område där uttryckliga föreskrifter saknas kan en praktiskt kännbar [ 406 ]ovisshet på ett enkelt sätt undanröjas för framtiden genom att i instruktion eller eljest meddela uttrycklig föreskrift.

Beträffande förhållandet mellan de generella ämbetsbrotten och disciplinära straffbestämmelser är att märka, att de generella ämbetsbrotten enligt förslaget bestå i åsidosättande av tjänsteplikt men att tillvaron av en tjänsteplikt kan framgå av en disciplinär bestämmelse. Den i ett flertal generella disciplinbestämmelser särskilt tillagda klausulen, att tjänsteman som lägger hinder i vägen för tjänstens punktliga fullgörande genom nedläggande av arbetet eller genom otillbörligt fördröjande av arbetet eller som inför samlade befattningshavare vid verket uppmanar till sådan handling skall anses därigenom ha gjort sig skyldig till sådant tjänstefel av svårare beskaffenhet därå avsättning kan följa, medför exempelvis, att de här beskrivna handlingarna bliva hänförliga till ämbetsbrott enligt 1 eller 5 § i förslaget. I regel äro emellertid de disciplinära straffbestämmelserna avfattade i mera obestämda och allmänna uttryckssätt än beskrivningen av de generella ämbetsbrotten i strafflagen och giva då icke heller någon ledning för att bestämma innehållet av dessa. Därjämte måste beaktas att disciplinstraffen i viss utsträckning – liksom ämbetsstraffen – fullgöra uppgiften att värna om tjänstens integritet genom att ingripa mot eller från tjänsten avlägsna olämpliga befattningshavare. Särskilt framträder denna innebörd hos de längre gående disciplinära bestämmelser som pläga givas angående ickeordinarie befattningshavare och bland annat innehålla, att en sådan kan skiljas från tjänsten på grund av klandervärt uppförande eller ådagalagd olämplighet. Meningen är därvid icke att tillskapa några särskilda tjänsteåligganden för de icke-ordinarie befattningshavarna utöver dem som gälla för de ordinarie utan allenast att beträffande de förra öppna en längre gående möjlighet att från fortsatt tjänstgöring avstänga olämpliga personer enligt förvaltningsmyndighetens fria bedömande. På grund av dessa förhållanden giva de disciplinära straffbestämmelserna endast i begränsad utsträckning någon ledning för att bedöma innehållet av en befattningshavares tjänsteplikter och därmed tillämpligheten av 1 och 5 §§ i förslaget.

Den för de generella ämbetsbrotten gemensamma förutsättningen att ämbetsman åsidosätter sin tjänsteplikt är i 5 § direkt uttalad i lagtexten. I 1 § framgår motsvarande fordran av brottsbeskrivningens uttryck att ämbetsmannen missbrukar sin ställning genom att företaga eller underlåta tjänsteåtgärd.

I inledningen till kapitlet har utvecklats att i förslaget ämbetsbrotten i inskränkt mening endast omfatta självständiga ämbetsbrott och icke allmänna brott i samband med offentlig tjänst. För de generella ämbetsbrottens del innebär detta en mycket betydande begränsning i jämförelse med brotten enligt SL 25: 16 och 17. Från 1 och 5 §§ äro uteslutna alla sådana fall, då ämbetsmannen genom att föröva ett allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. I lagtexten uttryckes denna begränsning genom att undantaga gärningar som eljest äro särskilt belagda med straff, varvid i 1 § såsom praktiskt viktiga exempel tillfogats vissa brottstyper inom förmögenhetsbrotten där [ 407 ]sambandet med offentlig tjänst särskilt påverkat utformningen av straffbestämmelserna.

Inom området av generella ämbetsbrott bildar det i förevarande paragraf beskrivna tjänstemissbruket den centrala kvalificerade brottstypen. Under det att i SL 25: 16 det kvalificerade brottet uteslutande grundas på ett subjektivt rekvisit – uppsåt i förening med visst syfte – har förslaget såsom kvalifikationsgrunder upptagit ett objektivt och ett subjektivt rekvisit. I objektivt avseende fordras att ämbetsmannen missbrukar sin myndighet eller eljest sin ställning, vilket avser att vara en motsvarighet till det inom förmögenhetsbrotten för trolöshet mot huvudman gällande rekvisitet, att någon missbrukar behörighet att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning. Liksom vid trolöshet avses i första rummet rättsliga förfoganden, vilka företagas i förhållande till andra offentliga organ eller till enskilda medborgare, t. ex. att en domare meddelar vrång dom, en åklagare anställer falskt åtal eller en överordnad myndighet ger sina underordnade oriktiga instruktioner. Vid sidan därav omfattar missbruket sådana åtgärder av faktisk karaktär vartill möjlighet öppnats för ämbetsmannen genom hans ställning, t. ex. att använda en tjänstebil till en nöjesresa. I båda dessa avseenden kan straffbart missbruk förekomma även i form av underlåtenhet att vara verksam. Utanför tjänstemissbruk falla däremot förfaranden, vilka icke äga samband med ämbetsmannens utövning av myndighet eller ställning, t. ex. uteblivande från tjänstgöring eller underlåtenhet att iakttaga föreskriven tid för en tjänsteåtgärd utan att därav uppkommer någon menlig verkan.

Emedan tjänstemissbruk gjorts subsidiärt i förhållande till trolöshet, kommer missbruk i ekonomiskt avseende av tjänsteställning i stor utsträckning att hänföras under trolöshetsbrottet. Om gärningen icke medför förmögenhetsskada eller denna träffar annan än huvudmannen – ämbetsmannen utkräver t. ex. för hög utskyld men redovisar riktigt belopp – skall emellertid, där det ej är bedrägeri, straff inträda för tjänstemissbruk. Utanför det ekonomiska området straffas tjänstemissbruk städse efter förevarande paragraf. Såsom subjektiv kvalifikationsgrund förekommer i nuvarande 25: 16 uppsåt i förening med viss avsikt, nämligen att gärningen sker för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet. Vid lagrummets tillkomst torde uppfattningen varit, att det i senare ledet nämnda fallet, att ämbetsmannen förgick sig av förhastande, omfattade andra uppsåtliga tjänstefel än sådana som täcktes av nyss angivna "onda uppsåt".[3] Men enligt stadgad rättspraxis hänföras uppsåtliga tjänstefel utan ifrågavarande avsikt under oaktsamhetsbestämmelsen i SL 25: 17 (t. ex. NJA 1932 s. 668. 1935 s. 178, 1937 s. 414).

Förslaget fordrar för tjänstemissbruk blott uppsåt, utan begränsning till avsikt, att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång. Uppsåtet skall alltså kunna gå ut på att tjänsteåtgärden medför förfång även [ 408 ]utanför ramen av ekonomisk skada. Något resultat av det ena eller andra slaget behöver icke ha förverkligats.

Straffsatsen i nuvarande 25: 16 upptager endast ämbetsstraff med tillägg av böter såsom lägsta straffart. En jämförelse med straffet för trolöshet i SL 22: 5 visar, att ett på ovan nämnda sätt kvalificerat tjänstemissbruk redan i och för sig bör beläggas med högre maximum genom tillägg av visst frihetsstraff. Därtill kommer att sådant tillägg erfordras för att kunna under ifrågavarande straffbestämmelse hänföra vissa speciella ämbetsbrott vid vilka straffet redan nu kan uppgå till ämbetsstraff och frihetsstraff i förening, t. ex. uttagande av för höga utskylder eller olaga avkortning av utskylder enligt SL 25: 9 och 10. Enligt förslaget upptaget straffskalan därför jämväl fängelse eller straffarbete i högst två år, i ringa fall bör icke inträda något annat straff än böter.


2 §.

Av samma skäl som föranlett skärpning av straffsatsen i 1 § i förhållande till nuvarande 25: 16 har förslaget liksom vid ett flertal centrala brottstyper i den nya lagstiftningen uppställt grovt brott såsom en högre bestraffad brottstyp. För grovt tjänstemissbruk är jämte ämbetsstraff straffarbete obligatoriskt och dess maximum är höjt från två år i 1 § till sex år.

På övligt sätt anger lagen några exempel på grovt brott vilka allenast äro vägledande och icke uttömmande. Exemplen äro hämtade från ett par speciella ämbetsbrott i nuvarande 25 kap., nämligen lagvrängning vid rättsskipning i 1 § och obefogat uttagande av allmän utskyld m. m. för egen fördel i 9 §; i sistnämnda fall förutsättes att synnerlig skada tillfogats annan.


3 §.

I den mot paragrafen svarande bestämmelsen i SL 25: 5 straffbelades ursprungligen ämbetsmans passiva bestickningsbrott. Därvid straffades tagande av muta för att främja oriktig ämbetsåtgärd strängare än tagande av belöning eller sportel för ämbetsåtgärd i övrigt. Straffbarhet inträdde först, då ämbetsmannen tagit eller betingat sig vederlaget i fråga, d. v. s. i avtal låtit utfästa detta åt sig.

I samband med lagstiftningen mot illojal konkurrens år 1919, varigenom såväl passiv som aktiv bestickning kriminaliserades inom enskild näringsverksamhet, reviderades bestämmelserna om bestickning av ämbetsmän därhän, att även den aktive bestickaren gjordes straffbar och att i fråga om muta straffbarhet inträdde redan, då ämbetsman begärt eller medparten erbjudit mutan. Någon motsvarande utvidgning av straffbarheten i fråga om belöning eller sportel för ämbetsåtgärd genomfördes då icke. Med anledning av erfarenheterna under det nuvarande krisläget verkställdes en längre gående revision av bestickningsbrottet genom lagen den 14 november 1941. Enligt den lydelse SL 25: 5 då erhöll likställas muta och annan otillbörlig belöning för ämbetsutövning Beträffande båda dessa former [ 409 ]av vederlag straffas såväl ämbetsmannen som medparten. Straffbudet omfattar både föregående och efterföljande bestickning, och brottet är även i fråga om annan belöning än muta fullbordat, då belöningen begärts eller erbjudits. Samtidigt skärptes straffet intill ett högsta allmänt straff av straffarbete i två år. Ä andra sidan avskildes från bestickningsbrottet tagande av olaga sportel, och för närvarande bestraffas denna gärningstyp i stället såsom generellt ämbetsbrott.

Förslaget upptager i förevarande paragraf endast passiv bestickning, vilket brott benämnes tagande av muta. Den aktiva bestickningen, vilkens subjekt icke behöver vara ämbetsman eller likställd person utan kan vara vem som helst, har överförts till brott mot allmän verksamhet i 10 kap. och inrymts i 5 § närmast efter en bestämmelse om tvång mot ämbetsman i 4 §. Att aktiv bestickning placerades i 25 kap. uppfattades redan under förarbetena till 1919 års lagstiftning såsom en oegentlighet, men denna ansågs vara av mindre betydenhet i jämförelse med fördelen att ha stadgandena angående såväl den passiva som den aktiva bestickningen av offentliga befattningshavare sammanförda på ett ställe. I Thyréns utkast (IX 4 §) upptogs aktiv bestickning bland brott mot offentlig myndighet, och kommittén har följt samma linje. Visserligen har förslaget i 11 § utvidgat straffbarheten för medverkan till ämbetsbrott, så att i princip även utomstående personer inbegripas. Men aktiv bestickning är icke begränsad till en medverkan till ämbetsmans tagande av muta utan utgör i förhållande därtill ett självständigt brott vilket straffas även om något mutatagande aldrig kommer till stånd. Brottet angriper den offentliga verksamheten på motsvarande sätt som våld eller annat tvång mot ämbetsman i samband med hans tjänsteutövning vilka angrepp behandlas i 10 kap.

Tagande av muta beskrives i förevarande paragraf i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt. Dock märkas följande modifikationer. Subjektet har utvidgats i två avseenden. Dels ha offentliga funktionärer i största allmänhet, även om de eljest icke äro underkastade ämbetsansvar, ansetts böra göras ansvariga för tagande av muta (12 § andra stycket). Dels har straffbarheten utsträckts även till fall där ämbetsmannen lämnat sin tjänst, detta för att därigenom komplettera det eljest ofullständiga skyddet mot efterföljande bestickning. Det för brottet erforderliga vederlaget för ämbetsutövning beskrives såsom muta eller annan otillbörlig förmån, vilket uttryck avser att inbegripa icke blott ekonomisk belöning utan även ickeekonomisk förmån av varje slag; begränsningen ligger här liksom på det ekonomiska området i fordran på att förmånen skall vara otillbörlig.

Liksom i gällande rätt förutsättes uppsåt i förhållande till brottets objektiva rekvisit. Beträffande otillbörligheten av en ifrågakommande förmån innebär uppsåtet icke, att gärningsmannens egen åsikt om vad som är tillbörligt eller otillbörligt blir avgörande. Men det fordras att de faktiska och rättsliga omständigheter som bilda grundlaget för detta bedömande omfattas av uppsåtet.

Det genom 1941 års lag bestämda straffet för passiv bestickning har [ 410 ]bibehållits i förslaget. Då straffsatsen väsentligen överensstämmer med den för tjänstemissbruk i 1 § föreslagna, har hänvisning skett till denna paragraf. Därest ämbetsmannen i samband med tagande av muta även gjort sig skyldig till oriktig tjänsteutövning, bör tagandet av muta anses såsom ett självständigt brott vilket konkurrerar med tjänstefelet. Straffbudet mot bestickning har nämligen till uppgift icke allenast att förebygga fara för oriktig tjänsteutövning utan även att oberoende därav skydda tjänstens integritet och allmänhetens tillit till de offentliga organen.


4 §.

Nuvarande SL 25 kap. innehåller ingen speciell straffbestämmelse för ämbetsmans brott mot tystnadsplikt. Liksom andra brott mot tjänsteplikter som icke särskilt kriminaliserats kan även brytande av tystnadsplikt bestraffas enligt de generella bestämmelserna i SL 25: 16 eller 17.

I ett flertal lagar och författningar utanför strafflagen har för brott mot tystnadsplikt meddelats särskilda straffbestämmelser vilka avse antingen uteslutande ämbetsmän eller ämbetsmän jämte andra personer. I den mån bestämmelserna avse att skydda enskilda mot yppande av yrkeshemlighet eller annat som kommer till myndighets kännedom i samband med någon dæs tjänsteutövning, upptagas de vanligen i lag stiftad under medverkan av riksdagen, t. ex. Lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 47 §, lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet den 16 maj 1919 48 §, taxeringsförordningen den 28 september 1928 57 och 140 §§, lagen om avbrytande av havandeskap den 17 juni 1938 8, 12 och 14 §§, lagen om sterilisering den 23 maj 1941 6 och 8 §§. Både brottsbeskrivningar och straffsatser äro varierande. I vissa fall äro bestämmelserna subsidiära antingen i förhållande till stadgandena om ansvar för tjänstefel eller till strängare straffbestämmelser i allmänhet. Stundom begränsas åtalsrätten därhän, att för åtal av allmän åklagare kräves angivelse av målsägande. Därjämte förekomma bestämmelser om tystnadsplikt i ett flertal administrativa författningar, där såsom påföljd för överträdelse stadgas disciplinär bestraffning enligt vanliga generella föreskrifter.

Thyréns utkast upptager en straffbestämmelse för den som utan tvingande skäl yppar sakförhållande varom han i egenskap av ämbetsmän erhållit kännedom och som han är pliktig hemlighålla eller som utnyttjar sådan hemlighet i syfte att bereda sig eller annan orättmätig vinning (V. II 9 §).

I förslaget har en speciell bestämmelse om brott mot tystnadsplikt ansetts erforderlig till en början av ett skäl som förut berörts i fråga om tagande av muta. Sekretessplikten torde nämligen förtjäna upprätthållas icke blott i förhållande till dem som i allmänhet äro underkastade ämbetsansvar utan även gentemot andra offentliga funktionärer som avses i 12 § andra stycket. Till viss del innebär detta i jämförelse med nuvarande rätt en utvidgning av ansvaret vilken motiveras av behovet att giva eftertryck åt sekretessplikten bland annat vid beslutande församlingars sammanträden inom lyckta dörrar. Beträffande riksdagsmän bör emellertid här iakttagas den [ 411 ]särskilda begränsning i åtalsrätten som föreskrives i regeringsformen § 110. Likaledes bör sekretessplikten upprätthållas i förhållande till ämbetsmän som lämnat tjänsten. Brott mot tystnadsplikt påkallar dessutom en för detsamma särskilt avpassad strafflatitud, vilken bättre än straffet för generellt ämbetsbrott kan ersätta de olika straffbestämmelserna utanför strafflagen. Då tjänstemissbruk förutsätter en tjänsteåtgärd från ämbetsmannens sida, kan brott mot tystnadsplikt i vanliga fall icke hänföras under denna brottstyp. För tjänstefel åter är enligt 5 § strafflatituden begränsad till ämbetsstraff jämte böter, och fängelse förekommer endast subsidiärt såsom ersättningsstraff enligt 6 §. Efter förebild av ett flertal av de speciella bestämmelserna har kommittén ansett fängelse böra ingå i den ordinära straffsatsen såsom fakultativt tillägg till ämbetsstraffet.

Bestämmelsen anger sig vara subsidiär där gärningen eljest är särskilt belagd med straff. Av brott i strafflagen avses främst spioneri och närstående brott enligt SL 8 kap. samt dessutom vissa andra brott, såsom trolöshet genom yppande av hemlighet enligt SL 22: 5 eller förslagets 8: 4. Denna gränsdragning överensstämmer med förslagets förut behandlade allmänna ståndpunkt angående förhållandet mellan allmänna brott och ämbetsbrott.

I de fall då ovannämnda specialstraffrättsliga bestämmelser om brott mot tystnadsplikt förutsätta eller hänvisa till ämbetsansvaret, medför förslaget ingen annan ändring än att dess 4 § blir tillämplig i stället för tidigare 25: 16 eller 17, t. ex. taxeringsförordningen den 28 september 1928 140 §. Sådana speciella bestämmelser åter som innehålla självständig straffskala äro för närvarande ensamma tillämpliga och utesluta på grund av förbehållet i SL 25: 17 tillämpligheten av detta lagrum, liksom även av SL 25: 16, t. ex. Lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 47 §. I förslaget har det icke ansetts tillrådligt att utan en ingående prövning av varje särskild författning genomföra en förändring varigenom ämbetsmäns brott mot tystnadsplikt överföras från de speciella bestämmelserna till den för ämbetsmän givna allmänna bestämmelsen i förevarande paragraf. På grund därav har i paragrafen upptagits ett förbehåll motsvarande det i SL 25: 17 förekommande och som omfattar även specialstraffrätten. Därav följer att den i de speciella bestämmelserna flerstädes uppställda åtalsbegränsningen enligt vilken allmänt åtal beror av målsägandes angivelse kommer att fortbestå, t. ex. lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet den 16 maj 1919 48 §. När i framtiden anledning förekommer att revidera de speciella bestämmelserna angående ämbetsmäns brott mot tystnadsplikt, bör emellertid övervägas huruvida en tillämpning av förevarande bestämmelse i strafflagen är tillfyllest, och det kan förväntas att därigenom flertalet speciella bestämmelser angående dessa brott komma att upphävas. Likaledes torde nya sådana bestämmelser i allmänhet bliva obehövliga.

Då ämbetsmäns brott mot tystnadsplikt göras till föremål för en allmän bestämmelse i strafflagen, sker därigenom ingen ändring i det nu bestående förhållandet mellan straffbuden för sekretessbrott och tryckfrihetsförordningens bestämmelser om brott mot yttrandefriheten i tryckt skrift. Det [ 412 ]framgår av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen § 3 10:o, att även ett sekretessbrott kan vara att anse såsom tryckfrihetsbrott och såsom sådant underkastat den begränsning i straffbarheten som följer av grundsatsen om tryckfrihetsförordningens uteslutande tillämpning å brottet.[4] Vid införande år 1919 av de bestämmelser om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter som numera upptagas i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens den 29 maj 1931 3–5 §§ har lagstiftaren förutsatt, att om brottet förövades genom offentliggörande i tryck, ansvaret skulle komma att bedömas uteslutande enligt tryckfrihetsförordningen och att det av praktiska skäl icke heller kunde anses erforderligt att med tryckfrihetsförordningen införliva några stadganden motsvarande de nämnda.[5] Den princip i fråga om förhållandet mellan sekretessbrott och tryckfrihetsbrott som kommit till uttryck i dessa lagförarbeten har även omfattats av rättspraxis (jfr NJA 1901 s. 280 och 1914 s. 381). Om sekretessbrottet förövas av den som själv här ansvaret för offentliggörandet i tryck, kommer alltså straffbarheten att bedömas uteslutande enligt tryckfrihetsförordningen och med tillämpning av dess ansvarighetsregler. Principens tillämpning leder emellertid till uppenbart otillfredsställande resultat därigenom att ämbetsbrottet icke blir beaktat och att ansvaret för tryckfrihetsbrottet merendels drabbar annan än ämbetsmannen, t. ex. utgivaren av en tidning. Detta har föranlett en tydlig tendens i rättspraxis att, då ämbetsmans sekretessbrott innefattar medverkan till ett offentliggörande i tryck för vilket annan bär ansvaret, bedöma sekretessbrottet såsom självständigt ämbetsbrott vilket icke undantränges av det exklusiva tryckfrihetsansvaret (NJA 1915 s. 513 och Kungl. Maj:ts utslag den 24 november 1944 angående två av militieombudsmannen väckta åtal vilka redovisats i ämbetsberättelsen 1944 s. 206 och 221). Kommittén har icke ansett sig böra taga ställning till denna fråga, som närmast angår innebörden av tryckfrihetsförordningen.

Den brottsliga handlingen beskrives alternativt såsom yppande eller utnyttjande av hemligheten. Båda dessa handlingsformer äro beaktade i flera av de nuvarande speciella bestämmelserna i ämnet.

I subjektivt avseende förutsättes uppsåt. Yppas eller utnyttjas av oaktsamhet vad en ämbetsman är skyldig hemlighålla, kan liksom för närvarande straff inträda för generellt ämbetsbrott (5 §). Ett behov av en speciell straffbestämmelse för oaktsamt brott kan här icke anses föreligga i samma grad som beträffande uppsåtligt brott. Visserligen kommer den vidare kretsen av offentliga funktionärer i 12 § andra stycket liksom ock förutvarande ämbete. [ 413 ]män icke att kunna drabbas av straff för oaktsamt åsidosättande av tystnadsplikt, men en sådan kriminalisering torde endast undantagsvis erfordras och kan i dessa fall genomföras genom speciella bestämmelser för vissa funktionärer.


5 §.

I detta lagrum straffbelägges det enkla generella ämbetsbrottet. Såsom dess benämning har föreslagits tjänstefel. Beträffande det för tjänstefel och tjänstemissbruk enligt 1 § gemensamma kännetecknet att ämbetsmannen åsidosätter sin tjänsteplikt hänvisas till motiven till 1 §. Då detta kriterium erhåller sin största praktiska betydelse i fråga om tjänstefel, har i lagtexten angivits de huvudsakliga källorna för att bestämma tjänstepliktens innehåll, nämligen allmänna regler i lag, instruktion eller annan författning, särskild befallning av behörig myndighet varunder ämbetsmannen lyder och i sista hand ämbetets beskaffenhet med de varierande krav i skilda avseenden som kunna härledas ur olika tjänster. Såsom förut nämnts har rekvisitet "i ämbete" uteslutits ur förslaget. I princip finnes intet hinder mot att straffa ett uppträdande utom tjänsten såsom tjänstefel. Men icke alla eller ens de flesta tjänster kräva så långt gående begränsningar i handlingsfriheten. Sålunda har klandervärt uppförande utom tjänsten omnämnts endast i instruktionerna för vissa verk, särskilt sådana vilkas personal mera direkt kommer i kontakt med allmänheten.

I likhet med 1 § innehåller 5 § ett förbehåll för det fall, att gärningen eljest är särskilt belagd med straff. Därigenom göres tjänstefel liksom tjänstemissbruk subsidiärt i förhållande till allmänna brott i strafflagen och i författningar utanför denna lag, t. ex. i sistnämnda avseende missbruk av tjänstebrevsrätt enligt kungl. förordningen angående utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser den 5 mars 1920 § 8 mom. 1.1.[6] Vidare skall enligt detta förbehåll tjänstefel vara subsidiärt i förhållande till såväl de förut i kapitlet upptagna speciella ämbetsbrotten som tjänstemissbruk enligt 1 och 2 §§. Slutligen får förbehållet även betydelse i förhållande till de disciplinära ansvarsbestämmelserna. Denna fråga, där tolkningen av motsvarande stadgande i nuvarande SL 25: 17 föranlett mycket delade meningar, kommer att behandlas i sammanhang med disciplinstraffrätten i övrigt i motiven till 9 §.

Såsom subjektivt rekvisit för tjänstefel anger förslaget dels uppsåt, dels oaktsamhet med samma utvidgning som i nuvarande SL 25: 17. Såsom uppsåtliga tjänstefel ifrågakomma först gärningar som objektivt äro tjänstemissbruk men sakna det kvalificerade uppsåt som förutsättes i 1 §. Vidare hänföras till 5 § alla övriga uppsåtliga tjänstefel, oavsett om uppsåtet är enkelt eller kvalificerat. Under oaktsamhet hänföras i SL 25: 17 icke blott såsom eljest i strafflagen vårdslöshet och försummelse utan även oförstånd och oskicklighet. Därigenom straffbelägges på ifrågavarande område en utvidgad culpa som omfattar icke blott viljefel vid tiden för tjänsteförseelsen utan även uraktlåtenhet att dessförinnan sörja för kunskaper, insikter och [ 414 ]färdigheter som erfordras för tjänstens utövning. Det utvidgade culpastraffet tjänar såsom medel att framtvinga viss standard hos ämbetsmännen även i dessa avseenden. Denna bestämning av culpa inom offentlig tjänst har i tillämpningen visat sig väl motsvara det praktiska behovet, och förslaget har därför bibehållit den i sak oförändrade beskrivningen oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet.

Straffsatserna i paragrafen äro desamma som i nuvarande SL 25: 17 allenast med den jämkningen, att såsom förutsättning för svårare straffbarhetsgrad uppställts att grovt tjänstefel föreligger i stället för synnerligen försvårande omständigheter vid brottet. Ehuru tjänstemissbruk är mera begränsat än det nuvarande kvalificerade ämbetsbrottet i SL 25: 16 och alltså vissa till sistnämnda brott hörande fall vilka förskylla avsättning enligt förslaget hänföras till tjänstefel, har någon skärpning i strafflatituden icke ansetts erforderlig. I den mån så behöves kunna de nämnda fallen bestraffas med avsättning genom att hänföras till grovt tjänstefel.

I fråga om tjänstefel föreligger ytterligare det förhållandet, att straffrättsskipningen fullgör en uppgift utöver den som avser reaktionen mot en ämbetsmans individuella brottslighet, nämligen att träffa ett avgörande, huruvida en tjänsteåtgärd varit riktig eller oriktig. Erfarenheten visar, att behov av ett sådant avgörande föreligger i viss utsträckning även utanför det område där tillvaron av tjänstefel bör medföra ådömande av ansvar. Tjänstefelet kan i objektivt avseende vara så ringa, att ett dagsbotstraff, även det lägsta, synes opåkallat, såsom icke sällan är fallet i fråga om smärre rutinfel. Icke desto mindre har felets konstaterande sin betydelse för att fästa uppmärksamheten därpå och förebygga ett upprepande för framtiden. Vidare kunna de rättsregler som föreligga rörande en tjänsteåtgärd vara så ovissa eller svårtolkade, att ett misstag från ämbetsmannens sida är i hög grad ursäktligt, och ådömande av ansvar är därför uteslutet även i fall där åtgärden hänför sig till intressen av stor objektiv betydelse (t. ex. NJA 1931 s. 569). Det oaktat påkallas en prövning av tjänsteåtgärdens laglighet för att undanröja fortsatt ovisshet för framtiden, och prövningen måste ankomma på domstol i alla fall, där ämbetsmannen är domare eller annan som icke är underställd någon disciplinmyndighet eller där sådan myndighets prövning icke är tillfyllest.

I rättspraxis på tjänstefelens område har detta praktiska behov sedan länge föranlett domstolarna att i domskälen uttala att en ämbetsman förfarit felaktigt men att felet icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar. Domslutet utmynnar sedan i att talan om ansvar lämnas utan bifall. Emellertid lider ifrågavarande utväg av den ofullkomligheten, att vad som i detta fall är väsentligt, nämligen förklaringen om felaktigt förfarande, icke ingår i domslutet och att det på grund därav icke är fullt klart att denna förklaring ensam för sig kan dragas under högre rätts prövning.

Kommittén har ansett att det föreliggande behovet att lagligheten av en tjänsteåtgärd kan underställas domstols avgörande, även då straff icke yrkas, [ 415 ]bör tillgodoses i samband med revisionen av ämbetsbrotten. En möjlig utväg vore att för ifrågavarande område utöka ämbetsstraffen med ett särskilt bagatellstraff i form av varning, vilken påföljd allmänt användes såsom disciplinstraff och även upptagits såsom ämbetsstraff i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889. Häremot kan emellertid invändas att varning i många fall icke alls motsvarar vad som avses med domstolsavgörandet, t. ex. då därigenom en tvivelaktig rättsfråga erhåller ett prejudicerande avgörande för framtiden. Kommittén har i stället föreslagit en uttrycklig bestämmelse, att domstol utan att döma till straff må kunna förklara att ämbetsmannen förfarit felaktigt, och såsom förutsättning härför har angivits att tjänstefelet är ringa. Förslaget innebär att domstolens förklaring av detta innehåll flyttas från domskälen till domslutet och att alltså yrkande om en sådan förklaring skall prövas av domstolen liksom talan därom kan fullföljas till högre rätt. Tanken att i domslutet inrymma en dylik förklaring har i ett äldre rättsfall (NJA 1879 s. 160) framförts av justitiekanslern, som i ett mål mot en domare begärde hovrättens förklaring att denne förfarit obehörigt genom att till KB avlåta viss svarsskrivelse. Justitiekanslern hävdade, att hovrätten vore skyldig att, där underdomare låtit komma sig till last något förfarande som väl ej ansåges medföra ansvar men dock befunnes vara obehörigt, därom avgiva sitt yttrande, honom och andre till efterrättelse för framtiden. Domstolarna lämnade yrkandet om sådan förklaring utan avseende, därvid högsta domstolen såsom domskäl åberopade, att ehuru KB:s skrivelse blivit på oskickligt sätt besvarad, förfarandet i berörda avseende likväl varit föremål för åtal utan att föranleda något ansvarsyrkande. Den uttryckliga bestämmelsen i förslaget avser att undanröja det hinder som domstolarna hittills ansett föreligga mot att upptaga ifrågavarande förklaring i domslutet.

Därest ett tjänstefel allenast föranleder förklaring att ämbetsmannen förfarit felaktigt, är domstolen icke förhindrad men å andra sidan icke heller alltid skyldig att utdöma skadestånd.


6 §.

I 1–5 §§ ha straffsatserna för de självständiga ämbetsbrotten så bestämts, att ämbetsstraff användes i första rummet och att allmänt frihetsstraff tillägges i andra rummet, om brottet det förtjänar. Såsom komplement till dessa straffsatser erfordras en särskild straffmätningsregel för det fall att ämbetsmannen, då han skall dömas till straff, icke längre innehar sin tjänst. Såsom i motiven till 2: 15 i förslaget utvecklats har kommittén i stället för den nuvarande bestämmelsen i SL 2: 17 om ett allmänt ersättningsstraff vilket sammanträffar med det i latituden för ämbetsbrottet upptagna allmänna straffet föreslagit, att straffet för ämbetsbrottet skall bestämmas genom att det allmänna straffet direkt utmätes på sådant sätt, att detta ensamt för sig motsvarar brottslighetsgraden vid ämbetsbrottet. Denna straffmätning innebär, att om för brottet ämbetsstraff skulle varit tillfyllest, i stället skall dömas till ett likvärdigt allmänt straff och att, om brottet förskyllt både [ 416 ]avsättning och frihetsstraff, i stället skall tillämpas ett i samma mån svårare allmänt straff. Paragrafen innehåller därför föreskrift, att om ämbetsstraff icke kan ådömas, emedan ämbetsmannen ej längre innehar sin tjänst, hänsyn därtill skall tagas vid prövning av frågan, huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas.

Därest straffsatsen för ämbetsbrottet, såsom i fråga om tjänstefel enligt 5 §, endast innehåller ämbetsstraff jämte dagsböter såsom lägsta straff, erbjuder böteslatituden uppenbarligen icke utrymme för att utmäta ett mot avsättning eller suspension svarande straff. Av detta skäl har i paragrafen tillagts föreskrift om att i sådant fall fängelse må ådömas i stället för böter. Höjningen av straffet är fakultativ med tanke på sådana fall, då ämbetsmannen förskyllt avsättning eller suspension på grund av ovärdighet eller olämplighet att utöva ämbetet och icke på grund av brottets svårhet i och för sig. Om här ämbetsmannen lämnat befattningen och något skyddsbehov ej längre föreligger, kan det ifrågakomma att låta straffet stanna vid dagsböter.

I allmänna tjänstepensionsreglementet den 30 december 1941 och i vissa andra pensionsförfattningar föreskrives att tjänsteman ej må komma i åtnjutande av pension, därest han genom laga kraft ägande beslut blivit för förbrytelse i tjänsten dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt SL 2: 17. Då förslaget innebär, att sistnämnda lagrum upphäves och ämbetsbrott i hithörande fall föranleder direkt utmätande av allmänt straff, bör i förslaget upptagas ett efter dessa nya regler avpassat underlag för motsvarande förlust av pensionsrätt. För detta ändamål har givits en bestämmelse att, om ämbetsman i fall som avses i förevarande paragraf finnes hava förskyllt avsättning, domstolen skall utsätta detta i domen; därvid böra även angivas de av den dömde innehavda befattningar vilka omfattas av det förskyllda avsättningsstraffet. Till denna förklaring i domen kan genom ändrade bestämmelser i pensionsförfattningarna förlusten av pensionsrätt anknytas.

Paragrafen är avfattad uteslutande med tanke på det fall, att ämbetsmannen icke innehar mer än en allmän befattning. Om han innehar flera sådana befattningar, kommer avsättning eller suspension att omfatta samtliga eller vissa av dem enligt de närmare regler som uppställas i förslagets 2: 16I sådant fall får vid den i förevarande paragraf föreskrivna straffmätningen hänsyn tagas till den eller de befattningar vilka regelrätt skolat omfattas av ämbetsstraffet men vilka ämbetsmannen frånträtt så att de ej kunna inbegripas däri.

Om en ämbetsman visserligen lämnat den tjänst han innehade vid begående av ämbetsbrottet men före domen befordrats eller övergått till en annan befattning, medför den i 2: 16 givna regeln, enligt vilken avsättning principiellt skall omfatta samtliga befattningar ämbetsmannen innehar och suspension må omfatta flera sådana befattningar, att såsom ämbetsstraff bör ådömas mistning av den nya befattningen. Jämväl i sådana fall är förevarande paragraf tillämplig. Huruvida och till vilket mått allmänt straff skall [ 417 ]ådömas får, såsom vid 2: 15 framhållits, avgöras med beaktande av om den nya befattningen är mer eller mindre värdefull än den vari brottet skett; i förra fallet skall tydligen någon förhöjning av det allmänna straffet ej ske.


7 §.

Såsom framgår av inledningen till detta kapitel har förslaget uppställt gemensamma bestraffningsregler för å ena sidan ämbetsmans allmänna brott i samband med tjänsten och å andra sidan brott utan sådant samband. Dessa regler upptagas i 7 § och motsvara i nuvarande lag dels bestämmelserna om sammansatta ämbetsbrott i SL 25: 3 och 15, dels de generella reglerna om ämbetsstraff såsom påföljd vid allmänna brott i SL 2: 18 samt motsvarande speciella regler vid vissa brott i SL 8: 31 och 25: 20. De särbestämmelser som ytterligare ansetts erforderliga beträffande allmänna brott som ämbetsman förövat i samband med tjänsten upptagas i 8 §.

Enligt förslaget skola samtliga hithörande brott principiellt bedömas genom att den för varje brott tillämpliga allmänna straffbestämmelsen användes. Denna grundsats har icke erfordrat legalt uttryck i 25 kap. utan framgår av den begränsning som i de föregående paragraferna givits ämbetsbrotten i inskränkt mening och varigenom undantag gjorts för gärningar som eljest äro särskilt belagda med straff. När ett av ämbetsman förövat allmänt brott icke äger något samband med tjänsten, ger ämbetsmannens ställning icke upphov till någon annan straffrättslig fråga än den, i vad mån den offentliga tjänstens integritet påkallar att den brottslige skiljes från tjänsten, för alltid eller på viss tid. Om däremot brottet äger samband med tjänsten, tillkommer det särskilda spörsmålet, vilken inverkan detta förhållande bör utöva på det allmänna straffet. Förslaget utgår "härvid från att det försvårande moment i brottsligheten som utgöres av sambandet med tjänsten skall beredas erforderligt avseende inom den allmänna straffbestämmelsen. Liksom motsvarande försvårande moment inom enskild tjänst skall också ett allmänt brott i samband med offentlig tjänst föranleda förhöjt straff inom straffsatsen för det allmänna brottet. Ofta förekommande brottsfall av detta slag äro förskingring och annan trolöshet i samband med ämbete, vilka brott särskilt omnämnts såsom exemplifierande undantag från tjänstemissbruk i 1 §. I 1942 års lagstiftning ha straffsatserna i fråga om dessa och andra förmögenhetsbrott bildats med tanke på att inbegripa ifrågavarande försvårande moment, och kommittén förutsätter att motsvarande hänsyn till offentlig tjänst kommer att tagas i framtiden också på andra brottsområden. En för detta ändamål erforderlig generell höjning av vissa lägre straffskalor upptages i 8 §.

Om sålunda allmänna brott i samband med ämbete på uttömmande sätt bestraffas med tillämpning av straffsatsen för varje särskilt brott, kommer ett ämbetsstraff på ifrågavarande område, liksom vid allmänna brott utan samband med tjänsten, att helt betingas av uppgiften att skydda den offentliga tjänstens integritet. De för samtliga allmänna brott. de må vara behandlade i strafflagen eller annorstädes, gemensamma reglerna härom givas i förevarande paragraf. I överensstämmelse med nuvarande SL 2: 18 [ 418 ]upptages till en början en bestämmelse för det fall att en ämbetsman på grund av ett allmänt brott dömes till straffarbete; i regel skall han dl tillika dömas till avsättning. Under det att SL 2: 18 endast avser den som redan vid det allmänna brottets begående innehade allmän befattning, har bestämmelsen i förevarande paragraf utvidgats att omfatta även den som efter det han begått ett allmänt brott erhållit ställning av ämbetsman; det förutsättes nämligen endast, att den som dömes till straffarbete innehar tjänst vid tiden för domen.

Liksom enligt SL 2: 18 må ämbetsmannen dock bibehållas i tjänsten. Genom den i förslaget använda redaktionen avses att tydligare än i SL 2: 18 utmärka att bibehållandet skall tillämpas allenast som ett undantag vilket skall vara påkallat av särskilda skäl. Då avsättning icke ådömes, stadgas i SL 2: 18 möjlighet att i stället ådöma suspension, dock endast i fråga om ämbete eller tjänst och icke beträffande andra befattningar. I motiven till 2 kap. har angivits att förslaget icke bibehållit någon generell begränsning av suspensionsstraffets tillämplighet med hänsyn till vissa befattningar. De skäl som föranlett den nuvarande bestämmelsen därom i SL 2: 18 kunna mera rationellt tillgodoses genom att vid varje befattning för sig prövas, huruvida suspension är ett lämpligt medel att skydda befattningens integritet. På grund härav har i förslaget icke upptagits någon särskild begränsning av suspensionsstraffets användning i förevarande fall. Emellertid kommer prövningen av straffets lämplighet merendels att leda till, att suspension icke tillämpas i fråga om andra befattningar än ämbete eller tjänst.

Innan 1936 års lagstiftning om upphävande av straffpåföljder genomfördes, förekom i allmänna strafflagen en enda bestämmelse, enligt vilken ämbetsstraff tillämpades såsom påföljd vid lägre straff än straffarbete. Enligt SL 25: 20 skulle nämligen, enligt ett år 1905 tillagt stadgande, ämbetsman till vars ämbete hör att undervisa eller uppfostra ungdom, då han för vissa sedlighetsbrott dömdes till fängelse och i visst fall även då han dömdes till böter, tillika dömas till avsättning eller suspension. Efter nämnda tid har en utsträckning av ämbetsstraff såsom påföljd vid fängelse skett dels inom SL 8 kap. enligt dess ändrade lydelse av år 1940 (8: 31), dels genom den numera upphävda lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m. den 14 juni 1940 3 §. Vidare har enligt lagen den 14 april 1944 genom tillägg till SL 25: 20 öppnats utsträckt möjlighet att ådöma ämbetsstraff, då ämbetsman i nyssnämnda lärarställning dömes till fängelse för homosexuell otukt. Det stegrade krav på oförvitlighet hos ämbetsmän som kommit till uttryck i denna utveckling synes väl värt beaktande. En fortsatt anknytning till speciella brottstyper måste dock bliva otillfredsställande och bör ersättas med generella regler om ämbetsstraffets tillämpning. Efter förebild av lagen om straff för ämbetsbrott av präst den 8 mars 1889 8 § har förslaget därför öppnat fakultativ möjlighet att, när ämbetsman dömes till fängelse eller böter, därjämte ådöma avsättning eller suspension. Ämbetsstraffet tillämpas emellertid i dessa fall icke såsom regelmässig påföljd utan allenast efter särskild prövning att ämbetsmannen genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten.

[ 419 ]Den processuella prövningen av ämbetsstraffets tillämpning vid allmänna brott enligt nu angivna regler bör enligt kommitténs mening ankomma på vanligt underrättsforum som har att döma över det allmänna brottet. Såsom i motiven till följdförfattningarna närmare angives föreslår kommittén nämligen ingen ändring i nuvarande bestämmelser angående forum privilegiatum vid ämbetsbrott. Konsekvensen därav blir, att sådant forum endast kommer att tillämpas i fråga om de självständiga ämbetsbrotten enligt 25: 1–5 §§ i förslaget. Samtidigt därmed kommer den särskilda begränsningen av målsägandens rätt att föra talan angående ämbetsbrott i motsvarande mån att bortfalla (nya rättegångsbalken 20: 10).

Det bör även framhällas, att sådant yttrande av chefsmyndighet, som för närvarande skall inhämtas enligt kungl. kungörelsen den 11 december 1936, sedan förslaget upphöjts till lag, icke bör föreskrivas i andra fall än där domstolen finner ett allmänt brott som endast förskyller fängelse eller böter giva anledning att överväga tillämpning av avsättning eller suspension (jfr s. 446).

För det fall att ansvaret för ett brott bestämmes till en individuell skyddsåtgärd, torde icke erfordras särskilda regler om tillämpning av ämbetsstraff. Beträffande förvaring och internering följer av lagen den 18 juni 1937 19 §, att en dom till förvaring eller internering kommer att medföra samma verkan för den dömde enligt förevarande paragraf som en dom å straffarbete. Avsättning skall alltså regelmässigt tillämpas enligt första punkten i 7 §. I fråga om sådan villkorlig dom som innebär anstånd med straffs ådömande följer av lagen den 22 juni 1939 27 § att domen kommer att medföra samma verkan enligt 7 § som en dom å fängelse eller, om i den villkorliga domen så förordnats, en dom å straffarbete. Efter omständigheterna kan alltså ämbetsstraff ådömas med tillämpning av första eller andra punkten av paragrafen. Slutligen gäller beträffande dom till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, enligt lagen den 13 mars 1937 20 § och lagen den 15 juni 1935 26 §, att sådan dom skall anses lika med dom å fängelse, och tillämpning av ämbetsstraff kan således ifrågakomma endast efter särskild prövning enligt andra punkten i paragrafen.

Det förtjänar uppmärksammas, att förevarande paragraf är tillämplig beträffande alla i 12 § avsedda personer och således även beträffande dem som äro underkastade ansvar endast enligt vissa av bestämmelserna i 25 kap.

Då ämbetsstraff vid allmänna brott enligt förslaget helt betingas av uppgiften att skydda den offentliga tjänstens integritet, följer därav, att om ämbetsmannen icke längre innehar tjänsten, något behov av ersättningsstraff icke föreligger. Denna konsekvens inträder icke blott såsom i gällande rätt, på grund av en slutsats motsättningsvis från SL 2: 17, vid brott utom tjänsten utan, på grund av förslagets ändrade grunder för att bedöma allmänna brott i samband med tjänsten, även vid sistnämnda brott. Någon motsvarighet till straffmätningsregeln i fråga om de självständiga ämbetsbrotten i 6 § har därför icke givits för de allmänna brottens vidkommande.

Däremot erfordras för de fall, då ämbetsstraff enligt paragrafen ådömes i förening med allmänt straff, en särskild regel om tillgodoräknande av [ 420 ]ämbetsstraffet vid utmätande av det allmänna straffet. I första hand bestämmes det allmänna straffet av svårhetsgraden hos det allmänna brottet, och därvid skall enligt förslaget såsom förut utvecklats ett föreliggande samband med tjänsten komma i betraktande såsom försvårande omständighet. När ämbetsmannens ställning i dessa fall påkallar ett särskilt ingripande med avsättning eller suspension, böra dessa straff icke obetingat tillfogas såsom ett tillägg till strafflidandet. Tvärtom överensstämmer det med principerna för tillämpningen av andra skyddsåtgärder i straffrätten att beakta den förlust ämbetsstraffet innebär vid bestämmande av straffet för brottet. Därigenom vinner man också överensstämmelse med de förut angivna grunderna för straffmätningen vid självständiga ämbetsbrott. Emedan vid dem såsom straff användes i första rummet ämbetsstraff och därutöver i mån av behov allmänt straff, kommer den straffreaktion som svarar mot brottslighetsgraden att utgöras av ämbetsstraff och allmänt straff i förening. I enlighet härmed föreskrives i paragrafens andra stycke att den förlust ämbetsmannen i hithörande fall lider genom avsättning eller suspension skall beaktas vid bestämmande av allmänt straff för brottet. Sedan domstolen avgjort, vilken återverkan brottsligheten måste medföra på ämbetsmannens ställning, skall alltså även vid dessa brott straffet bestämmas genom en enhetlig straffmätning. Därvid kan det förekomma, att ett mera ingripande ämbetsstraff som påkallas av hänsyn till tjänstens integritet ur straffsynpunkt finnes vara tillfyllest. Med hänsyn till sådana fall har föreskrivits att allmänt straff som stannar vid böter må kunna bortfalla. Någon anledning att göra skillnad mellan brott med eller utan samband med tjänsten föreligger därvid icke. Om en fylleriförseelse, t. ex. på grund av upprepade återfall, anses böra föranleda avsättning eller suspension, böra fylleriböterna kunna bortfalla, oavsett om förseelsen förövats under tjänsteutövning eller utom tjänsten.


8 §.

Vid sidan av de gemensamma bestraffningsregler som förslaget uppställer för ämbetsmans allmänna brott, dels i samband med tjänsten dels utan sådant samband, erfordras vissa särregler beträffande de i samband med tjänsten förövade brotten. Dessa regler sammanfattas i förevarande paragraf.

Först upptages en bestämmelse angående åtalsrätt i sådana fall, då det allmänna brottet icke hör under allmänt åtal. Enligt SL:s promulgationslag 19 § 2 punkten föreskrives att om en handling innefattar flera brott och något av dem hör under allmänt åtal, sådant åtal skall äga rum även för de övriga. Såsom förut nämnts har i nuvarande rätt ett i offentlig tjänst förövat allmänt brott, vilket icke föranlett speciell bestämmelse om sammansatt ämbetsbrott i 25 kap., bedömts såsom konkurrens mellan det allmänna brottet och ett fristående ämbetsbrott. Då ämbetsbrottet hör under allmänt åtal, följer av bestämmelsen i promulgationslagen att allmänt åtal skall äga rum även för det allmänna brottet, oavsett om detta i och för sig allenast kan åtalas av målsägande eller, efter angivelse, av allmän åklagare.

[ 421 ]När enligt förslaget ett allmänt brott varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt skall erhålla det ändrade bedömande, att den allmänna straffbestämmelsen ensam för sig tillämpas och sambandet med ämbetet allenast betraktas såsom försvårande omständighet eller grund för straffhöjning, är det likväl motiverat att fortfarande hänföra brottsligheten under allmänt åtal. Det samhällsintresse som påkallar att brott mot tjänsteplikt beivras gör sig gällande med oförminskad styrka, även om straffet bestämmes med tillämpning av en allmän straffbestämmelse. För att vinna överensstämmelse med gällande rätt har därför i förslaget stadgats, att ifrågavarande brott städse skola ligga under allmänt åtal.

I paragrafen upptages vidare den generella höjning i straffsatserna för allmänna brott vilken ansetts erforderlig för att bereda utrymme för att beakta den svårare brottslighet som föreligger, då gärningen innefattar brott mot tjänsteplikt. Vid högre straffskalor torde brottsligheten i stor omfattning kunna beredas beaktande såsom försvårande omständighet inom den vanliga straffsatsen för brottet. Där denna icke är tillfyllest, bör behovet av straffhöjning tillgodoses vid varje brott för sig, såsom inom den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott skett i fråga om förskingring och trolöshet. Däremot skulle det verka förryckande på det stora flertalet lägre straffskalor, om dessa allmänt höjdes för att tillgodose en mera avlägsen möjlighet att brottet förövas i samband med offentlig tjänst. På grund därav har förslaget upptagit en till sistnämnda fall begränsad straffhöjning, vilken innebär att straffskalor vilkas maximum är böter eller fängelse under två år höjas intill ett maximum av fängelse i två år. Denna generella regel utesluter givetvis icke att vid speciella brott, där sambandet med offentlig tjänst påkallar ett avvikande bedömande medelst högre maximum eller minimum, särskilda straffbestämmelser kunna ifrågakomma, såsom t. ex. enligt nuvarande rätt i kungl. förordningen om straff för olovlig varuutförsel m. m. den 3 mars 1916 4 § 3 mom. och lagen om straff för olovlig varuinförsel den 8 juni 1923 1 § 3 mom.

Det för tillämpningen av dessa särregler erforderliga sambandet med offentlig tjänst är här angivet på samma sätt som vid de självständiga ämbetsbrotten i 1 och 5 §§, nämligen att ämbetsmannen åsidosatt sin tjänsteplikt. Det bör emellertid beaktas, att de instruktioner eller andra allmänna föreskrifter eller de särskilda föreskrifter eller befallningar som vid vanliga tjänsteåtgärder äro avgörande för tjänstepliktens innehåll icke giva motsvarande ledning för att bedöma, om ett allmänt brott innebär åsidosättande av tjänsteplikt. För det ändamål varom i paragrafen är fråga torde dock kriteriet vara tillfyllest. Om en ämbetsman har vårdnadsplikt beträffande viss egendom eller tillsynsplikt beträffande vissa lokaliteter och själv tillgriper något av egendomen eller begår brott som genom tillsynen skolat förebyggas, har han uppenbarligen åsidosatt sin tjänsteplikt, även om dylika gärningar icke förutsetts i några direktiv rörande tjänsten. På motsvarande sätt måste en verksamhet i tjänsten i allmänhet förutsätta, att gällande allmänna rättsregler för verksamheten iakttagas, varför deras överträdande måste bedömas såsom brott [ 422 ]mot tjänsteplikt, t. ex. då någon som tjänstgör såsom förare av tjänstebil gör sig skyldig till trafikförseelse. Vid verklig tvekan, huruvida ett allmänt brott innefattar åsidosättande av tjänsteplikt, bör det mildare bedömandet väljas och förutsättningen för att tillämpa förevarande paragraf anses icke föreligga.


9 §.

Beträffande disciplinärt ansvar för ämbets- och tjänstemän innehåller den allmänna strafflagstiftningen endast det i SL:s promulgationslag 18 § 3 punkten upptagna stadgandet, att från upphävande genom strafflagen undantagas straffbestämmelser efter särskilda lagar, författningar, instruktioner eller taxor för fel eller försummelser av ämbets- eller tjänstemän i vissa fall de där i strafflagen ej uttryckligen nämnda äro. De vid strafflagens tillkomst befintliga disciplinära ansvarsbestämmelserna bibehöllos alltså såsom gällande, oberoende av straffbestämmelserna för generella ämbetsbrott i SL 25: 16 och 17, och i tiden därefter hava bestämmelser om disciplinärt ansvar allmänt utfärdats i nya instruktioner för ämbetsverk och förvaltningsmyndigheter.

En jämförelse mellan de disciplinära bestämmelserna och strafflagen utvisar till en början. att icke alla innehavare av allmänna befattningar och icke ens alla innehavare av offentlig tjänst äro underkastade disciplinär bestraffning. Undantagna äro i främsta rummet de ämbets- och tjänstemän som omfattas av oavsättlighetsgrundsatsen i regeringsformen § 36, chefer och andra högre förvaltningsämbetsmän även om de icke omfattas av nämnda grundsats, kommunernas högre tjänstemän samt valda förtroendemän i stat och kommun. Å andra sidan äro de disciplinära bestämmelserna allmänt tillämpliga även på sådana lägre befattningshavare som icke äro underkastade ämbetsansvar. I äldre instruktioner funnos ofta särskilda disciplinära bestämmelser för s. k. vaktbetjänste, men i nyare instruktioner har denna personal allmänt inbegripits under de för befattningshavare i övrigt gällande föreskrifterna.

Beskrivningen av de disciplinära förseelserna har numera nästan undantagslöst skett på det sättet, att förseelserna angivits generellt. Även i författningar som tidigare upptagit speciella disciplinförseelser hava dessa under senare tid vanligen ersatts med generella ansvarsbestämmelser (t. ex. lantmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 § 46 och nu gällande lantmäteriinstruktion den 11 november 1927 82 §). Men de generellt beskrivna disciplinförseelserna äro icke ensartade i skilda författningar eller beträffande olika grupper av befattningshavare i samma författning; de överensstämma icke heller med de generella ämbetsbrotten i SL 25: 16 och 17.

De vanligast förekommande beskrivningarna å disciplinförseelser tillhöra endera av följande två huvudtyper, av vilka den förra gäller de äldre ämbetsverken där vissa befattningshavare äro tillsatta medelst fullmakt (1) och den senare de affärsdrivande verken, där några fullmaktstjänster icke förekomma (2).

[ 423 ]1. Beträffande ordinarie befattningshavare stadgas disciplinärt ansvar, om befattningshavaren gör sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller olydnad. Det tillägges, att om den felande icke låtit sig rätta av disciplinär bestraffning eller gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, han skall, där befattningen är tillsatt genom fullmakt, ställas under åtal inför domstol eller, där befattningen är tillsatt genom konstitutorial, antingen åtalas eller av förvaltningsmyndigheten skiljas från tjänsten.

I fråga om annan än ordinarie befattningshavare beskrives såsom disciplinförseelse att han ådagalägger försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar sig eljest olämplig. Vid svårare förseelser föreskrives att åtal sker inför domstol (t. ex. instruktionen för kammarkollegiet den 27 juni 1929 42 §).

2. Beträffande ordinarie befattningshavare stadgas disciplinärt ansvar, om han varder beträdd med fel eller försummelse i tjänsten eller låtit klandervärt uppförande komma sig till last. Om den som begått tjänstefel icke låter sig rätta av disciplinär bestraffning eller tjänstefelet är av svårare beskaffenhet, må förvaltningsmyndigheten avsätta honom eller, om han är tillsatt eller förordnad av Kungl. Maj:t, göra framställning om hans avsättning.

I fråga om icke ordinarie befattningshavare föreskrives disciplinärt ansvar, även i form av hans skiljande från tjänsten, om han gör sig skyldig till försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller till fel i tjänsten.

Gemensamt för ordinarie och icke ordinarie befattningshavare tillägges att om tjänstefel är av beskaffenhet att därå enligt allmän lag följer fängelse eller straffarbete eller om det innefattar kränkning av annans rätt, så att skadestånd därför kan ifrågakomma, eller om förvaltningsmyndigheten eljest finner skäl att skilja saken ifrån sig, må förvaltningsmyndigheten förordna om den felandes ställande under åtal vid domstol (t. ex. instruktionen för telegrafstyrelsen den 20 juni 1941 43 §). –

De sålunda beskrivna disciplinförseelserna äro mera omfattande än de generella ämbetsbrotten i strafflagen och giva ett större utrymme åt den bedömande myndighetens prövning efter omständigheterna i varje fall. Särskilt upprätthålles icke den fordran på åsidosättande av någon ämbetsmannen åliggande tjänsteplikt som enligt vad förut framhållits i gällande rätt och enligt uttrycklig bestämmelse i förslaget förutsättes för generellt ämbetsbrott. En disciplinär ansvarsbestämmelse av vanlig typ inbegriper sålunda till en början alla gärningar som komma i fråga såsom generella ämbetsbrott. Huruvida därjämte speciella ämbetsbrott inbegripas kunde i förstone synas böra besvaras nekande med hänsyn till att förenämnda bestämmelse i SL:s promulgationslag .18 § 3 punkten icke omfattar sådana brott som äro uttryckligen nämnda i strafflagen (i motsats till brott enligt 25: 16 eller 17)[7]. Bestämmelserna om speciella ämbetsbrott i strafflagen förutsättas här undantränga de disciplinära bestämmelserna. Emellertid har utvecklingen i praxis gått i motsatt riktning, och enligt sedvanerätt kunna även speciella [ 424 ]ämbetsbrott bestraffas med tillämpning av generella disciplinära ansvarsbestämmelser.[8]

Disciplinförseelserna kunna alltså inbegripa gärningar som äro straffbara såsom generella eller speciella ämbetsbrott. Enligt de nyss angivna beskrivningarna omfatta de därutöver en mera obestämd krets beteenden vilka endast kunna medföra disciplinärt ansvar och icke straff enligt strafflagen.

Härav framgår att inom ett vidsträckt område ett och samma förfarande kan hänföras under såväl en straffbestämmelse i allmän lag som en disciplinär föreskrift. I princip äro båda bestämmelserna tillämpliga oberoende av varandra. Denna grundsats är obestridd, såvitt angår förhållandet mellan en disciplinär ansvarsbestämmelse å ena sidan och ett speciellt ämbetsbrott eller ett brott enligt SL 25: 16 å andra sidan. Däremot har Thyrén i fråga om SL 25: 17 hävdat, att det därstädes uppställda förbehållet "och är ej särskilt ansvar därå satt" skulle innebära, att detta lagrum vore subsidiärt även i förhållande till de disciplinära ansvarsbestämmelserna.[9] Ehuru nämnda uttryck i SL 25: 17 icke synes kunna i likhet med förbehållet i SL 25: 16 begränsas till brott som förut är sagt i 25 kap. utan måste anses åsyfta jämväl straffbestämmelser utanför strafflagen (NJA 1922 s. 519), utesluter likväl språkbruket i strafflagstiftningen, att uttrycket "särskilt ansvar" skulle kunna avse de generella disciplinära bestämmelserna (NJA 1943 s. 522).[10] Däremot höra under detta förbehåll hänföras speciella straffbestämmelser utanför strafflagen, även om de äro av disciplinär natur, och de speciella disciplinära bestämmelserna måste därför anses såsom primära i förhållande till SL 25: 17, t. ex. från tiden för strafflagens tillkomst lantmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 § 46 och vissa ännu gällande bestämmelser om s. k. dagaböter, såsom i mantalsskrivningsförordningen den 6 augusti 1894 § 11 och uppbördsreglementet den 14 december 1917 § 31.

En jämförelse mellan de disciplinära ansvarsbestämmelserna och SL 25: 17 utvisar även, att någon materiell begränsning i sistnämnda lagrums tillämplighet icke kan vara avsedd. Visserligen innehålla bestämmelserna om förfarandet i disciplinmål ofta föreskrift om att åtal vid domstol skall eller må väckas för återfall eller för fel av svårare beskaffenhet. Även där en dylik föreskrift är tvingande, kan därur likväl icke härledas något hinder för domstolen att vid prövning av åtalet fälla till straff enligt SL 25: 17, såvida den skulle finna att felet ej är av svårare art och att återfall ej heller föreligger; för ett sådant ringa fel kan domstolen ådöma ända ned till lägsta bötesstraff. Så mycket mindre kan en av disciplinstraffrätten betingad begränsning i SL 25: 17 antagas, om på sätt föreskrives i instruktionerna för de affärsdrivande verken, anledningen till domstolsförfarandet är att tjänstefelet innefattar kränkning av annans rätt, så att skadestånd därför kan ifrågakomma, eller att förvaltningsmyndigheten eljest finner skäl att skilja saken ifrån sig. Även [ 425 ]utanför området av de i instruktionerna givna uttryckliga föreskrifterna om åtal torde förvaltningsmyndighet äga principiell befogenhet att till domstol hänskjuta bedömandet av ett tjänstefel, utan åtskillnad om detta faller under SL 25: 17 eller under annat lagrum i 25 kap. Särskilt erfordras domstolsförfarande, då den tilltalade bestritt vad som lagts honom till last eller då av annan anledning kräves bevisning eller utredning vid domstol. Uttrycklig bestämmelse härom förekom tidigare i utsökningslagen 1: 10 och gäller fortfarande i fråga om militära disciplinmål enligt strafflagen för krigsmakten 204 §.[11]

Såsom resultat av det sagda framgår att disciplinära ansvarsbestämmelser och strafflagens bestämmelser om ämbetsbrott, däribland även SL 25: 17, för närvarande äro självständigt tillämpliga oberoende av varandra. Därav får emellertid icke dragas någon slutsats till att dubblering av disciplinstraff och straff enligt strafflagen varit avsedd. Tvärtom framgår tydligt av såväl förarbetena till strafflagen[12] som bestämmelserna om förfarandet vid åläggande av disciplinstraff, att ett tjänstefel principiellt skall medföra ansvar endast av det ena slaget. Garantierna härför äro emellertid uteslutande av processuell natur och enligt utvecklingen i tiden efter strafflagens tillkomst icke uttömmande. I detta avseende uppkommer en skillnad beroende på vilketdera förfarandet först tillämpats.

Därest åtal vid domstol anhängiggjorts först och frågan om ådömande av ämbetsstraff avgjorts i detta förfarande, måste förvaltningsmyndighet anses förhindrad att ingå i prövning, huruvida samma gärning skall medföra disciplinärt ansvar. Detta hinder föreligger vare sig domstolens avgörande gällt ämbetsstraffet såsom huvudstraff eller såsom påföljd i samband med ådömande av allmänt straff för brottet. I sistnämnda fall tages förvaltningsmyndighetens medverkan i stället i anspråk på det sättet, att enligt kungl. kungörelsen den 11 december 1936 domstolen ålagts att bereda myndigheten tillfälle att före målets avgörande yttra sig i anledning av åtalet. Däremot kan disciplinär bestraffning ådömas, då domstol väl ådömt allmänt straff men icke ingått i prövning av fråga om tillämpning av ämbetsstraff.[13] Enligt SL 2: 18 i dess lydelse enligt lagen den 5 juni 1936 föreligger därför möjlighet till efterföljande disciplinär bestraffning, dels då brottet icke förskyllt straffarbete och därför överhuvud icke kunnat medföra ämbetsstraff, dels också då straffarbete ådömts men yrkande om ämbetsstraff icke blivit framställt och prövat av domstolen. I dessa fall inträder emellertid ingen dubbelbestraffning. Förhållandet är allenast, att ett allmänt brott för vilket allmänt straff ådömts föranleder åläggande av särskilt disciplinstraff på grund av [ 426 ]brottets karaktär av klandervärt uppförande eller eljest angrepp på den offentliga tjänstens integritet.

Om däremot ett tjänstefel i förstone föranlett disciplinär bestraffning, måste domstol icke desto mindre anses principiellt oförhindrad att pröva gärningens brottslighet enligt strafflagen och i överensstämmelse därmed ådöma straff. Under dessa omständigheter är möjligheten öppen för en dubbelbestraffning. Visserligen har lagstiftaren utgått ifrån att den rätt att besluta om åtal som tillagts förvaltningsmyndighet skulle vara praktiskt taget avgörande för huruvida domstolsförfarande överhuvud skulle komma till stånd. Men detta förhållande har undergått en väsentlig förskjutning under utvecklingen i tiden efter strafflagens tillkomst. Vad först angår allmänt åtal hava förändringar i åklagarorganisationen medfört, att underordnade åklagare kunna förväntas självständigt väcka åtal även i andra fall än då de förordnats därtill efter framställning av förvaltningsmyndigheten. I fråga om målsägandes åtalsrätt har med stöd av kungl. förklaringen den 23 mars 1807 40 punkten hinder förelegat för enskild part att själv väcka åtal för ämbetsbrott av domare och andra ämbetsmän beträffande vilka åtalet skall upptagas omedelbart av högre rätt. Då ämbetsmannen skolat åtalas vid underrätt, har däremot målsägandens åtalsrätt icke varit underkastad begränsning, vilket på ett speciellt område bekräftas av RB 10: 27.[14] Genom den överflyttning som ägt rum från privilegierat forum till allmän underrätt för ett flertal ämbetsmän har möjligheten vidgats för ett av målsägande anhängiggjort domstolsförfarande, oavsett om disciplinär straffåtgärd redan vidtagits.

Både genom allmän åklagares och genom målsägandes åtal för tjänstefel kan alltså för närvarande en av lagstiftaren icke avsedd dubbelbestraffning komma att inträda, ifall samma tjänstefel förut medfört disciplinär bestraffning. Beträffande militära förseelser finnes visserligen en bestämmelse i strafflagen för krigsmakten 206 § enligt vilken tillökning i bestraffningen ej må åläggas för förseelse vilken är att hänföra till disciplinmål och varför den felaktige blivit disciplinärt bestraffad. Men denna bestämmelse, som dessutom icke hindrar dubbelbestraffning för en gärning som sedermera befinnes utgöra annat brott än som kan hänföras till disciplinmål (NJA 1931 s. 539), har ansetts icke kunna, såsom det varit ifrågasatt, analogt användas å civila ämbetsbrott. Den dubbelbestraffning som uppkommer därigenom, att först förvaltningsmyndighet och sedan domstol ådömer bestraffning för samma förseelse, har därför i gällande rätt endast kunnat undanröjas genom benådning från den disciplinära bestraffningen (NJA 1924 s. 463 och RÅ 1925 K nr 63).


Kommittén har, såsom i annat sammanhang framhållits, lämnat det principiella förhållandet mellan straff för ämbetsbrott och disciplinärt ansvar orubbat. Vad här ovan sagts om förhållandet mellan de disciplinära ansvarsbestämmelserna och straffbestämmelserna för ämbetsbrott i SL 25 kap. äger [ 427 ]alltså motsvarande tillämplighet med avseende å bestämmelserna i förslagets 25 kap., däribland även den generella bestämmelsen om tjänstefel i 5 §.

Vid sammanträffande mellan domstolsförfarande och disciplinärt förfarande kommer även enligt förslaget dubbelbestraffning att vara utesluten, såvida domstolsförfarandet gått förut. Förslagets 7 § innebär visserligen, att ämbetsstraff på grund av allmänt brott skall kunna av domstol ådömas i större omfattning än för närvarande, i det att även brott som förskylla fängelse eller böter kunna medföra ämbetsstraff för det fall att ämbetsmannen genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva ämbetet. En av domstol härutinnan verkställd prövning kommer emellertid på sätt förut framhållits att utgöra hinder för förvaltningsmyndighet att därefter ålägga disciplinstraff, och något sammanträffande av ämbetsstraff och disciplinstraff såsom påföljd av samma gärning förekommer därför i detta fall icke.

Därest domstol sakfällt en ämbetsman för allmänt brott men icke prövat frågan om ämbetsstraff såsom påföljd av brottet, är däremot förvaltningsmyndighet oförhindrad att enligt de generella föreskrifterna om klandervärt uppförande eller liknande ålägga disciplinär bestraffning även i form av avsättning eller suspension. Genom bestämmelsen i 2: 17 i förslaget öppnas visserligen en förut icke befintlig möjlighet att efter en straffdom vid domstolen föra särskild talan om avsättning eller suspension från en befattning vartill den dömde före domen blivit förordnad eller vald. Lika litet som eljest kan emellertid här blotta möjligheten till ett domstolsförfarande begränsa förvaltningsmyndighets behörighet att tillämpa disciplinär bestraffning. Bestämmelsen medför alltså i detta avseende ingen annan verkan än att disciplinförfarande är uteslutet, sedan särskild talan enligt bestämmelsen blivit förd.

Då sammanträffande uppkommer därigenom att ett tjänstefel först blivit föremål för disciplinär beivran och därefter åtalas vid domstol, kan det enligt kommitténs mening icke ifrågasättas att låta disciplinförfarandet eller ens ålagd disciplinär bestraffning utgöra hinder mot åtal eller prövning av ansvarsfrågan vid domstol. Det är nämligen en viktig garanti för rättssäkerheten, att domstols bedömande av ett ämbetsbrott icke begränsas av vidtagna disciplinära åtgärder från förvaltningsmyndighets sida. Då den dubbelbestraffning, som därigenom kan uppkomma, i gällande rätt gjort sig alltmer praktiskt kännbar och enligt förslaget kan förväntas komma att ytterligare aktualiseras, har kommittén ansett angeläget att på annat sätt förebygga densamma. Detta synes kunna ske därigenom, att beslut om disciplinärt ansvar principiellt bringas att återgå för den händelse ämbetsmannen för samma förseelse dömes till straff enligt 25 kap. En bestämmelse därom har sin plats i strafflagen och upptages i förevarande paragraf.

För att genomföra en återgång av beslutet om disciplinär bestraffning stadgas till en början att beslutet skall vara förfallet. Någon verkställighet därav skall alltså icke vidare äga rum. Om verkställighet redan skett, helt eller delvis. kan i fråga om mistning av lön eller böter återgång genomföras medelst [ 428 ]restitution av erlagt belopp. Bestämmelsen härom innehåller, att beloppet skall, om domstolen ådömer böter, gå till betalning av dessa och eljest utbetalas till den dömde. Beträffande disciplinär bestraffning som utgöres av mistning av tjänsten och verkställts under viss tid kan återgång genomföras allenast i form av avräkning på det straff som domstolen kan komma att ådöma. Enligt förslaget skall avräkning ske direkt vid utmätande av detta straff. Om den disciplinärt undergångna mistningen av tjänsten prövas vara tillfyllest, kan domstolen inskränka sig till en förklaring av detta innehåll. Några legala grunder för avräkningen hava icke kunnat uppställas, främst på grund av de varierande straff som kunna ådömas enligt strafflagen (frihetsstraff, ämbetsstraff och böter). Andra disciplinära påföljder än mistning av tjänsten och böter, t. ex. varning, extra tjänstgöring, permissionsfönbud och dylikt, hava väsentligen karaktär av ambitionsstraff och för deras återgång ha särskilda bestämmelser icke ansetts erforderliga. Av den allmänna regeln att beslutet om disciplinstraff skall vara förfallet följer emellertid, att detta för framtiden icke skall räknas den dömde till last.


10 §.

Om en ämbetsman förfallolöst avhåller sig från tjänstgöring, är förfarandet utan särskild bestämmelse straffbart såsom tjänstefel, såvida uppsåt eller oaktsamhet ligger ämbetsmannen till last. Enligt 5 § i förslaget skall straffet vara avsättning, om felet är grovt, och vid bedömandet därav bör hänsyn också tagas till varaktigheten av ämbetsmannens frånvaro. För att straff skall kunna ådömas förutsättes därjämte i processuellt avseende att ämbetsmannen kunnat anträffas för svaromål eller, enligt nya rättegångsbalken, för delgivning av stämning (nya rättegångsbalken 33: 12 och 13).

På grund av den förut berörda grundsatsen om ämbetsmäns oavsättlighet på annat sätt än genom domstols dom har i SL 25: 19 upptagits en särskild bestämmelse om avsättning även i sådana fall, då avhållande från tjänstgöring icke kan tillräknas i form av uppsåt eller oaktsamhet eller ämbetsmannen icke kan anträffas för talan om ansvar. Genom bestämmelsen tillgodoses det praktiska behovet att kunna ur tjänsten skilja en bortovarande ämbetsman, även om bortovaron icke innefattar ämbetsbrott. Lika litet som övriga ämbetsstraff är vidare denna form av avsättning begränsad till de oavsättliga ämbetsmännen; den gäller ämbetsmän i allmänhet och även sådana som därjämte kunna avlägsnas genom beslut av förvaltningsmyndighet.

En bestämmelse om avsättning på grund av bortovaro vilken icke kan bestraffas såsom brott tillhör icke strafflagstiftningen utan har sin systematiska plats i en lagstiftning om offentliga tjänstemän. Då någon av Konung och riksdag stiftad tjänstemannalag icke finnes i vårt land, såsom t. ex. förekommer i Danmark och Norge, torde emellertid praktiska skäl tala för att tills vidare bibehålla bestämmelsen i 25 kap., där den även upptogs i Thyréns utkast (17 §).

I förslaget upptages motsvarande bestämmelse i förevarande paragraf. Någon ändring i förutsättningarna för avsättning har icke föreslagits, utan det [ 429 ]förutvarande kungörelseförfarandet med kallelse i allmänna tidningarna och en frist av tre månader därefter ha bibehållits. Däremot har avsättning i föreliggande fall begränsats till att avse den befattning, från vilken ämbetsmannen uteblivit. Då avsättningen här saknar straffkaraktär, har nämligen den eljest i förslagets 2: 16 genomförda grundsatsen, att avsättning innebär förlust av samtliga allmänna befattningar som den dömde innehar, ansetts icke böra tillämpas.


11 §.

Bestämmelserna i 25 kap. SL äro med visst nedan berört undantag tillämpliga blott på den som är underkastad ämbetsansvar. Ha flera medverkat till brott av ifrågavarande slag, äro därför bestämmelserna i kapitlet icke tillämpliga på annan än den som är underkastad sådant ansvar.

Enligt Thyrén torde denna ståndpunkt numera icke kunna fasthållas. Emedan ett definitivt ställningstagande till frågan om ansvar för delaktighet i ämbetsbrott enligt hans åsikt lämpligen borde ske först när strafflagens speciella del fullständigt genomarbetats, avstod han emellertid från att i sitt utkast upptaga någon bestämmelse i ämnet (VII s. 191).

Kommittén, som i olikhet mot Thyrén har till uppgift att revidera strafflagens speciella del i etapper, kan icke undgå att i detta sammanhang taga ställning till frågan om medverkansansvaret vid ämbetsbrott. I 3: 3 har kommittén föreslagit en allmän bestämmelse av innehåll att straff, som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning, ock skall drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. Det spörsmålet inställer sig därför här, huruvida skäl finnas att beträffande ämbetsbrott stadga undantag från denna bestämmelse.

Det är vid övervägande av denna fråga till en början tydligt att ämbetsstraffen avsättning och suspension icke kunna komma i fråga för andra än dem som äro underkastade ämbetsansvar. Starka skäl tala ock för att låta räckvidden av 5 § vara begränsad till dem som äro gärningsmän till det där behandlade brottet, tjänstefel. Detta brott innefattar ett åsidosättande av tjänsteplikt i största allmänhet utan uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång. För förebyggande av sådana enkla tjänstefel, vilka till stor del bestå i försummelser eller andra fel av oaktsamhet, synes det icke behövligt att utom ämbetsmannen själv även straffa dem som jämte honom medverkat till gärningen. Såsom i motiven till 9 § framhållits, är vidare 5 § tillämplig parallellt med talrika disciplinära ansvarsbestämmelser, och det beror på olika hänsyn utanför det straffrättsliga bedömandet, vilkendera bestraffningsformen i det särskilda fallet kommer att tillämpas. De disciplinära straffbestämmelserna äro emellertid icke tillämpliga på utomstående medverkande, och det synes då lämpligt att inom området för tjänstefel enligt 5 § göra samma begränsning. Av dessa skäl föreslår kommittén, att i andra stycket, såsom undantag från de eljest tillämpliga reglerna i 3 kap., stadgas straffrihet för anstiftan eller medhjälp [ 430 ]till ämbetsbrott enligt 5 Q. Om emellertid den medverkande själv är ämbetsman, kan gärningen för hans vidkommande innefatta tjänstefel eller annat ämbetsbrott och han blir i så fall straffbar i nämnda egenskap. Det är i detta hänseende att märka, att den omständigheten att någon som icke är underkastad ämbetsansvar utfört den handling som närmast åstadkommit den skadliga effekten icke fritager medverkande som genom sin handling brutit mot en tjänsteplikt från ansvar.

Beträffande de ämbetsbrott som behandlas i l–4 §§ är medverkansansvar väsentligt starkare motiverat än i fråga om tjänstefel. Vad först angår det i 3 § upptagna brottet, tagande av muta, finnes redan i 25: 5 andra stycket SL en bestämmelse, som i sak innebär att medverkande straffas. Enligt nämnda lagrum straffas nämligen den som till ämbetsman för hans ämbetsutövning lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning. Sådan gärning straffbelägges enligt förslaget i 10: 5 såsom ett särskilt brott, kallat bestickning. Beträffande det i 1 och 2 §§ upptagna allmänna ämbetsbrottet, tjänstemissbruk, har den i 25 kap. SL härskande grundsatsen, att medverkande ej straffas, genombrutits redan genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott. Denna reform innebar nämligen, att gärning, som förutom att den innefattar ämbetsbrott varom förmäles i SL 25: 16 jämväl utgör allmänt brott, såsom t. ex. trolöshet mot huvudman, skall bestraffas med tillämpning av såväl SL 25: 16 som det lagrum vari stadgas straff för det allmänna brottet, exempelvis SL 22: 5. Eftersom medverkan till allmänt brott enligt gällande rätt är straffbar, medförde reformen därför en väsentlig utsträckning av medverkansansvaret. I förslaget är räckvidden av de mot SL 25: 16 svarande bestämmelserna i 25: 1 och 2 begränsad till gärningar, vilka icke äro straffbelagda såsom allmänna brott. Liksom den som anstiftar en ämbetsman till en oriktig ämbetsåtgärd som medför skada för det allmänna enligt det sagda redan efter gällande rätt kan vara att straffa för medverkan till trolöshet mot huvudman, synes emellertid sådan anstiftare, där skada uppstår icke för det allmänna men väl för enskild och trolöshet mot huvudman därför ej föreligger, böra kunna straffas för sin medverkan. Ansvar bör sålunda kunna inträda exempelvis för den som anstiftar en ämbetsman eller likställd att med orätt vägra införsel- eller utförseltillstånd åt en konkurrent till anstiftaren eller att vid upprättande av stadsplan otillbörligt gynna anstiftaren. Enligt kommitténs mening är det motiverat, att den som anstiftar tjänstemissbruk eller är behjälplig därvid med vetskap om att gärningen innebär sådant brott och med uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång blir straffad härför även om han själv icke är underkastad ämbetsansvar. Jämväl den som förleder en ämbetsman till det i 4 § behandlade brottet mot tystnadsplikt eller hjälper honom vid sådant brott synes vara väl förtjänt av straff för sin medverkan.

Med stöd av dessa överväganden har i första stycket upptagits en bestämmelse av innebörd, att om någon medverkat till gärning varom i 1, 2, 3 eller 4 § förmäles, han skall dömas till allmänt straff som där sägs efter ty i 3 kap. stadgas. Avsättning eller suspension komma däremot icke i fråga för [ 431 ]medverkande som icke är underkastad ämbetsansvar. Icke heller om den medverkande är ämbetsman skall enligt de föreslagna bestämmelserna avsättning eller suspension ådömas honom med tillämpning av de nämnda lagrummen, såvida han icke genom sin medverkan åsidosatt någon honom åvilande tjänsteplikt. Avsättning eller suspension bör emellertid ifrågakomma för honom enligt samma grunder som om han begått allmänt brott. Vad i 7 § stadgas har därför genom en särskild bestämmelse i förevarande paragraf gjorts tillämpligt på honom.

De föreslagna bestämmelserna avse emellertid såsom antytts icke den som medverkar till gärning varom i 1, 2, 3 eller 4 § förmäles på sådant sätt att han därigenom åsidosätter honom åvilande tjänsteplikt. För detta fall äro, liksom då medverkan avser brott utanför 25 kap., bestämmelserna i 3: 3 och 4 i förslaget tillämpliga utan inskränkning. Har den medverkande genom sin handling ådragit sig gärningsmannaansvar, skall det för detta tillämpliga lagrummet åberopas och dessutom, om han förövat anstiftan eller medhjälp till något i annat lagrum upptaget brott, jämväl detta lagrum jämte 3: 3 och, om förutsättningarna härför föreligga, 3: 4. Hans handling innefattar emellertid endast ett brott, varför konkurrensreglerna i 4 kap. SL icke äro tillämpliga. Om t. ex. någon genom att åsidosätta sin tjänsteplikt på sätt i 5 § sägs medverkat till tjänstemissbruk av annan eller till grovt sådant brott, skola sålunda jämte 5 § citeras 3: 3, om förutsättningarna härför föreligga jämväl 3: 4, samt 25: 1 eller 2 och straffet utmätas med tillämpning av strafflatituden i något av sistnämnda lagrum.


12 §.

Nu gällande regler om subjekten för ämbetsbrott, d. v. s. om de personer som äro underkastade ämbetsansvar enligt SL 25 kap., äro upptagna i 25: 22 och innehålla följande. Enligt beskrivningarna å ämbetsbrotten äro dessa direkt tillämpliga i förhållande till ämbetsmän (i 2 § avses domare och i 3 § Konungens befallningshavande eller annan som å ämbetets vägnar äger att åklaga brott). Med ämbetsman förstås enligt SL 10: 1 den som med Konungens fullmakt å ämbetet försedd är eller ämbete av lika värdighet innehaver eller i sådan ämbetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare ändå att han ej blivit av Konungen förordnad. Jämte ämbetsmän omfattar ämbetsansvaret vissa befattningshavare hos staten och kommunerna samt, med särskilda begränsningar, hos allmänna inrättningar och stiftelser ävensom enskilda kommunikationsanläggningar. Av statens befattningshavare nämnas i SL 25: 22 tjänstemän som lyda under ämbetsmyndigheterna och andra som äro förordnade att förrätta ämbete eller tjänsteärende. I fråga om kommunerna upptagas dels de som äro satte att förvalta kommunernas angelägenheter, varmed avses förvaltningsorganen i motsats till de beslutande församlingarna. dels de tjänstemän som lyda under dessa förvaltningsmyndigheter samt andra som äro förordnade att förrätta kommunal tjänst eller tjänsteärende.

[ 432 ]Vad först beträffar statens tjänstemän framgår av förarbetena till strafflagen[15] att någon begränsning på grund av tjänstens grad, motsvarande din i dåtida instruktioner genomförda skillnaden mellan tjänstemän och betjänte, icke varit avsedd. A andra sidan omfattar bestämmelsen uppenbarligen icke all statlig och kommunal verksamhet för vars utförande en tjänst blivit organiserad. Gränsen nedåt för ämbetsansvaret har under utvecklingen i rättspraxis kommit att bestämmas huvudsakligen av två ledande synpunkter. För det första har ämbetsansvar icke ansetts föreligga då en tjänst uteslutande innefattar osjälvständig verksamhet såsom arbetare eller biträde i arbete under annans ledning eller biträde på expedition eller i liknande göromål. Såsom exempel kunna anföras fast anställd civilarbetare vid flottan (NJA 1942 s. 356) , vaktmästare vid folkskola (RÅ 1929 s. 93) och vid kyrka (NJA 1936 s. 55), sjuksköterskebiträde (under det att sjuksköterska ansetts underkastad ämbetsansvar, NJA 1931 s. 377) och eldare (under det att maskinist hänförts under 25 kap., arbetsdomstolens dom 1939 nr 7 och NJA 1934 s. 455). För det andra har tjänst med osjälvständig verksamhet likväl ansetts grunda ämbetsansvar, då verksamheten antingen innefattar någon offentlig maktutövning eller inom kommunikationsverken angår förhållandet till allmänheten. Sålunda har ämbetsansvar tillämpats å exekutionsbetjänt (NJA 1905 s. 335 och 1929 s. 584) och polisman (NJA 1929 s. 402 och 1932 s. 361), vid postverket å postvaktbetjänt (NJA 1903 s. 436), genom kontrakt antagen lantbrevbärare (NJA 1913 s. 145) och brevbärarbiträde (NJA 1943 s. 26) samt vid statens järnvägar å stationskarlar och stationskarlsaspiranter (NJA 1918 s. 334). Såsom tjänst i stat eller kommun betraktas i detta sammanhang hela den befintliga tjänsteorganisationen vilkens omfattning framgår av organisatoriska föreskrifter, såsom instruktioner, avlöningsreglementen, personalförteckningar och särskilda beslut. Det är utan betydelse, om tjänsten är ordinarie, extraordinarie eller extra, om den är organiskt infogad eller fristående, om den är varaktig eller tillfällig. Även tjänster tillhörande de under krisläge tillfälligt organiserade krisorganen i stat och kommun grunda ämbetsansvar, något som vunnit erkännande i rättspraxis redan under förra världskriget (NJA 1919 s. 163 och 278).

Till dem som äro förordnade att förrätta tjänsteärende höra såväl vikarier å viss tjänst som de vilka förordnats att förrätta särskilda ärenden som höra till någon tjänst, t. ex. den som förordnats att såsom åklagare utföra visst åtal. Även utöver ramen av organiserade tjänster har tjänsteärende ansetts föreligga vid uppdrag att förrätta en till sin art offentlig verksamhet, t. ex. såsom rättens ombudsman i konkurs (NJA 1939 s. 216) och av länsstyrelse utsedd kontrollant att vid visst mejeri öva tillsyn enligt pastöriseringslagen den 6 juni 1925 (NJA 1933 s. 203). Till tjänsteärende har däremot icke hänförts verksamhet såsom barnavårdsman, med mindre den varit förknippad med anställning att efter barnavårdsnämndens för varje särskilt fall meddelade förordnande tjänstgöra såsom barnavårdsman (NJA 1927 B 383 och [ 433 ]1928 s. 324). I allmänhet torde ej heller sådan humanitär verksamhet inom den öppna socialvården, som utföres jämlikt myndighets förordnande, grunda ämbetsansvar; övervakare av villkorligt dömd eller tillsynsman över den som villkorligt frigivits eller utskrivits från straff eller annan frihetsberövande åtgärd torde sålunda ej vara underkastad ämbetsansvar. Det bör vidare erinras om att ett ärende för stat eller kommun kan anförtros enskild företagare eller yrkesidkare såsom vanligt privat uppdrag och icke såsom tjänsteärende, t. ex. uppdrag att verkställa en teknisk utredning eller att utföra en rättegång.

Vad beträffar andra organisationer än stat och kommun gäller ämbetsansvar i första rummet inom vissa kassor, verk eller andra inrättningar eller stiftelser, under förutsättning att dessa dels äro allmänna dels ock äro av Konungen stadfästade. För att bedöma om en inrättning är allmän kunna anläggas sådana synpunkter som att densamma utövar någon offentlig funktion, t. ex. de enskilda högskolorna, eller att inrättningen tjänar ett allmännyttigt ändamål och icke drives för att bereda affärsvinst, t. ex. hushållningssällskapen och ett flertal allmänna kreditanstalter, såsom Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bostadskreditkassan och Svenska skeppshypotekskassan; däremot icke enskilda banker och försäkringsinrättningar. Betydelse tillkommer även det förhållandet att inrättningen grundats med hjälp av allmänna medel eller åtnjuter understöd av sådana medel. I vilken omfattning funktionärerna vid dessa inrättningar och stiftelser äro underkastade ämbetsansvar har varit föremål för olika meningar. Enligt lydelsen av SL 25: 22 skall detta ansvar otvivelaktigt tillämpas å de förvaltande organen, styrelse och ledande funktionärer. Men det har gjorts gällande, att de underlydande tjänstemännen icke skulle omfattas av ansvaret, enär det i SL 25: 22 använda uttrycket förvaltningsmyndighet icke skulle kunna inbegripa förvaltningsorganen vid de enskilda anstalterna. Emellertid har i rättspraxis ämbetsansvaret ansetts omfatta åtminstone sådana underlydande tjänstemän, vilkas verksamhet enligt organisatoriska föreskrifter avsåge uppfyllandet av den offentliga eller allmänna funktion som ligger till grund för ämbetsansvarets tillämplighet å den enskilda anstalten (NJA 1937 s. 656).

Slutligen gäller enligt SL 25: 22 andra stycket ett partiellt ämbetsansvar vid vissa enskilda kommunikationsinrättningar, nämligen kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning. Förutsättning för ansvaret är, att Konungen förordnat om anläggningens fridlysning enligt SL 19: 14. Ansvaret är begränsat till det speciella ämbetsbrott som består i underlåtenhet eller försummelse av åliggande till förekommande av olyckshändelse (SL 25: 15) och omfattar, i likhet med vad som gäller vid de statliga inrättningarna, samtliga anställda.

Thyrén har i sitt utkast (VII 20 §) bestämt ämbetsansvarets omfattning i huvudsak lika med nu gällande lag. Beträffande stiftelser och inrättningar hava medtagits även de som, om ock ej stadfästade av Konungen, dock blivit [ 434 ]ställda under offentlig myndighets tillsyn. För dem som förrätta ämbete eller tjänsteärende har stadgats ansvar även om deras behörighet grundas på val.

På senare tid ha bestämmelserna om ämbetsansvar inom arbetsrätten erhållit en ny och betydelsefull uppgift, vilken icke kan lämnas åsido vid revisionen av strafflagen. Den genom lagen den 11 september 1936 reglerade allmänna förenings- och förhandlingsrätten äger nämligen icke tillämpning beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro underkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gälla särskilda regler om förhandlingsrätt, för statens tjänstemän enligt kungörelsen den 4 juni 1937 och för kommunala tjänstemän enligt lagen den 17 maj 1940. Arbetstagare hos stat eller kommun vilka icke äro underkastade ämbetsansvar äga enligt 1936 års lag rätt att rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare påkalla förhandling vilken föres mellan parterna såsom likaberättigade. Förhandlingen avser samma frågor varom kollektivavtal enligt lagen därom kan slutas, och lagstiftningen vilar på den förutsättningen, att förhandlingen skall kunna resultera i ett kollektivavtal. Däremot innebär den särskilda förhandlingsrätten för tjänstemän vilka äro underkastade ämbetsansvar allenast en rätt att förhandla med vederbörande myndighet beträffande anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor med den begränsningen, att inskränkning därigenom icke göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. Genom denna förhandlingsrätt beredes tjänstemännen tillfälle att, innan den statliga myndigheten eller kommunen fattar sitt beslut, i form av förhandling framföra sina synpunkter och önskemål i nämnda frågor. Beslut i dessa fattas av vederbörande statliga eller kommunala organ. Frågan huruvida dessa tjänstemäns anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor kunna regleras genom kollektivavtal har enstämmigt besvarats nekande, såvitt angår frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Däremot har stundom hävdats att hinder icke skulle finnas mot att sluta kollektivavtal, såvida innehållet begränsades till tjänstemännens avlöningsvillkor, och i praxis ha åtskilliga sådana avtal även slutits. Senare har emellertid regeringsrätten ej funnit skäl göra ändring i ett utslag av en länsstyrelse, varigenom ett stadsfullmäktigebeslut angående antagande av ett kollektivavtal, inbegripande jämväl tjänstemän vilka voro underkastade ämbetsansvar, undanröjts med motivering, att en reglering av dessa tjänstemäns anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor icke lagligen kunde äga rum genom kollektivavtal (RÅ 1942 s. 55). Enligt denna rättstillämpning föreligger hinder mot kollektivavtal i det hela i förhållande till sådana tjänstemän i stat eller kommun som äro underkastade ämbetsansvar.

Kommittén har ansett att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip bör bestämmas enligt kriminalpolitiska grunder. För att upprätthålla effektiviteten inom den offentliga verksamheten och skydda denna emot ovärdiga eller olämpliga funktionärer kan ämbetsansvar för statens och kommunernas tjänstemän i hittills tillämpad omfattning uppenbarligen icke undvaras. Å andra sidan saknas anledning att utsträcka ansvaret till underordnade osjälvständiga befattningshavare annat än beträffande vissa bestämda [ 435 ]verksamhetsområden, där sådan befattningshavares tjänstefel utsätter allmänhetens eller enskilda medborgares intressen för särskilt betydelsefulla risker. Liknande synpunkter kunna anläggas beträffande den utsträckning i vilken ämbetsansvar bör tillämpas å befattningshavare vid enskild inrättning eller stiftelse som fullgör någon allmän funktion. K

I fråga om ämbetsansvarets återverkan inom arbetsrätten på förhandlingsrätt och giltighet av kollektivavtal bör först undersökas, huruvida såsom princip kan upprätthållas den av regeringsrätten år 1942 intagna ståndpunkten, att ämbetsansvaret i allo utesluter laglig möjlighet till kollektivavtal. Såsom förut nämnts förekomma och tillämpas för närvarande ett flertal till avlöningsförhållanden begränsade kollektivavtal, avseende personal inom kommunerna vilken är underkastad ämbetsansvar, t. ex. brandmän och viss personal vid sjukhus och fattigvårdsinrättningar. Det är visserligen otvivelaktigt att ett kollektivavtal skulle kunna innebära hinder för att fullständigt genomföra ämbetsansvaret, såvitt angår i avtalet meddelade bestämmelser om anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. villkor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten.[16] Däremot synes sådant hinder icke kunna föranledas av ett till avlöningsvillkor, d. v. s. det ekonomiska mellanhavandet, begränsat kollektivavtal. Under sådana förhållanden kan det icke anses påkallat att låta ämbetsansvaret medföra ogiltighet av de bestående kollektivavtal i vilka denna begränsning iakttagits. På motsvarande sätt saknas skäl för att antaga, att en utsträckning av ämbetsansvaret till en ny personalgrupp såsom konsekvens skulle medföra hinder i framtiden för denna personal att sluta kollektivavtal rörande avlöningsvillkor. Det är t. ex. vid de enskilda järnvägarna regel, att personalens rättsförhållanden regleras av fullständiga kollektivavtal. För slutandet av sådana avtal har det partiella ämbetsansvar, som i sl 25: 22 finnes stadgat i fråga om brott enligt SL 25: 15, icke ansetts utgöra lagligt hinder. Enligt lagen den 15 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt äger dessutom denna personal allmän förhandlingsrätt; det i 1 § stadgade undantaget från lagens tillämplighet gäller nämligen endast de arbetstagare, vilka äro underkastade ämbetsansvar och anställda i statens eller kommunernas tjänst. Från kriminalpolitisk synpunkt föreligga avgörande skäl för att ställa personalen inom driften av de enskilda järnvägarna under ämbetsansvar i samma omfattning som personalen vid statens eller kommunernas järnvägar. Då kommittén i enlighet härmed i det följande föreslår fullständigt ämbetsansvar beträffande all personal som vid statlig, kommunal eller av Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning deltar i driften av allmän samfärdsel, anser sig kommittén kunna förutsätta, att möjlighet fortfarande skall förefinnas för personalen vid de enskilda järnvägarna att sluta kollektivavtal angående avlöningsförhållanden. I princip böra alltså förutsättningarna för förhandlingsrätt enligt 1936 års lag och [ 436 ]för den lagliga möjligheten att reglera avlöningsförhållanden genom kollektivavtal bedömas oberoende av ämbetsansvaret. Denna av kommittén förutsatta uppmjukning av den utav regeringsrätten år 1942 intagna ståndpunkten synes kunna genomföras genom förmedling av praxis men bör, därest en sådan utveckling icke skulle komma till stånd, regleras i lagstiftningsväg. Något förslag i detta avseende anser kommittén för närvarande icke påkallat.

Såvitt angår det centrala område av ämbetsansvar som avser befattningshavare i stat och kommun anser kommittén, att ansvaret bör bibehållas väsentligen vid den omfattning detsamma erhållit enligt nuvarande lagstadganden och utvecklingen i rättspraxis efter strafflagens tillkomst. Kommittén har därför kunnat väsentligen inrikta sig på att i förevarande paragraf angiva de sålunda ansvariga befattningshavarna på ett mera bestämt och vägledande sätt än som skett i nuvarande SL 25: 22. I fråga om enskilda inrättningar och stiftelser har kommittén däremot endast på ett i jämförelse med SL 25: 22 mycket begränsat område upptagit i lagen direkt meddelade bestämmelser om ämbetsansvar och i övrigt föreslagit att göra detta ansvar beroende på Konungens förordnande i särskilda fall. I några hänseenden innefatta dock de legala reglerna en utvidgning av ämbetsansvaret. Därvid har kommittén i enlighet med det förut sagda utgått från att laglig möjlighet till kollektivavtal rörande denna personals avlöningsförhållanden kommer att upprätthållas.

Med tillämpning av nu angivna grunder skola enligt förevarande paragraf följande persongrupper vara underkastade ämbetsansvar. Såsom ämbetsmän i inskränkt mening upptagas i första punkten, i nära anslutning till oavsättlighetsgrundsatsen i regeringsformen § 36, domare, oavsett om han är i statens eller en stadskommuns tjänst, annan statens tjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas samt förtroendeämbetsman enligt regeringsformen § 35. Vad som förstås med ämbetsman bestämmes här av nämnda stadganden i regeringsformen samt de bestämmelser i vissa avlöningsreglementen vilka gå ut på att den som tillsatts genom fullmakt icke kan i administrativ väg avsättas från sin befattning. Att närmare ingå på denna gräns saknar intresse i detta sammanhang, emedan gränsfallen i alla händelser föranleda tillämpning av ämbetsansvar enligt närmast följande led av paragrafen.

I andra punkten stadgas ämbetsansvar i första rummet för den som eljest handhar förvaltningsuppgift för stat eller kommun. Med kommun avses enahanda samfälligheter som i SL 25: 22 betecknas såsom städer och menigheter, och därunder inbegripas kommunala bildningar i vidsträckt mening, även sekundärkommuner, såsom landsting, härad och kyrklig samfällighet, samt specialkommuner, såsom fattigvårdssamhälle, skoldistrikt, dövstumdistrikt och kommunalförbund. Uttrycket "den som handhar förvaltningsuppgift" avser, liksom motsvarande uttryck i SL 25: 22, att uttryckligen inbegripa icke endast organ för en mera omfattande och varaktig förvaltning utan även den som handhar en till innehåll och till visst tillfälle begränsad uppgift, t. ex. såsom valförrättare. I övrigt omfattar detta led liksom hittills [ 437 ]alla förtroendemän i kommunala styrelser och nämnder med förvaltningsuppgift utan åtskillnad om uppgiften avser egen ekonomisk förvaltning, t. ex. drätselkammare, eller av staten delegerad förvaltning, t. ex. hälsovårdsnämnd eller skolstyrelse. I förslaget ha även tillagts de som handha förvaltningsuppgift för staten, t. ex. ledamöter i styrelse för statligt sjukhus, sinnessjukhus, alkoholistanstalt m. fl. inrättningar och fullmäktige i vissa statliga verk. Såvitt angår riksdagens förvaltande verk, riksgäldskontoret och riksbanken, innebär detta tillägg ingen saklig förändring, enär vid dem ämbetsansvar redan förut varit gällande på grund av särskilt meddelade bestämmelser, nämligen ansvarighetslagarna för riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret den 21 september 1868 § 1, för fullmäktige i riksbanken den 12 maj 1897 1 § och för ledamöter i styrelserna vid riksbankens avdelningskontor samma dag 1 §.

Genom fordran på att organet handhar förvaltningsuppgift uteslutas från det fullständiga ämbetsansvaret liksom enligt SL 25: 22 de beslutande organen. Beträffande dem föreslår kommittén emellertid ett partiellt ansvar på sätt framgår av andra stycket av förevarande paragraf.

Gränsen mellan förtroendemän i stat och kommun och dem som förrätta tjänst eller tjänsteärende är ej otvetydig. Detta förhållande saknar emellertid betydelse för ämbetsansvaret vilket är tillämpligt på båda grupperna.

Åt den i fortsättningen av förevarande punkt upptagna, stora gruppen av tjänstemän i stat och kommun har förslaget sökt giva en närmare bestämning i överensstämmelse med utvecklingen i rättspraxis. Tjänstemännen äro liksom för närvarande ansvariga oavsett den form i vilken de anställts; här avses alla former för anställning med undantag av fullmakt, d. v. s. konstitutorial, anställningsbevis, kontrakt m. m. Gränsen mellan tjänstemän i inskränkt mening å ena sidan samt arbetare och biträden utan ämbetsansvar å andra sidan har i förslaget angivits genom att först och främst tillägga avgörande betydelse åt verksamhetens självständighet. Vilken grad av självständighet som förutsättes för ämbetsansvar anser kommittén böra bedömas i nära överensstämmelse med hittillsvarande rättspraxis. Då gränsen mellan tjänstemän och arbetare i främsta rummet blivit aktuell med hänsyn till ämbetsansvarets betydelse för förhandlingsrätt och kollektivavtal, har förslaget såsom ledande synpunkt på detta område uppställt utövande av arbetsledning. Vad detta begrepp innebär kan bestämmas med ledning av den i lagen om förenings- och förhandlingsrätt den 11 september 1936 3 § givna definitionen, att med arbetsledare förstås den som är anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager. I enlighet härmed åvilar ansvaret för arbeten i offentlig regi icke blott tjänstemän vilkas verksamhet är förlagd till ett arbetschefskontor utan även verkmästare eller schaktmästare som ute på arbetsplatserna representera chefskontoret (NJA 1938 s. 279). I fråga om kontorspersonal omfattar ämbetsansvaret tjänstemän vilka tilldelats självständiga arbetsuppgifter som de utföra på eget ansvar, under det att ämbetsansvar icke tillämpas [ 438 ]å dem som utföra ett mekaniskt och av annan kontrollerat arbete. Därest i en tjänst ingå både självständiga och osjälvständiga arbetsuppgifter, medför behovet av garanti för oförvitligt utförande av de självständiga uppgifterna, att tjänsten i dess helhet får anses grunda ämbetsansvar.

Beträffande ämbetsansvar för den som förrättar tjänsteärende innebär förslaget ingen ändring i förhållande till SL 25: 22. Vad som innefattas under tjänsteärende har berörts i det föregående.

På vissa områden av offentlig verksamhet framträder behov av att låta ämbetsansvaret omfatta alla och envar som deltaga i verksamheten, även om deras uppgifter därvid blott äro osjälvständiga. Detta sammanhänger med att den medborgerliga rättssäkerheten kräver möjligast fullständiga garantier, då den offentliga verksamheten riktar sig utåt mot enskilda medborgare eller i förhållande till allmänheten. Det framträder i detta avseende en bestämd skillnad mellan å ena sidan det interna arbetet, t. ex. inom ett offentligt byggnadsföretag, ett skogsarbete eller ett arbete på en expedition, och å andra sidan den handräckning, som utföres av en polisman eller en domsverkställare, eller allmänhetens betjänande vid en offentlig kommunikationsinrättning. En utsträckning av ämbetsansvaret på sistnämnda områden förekommer redan i gällande rätt. Det enligt SL 25: 15 och 22 andra stycket stadgade ämbetsansvaret i fråga om säkerhetstjänsten vid enskild vattenbyggnad eller järnvägsanläggning omfattar enligt sistnämnda lagrum "därvid anställd person" utan undantag, och en snävare gräns kan icke heller ifrågasättas gälla vid statens kommunikationsanläggningar. Även inom övriga här avsedda verksamhetsområden har i rättspraxis framträtt en bestämd tendens att tillämpa ett till samtliga anställda utsträckt ämbetsansvar (jfr ovan s. 432).

Kommittén håller före, att de områden av offentlig verksamhet där ämbetsansvaret skall omfatta även osjälvständiga biträden böra bestämmas i lag. Den offentliga verksamheten erbjuder så många övergångsformer mellan typfallen av utåtriktad och intern verksamhet, att en gränsdragning som överlämnas åt praxis måste leda till en osäkerhet med vilken varken straffrätten eller arbetsrätten kan vara betjänt. I förslaget ha ifrågavarande områden därför angivits genom en uppräkning som avser att skapa fasta gränser för det utvidgade ämbetsansvaret. På vissa av dessa områden förekommer det, att icke blott stat och kommun utan även enskilda organisationer bedriva verksamhet av fullt likartad beskaffenhet. Dessa områden upptagas för sig såsom ett senare led i uppräkningen,

Såsom områden av uteslutande statlig eller kommunal verksamhet vilken grundlägger ämbetsansvar även för biträden nämnes först upprätthållande av allmän ordning eller säkerhet eller verkställighet av dom eller beslut av myndighet. För den enskilde medborgarens rättssäkerhet är det av påtaglig betydelse, att biträden vid denna offentliga maktutövning, t. ex. polismän, ordningsvakter som förordnats enligt polisreglementet den 26 september 1925 21 §, brandmän och domsverkställare, utan undantag underkastas ämbetsansvar. I fråga om verkställighet av myndighets beslut inbegripas [ 439 ]förutom dom och motsvarande beslut av förvaltningsmyndighet även andra av myndighet beslutade åtgärder av tvångskaraktär, t. ex. beslag och hämtning. Däremot avses liksom för närvarande icke att inbegripa av myndighet förordnade humanitära åtgärder vilka grundas på frivillighet och icke äro förenade med något direkt tvång, t. ex. övervakning enligt lagen om villkorlig dom eller enligt alkoholistlagen eller tillsyn över villkorligt frigiven; endast om sådan verksamhet ingår såsom led i en självständig tjänsteutövning gäller ämbetsansvar, t. ex. för statens skyddskonsulenter. Med hänsyn till betydelsen för rättslivet av att delgivning på betryggande sätt verkställes av dem som i tjänsten eller på grund av förordnande som stämningsman (nya rättegångsbalken 33: 24) äro satta därtill har verkställighet av "delgivning särskilt upptagits i paragrafen. Bestämmelsen omfattar delgivning icke blott enligt beslut av myndighet utan även eljest, såframt ett offentligt organ anlitas därför.

Beträffande offentliga funktionärer i allmänhet uppkommer frågan, huruvida för ämbetsansvar förutsättes formellt gällande förordnande att utöva den för ansvaret grundläggande verksamheten. Saknas sådant förordnande, är förgripelse på allmänt eller enskilt intresse i allmänhet straffbar redan såsom allmänt brott, och ett ämbetsansvar har icke samma uppgift att fylla som i förhållande till ett rättsligt sett behörigt organ. Icke heller framstår verksamheten utåt i förhållande till därav berörda personer eller i förhållande till gärningsmannen själv såsom verklig tjänsteåtgärd. I överensstämmelse därmed ha i rättspraxis vissa funktionärer i biträdesställning vilka saknat vederbörligt förordnande ansetts icke kunna ådömas ämbetsansvar (NJA 1916 s. 418 och SvJT 1943 rf s. 53). Förslaget intar i denna fråga samma ställning som den gällande rätten och förutsätter för ämbetsansvar, att subjektets ställning som offentligt organ är grundad på gällande förordnande eller åtminstone godkännande eller tyst medgivande (exempel i NJA 1938 B 374). Då frågan har sin största praktiska betydelse beträffande biträden, har i fråga om dem bibehållits det även i SL 25: 22 i annat sammanhang förekommande uttrycket, att subjektet skall vara "satt att" biträda vid den ifrågavarande offentliga verksamheten.

Det återstående ledet av offentlig verksamhet som enligt paragrafen grundlägger ett till biträden utsträckt ämbetsansvar omfattar sådan verksamhet som på grund av offentlig delegation även kan drivas av enskilda organisationer. Av sådana verksamhetsområden ha i förslaget upptagits dels behandlingen av personer som i olika sammanhang äro föremål för tvång i form av frihetsberövande dels, i anslutning till de nuvarande bestämmelserna i SL 25: 15 och 22 andra stycket, driften inom allmänna kommunikationsinrättningar. Enligt förslaget inbegripas dels statlig och kommunal sådan verksamhet dels enskild verksamhet som blivit av Konungen godkänd eller särskilt tillåten. Vad först beträffar anstalter vid vilka förekommer ett frihetsberövande omfattar bestämmelsen bl. a. straffanstalt, säkerhetsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt, skyddshem, sinnessjukhus och förläggning för omhändertagande av utlänningar. Såsom [ 440 ]hithörande enskilda anstalter märkas anstalt som av Konungen erkänt! såsom allmän alkoholistanstalt enligt alkoholistlagen den 12 juni 1931 32 Q eller såsom allmän uppfostringsanstalt enligt lagen om tvångsuppfostran den 13 mars 1937 5 § samt skyddshem som godkänts av Konungen enligt barnavårdslagen den 6 juni 1924 44 §. Då enskilda sinnessjukhus enligt sinnessjukstadgan den 19 september 1929 112 § godkännas av medicinalstyrelsen, blir enligt förslaget deras inbegripande beroende på Konungens förordnande enligt tredje stycket av förevarande paragraf.

Vad härefter beträffar kommunikationsinrättningar har enligt 19: 4 i förslaget förhöjt straffskydd mot sabotage förlänats även enskilda företag oberoende av sådant fridlysningsförordnande av Konungen som förutsättes i SL 19: 14. Sådant förordnande kan alltså icke läggas till grund för ämbetsansvaret. I stället har förslaget såsom förutsättning härför uppställt Konungens godkännande enligt därom givna bestämmelser, t. ex. beträffande järnväg med flera anläggningar enligt expropriationslagen den 12 maj 1917 1 § 2 punkten och beträffande luftfart i regelbunden trafik å viss luftfartsled eller anläggning av flygplats för allmänt bruk enligt förordningen om luftfart den 26 maj 1922 33 §. Vidare upptar förslaget icke blott såsom SL 25: 15 och 22 vattenbyggnad och järnvägsanläggning utan all verksamhet för allmän samfärdsel. Av statens kommunikationsinrättningar inbegripas sålunda post, telegraf, telefon och radio. Vid enskild spårvägsanläggning, vilken icke omfattas av SL 25: 22 andra stycket (SvJT 1943 rf s. 37), kommer enligt förslaget Konungens koncession att medföra ämbetsansvar. Däremot kommer på grund av frånvaron av sådan koncession att från ämbetsansvar uteslutas den yrkesmässiga automobiltrafiken till vilken trafiktillstånd meddelas av biltrafiknämnden och vissa andra underordnade myndigheter, fartygstrafiken och sådan luftfart för vilken tillstånd meddelas av luftfartsmyndigheten. I den mån för viss eller vissa av de kommunikationsinrättningar som icke äro föremål för Konungens koncession ämbetsansvar skulle finnas påkallat, kan särskilt förordnande därom meddelas enligt tredje stycket av paragrafen.

Inom de enskilda kommunikationsinrättningarna innebär förslaget en utvidgning av ämbetsansvaret även i ett annat avseende. I SL 25: 22 och 15 är detta ansvar begränsat till vad tjänstemännen åligger att iakttaga till förekommande av olyckshändelse, d. v. s. till den egentliga säkerhetstjänsten. Kommittén har i samband med ovannämnda utvidgning av kretsen utav skyddade kommunikationsinrättningar ansett ämbetsansvaret böra omfatta driften i dess helhet vid inrättningen. Till driften höra såväl verksamheten inom säkerhetstjänsten som den verksamhet i övrigt som riktar sig gentemot allmänheten. Den allmänna samfärdselns betydelse i nutida samhällsliv gör det angeläget, att samtliga sidor av driftsverksamheten förlänas straffskydd.

Till inrättningar för allmän samfärdsel böra hänföras även de för järnvägsdrift arbetande kraftverken. Personal som biträder i sådan drift av ett kraftverk att järnvägsdriften är beroende därav blir alltså ansvarig på samma sätt som personal som har sin verksamhet direkt inom järnvägsdriften.

Vid kommunikationsinrättningar och inrättningar för vård av dem som äro [ 441 ]berövade friheten har den personkrets som underkastas ämbetsansvar enligt förslaget i visst avseende givits olika omfattning inom de statliga och kommunala inrättningarna å ena sidan och de enskilda inrättningarna å den andra. Vid de enskilda inrättningarna upptar nämligen förslaget en genomgående begränsning till sådan personal vars verksamhet är av den särskilda beskaffenhet som avses med straffskyddet. Personen skall antingen förestå ifrågavarande verksamhet, varmed avses inrättningens styrelse och föreståndare, eller ock vara satt att deltaga i samma verksamhet. Däremot ha skäl icke ansetts föreligga att överhuvud inbegripa tjänstemän som icke deltaga i denna verksamhet, t. ex. en tjänsteman på kontoret vid en enskild alkoholistanstalt eller ett enskilt skyddshem eller ledare av linje- eller verkstadsarbeten vid en enskild järnväg. Såvitt angår motsvarande statliga och kommunala inrättningar komma däremot vid dem anställda tjänstemän i inskränkt mening på grund av denna sin ställning att vara underkastade ämbetsansvar enligt andra punkten av förevarande stycke.

Utanför det nu behandlade området, där för rättssäkerhetens eller den allmänna samfärdselns skull ämbetsansvaret utsträckts även till osjälvständiga biträden, har i förslaget icke upptagits någon allmän regel om ämbetsansvar vid inrättningar som icke äro statliga eller kommunala. Uppenbarligen förekomma bland de i SL 25: 22 avsedda allmänna, av Konungen stadfästade inrättningarna eller stiftelserna åtskilliga vilka utöva en offentlig funktion av sådan beskaffenhet att ämbetsansvar för styrelse och tjänstemän i inskränkt mening fortfarande bör upprätthållas. Såsom exempel kunna anföras hushållningssällskapen, de allmänna kreditinrättningarna och de enskilda högskolorna. Den gräns för hithörande inrättningar som för närvarande uppdrages i SL 25: 22 har emellertid på grund av sin obestämdhet berett tillämpningen så uppenbara vanskligheter, att gränsen icke kan upprätthållas i ny lagstiftning. Överhuvud torde det icke vara möjligt att genom en allmän regel ändamålsenligt bestämma ämbetsansvarets omfattning på ifrågavarande område. Genom att i stället göra detta ansvar beroende på individuell prövning torde även vinnas en säkrare garanti för att ansvaret icke kommer att utsträckas över den gräns där inrättningens offentliga funktion är fullt jämställd med den statliga och kommunala verksamheten och därför i motsvarande grad påkallar ämbetsansvar. På grund därav har i förevarande paragraf, tredje stycket, upptagits en delegationsbestämmelse enligt vilken Konungen äger förordna om ämbetsansvar för befattningshavare vid viss allmän inrättning. Förordnandet torde i allmänhet kunna meddelas generellt och gå ut på att befattningshavare vid inrättningen i allmänhet eller i den utsträckning första stycket i motsvarande fall anger skola vara underkastade ämbetsansvar, men det finnes intet hinder att begränsa förordnandet till innehavare av viss eller vissa angivna befattningar. Vad som innefattas under allmän inrättning får bedömas med ledning av de hittills tillämpade synpunkter som berörts i det föregående. Den obestämdhet som vidlåder termen allmän är i detta sammanhang vida mindre betänklig, då fråga allenast är om en gräns för Konungens rätt att förordna om ämbetsansvar.

[ 442 ]Då enligt förslaget Konungens förordnande erfordras för ämbetsansvar inom en allmän inrättning där sådant ansvar för närvarande är gällande, torde efter den nya lagstiftningens utfärdande det i stor utsträckning få ankomma på inrättningens styrelse eller det offentliga tillsynsorgan som må finnas för inrättningen att hos Konungen göra framställning om förordnande angående ämbetsansvar.

De persongrupper som behandlats i det föregående äro underkastade ett fullständigt ämbetsansvar och motsvara de befattningshavare beträffande vilka i gällande rätt SL 25 kap. är tillämpligt. Vid sidan" av dem förekomma emellertid också innehavare av allmänna befattningar vilka enligt strafflagen äro underkastade ett partiellt ämbetsansvar i form av avsättning såsom påföljd, då befattningshavaren för allmänt brott dömes till straffarbete eller i vissa fall till lägre straff (SL 2: 18, 8: 31 och 25: 20). Sådana befattningshavare äro i främsta rummet ledamöterna av beslutande församlingar i stat och kommun, t. ex. innehavare av befattning såsom riksdagsman, landstingsman eller fullmäktig i stad eller annan kommun. Till denna persongrupp höra vidare nämndemän vid häradsrätt, vilka ha fullständigt ämbetsansvar allenast i det fall att nämnden överröstat domaren, samt taxeringsmän, vilka enligt föreskrift i regeringsformen § 113 ej kunna "för debitering eller taxering" ställas till något ansvar.

Såsom i annat sammanhang utvecklats har förslaget i 25 kap. sammanfört bestämmelserna om allt ämbetsansvar, även det partiella ansvar som tillämpas i förhållande till ifrågavarande befattningshavare. Angående innebörden av sistnämnda ansvar hänvisas till 7 och 8 §§ jämte motiv. Principiellt synes någon utvidgning av detta ämbetsansvar icke vara påkallat och särskilt bör en tillämpning av de generella ämbetsbrotten icke ifrågakomma i förhållande till dessa personer. Deras utpräglade ställning av offentliga förtroendemän motiverar deras immunitet i fråga om det fullständiga ämbetsansvaret. Emellertid har kommittén ansett att i detta avseende bör göras undantag för två speciella brott, där behov av straffskydd gör sig gällande med särskild styrka, nämligen beträffande tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. I andra stycket av förevarande paragraf har kommittén därför angivit innehållet av det partiella ämbetsansvaret genom hänvisning icke blott till 7 och 8 §§ utan även till vad som i 3 och 4 §§ stadgas om de nämnda speciella ämbetsbrotten.

Den personkrets för vilken partiellt ämbetsansvar är gällande anges i SL 2: 18 endast genom det obestämda utrycket "den som innehar allmän befattning, evad den beror av förordnande eller val", vilket uttryck innefattar även dem som äro underkastade fullständigt ämbetsansvar enligt SL 25 kap. I förslaget har i andra stycket av förevarande paragraf samma personkrets utan ändring i sak erhållit en direkt beskrivning. Förutom den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling upptages den som sitter i nämnd eller jury vid domstol eller i taxerings- eller prövningsnämnd. Att jurymän här tillagts har sin grund däri, att beträffande dem tagande av muta och brott mot tystnadsplikt otvivelaktigt böra [ 443 ]föranleda ansvar och att en form bör finnas för att från jurymannalista enligt tryckfrihetsförordningen § 5 5 punkten avföra den som på grund av sådant brott eller ock allmänt brott är ovärdig eller icke skickad att fortfarande vara juryman.



  1. Jfr till det följande Wetter, Ämbetsstraffen i ny lagstiftning, i Festskritt tillägnad Thore Engströmer, 1943, s. 213 f.
  2. K. prop. nr 4 till 1942 års riksdag s. 115.
  3. Jfr avfattningen av strafflagen för krigsmakten 111 §, som går tillbaka på en med allmänna strafflagen samtida förebild i strafflagen för krigsmakten den 11 juni 1868 10: 1.
  4. Beträffande de brott enligt tryckfrihetsförordningen § 3 10:o som innefatta yppande av diplomatiska eller militära hemligheter uttalades i det år 1912 avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsförordning, att åtalet i detta fall onekligen ej riktar sig mot yttrande av förgripliga tankar eller ett otillbörligt uttryckssätt, icke emot innehållet såsom sådant utan mot dess publicerande. Då brotten därför närmast borde jämställas med sekretessbrott genom utgivande i tryck av vissa allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen § 2. föreslog kommittén. att brotten i § 3 10:o skulle överflyttas till kapitlet om allmänna handlingar där de skulle ställas vid sidan av förhuden mot publikation av handlingar rörande diplomatiska och militära förhållanden (5 § i 1912 års förslag). Förslaget härom blev emellertid icke genomfört.
  5. Patentlagstiftningskommitténs betänkanden IV s. 437–438 och departementschefen i kungl. prop. nr 269 till 1919 års riksdag s. 7–8.
  6. Se beträffande gällande rätt NJA 1922 s. 519.
  7. Hagströmer, Svensk straffrätt l s. 54.
  8. Thulin, Nordisk administrativt Tidsskrift 1922 s. 68, och Barkllind, SvJT 1929 s. 134, RÅ 1914 s. 226 med flera av dessa författare anförda rättsfall.
  9. Utkast VII s. 125 och 171. Thyréns tolkning har ingående bemötts av Barklind, SvJT 1929 s. 127–136.
  10. Jfr lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. den 8 mars 1889 4 § andra stycket.
  11. Se även ett uttalande av generaltullstyrelsen i RÅ 1921 s. 224.
  12. Särskilt lagkommitténs förslag till rättegångsbalk senare delen 1: 8 och 11 med motiv.
  13. RÅ 1921 s. 222. Ett speciellt uttryck för ifrågavarande grundsats utgör bestämmelsen i polisreglementet den 26 september 1925 17 § 3 mom. Jfr departementschefens uttalande att i detta moment en omredigering verkställts för att fastslå, att rätten att vidtaga disciplinär åtgärd på grund av handling som varit föremål för domstols bedömande är inskränkt till sådana tall i vilka domstolen icke haft att undersöka, om handlingen innefattat tjänstefel; kungl. prop. nr 58 till 1925 års riksdag s. 100. Bestämmelsen hade även motsvarighet i tidigare praxis i regeringsrätten.
  14. Se härtill Barklind SvJT 1929 s. 133 med not 1.
  15. Lagkommitténs utlåtande i anledning av anmärkningar vid förslaget till allmän kriminallmz 1840 s. 1: 31.
  16. I arbetsdomstolens dom 1939 nr 7 uttalas i domsmotiven följande: "Såvitt angår tjänstemän, vilka äro underkastade ämbetsmannaansvar, anser arbetsdomstolen det icke kunna betvivlas att – även om kollektivavtal för dem icke skulle anses helt uteslutet – en reglering i kollektivavtal av frågor om deras antagande, entledigande och skyldigheter t tjänsten under alla omständigheter strider mot offentligrättsliga principer".