SOU 1944:69/Inledning
| ← Lagförslag |
|
Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen → |
MOTIV.
Inledning.
Såsom i kommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om
förmögenhetsbrott (SOU 1940: 20) framhållits, har den främst till professorn Johan
C. W. Thyréns namn knutna tanken att på en gång ersätta 1864 års
strafflag med en ny lag blivit övergiven men Thyréns förarbeten till en allmän
strafflagsreform lagts till grund för kommitténs arbete på ett successivt
förnyande av strafflagens speciella del genom införande av ny lagstiftning för
en grupp brott i sänder. Thyrén, som utgav elva avsnitt av förberedande
utkast till strafflagens speciella del och vid sin död efterlämnade
anteckningar till ytterligare avsnitt, tänkte sig brotten indelade i fyra huvudgrupper,
brott mot staten, brott mot allmänheten, brott mot enskilds person och brott
mot enskilds förmögenhet.[1] Brotten mot enskild äro endast ofullständigt
behandlade av Thyrén, nämligen i hans fyra första utkast jämte de
efterlämnade anteckningarna. Brotten mot staten och allmänheten behandlas
däremot fullständigt i Thyréns utkast V–XI.
Den pågående successiva reformen av strafflagens speciella del är i stort sett avslutad beträffande brotten mot enskilds förmögenhet. Genom en den 12 juni 1942 på grundval av kommitténs nyssnämnda betänkande utfärdad ny lagstiftning om förmögenhetsbrott ha SL 20–23 kap. erhållit ny lydelse. I nu förevarande betänkande, som avser brotten mot staten och allmänheten, föreslås upphävande av SL 7 kap. och ny lydelse av SL 8–13, 19, 24 och 25 kap.[2] Av strafflagens speciella del återstå därefter endast de i SL 14–18 kap. upptagna brotten mot person.
Då kommittén, sedan den avgivit betänkande om förmögenhetsbrotten, den 11 oktober 1940 erhöll uppdrag att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del, framhöll departementschefen, statsrådet WESTMAN, att det fortsatta arbetet skulle åsyfta att ersätta föråldrade delar av strafflagen med tidsenliga bestämmelser, varvid utredningen närmast borde inriktas på brottsgrupper vilka ägde samband med de av kommittén behandlade förmögenhetsbrotten. Departementschefen anförde vidare:
Kommitténs utredning har hittills, huvudsakligen av praktiska skäl, icke utsträckts till skadegörelsebrotten i 19 kap. strafflagen, ehuruväl detta kapitel såtillvida berörts av utredningen att vissa däri upptagna brott överförts till de av kommittén nyreglerade strafflagskapitlen. Redan med hänsyn till det nära sambandet mellan skadegörelsebrotten och vissa av de brott som behandlats av kommittén är det önskvärt, att en revision av skadegörelsebrotten icke uppskjutes. Angelägenheten av att brottsbestämmelserna rörande skadegörelse erhålla en efter nutida förhållanden avpassad utformning har även uppmärksammats under förarbetena till lagstiftningen mot sabotagebrott. De sakkunniga anförde i sitt betänkande (Justitiedepartementets promemorior 1940: 3), att de övervägt möjligheten att tillgodose det för närvarande aktuella behovet av effektivare straffbestämmelser mot sabotage inom ramen av 19 kap. strafflagen och i samband med en genomgripande omarbetning därav, men att de funnit en sådan omarbetning, som skulle kräva grundligt övervägande, icke kunna avvaktas. I yttranden över de sakkunnigas förslag ha tre av rikets hovrätter funnit sig kunna tillstyrka lagstiftningen blott såsom ett av tidsläget betingat provisorium och ha understrukit önskvärdheten av att bestämmelser om sabotage snarast möjligt upptagas i allmänna strafflagen. I nära sammanhang med förmögenhetsbrotten stå vidare förfalskningsbrotten, vilka brott i sina vanliga former även innefatta bedrägeri eller försök därtill. Förfalskningsbrotten äro emellertid kriminaliserade oavsett sin ekonomiska verkan och äro fördenskull närmast att uppfatta såsom "brott mot allmänheten". Straffrättskommittén har på grund härav icke ansett sig böra upptaga 12 kap. strafflagen, om förfalskningsbrott, till allmän revision, ehuru utredningen medfört vissa tillägg till och ändringar i kapitlet, föranledda huvudsakligen av systematiska hänsyn. Vissa brister i kapitlet ha även uppmärksammats vid utredningen om straff för försök till brott (se SOU 1940: 19). En genomgripande modernisering av detta strafflagskapitel är utan tvivel av behovet starkt påkallad. Utredningen bör emellertid icke bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering av brottstyperna. Såväl skadegörelsebrotten som förfalskningsbrotten ha, såsom framgår av det föregående, anknytning icke blott till förmögenhetsbrotten utan även och delvis i än högre grad till andra brottstyper. Sålunda kunna exempelvis grövre skadegörelse- och sabotagehandlingar under vissa omständigheter med fog vara att betrakta såsom brott mot statens säkerhet och böra måhända i systematiskt hänseende behandlas ur denna synpunkt. Erinras må i detta sammanhang om den av Thyrén uppställda särskilda brottsgruppen Allmänfarliga brott (Utkast till strafflag, speciella delen V). Överhuvud taget torde vid den nu förordade utredningen vara anledning att överväga vissa spörsmål av systematisk natur, vilka .fordra sin lösning innan den fullständiga strafflagsrevision, som är slutmålet, kan fullbordas. Om det under utredningsarbetet skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning, bör således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som falla utanför de i 12 och 19 kap. upptagna och äro ägnade för behandling gemensamt med dessa. Å andra sidan bör hinder icke möta mot att förslag utarbetas och framläggas beträffande särskilda delar av de angivna brottsområdena, i den mån detta finnes ändamålsenligt.
I förra etappen av kommitténs utredning, som huvudsakligen avsåg de i SL 20-23 kap. upptagna förmögenhetsbrotten, medtogs av praktiska skäl icke det i SL 19 kap. behandlade skadegörelsebrottet, ehuru enkel skadegörelse kan anses som ett förmögenhetsbrott. Nu föreslår kommittén införande av nya bestämmelser om detta brott. Brottet skall enligt förslaget, liksom de viktigaste förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring, fördelas på tre svårhetsgrader. För den lindrigaste graden föreslås benämningen åverkan, för de båda övriga skadegörelse och grov skadegörelse. De nya bestämmelserna skola enligt förslaget upptagas icke i 19 utan i 24 kap. I sitt betänkande om förmögenhetsbrotten föreslog kommittén, att SL 24 kap. skulle upphävas. 1942 års riksdag beslöt emellertid, att de nuvarande reglerna om åverkan tills vidare skulle bibehållas i huvudsak oförändrade. Första lagutskottet anförde i sitt härutinnan av riksdagen godkända utlåtande (nr 18), att kommittén, som vid sitt fortsatta arbete hade att behandla skadegörelse, lämpligen i samband därmed kunde upplaga SL 24 kap. till förnyat övervägande. Nu föreslår kommittén, att tillgrepp av de viktigaste naturprodukterna skall bedömas som åverkan, alltså den lindrigaste graden av skadegörelse, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Annars skall vad i 20 kap. är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning, detta enligt föreslagen ny lydelse av 8 § i sistnämnda kapitel, vilket lagrum även ersätter åtskilliga av de övriga nuvarande särbestämmelserna om åverkansbrott med allmänna regler. Av de i SL 24 kap. upptagna brotten bibehållas i förslagets 24 kap. allenast olovligt tagande av väg och olovligt fiske.
Att skadegörelse enligt förslaget skall flyttas från 19 till 24 kap. beror ej blott på sambandet med åverkan å fast egendom utan även på att SL 19 kap. i övrigt handlar om s. k. allmänfarliga brott. Mordbrandsbrottet, vilket såväl i gällande rätt som enligt förslaget inleder 19 kap., bör t. ex. icke uppfattas såsom en form av skadegörelse å annans egendom, utan det för brottet karakteristiska är den fara som det innefattar för andra till person eller egendom. Dylika brott, vilka med hänsyn till sin vittgående betydelse straffas på ett tidigare stadium, farestadiet, än brotten mot person eller egendom, har kommittén, i likhet med Thyrén (V), ansett böra sammanföras till en grupp för sig. I förslagets 19 kap., som handlar om allmänfarliga brott, upptagas bestämmelser om det i direktiven omnämnda brottet sabotage. Vidare behandlas där, förutom brott som nu upptagas i SL 19 kap., även allmänfarlig förgiftning och framkallande av fara för könssjukdom. Bestämmelserna härom i SL 14: 19–21 föreslås därför upphävda.
I viss överensstämmelse med de nu Omnämnda allmänfarliga brotten kunna även förfalskningsbrotten (jfr Thyrén V. I) ses ur den synpunkten, att de innefatta brott mot allmänheten. Den som gör falska sedlar tänker vid tillfälle prångla ut dem till någon, som ger honom valuta för de falska sedlarna i tro att de äro äkta. Redan tillverkningen är emellertid straffbar och på det stadiet behöver det icke vara klart vem som skall bliva bedragen. Brottet kan rikta sig mot vem som helst; det är alltså ett brott mot allmänheten. I förslagets 12 kap. behandlas i huvudsak samma brott som nu upptagas i SL 12 kap. Förfalskning av handlingar behandlas i förslaget som ett enhetligt brott, urkundsförfalskning, fördelat på tre svårhetsgrader. Gällande lags uppdelning på skilda brott efter olika typer av allmänna och enskilda handlingar skall alltså bortfalla. Förfalskning av signatur på konstverk, som hittills måst antingen bedömas såsom handlingsförfalskning eller anses straffri, upptages i förslaget såsom ett särskilt brott. Beträffande spridande av efterbildning av penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke, vilket hittills endast delvis reglerats genom särskild lag, föreslås en bestämmelse i själva strafflagen.
Thyrén (VI) ville till förfalskningsbrotten hänföra även s. k. immateriell förfalskning, d. v. s. att giva äkta handling oriktigt innehåll, begagna sådan handling på oriktigt sätt eller förneka handlingens äkthet. Kommittén har emellertid ansett sådan brottslighet, vilken innebär lämnande av osann uppgift, vara mera jämställd med de av Thyrén i hans utkast V. II. I behandlade brotten falsk förklaring och falsk angivelse. Nu nämnda brott ha sammanförts i förslagets 13 kap. Detta motsvarar i gällande rätt dels de vid 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott provisoriskt i SL 12: 5 b, 6 a, 21 och 22 upptagna bestämmelserna om immateriell förfalskning, dels SL 13 kap. om mened, dels ock stadgandena i SL 16: 1–6 om falskt åtal och falsk angivelse. Vad angår mened, föreslås den nyheten, att även dylik gärning av grov oaktsamhet, ovarsam edsaga, skall medföra straff. För osann skriftlig försäkran till myndighet och annat osant intygande i urkund ävensom för missbruk av urkund föreslås mera allmänna straffbestämmelser ände nu i SL 12 kap. upptagna. Beträffande falsk angivelse innebär däremot förslaget en inskränkning av det straffbara området. Åtal skall visserligen medföra ansvar för envar som icke hade sannolika skäl till åtalet, men för falsk tillvitelse inför åklagare, polismyndighet eller annan dylik myndighet skall man icke straffas blott därför att man vet sig icke kunna bevisa den lämnade uppgiftens riktighet.
Förslagets 19, 12 och 13 kap. kunna sägas omfatta gruppen brott mot allmänheten. Trots de stora skiljaktigheterna mellan de enskilda brotten kan dock brottsgruppen i sin helhet karakteriseras så, att den brottsliga gärningen innebär en viss allmän fara. Kapitlen innehålla i stort sett gemensamma bestämmelser om straffrihet eller straffnedsättning vid frivilligt avvärjande av faran. I 19 och 13 kap. stadgas även straff för den som åstadkommit fara på icke straffbart sätt men sedan han blivit den varse underlåter att avvärja den.
Kommittén har emellertid till behandling upptagit ej blott brotten motallmänheten utan även brotten mot staten. Såsom i direktiven framhållits, förete dessa båda brottsgrupper många beröringspunkter; sabotagebrottet regleras exempelvis bäst samtidigt med brotten mot rikets säkerhet. Förräderi och andra för rikets säkerhet menliga brott behandlas nu i SL 8 kap., som undergått åtskilliga förändringar i samband med de båda världskrigen under innevarande århundrade. Kapitlet erhöll helt ny lydelse år 1940, och ytterligare nyheter, främst straffskärpningar vid krig eller krigsfara, infördes 1942. Vid dessa lagändringar har Thyréns utkast om förräderibrott m. m. (X) blivit beaktat. Ändringarna ha emellertid vidtagits för att snabbt tillgodose vid varje särskild tidpunkt trängande behov på spridda punkter, och den systematiska överblicken över det hela har därför kommit i efterhand. Kommittén har medtagit detta långa och svåröverskådliga kapitel i sin utredning främst för vinnande av bättre systematik. 8 kap. i kommitténs förslag anger sig handla om brott mot rikets säkerhet. Därmed avses emellertid allenast brott mot rikets säkerhet i förhållande till utlandet, varemot det s. k. inrikes högförräderiet i SL 8: 2 under namn av uppror fått inleda förslagets 9 kap. Sistnämnda kapitel, som här rubriken Om högmålsbrott, omfattar i övrigt dels de i SL 9 kap. behandlade majestätsförbrytelserna jämte en ny straffbestämmelse om skymfande av Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken, dels ock sådana förstadier till uppror eller majestätsbrott som väpnat hot mot laglig ordning och olovlig kårverksamhet, vilket sistnämnda brott för närvarande icke behandlas i strafflagen utan i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Den av kommittén föreslagna revisionen av brotten mot rikets yttre och inre säkerhet är icke enbart av systematisk natur; med stöd av de senaste årens erfarenheter ha hithörande bestämmelser även underkastats saklig överarbetning. I nära samband med brotten mot rikets säkerhet stå de i SL 10 kap. upptagna brotten mot offentlig myndighet. Med ledning av Thyréns utkast om brott mot myndighet (IX) har kommittén upptagit bestämmelserna härom till revision. Förslagets 10 kap., Om brott mot allmän verksamhet, inledes med en bestämmelse angående våld å ämbetsman. Ämbetsmans skydd skall enligt förslaget tillkomma alla som äro underkastade ämbetsansvar samt dessutom dem beträffande vilka Konungen så förordnar, Den nuvarande differentieringen av skyddet efter högre eller lägre tjänsteställning skall bortfalla. Bestämmelsen om våld kompletteras i förslaget med en ny bestämmelse om annan förgripelse mot ämbetsman genom gärning .som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller genom hot därmed. Till detta sammanhang har också från SL 25: 5 flyttats straffstadgandet om aktiv korruption, bestickning. Vidare föreslår kommittén, med ledning av Thyréns utkast om brott mot politiska rättigheter (X. I 1 och 2 §§), mera utförliga regler om otillbörligt verkande vid röstning jämte kriminalisering av brott mot rösthemlighet. Förslagets 10 kap. innehåller i övrigt huvudsakligen dels ett mot SL 11: 8 svarande stadgande om övergrepp i rättssak, dels ock mot SL 10: 17 och 18 a jämte 8: 27 svarande regler om personlig faution och hjälp till rymning jämte en till stor del ny straffbestämmelse om bevisförvanskning.
SL 10: 7-15 sakna motsvarighet i förslagets 10 kap. De icke straffrättsliga reglerna om upprors och upplopps stillande samt församlingsfrihet ha placerats i en övergångsbestämmelse. Straffbestämmelser om upplopp, uppvigling och samhällsfarlig ryktesspridning återfinnas i förslagets 11 kap., som handlar om brott mot allmän ordning. Att nu upptaga även dessa brott till behandling är motiverat med hänsyn till deras nära samband ej blott med brotten mot allmän verksamhet utan även, såsom Thyrén framhållit i sitt utkast om brott mot allmän ordning och frid (X. I 3–15 §§), med brotten mot allmänheten. Förslagets 11 kap. inledes med en bestämmelse om upplopp, vilken motsvarar gällande regler om såväl upplopp som uppror. Namnet uppror användes, såsom redan nämnts, i förslaget såsom beteckning på ett annat brott, nämligen det mest utpräglade brottet mot rikets inre säkerhet; detta torde bättre överensstämma med det allmänna språkbruket. I övrigt behandlas här de i SL 11 kap. upptagna brotten mot allmän frid. Utom förargelseväckande beteende äro de till största delen sammanfattade till ett brott, störande av förrättningsfrid, som omfattar störande av ordningen vid allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag. Hemfridsbrotten och övriga brott mot enskild frid i SL I. I: 10–14 skola däremot enligt förslaget flyttas till 15 kap. I förslaget upptages även en paragraf om brott mot trosfrid, avseende den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt. Denna paragraf är förslagets enda motsvarighet till SL 7 kap.; bestämmelserna om sabbatsbrott skulle alltså, på skäl som angivas i motiven till ll: 8 i förslaget, avskaffas. I anslutning till de nämnda straffbestämmelserna har även upptagits ett stadgande om straff för den som offentligen hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse. Slutligen har kommittén funnit fylleri, djurplågeri och hållande av spelhus böra upptagas som brott mot allmän ordning och icke som sedlighetsbrott. Bestämmelserna härom skola därför enligt förslaget flyttas från SL 18: 14–16 till 11 kap.
Även de i SL 25 kap. upptagna brotten av ämbetsmän räknas av Thyrén (V. II) såsom brott mot staten. Ehuru ämbetsbrotten intaga en särställning i förhållande till andra brott därigenom att de begås av någon som innehar ämbete eller liknande ställning och att såsom straff tillämpas mistning av ställningen, är det i allt fall av flera skäl lämpligt att behandla dem i nu förevarande sammanhang. I synnerhet märkes sambandet mellan frågan vilka som skola åtnjuta ämbetsmans skydd och frågan vilka som skola vara underkastade ämbetsansvar. Särskilda bestämmelser om ämbetsansvar erfordras uppenbarligen för sådana ämbetsmän som enligt § 36 regeringsformen icke kunna avsättas utan medelst rannsakning och dom. Ämbetsansvar enligt strafflagen har emellertid i hittillsvarande rätt vunnit tillämpning i långt vidare utsträckning. Kommittén föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt ämbetsansvar i stort sett för alla i statlig eller kommunal tjänst vilkas verksamhet är självständig eller av särskild betydelse för allmänheten. Vidare föreslår kommittén införande av ett begränsat ämbetsansvar för ledamöter i beslutande församlingar, nämligen i fråga om tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. I övrigt skall enligt förslaget förordnande om ämbetsansvar i viss omfattning kunna meddelas av Konungen. Beträffande den systematiska anordningen av ämbetsbrotten skiljer sig förslagets 25 kap. väsentligt från gällande lag. Kommittén utgår ifrån att ett allmänt brott bör medföra straff enligt annat kapitel än 25 kap., även om den brottslige är en ämbetsman. För ämbetsmän erfordras emellertid särskilda regler dels om skärpning av det allmänna straffet med hänsyn till att ämbetsmannen intager en förtroendeställning, dels ock om möjlighet att skilja ämbetsmannen från tjänsten. Denna princip har redan genom lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomförts beträffande förskingring och trolöshet mot huvudman och föreslås nu bliva allmängiltig. Enligt en bestämmelse i förslagets 25: 7 skall en ämbetsman kunna skiljas från tjänsten för allmänt brott, vare sig brottet blivit begånget i ämbetet eller han har begått brottet utom ämbetet men därigenom visat sig icke vara skickad att utöva detta. Bestämmelsen motsvarar nu gällande regler om mistning av tjänst både som straff i SL 25 kap. och som påföljd i SL 2: 18. Under det att sistnämnda lagrum stadgar sådan påföljd allenast vid straffarbetsstraff, medger emellertid förslaget att ämbetsmannen avsättes även vid fängelse- eller bötesstraff, förutsatt att han genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva ämbetet. Vid sidan om den nu beskrivna regeln erfordras bestämmelser om särskilda ämbetsbrott endast för gärningar, som icke äro straffbelagda i annat kapitel än 25 kap. Mot SL 25: 1–16 svara i förslaget bestämmelser om tre brott, tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. Dessa brott kunna medföra såväl avsättning som frihetsstraff. Mot SL 25: 17 svarar en bestämmelse om tjänstefel. I nära anslutning till gällande lag kan tjänstefel, evad det sker med uppsåt eller av oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet, medföra böter eller suspension eller. om felet är grovt, avsättning. För det fall att felet är ringa föreslår kommittén i anslutning till vad som redan förekommit i praxis, att domstolen skall kunna förklara ämbetsmannens förfarande felaktigt men avstå från ådömande av straff. Förslaget innehåller vidare den nyheten, att de för tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt stadgade bötes- och frihetsstraffen skola kunna ådömas även den som icke själv är underkastad ämbetsansvar men medverkat till att brottet begåtts av någon som är det. Däremot skall straffbestämmelsen för tjänstefel endast gälla den som åsidosatt egen tjänsteplikt.
Den nu föreslagna strafflagsreformen innebär jämte den tidigare genomförda lagstiftningen om förmögenhetsbrott en fullständig revision av hela strafflagens speciella del utom SL 14–18 kap. Sistnämnda kapitel ha i huvudsak berörts endast för att få deras omfattning helt sammanfallande med brottsgruppen brott mot person. I sådant syfte föreslår kommittén, att hit överföras brott mot person som nu behandlas i andra kapitel. Hemfridsbrotten, som rikta sig mot enskild frid, skola enligt förslaget överföras från 11 till 15 kap., vars rubrik därefter blir "Om brott mot annans frihet eller frid". Å andra sidan skola i SL 14–18 kap. upptagna brott, som kommittén ansett riktade mot staten eller allmänheten, enligt förslaget flyttas till andra kapitel. SL 16: 1–6 skola flyttas till förslagets 13 kap., varefter 16 kap. endast kommer att handla om ärekränkning. Likaledes skola SL 14: 19–21 flyttas till förslagets 19 kap. och SL 18: 14–16 till förslagets 11 kap.
Kommittén utgår alltså från en indelning av brotten i fyra grupper, brott mot person, brott mot förmögenhet, brott mot allmänheten och brott mot staten, samt föreslår en sådan ordning, att varje kapitel skall omfatta endast brott av en grupp. Däremot ha de kapitel, som tillsammans omfatta en brottsgrupp, icke konsekvent i förslaget sammanförts till att komma i nummerordning efter varandra. Härför skulle nämligen förutsättas ett så kraftigt ingrepp i den nuvarande kapitelordningen, att det icke gärna kan ske vid en partiell strafflagsreform. Kapitelordningen i förslaget ansluter sig därför i huvudsak till gällande lags. Frågan om kapitelordningen i en ny lag får prövas vid den fortsatta revisionen av strafflagens speciella del.
Den nu föreslagna revisionen av speciella delen är så omfattande. att flera frågor tillhörande allmänna delen måst upptagas till prövning i samband därmed, Att avgöra i vad mån de nuvarande allmänna straffarterna, straffarbete, fängelse och böter, böra ändras eller kompletteras har kommittén dock ansett falla helt utanför dess uppdrag. Beträffande straffsystemet innefattar förslaget därför ingen annan förändring än att reglerna om ämbetsstraff omskrivits i samband med reglerna om ämbetsbrott.
Till bestämmelserna om straff i SL 2 kap. skola emellertid enligt förslaget läggas nya bestämmelser om förverkande av brottsverktyg, vinning av brott och dylikt. Härom ha hittills endast funnits några få spridda bestämmelser vid särskilda brott. Sålunda infördes genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott möjlighet att förklara stöldverktyg förverkade. Liknande skäl tala emellertid för att även verktyg för andra brott böra kunna förklaras förverkade. Kommittén föreslår därför, att de spridda bestämmelserna i speciella delen ersättas med allmängiltiga regler i allmänna delen.
Den viktigaste nyhet kommittén föreslår i allmänna delen är helt ny lydelse av SL 3 kap., som i huvudsak handlar om delaktighet i brott och försök till brott. Kommittén föreslår, att den år 1942 införda bestämmelsen om försök sättes först i kapitlet och kompletteras med en bestämmelse om förberedelse, vilken skall ersätta de nu i SL 8: 24–26, 12: 18, 13: 6, 14: 18, 19: 21 och 20 : 11 givna bestämmelserna om förberedelse till vissa brott. Enligt förslaget skola två former av verksamhet för förberedande av brott vara straffbara. nämligen att taga befattning med brottsverktyg, vederlag eller förlag samt att träda i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Befattning med brottsverktyg, som redan kan straffas vid förfalskning, skadegörelse och stöld, skall enligt förslaget bliva straffbar vid brott, vid vilka lagen utsätter straff för försök eller å vilka kan följa straffarbete i fyra är eller däröver; blott förbindelse med annan, något som hittills i huvudsak icke straffats annat än vid brott mot rikets säkerhet, skall enligt förslaget bliva straffbar vid brott, å vilka kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, jämte några få uppräknade grövre brott. Då försök till anstiftan är en form av förbindelse med annan, ersätter den föreslagna förberedelsebestämmelsen även stadgandet i SL 13: 6 om försök att anstifta mened. Kommittén föreslår vidare en fullständig omläggning av reglerna om fleras medverkan till brott. Enligt förslaget skall den principiella skillnaden mellan gärningsmannaskap och delaktighet bortfalla; även om i visst fall ingen kan straffas som gärningsman, skall envar som med råd eller dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brottet kommit till stånd.
Slutligen må nämnas, att förslaget innebär en viss förändring i regeln om återfall i brott. Den för förmögenhetsbrotten givna återfallsregeln i SL 4: 14 skall nämligen utsträckas att även avse skadegörelse- och förfalskningsbrotten. En mera slutgiltig reglering av frågan om återfall synes böra ske i samband med revisionen av bestämmelserna om brott mot person.