SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m./10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Naturskyddets organisation
SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m.

Betänkande avgivet av naturskyddsutredningen
Sammanfattning  →


[ 199 ]

10. Upplysning och propaganda.


Det frivilliga naturskyddsarbetet. Redan innan naturskyddet framträdde som en enhetlig rörelse, bildades föreningar med uppgift att skydda och vårda bestämda naturområden. Så är bland annat fallet med Föreningen till skydd för Måkläppens fågelfauna, som bildades år 1899. Av delvis likartad karaktär är Karlsöklubben, som i bolagsform förvärvade Stora Karlsö för att där både bevara faunan och idka jakt.

I samband med diskussionerna om en naturskyddslagstiftning aktualiserades *bildandet av en hela landet omfattande naturskyddsförening, och år 1909 stiftades Svenska naturskyddsföreningen. Vid samma tid upptogs frågan om stiftande av lokala naturskyddsföreningar med program väsentligt likartade Svenska naturskyddsföreningens. I sistnämnda förenings stadgar framhölls för övrigt särskilt som en av dess uppgifter att den skulle verka för bildandet av ortsföreningar och utgöra en sammanhållande länk dem emellan. Så bildades redan år 1909 Skaraborgs läns naturskyddsförening och år 1910 Skånes naturskyddsförening.

Under 1800-talet hade i olika. delar av landet en rad lokala organisationer tillkommit, som kallade sig naturalhistoriska, naturhistoriska eller biologiska föreningar och vilka hade som mål att utforska en trakts eller ett landskaps naturhistoria och genom föreläsningar sprida kunskap om naturen bland sina medlemmar. I och med det organiserade naturskyddets framträdande gavs flera av dessa organisationer även en inriktning för främjandet av naturskyddet. Under de senaste årtiondena har intresset för dylik verksamhet, studium av naturen med klart uttalat syfte att främja naturskyddet, varit i stark ökning och ett flertal lokala organisationer ha bildats, vilka i många fall kalla sig biologiska föreningar.

Svenska naturskyddsföreningen (jfr s. 50) är riksföreningen och centralorganisationen i vårt land för naturskydd och naturvård. Den är en frivillig, ideell organisation, till vilken den 1 juli 1950 voro anslutna 27 lokala organisationer. För sin verksamhet åtnjuter föreningen allt från sitt stiftande statsanslag. Därjämte har föreningen erhållit anslag ur jaktvårdsfonden. Förutom det för budgetåret 1950/51 å riksstaten upptagna beloppet 12 000 kronor, varav 2 000 kronor till understöd av tryckningen av föreningens tidskrift, uppbär således föreningen för år 1950 ur jaktvårdsfonden ett bidrag å 15 000 kronor.

Föreningens viktigaste uppgift är att sprida kunskap om och kärlek till den svenska naturen för att på så sätt göra alla medvetna om vikten av att naturvärdena vårdas. Jämsides med denna upplysningsverksamhet [ 200 ]driver föreningen en omfattande rådgivning och fungerar som ett remissorgan för myndigheterna. Bland annat använder kammarkollegiet föreningen regelbundet som sakkunnig i vattenmål.

Föreningen ingår som stiftande medlem i den internationella naturskyddsunionen.

Från och med år 1943 har föreningen en heltidsanställd intendent, tillika föreningens sekreterare och verkställande ledamot. Inom föreningen finnes en särskild sektion som handhar frågor rörande bildningsarbetet i skolan och den frivilliga folkbildningen. Föreningen har anställt en biträdande sekreterare för denna sektion. Föreningen har vidare en särskild ungdomsorganisation, Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, och har anställt en biträdande ungdomssekreterare.

Föreningens upplysningsverksamhet bedrives genom utgivning av en periodisk tidskrift jämte årsbok, "Sveriges Natur", samt broschyrer och dylikt och genom föreläsningar och kurser. I samarbete med de godkända studieförbunden (se vidare s. 203) anordnar sålunda föreningen studieledarkurser för nuvarande och blivande lärare och studieledare. I samarbete med olika friluftsorganisationer hållas även kurser för friluftsledare samt allmänna kurser för friluftsfolk. Föreningen har därjämte i Stockholm en fortlöpande kurs, utformad som seminarieövningar för utbildning av kursledare, föreläsare och ombud i speciella frågor. Några av de lokala, anslutna organisationerna ha även påbörjat kursverksamhet.

Föreningen har i likhet med flera av de lokala, anslutna organisationerna genom donationer och köp förvärvat naturområden som böra vårdas och bevaras.

Då naturskyddsrörelsen hos oss, liksom i de flesta andra länder, -utgick från naturvetenskapsmännen, är det naturligt att de naturvetenskapliga föreningarna, såsom de botaniska, geologiska och zoologiska specialföreningarna, alltjämt äro intresserade av att främja naturskyddets strävanden, även i de fall då de icke ha dessa uppgifter upptagna i sina stadgar. Svenska faunistiska föreningen, Svenska växtgeografiska föreningen och Sveriges ornitologiska förening ha mer direkt tagit del i naturskyddsarbetet under senare år.


Hembygds- och landskapsvård. Hembygdsvården sådan den i dag ter sig i vårt land har närmast vuxit ut från det starka intresse för forntiden, för fornminnen och folkmål, som utmärkte de första årtiondena av 1800- talet. De landsomfattande och lokala fornminnesföreningarna ägnade sig till att börja med i första hand åt utforskandet av landets eller bygdens fornhistoria. Genom de initiativ som togos under 1890-talet, bland annat [ 201 ]av Artur Hazelius, stegrades intresset för att söka bevara en äldre tids byggnader och husgeråd samt i anslutning till lokala eller provinsiella museer vidmakthålla gamla. traditioner såsom folkdanser och bygdemusik. I många fall utvidgade de äldre fornminnesföreningarna sin verksamhet och i andra fall bildades nya organisationer av delvis olikartad karaktär, vilkas verksamhet erhöll stimulans från de större centrala institutionerna, främst riksantikvarieämbetet, Nordiska Museet och Skansen i Stockholm samt Kulturhistoriska museet i Lund.

I samband med den organiserade naturskyddsrörelsens framträdande kom även hembygdsrörelsen att inriktas på nya uppgifter, exempelvis bevarandet och vården av hembygdens natur. De nya formerna för hembygdsarbetet hänga samman med hela rörelsens nyorientering. Den konserverande hembygdstanken har kompletterats med en konstruktiv strävan som inriktats på en mera allmän och dagsaktuell bygdevård, i vilken naturvården ingår som en väsentlig del. För att bereda större möjligheter för de allmänt kulturella synpunkterna att göra sig gällande i samband med planeringen av tätorterna, bildades år 1916 Samfundet för hembygdsvård (jfr s. 50). Utan att bygga på en obligatorisk anslutning av de lokala hembygdsföreningarna har samfundet dock sökt att verka som en centralorganisation för dessa samt genom sin verksamhet och i sina publikationer varit en framgångsrik idégivare även beträffande naturskyddet. Vid sekelskiftet hade röster höjts för att söka åstadkomma en på svensk kulturtradition fotad nybebyggelse. Tanken var att de nya husen, så långt det gick med hänsyn till krav på modern bekvämlighet, skulle givas en form som anslöt sig till äldre, lokal tradition, samt att husen om möjligt skulle inpassas så att de anslöto sig till landskapet. Denna strävan har samfundet sökt främja, dels genom byggmästarskolan på Vilan för vilken samfundet varit målsman, dels genom en egen byggnadsbyrå dels ock, tidigare, genom byggnadskurser, avsedda att åt byggnadssnickare, murare m. fl. giva en kortare orientering i byggandets praktiska och teoretiska problem.

Genom hembygdskurser söker samfundet stimulera intresset för och giva ledning vid studiearbetet på hembygdsvårdens område. Samfundet ordnar också studieledar- och lärarkurser. Kursverksamheten bedrives i samarbete med hembygdsföreningarna, folkhögskolorna m. fl. Bland annat genom sin sekreterare utövar samfundet också en ganska omfattande föreläsningsverksamhet.

Landskapsvården har en viktig plats på samfundets program. Naturskyddssträvandena på detta och andra områden söker samfundet främja bland annat genom den i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år 1939 startade vägbyrån och genom propaganda i sina skrifter och tidskriften "Bygd och Natur", vilken samfundet utger.

[ 202 ]För sin verksamhet har samfundet under en följd av är åtnjutit bidrag av staten. Förutom det under åttonde huvudtiteln anvisade anslaget till samfundets allmänna verksamhet – för budgetåret 1950/51 25 000 kronor – utgår sedan vägbyråns tillkomst till bestridande av dess kostnader bidrag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ifrågavarande kostnader omfatta i främsta rummet arvode samt expenser och reseersättningar för en vägvårdskonsulent, vars uppgift enligt för honom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdad instruktion i huvudsak skall vara att samordna landskaps- och hembygdsvårdens intressen med förekommande frågor i samband med underhåll eller byggande av väg. Bidraget för budgetåret 1950/51 utgör 15000 kronor.

Hembygdsvårdens organisation var under lång tid ganska flytande. De olika intressena kommo, allt efter de lokala förhållandena och efter de ledande personernas speciella intressen, att trycka en olikartad prägel på. skilda organisationer. Senare år ha emellertid medfört en fastare organisation och en klarare och mer enhetlig målsättning., Av största vikt för denna utveckling ha varit. riksantikvarieämbetets verksamhet och omfattande ombudskår samt skapandet av landsantikvarieinstitutionen. Numera torde hembygdsrörelsen kunna sägas vara i princip organiserad på följande sätt. Över de lokala hembygdsföreningarna verka länssammanslutningar. Samordnade med dessa arbeta i de flesta fall kulturhistoriska länsmuseet. Landsantikvarien, som är riksantikvariens länsombud, är ofta sekreterare i länsförbundet och länets fornminnesförening samtidigt som han är chef för museet. Kring museet gruppera sig ofta andra kulturella intressen, vilkas tillgodoseende kanske ursprungligen icke betraktades som en hembygdsvårdande uppgift, såsom konstutställningar och teaterverksamhet samt musikliv.


Det folkliga bildningsarbetet. Naturskyddet har stöd även i det folkliga bildningsarbetet. Detta arbete har under de senaste årtiondena undergått en kraftig stegring. Nya samhällsgrupper och intressegrupper ha trätt in däri och nya former för deltagande i arbetet ha skapats. Nära nog alla inom denna rörelse verksamma, renodlade bildningsorganisationer ha ett mycket vidsträckt program, i vilket naturskyddet redan har eller antagligen snart kommer att få en plats. De egentliga folkbildningsorganisationerna inrikta sig på följande huvuduppgifter, nämligen folkbibliotek, folkhögskolor, föreläsningsverksamhet, studiecirkelverksamhet och folkbildningskurser (flyttande folkhögskolekurser). p

Föreläsningsverksamheten är organiserad genom lokala föreläsningsföreningar, vilka sammanslutit sig i 23 föreläaningsförbund, samordnade i Föreläsningsförbundens riksorganisation. Själva förmedlingen av föreläsare [ 203 ]sker genom centralbyråer i Lund, Göteborg och Stockholm samt för vissa särskilda typer av föreläsningsserier genom Arbetarnas bildningsförbund och Centralförbundet för nykterhetsundervisning. För föreläsningarna utgå statsbidrag. Föreläsare skola godkännas av skolöverstyrelsen.

Studiecirkelverksamheten bedrives av de av skolöverstyrelsen godkända studieförbunden – exempelvis Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Jordbrukare-Ungdomens förbund (JUF), Svenska landsbygdens studieförbund (SLS), Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV) – samt av Folkuniversitetet, som utgör en av studenterna vid universiteten och högskolorna i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala bedriven samorganisation för kursverksamhet.

För utbildning av studieledare för studiecirkelverksamheten kunna med statsunderstöd speciella. kurser anordnas bland annat i naturskydd. Till studiecirkelarbetet utgår statsanslag. Folkbildningskurser (flyttande folkhögskolekurser) samt ämneskurser anordnas av folkhögskoleföreningar, vilka äro organiserade i länsbildningsförbund.

En i viss mån central ställning intar Folkbildningsförbundet, i vilket länens bildningsförbund, föreläsningsförbunden och centralbyråerna äro medlemmar.

Utöver de här nämnda bildningsorganisationerna böra nämnas korrespondensinstituten samt den militära bildningsverksamheten.

Organisationer som, utan att vara renodlade undervisningsorganisationer, bedriva upplysningsverksamhet på naturskyddets eller detsamma närstående område – tidigare har berörts Svenska naturskyddsföreningens och Samfundets för hembygdsvård arbete härutinnan – finnas också åtskilliga. Kurser hållas av Nordiska museet i samverkan med folkbildningsorganisationerna ävensom av riksantikvarieämbetet. Ämbetet har tillika en särskild studieavdelning och ordnar kurser för sina ombud samt för dem, som' deltaga i fornminnesinventeringen, varvid särskild uppmärksamhet ägnas vården av kulturlandskapet och dess naturvärden. Upplysning i naturskyddsfrågor lämnas av Svenska ungdomsringen för bygdekultur, Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet samt ett flertal andra organisationer för friluftsliv och kroppskultur.

En betydelsefull upplysningsverksamhet i speciella naturskyddsfrågor drives av de frivilliga organisationerna rörande skogsvård, jaktvård och fiskevård. Några av organisationerna inom dessa områden må här nämnas såsom Svenska skogsvårdsföreningen, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Svenska jägareförbundet och dess länsjaktvårdsföreningar, Jagunas riksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Svenska. lax- och laxöringsföreningen och Föreningen för vattenhygien.

[ 204 ]Enligt utredningens mening bör upplysnings- och propagandaarbetet på naturskyddets område lämpligen i stort sett även framdeles bedrivas i de former, det nu har. Detta arbete torde alltså icke böra i första hand ankomma på den av utredningen föreslagna naturvårdsmyndigheten, om än det är uppenbart, att denna myndighet har att söka efter förmåga främja verksamheten.

De frivilligt verkande organisationerna äro både talrika och väl utbyggda. Ifrågasättas kunde till och med om icke en viss överorganisation ägt rum. Naturskydd och hembygdsvård ha många beröringspunkter. Det kunde därför synas obehövligt att, såsom nu är fallet, två stora organisationer, en på vartdera området, finnas: Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård. För några år sedan utarbetade de båda organisationernas styrelser ett förslag, innebärande sammanslagning till en enda organisation. Detta förslag kunde emellertid icke genomföras; skillnaderna i arbetsuppgifter befunnos alltför stora. I betraktande särskilt av samfundets speciella inriktning på bygdekultur och bevarandet av äldre kulturtraditioner torde en tudelning alltjämt i praktiken vara lämplig. Utredningen vill i varje fall icke förorda att någon ändring nu sker. Inrättandet av statens naturvårdsnämnd kommer naturligtvis dock i sin mån att öva inflytande å organisationernas målsättning och arbetsuppgifter samt att på så sätt påverka även deras inbördes förhållande. Nämnden måste kunna lita till organisationerna som remissinstanser, och den praxis som därvid kommer att utvecklas torde bidraga till antingen en klarare gränsdragning eller en fastare samverkan mellan dem.

De möjligheter att sprida upplysning i naturskyddsfrågor, som det folkliga bildningsarbetet bjuder, äro, såsom torde framgå av den gjorda översikten, stora. Dessa möjligheter borde kunna utnyttjas mera än vad nu sker. På naturskyddets område hämmas arbetet för närvarande av, brist på studieplaner och på lämpliga krafter, som ha tid och lust att deltaga i verksamheten såsom föreläsare, kursledare och studieledare. Avhjälpandet av denna brist framstår som ett av naturskyddets mest angelägna önskemål.

I naturvårdsnämndens uppgift måste ingå att verka för att bildningsarbetet såvitt gäller naturskyddet bedrives i härför lämpliga former och med tillräcklig kraft. Nämnden bör i detta syfte göra de framställningar hos statsmakterna, som förhållandena påkalla. Frågan torde ligga utanför utredningens uppdrag; de närmare överväganden som föranledas av densamma torde ankomma på nämnden. Utredningen kan dock icke underlåta att i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att undervisningen i naturskydd vid våra läroanstalter ägnas ökad uppmärksamhet. Visserligen torde naturskydd knappast böra på skolstadiet tagas som ett särskilt undervisningsämne. Men naturskyddet strävanden och idéer böra genomsyra [ 205 ]undervisningen i hembygdskunskap, geografi och naturkunnighet. I undervisningsplanen för folkskolan säges om sistnämnda två ämnen, att undervisningen bör så bedrivas att den bidrager till att hos barnen grundlägga. kärlek till naturen och aktning för livet. Förståelse för naturens värden och insikt om vikten av dess skydd och vård böra vara mål för undervisningen icke endast vid folkskolorna. Samma riktlinjer böra följas vid realskolor och gymnasier, skogsskolor och lantmannaskolor. Vad beträffar de högre undervisningsanstalterna bör enligt utredningens mening där anordnas särskild undervisning i naturskydd, i den mån vid dem utbildning sker av lärare och befattningshavare, vilka i sitt yrke komma att syssla med frågor rörande den svenska naturens vård och utnyttjande.