Hoppa till innehållet

Sara Widebeck/VII Kap.

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  VI Kap.
Sara Widebeck
av August Blanche

VII Kap.
VIII Kap.  →


[ 57 ]

VII KAP.


Åh vet hut, komediant — — — tror ni er vara på spektaklet ni?

Oaktadt det ymnigt nedstörtande regnet, var likväl ganska mycket folk samladt vid gästgifvaregården, gapande på den nyss anlända teatertruppen. Komedianterne, hvilket namn är gemensamt för alla aktörer och aktriser som resa i landsorterna, hade mycket att stöka vid sina resvagnar, hvarifrån de lösgjorde koffertar, hattaskar m. m. — Dessa resande konstnärers öde är i sanning ej det afundsvärdaste. Ständig på rörlig fot från stad till stad, gå de allt mer och mer baklänges på konstens bana. Och hur naturligt är ej detta? Sällan eller aldrig hafva de tillfälle att se eller höra något bättre än sina kamraters talanger, i hvilka de alltid anse för ett behof och särdeles nöje att kunna upptäcka något sämre — hvaruti de äga en märkvärdig likhet med Kongl. Teaterns sujetter; sällan införlifvade med hvad man vanligtvis förstår med bildadt folk, måste de icke destomindre uppträda i hvarje roll som helst, oftast i samma pjes än som kejsare, konungar [ 58 ]och andra notabiliteter, än som betjenter, drängar och andra underordnade figurer, och således dubblera roller, om de också vore de enfaldigaste personager i verlden; nya pjeser måste de dertill dagligen gifva, till följe dels af den rådande bristen på spektakelgångare, dels också af respektive åskådares fallenhet för ombyte. Olycklig vår Kongl. Teater, om den äfven vore underkastad detta sednare missöde! I städer, der ej ordentliga teaterhus finnas, uppträda de i lador, midt under den strängaste vinter, och mer än en gång nödgas de, vid sitt uppträdande på dessa tillfällighetsteatrar, gå på ”hal is”: icke blott hvad konsten, utan äfven hvad golftiljan beträffar. Ej under derföre, att dessa landsorts-konstnärer på scenen förefalla lifligare än på de ordentligare teatrarna — de skrika förfärligt ut sina partier, liksom ville de derigenom tvinga de skallrande tänderna till lydnad, och begagna alltid stora och täta gester både med armar och fötter, förmodligen för att hålla sig varma — ty att finna snö i en blomstrande lustpark eller regndroppar i en lysande furstlig salong, hörer till dessa truppers hvardagshistoria. Sjelfva truppen bildar ett eget samhälle för sig, med direktören till konung och de mellan honom och [ 59 ]sujetterna uppgjorde kontrakterna till grundlagar. För öfrigt finnas der, liksom i hvarje välordnadt samhälle, favoriter och intriger, missnöjde och kabaler förutan all ända, och mången applåd, hand mot hand, från salongen har till följd haft en fullt ut lika liflig applåd, hand mot kind, bakom kulissen. Författaren till Sara Widebecks historia var en gång, efter åskådandet af Hamlet på en dylik teater, vittne till följande roliga efterspel. En sujett plägar vanligtvis sjelf från teatern annonsera sin recett, när den är bestämd att utgöra en följande representation. Sådant var äfven fallet ifrågavarande gång. Ridån var nedgången öfver sista akten i Hamlet. Mamsell D., en aktris, framkröp från sidan af det nedfallna förhänget och på vers, hvaruti konstens höga mål och konstnärens tarfliga på ett förundransvärdt sätt sammanflöto, med tårar i ögonen förkunnade publiken, att hennes recett var utsatt till följande dag. Knappt hade hon hunnit till hälften af sitt lika rörande som röriga deklamatorium, förrän ett förfärligt larm hördes inifrån ridån, hvilken snart gaf vika för rörelser af alldeles motsatt beskaffenhet. Der hade nu åskådaren tillfälle att se, hur prins Hamlet kastade sin faders vålnad öfver rampen ner i or[ 60 ]kestern, dit han genast följdes af konungen sjelf, med blodiga märken efter drottningens och Ophelias förenade naglar; der kämpade, beväpnade med lösryckta trädstammar, förstås af väf, Laertes med sin fadet Polonius, så att väggarna ramlade ner öfver de stridandes hufvuden. Den stackars mamsell D. stod, liksom hade hon varit fastspikad vid tiljan, till dess Ophelia, hvars spelta vansinnighet tycktes hafva öfvergått i den renaste natur, tilldelad henne med halmkransen ett slag öfver ansigtet, hvilket slag af mamsell D. på stället besvarades. Att detta våldsamma upplösningstillstånd inom det teatraliska samhället väckte mycken munterhet hos publiken, var naturligt. Orsaken till striden lärer varit ett af direktören till en annan qvinlig sujett gifvet äldre löfte om recett, hvilken sujett, med tillhjelp af sina anhängare, nu på detta eftertryckliga sätt sökte göra sin rätt gällande.

Men återvändom till ämnet. Bland den mängd nyfikne, som trängde sig kring den lefvande konst-exposition, som nu var att åskåda vid Lidköpings gästgifvaregård, var äfven Sara Widebecks son Adam, skefvande fram och tillbaka emellan packvagnarne. Snart var han af några aktörer såsom handtlangare [ 61 ]engagerad och biträdde med att uppbära diverse effekter från gården upp till ett rum i gästgifveribyggnaden. Det var redan skymning, då Adam uppbar den sista packan. Han stod nu ensam i rummet, kastande en blick på de uppburna sakerna. Blicken, i början temmeligen oförskämd och: liksom hånande de kringströdda föremålen, som röjde en med fattigdom förenad smak för oordning och slarf, började småningom antaga en viss skygghet, under det att kinderna allt mer och mer skiftade i mörkrödt. Den skygga kringirrande blicken slog sig omsider ned på en sämre plånbok, som nyss af en bland de resande aktörerne blifvit lagd på bordet. Vare sig nu ögat oemotståndligt drog handen med sig, eller handen hade för afsigt att sjelf ifrån det frestande föremålet slita ögat, nog af — plånboken, omknuten af Adams fingrar, promenerade till dörren, som i och med detsamma öppnades — dock icke af Adam sjelf, utan af den resande, som syntes vara en medelålders man, hvars öga genast upptäckte den otillbörliga klämmare plånboken bekommit och fattade Adam i kragen, med hög röst påkallande folk ifrån gården. Man skyndade till från alla sidor.

[ 62 ]”Herre!" ropade den resande till den närmast stående förvånade gästgifvaren, ”ni presterar flink uppassning i ert hus, en uppassning, som till och med tager en resandes penningar i beskydd. Denna unga tjuf har jag öfverraskat med min plånbok i handen.”

Ett sorl af ovilja trängde, jemte en stadstjenare, uppför trappan — och inom några ögonblick var Adam bortförd af den sednare.

”Rår ej för, bästa herre, kan ej ha ögonen öfverallt”, urskuldade sig gästgifvaren; ”för öfrigt är den der lymmeln från Stockbolm, och dessutom känd för det ena tjufpojksstrecket efter det andra här i staden.”

”Hvad gör han i staden?”

”Han ä' hos sin mor, Widebeckskan”, svarade gästgifvaren.

”Död och helvete, hvad säger ni! Sara Widebecks son!” ropade aktören med förfärlig stämma.

”Ja-a, ä' han så — men fast hon ä' mamsell, så har hon ändå en gudsgåfva med barn, att hon gerna skulle kunna dela med sig deraf åt sex gifta hushåll här i Lidköping.”

”Menniska, är du förbannad!” ropade aktören, fattande gästgifvaren i kragen.

[ 63 ]”Hva — hva falles!” skrek gästgifvaren, ryckande sig lös.

”Sara Widebecks son! Störta ned, himmel! öppna dig, afgrund! och begraf i dina lågor denna fördömda stad!” röt aktören, så håren reste sig på de kringstående, med undantag af gästgifvaren, som hade peruk.

”Åh vet hut, komediant!” ropade den sistnämde; ”tror ni er vara på spektaklet ni?”

Mängden upprepade, under vildt gny, gästgifvarens kraftord.

”Saras son! hvart fördes han? hvart släpades han?” jemrade sig aktören, vridande händerna.

”Dit, der hvarken sol eller måna narra honom att stjäla mer”, svarade gästgifvaren, hvars vrede, af den jemrandes röst och åtbörd bevekt, öfvergått i en mildare tonart.

”Bort efter honom — — menniskor — djeflar — hafven medlidande med mig — jag måste rädda honom eller dö!” vrålade aktören och störtade utför trapporna ut på gården och gatan.

Aktörer, aktriser och hela svärmen af åskådare rusade efter honom.

”Sicken galning vi nu ha fått in igen”, mumlade gästgifvaren.