Sara Widebeck/VIII Kap.
| ← VII Kap. |
|
IX Kap. → |
VIII KAP.
”Kappan faller från hans skuldror, hatten från hans hufvud — och —”
Klockan slog fem i Lidköpings kyrkotorn. Lik en skälmsk, med älskarens kyssar skämtande, ungmös öga, lekte morgonens Aprilsol i pussarna på Lidköpings gator. Allt bebådade en klar och vacker dag. Men hastigt visar sig ur vestern profilen af ett mörkt ogenomträngeligt moln, som utan skonsamhet lägger en svart hand på himlahvalfvets glänsande öga, fångande mördarlikt hvarje stråle. Ett oväder ligger visserligen på djupet af detta moln; men se — hvilket synes dig förfärligare: detta stormbud deruppe, eller detta stormbud dernere, som förvildar denna manliga gestalts ansigte, hvilket nu vänder sig mot knuten af Sara Widebecks hus? — Detta ansigte är blekt och magert som dödens; men de skuggor det sprider äro äfven som dödens. Gestalten är insvept i en mörkbrun slängkappa och en hög hatt balanserar på den något gråsprängda nacken. Hvad vill han? Hvem söker han, den förfärlige? — — — Hårda slag på husporten skaka den fredliga bostaden. Hvarför öppnar man ej? Nu dånar det i byggnaden, liksom hade en ny Simson kastat dess grundpelare på sin skuldra. — — Porten öppnas omsider och en karl i skjortarmarna visar sig deruti.
”Hvem är ni, som håller ett sådant helvetes oväsende på porten?” frågar mannen i skjortarmarne.
”Hvem jag är”, svarade främlingen; ”det är ej era långöron förbehållet att uppsnappa mitt namn. Hvem är ni sjelf?”
”Ni är ohöflig, min herre; men icke är jag den som blyges för mitt namn. Jag är fanjunkar Tandgren.”
”Ha!” ropade främlingen, hvars ögon flammade till af en besynnerlig eld, ”vet ni, min herre, att i denna stund hade det, vid den lefvande Guden, varit för er vida bättre, om ni haft ett annat namn. Tandgren! jag känner det namnet, och personen skall jag äfven lära känna.” — —
Lik blixten ur molnet, flög ur den mörka kappan en arm, hvars knutna näfve drabbade öfver fanjunkarens näsa, så att dess alla källor sprungo och öfverhöljde med det rödaste blod mun och haka. Det var bedröfligt att se, hur de långa mustacherna flöto tillsammans in i den öppnade munnen och intogo den deserterande tuggbussens position.
Det gifves ögonblick af lifvet, då den starkaste natur dukar under för öfverraskningens äfven lättaste vindkast. Fanjunkar Tandgren var ingalunda en svag man, än mindre en mes och skulle utan fruktan sett hvitögat på hvilken fiende som helst; men att få, som det heter, ”på käften?” i samma stund fredens ord derur gå, var i mer än ett afseende starkt nog. Dock var det ej länge den hämnande kraften slumrade i hans bröst — han lyfter sina armar, så att musklerna nästan spränga den dem omgifvande lärften. Men innan de drabbade ned på sitt föremål, känner han med fasa sin ena tinning svullna under främlingens hand och sin andra på samma gång såras af det hvassa portlåset — det svartnar för hans ögon — han är färdig att förlora sansningen, då en spark bakifrån påminner honom att han ett godt stycke blifvit transporterad ut på gatan. Nu vänder han sig om, skakande sin blodiga mahn, färdig att utkräfva en svart hämd. Men främlingen, den afgrunden måtte hafva utskickat, fattar ett vid porten stående ämbar, som aftonen förut troligtvis blifvit ur köket flyttadt, och kastar dess rågade innehåll öfver hans hufvud. Fanjunkaren liknar nu Necken, uppstigen ur hafsvågorna; men, i stället för snäckor, sitta ägg- och potatesskal i hans lockar, och persiljestänglar fläta en krans kring hans drypande hufvud.
Mången kan ha en rygg tillräckligt bred, för att bära de drygaste slängar; men att öfver sitt hufvud få så mycket på en gång, det är mer än någon lefvande varelse kan fördraga. Fanjunkaren uppgaf ett rysligt läte och sprang sin väg. Vi hade gjort detsamma.
Det bultar våldsamt på löjtnant Gustafs kammardörr; löjtnanten spritter upp ur den ljufva morgonslummern. Det bultar värre; löjtnanten hoppar yrvaken ur den varma sängen. Dörrspegeln är i fara; löjtnanten sticker armarna i nattrocken, fötterna i tofflorna, hufvudet i rökmössan och öppnar dörren. Främlingen inträder.
”Hvad är ni för en, som med så ociviliserade fasoner störer hela husets lugn?” frågade Gustaf med andan i halsen och sömnen i ögonen.
»Sakta — sakta, herr löjtnant — det finnes mycket annat, än bultande knogar, som störer lugnet i detta hus. Mitt namn skall ni nog, när tider blir, få veta”, svarade främlingen med ett lugn, som var hafvets före den inbrytande stormen.
Gustaf trädde några steg tillbaka åt väggen, der hans värja stod och fattade dess fäste, ty i främlingens öga brann något som ovillkorligt påkallade denna rörelse.
”Ännu en gång, min herre, med hvem har jag den äran att tala och hvad tillskyndar mig det nöjet att bli väckt klockan fem på morgonen?” frågade löjtnanten något modigare.
”Bra bra, herr löjtnant, — er förtrolighet med värjan gör er dubbelt intressant i mina ögon. Hvem vet, om det icke just blir värjan, som kommer att lösa den gåta, hvarmed ni nu som bäst bråkar er hjerna. — Det finnes i denna kammare rätt smånätta effekter, min herre — rätt dyrbara, om man så vill; men —”
”Men, men — ej ett steg närmare, menniska, eller ränner jag värjan genom ert lif! Är ni tjuf, röfvare eller —”
”Ts — ts — jag säger, att ni har rätt vackra saker i ert rum; men den vackraste möbeln saknas dock här, en möbel som likväl berättas vara rätt husvarm härstädes. — Hvar är Celestine?” Främlingens röst antog vid dessa sista ord en isande djuptonighet.
Gustaf tappade på en gång värjan och koncepterna.
”Hvar är Celestine, hon, hvars vanära ni här grundat, för att deraf samla materialier till hennes vanrykte genom verlden?”
”Och om jag skulle svara, att det ej angår er?” sade Gustaf, något sväfvande på målet.
”Så rifver jag hjertat ur ert bröst, om också tio stoppade uniformsrockar betäckte detsamma!” ropade främlingen, i det hans knytnäfve lemnade djupa märken qvar efter knogarne i bordet.
”Jag tillstår, att — att jag är på det högsta förvånad öfver — öfver det namn, som min herre nämnt för mig, dels — dels öfver det sätt hvarpå — — Celestine — visserligen känner jag en med detta namn — min städerska — hon som passar upp på mig — men för öfrigt så —”
”Usling! ni har ej en gång mod att, på samma sätt som ni gjort i hela Lidköping, för mig skryta med ert närmare förhållande till denna sköna qvinna. Har ni mod att slåss då? värja eller pistol, det gör mig detsamma.”
”Slåss? hvarför icke? men med hvem, om jag får lof att fråga?”
”Jag är aktör vid den teatertrupp, som i går afton anlände till staden.”
”Aktör! — hm — visserligen godt och väl — men — men —”
”Ni menar, att olika slags personer icke passa till lika slags vapen — är det inte så? Som militär, skulle jag ha rätt att duellera med er; som aktör, att prygla er — icke så? Men jag vill hjelpa er ur er förlägenhet. Kan ni läsa detta papper? Vanan att fördjupa er i er egen fullmakt, torde utan svårighet kunna underrätta er om riktigheten af min, som i det närmaste liknar er, med undantag af namnet möjligtvis — ett undantag, som visserligen icke torde vara det obetydligaste.”
Främlingen framräckte ett papper. Knappt hade löjtnanten deruppå kastat sina ögon, förrän ett uttryck af den djupaste förvåning sväfvat öfver hans ansigte.
”Hvad! ni skulle vara — löjtnant — löjtnant — jag är stum af bestörtning, min herre!”
”Ni känner mig — så mycket bättre. Ett stenkast hitom den utom staden liggande helsobrunnen står, omgifven af tättstående trädstammar, en gammal lada, på hvars väggar Lidas och Wennerns fiskare upphänga sina nät. Der väntar jag er om tvenne timmar — värja eller pistoler?”
”Pistoler.”
”Godt — — men om ni icke kommer, herre, vill jag skrifva en komedi och uppföra den kring land och rike, och den skall heta: Pultronen, hvaruti ert namn och era egenskaper skola spela hufvudrollen.”
”Jag får tacka på det högsta.”
”Nej , min herre, ni får ej tacka en gång. Ett lik tackar ej; ty om ni icke dör som en man, dör ni som en hund för min hand — och komedien skall blifva er drapa.”
Främlingen skyndade ur kammaren.
Det knackar varsamt på Saras dörr.
”Stig in”, höres Saras röst.
Den starke främlingen angripes vid dessa ord af en häftig darrning.
”Stig in”, ljuder inifrån en annan röst, som är Celestines.
Främlingen är nära att vackla. Han vrider med möda upp det svaga låset — dörren är öppen — kappan faller från hans skuldror, hatten från hans hufvud — och — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
