Ps. 132: 10, 11. 2 Thess. 2: 4. Uppb. 17: 1. Ps. 47: 9. Ps. 99: 1.
Bör fördenskull detta Christi sittande på Guds högra hand förstås om Hans regering, som Han förer efter sin himmelsfärd; nemligen att Christus sedan Han är ingången uti sin härlighet, hafwer efter sin antagna mandom fullkomligen begynt regera öfwer alla kreatur; och deröfwer råder och regerar icke frånwarande, utan allestädesnärwarande med oändlig och Gudomlig allmakt, kraft och wälde, majestät och härlighet; hwilket dermed bewisas, efter som Christi sittande på Fadrens högra hand förklaras igenom en regering, Ps. 110: 1, 2. 1 Cor. 15: 25. Ap.G. 2: 34–36. Ps. 8: 6, 7. 1 Pet. 3: 22. Uppb. 7: 17.
Detta Jesu regemente skall aldrig upphöra, utan ewinnerligt wara, Ebr. 10: 12. Luc. 1: 33. 2 Sam. 7: 12, 13. Dan. 7: 14.
Jesu Christi sannfärdiga sittande på Guds högra hand bewisas med efterföljande språk, Ps. 110: 1, [et]c. Ebr. 1: 3, 13. Eph. 1: 21–23. Ebr. 8: 1. 1 Pet. 3: 22. Jemför Matth. 26: 64. Marc. 16: 19. Rom. 8: 34. Uppb. 3: 21, [et]c.
(6) Jesu återkomst till domen. Se Domedag.
Hafwer fördenskull åtskilliga namn, 5 Mos. 18: 2, 18. Matth. 21: 11. Joh. 6: 14. Luc. 24: 19. Es. 61: 1; cap. 50: 4; cap. 63: 1. Matth. 23: 8, 10.
Christus isynnerhet inkommer detta läroembetet, som är ett rätt Gudomligt embete, efter som Herren Gud sig sjelf detsamma tillskrifwer, Es. 48: 17. Christus hafwer sig det påtagit, Matth. 11: 27. Joh. 1: 18. Efter propheternas förkunnande, 5 Mos. 18: 15. Es. 50: 4. Samt dertill insatt genom den himmelska Fadrens röst, Matth. 3: 17; cap. 17: 5. Christus bekräftar läran med underwerk, Joh. 6: 14.
Hwad lärer då Christus? Den trösteliga och hugneliga Evangeliska läran, Matth. 11: 5. Es. 61: 1, 2. Joh. 1: 17. Summan af Jesu lära beskrifwes, Marc. 1: 14, 15. Matth. 4: 17.
Apostlarne beskrifwa sin predikan också med dylika korta ord, Ap.G. 20: 27. 1 Cor. 2: 2. 2 Cor. 5: 19, [et]c.
Ehuruwäl nu Christus egentligen och förnämligen Evangelium predikade, blef lagen derjemte icke försummad, Matth. 5: 17. Gal. 3: 24, 25. Utan förklarad och förswarad mot Phariseernas falska uttydelser; som skönjes af Matth. 5—7, 12 och 15 cap.
Hwem Christus lärde? Swaras: Att detta läroembete angick alla menniskor, Matth. 11: 28; cap. 28: 19. Marc. 16: 15, 20. Col. 1: 6, 23, 28. Ap.G. 17: 30. De otrogne och obotfärdige warda också kallade, Ordspr. 1: 24, [et]c. Es. 65: 2, 5; cap. 66: 4. Jer. 7: 13, Detsamma bekräftas ock af Jesu liknelser, Luc. 14: 16, [et]c. Uttryckligen talar Christus härom, Joh. 3: 18.
Till hwad ända Christus brukade läroembetet, och det än genom andra förkunna låter? Se härom, Ap.G. 26: 18. 1 Tim. 2: 4. 1 Pet. 3: 9. Col. 1: 28. Matth. 23: 37.
Derom handlas, Ebr. 4: 14, 15; cap. 9: 11; cap. 3: 1. Jemwäl Ps. 110: 4. Hwilket språk Paulus märkeligen förklarar, Ebr. 5: 6, 10; cap. 6: 20 och 7, [et]c., isynnerhet versen 21.
Offret som uppoffrades war Öfwerstepresten Christus Jesus sjelf, Eph. 5: 2. Tit. 2: 14. 1 Tim. 2: 5, 6. Joh. 3: 16.
Rökelsewerket, Jesu förbön i himmelen, Rom. 8: 34. Uppb. 8: 3, 4.
Detta Öfwerstepresterliga embete består förnämligast af twänne stycken, som äro (1) En tillfyllestgörelse. (2) Ett förebedjande, Es. 53: 12.
Hwad tillfyllestgörelsen angår, så finner man icke detta ordet i den Heliga Skrift; dock finnes der ord af samma bemärkelse och innehåll; ty hon kallas en betalning, Ps. 69: 5. Ett bärande af wåra synder, Es. 53: 4. En återlösning, Matth. 20: 28. En lösepenning, 1 Tim. 2: 6. En försoning, 1 Joh. 2: 2; cap. 4: 10. En förlossning, Rom. 3: 24, 25. Förlikning, Rom. 5: 10, 11. 2 Cor. 5: 18–20. En förlossning genom Jesu blod, Eph. 1: 7. Col. 1: 14. Igenlösning, 1 Pet. 1: 18, 19. Ett dyrt köp, 1 Cor. 6: 19, 20. Och igenköp, Gal. 3: 13; cap. 4: 5. Jemför Es. 50: 1; cap. 52: 3. 1 Pet. 1: 18, 19. Ett gällande offer, Ebr. 10: 12, 14; cap. 9: 28.
Tillfyllestgörelsen förstår man bäst, när man fyrahanda frågor i akt tager.
Den första: Om Guds Son hafwer med sin pina och död Guds dom tillfyllestgjort, och betalat fullkomligen för alla menniskors synder?
Detta kan ordentligen och bäst förstås, om man betraktar fyrahanda ting, hwarifrån oss Christus frälst hafwer med sin pina och död.
I. Frälst hafwer oss Christus ifrån synden; som bewisas (1) dermed, att Han till den ändan sig utgaf, Rom. 4: 25. Gal. 1: 4. Tit. 2: 14. (2) Dermed att Han bar wåra synder, Es. 53: 4, 6. Joh. 1: 29. 2 Cor. 5: 21. Jemför 3 Mos. 16: 20–22. (3) Dermed, att Han oss genom sitt blod från synden renar, 1 Joh. 1: 7. Ebr. 1: 3; cap. 13: 12. (4) Dermed, att Han blef död för wåra synder, 1 Cor. 15: 3. (5) Också dermed, att Han syndens straff uppå sig tog och den utstod, Es. 53: 5. 1 Pet. 2: 24.
II. Frälst hafwer oss Jesus ock från Guds wrede och onåd, i det Han war det Gudi behagliga försoningsoffret, Eph. 1: 6; cap. 5: 2. 1 Joh. 2: 2; cap. 4: 10. I det Han genom sitt kött, blod och blodiga död frid förskaffat, Col. 1: 20. Eph. 2: 13, 14. Från wreden oss bewarar, och med Gud försonar, Rom. 5: 8–10. 1 Thess. 1: 10. Col. 1: 22. Och synderna förlåter, Matth. 26: 28. Eph. 1: 7. Col. 1: 14. Oss dermed köpt och igenlöst från Guds wrede och dom, och gjort oss till sina egne, Ap.G. 20: 28. 1 Pet. 1: 18, 19. Uppb. 5: 9. 1 Cor. 6: 19.
III. Christus hafwer oss ock förlossat från lagens förbannelse, Gal. 3: 13. Rom. 8: 3, 4.
IV. Christus hafwer oss förlossat från djefwulens wåld och tyranni; den ewiga döden och helwetet, Ebr. 2: 14, 15. Os. 13: 14. 1 Cor. 15: 54. Af det nämnda besannas oemotsägligen hwad som uti första frågan framställes.
Den andra frågan: Om ett sådan tillfyllestgörelse och betalning är för alla, och för hwar och en menniska isynnerhet skedd? Detta bejakas och bewisas (1) Af sådana språk som Christi
_829.jpg&oldid=344185){kind=link}