Sida:Sveriges Gamla Lagar XIII (1877).pdf/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


24
Almæningsöre — Alzman.

Almænningsöre (almennizöre), m. en allmän skatt i Västergötland, utgörande ett helt l. halft öre af hvar skattskyldig gård. VG.* fulder, halver a., VG.*

Almænniz strata (för almænnigs strata), f. allmän gata. Bj.*

Almænt, adv. (n. af almænner) allmänt, allmänneligen. Sk.*

Alnbugi, se Alboghi.

Alne tal, n. alntal. sælie l. utskære klæde i a., Sk.*

Als, se Alz.

Alsala, f. hel och hållen försäljning. gæra l. sælia a. ur by, sälja all den jord man eger i by, ÖG.*, där en yngre hs. för -lu (acc.) har alla salu. Jfr. Alsæla.

Alskuna, adj. indecl. (af kyn, slag) allsköns, allt slags. SM.* Jfr. Alkyns.

Alsmektiger, adj. allsmägtig. SM.*

Alster, n. (af ala) alster, afföda. Se. Siængar alster.

Alsþings (alstingis), adv. alldeles. U.* SM.* ME.* St.* Chr.*

Alsæla, adj. indecl. (af sælia) den som har sålt allt hvad han egde. vara a., VM.* Jfr. Alsala.

Altara ble, f. altarduk. Sm.*, (där sing. står i st. f. pl. -blear). I Norge brukas ännu o. blæja i samma bem., se A-n.

Altara byrþ, f. (af bæra) offer som bärs på altaret. husfrur (n. aghu til altara bæra) -þir sina, ɔ: sådana offer af matvaror, som annars kallas altaralæghi, SM.*

Altæræ horn, n. altarhorn; så kallades fyra i altarets hörn anbragta prydnader, hvilka, likasom på Israeliternas altare, hade utseende och namn af horn (קרכוח המזבח). Sk.*

Altaraklæþi, n. altarkläde, altarduk. U.* SM.* VM. II. Kr. 6: 3. Jfr. Klæþa.

Altara lius, n. altarljus. SM.*

Altaralæghi, n. (af læggia) offer (af matvaror) som lägges på altaret. VG.* ÖG. Kr. ind. 11. jfr. c. 11; U.* SM. Kk. 7: 1. not. 85; Sm.* Jfr. Altari.

Altara sten, m. altarsten. VG.* Sm.* Sk.*

Altara vigsl (alteris vigsl, G.), f. altares invigning. VG. I. K. 5; II. Kk. 8; G.*

Altara værning, f. = altaralæghi. ÖG.* Senare delen af d. o. synes kunna härledas från bæra (jfr. Altara byrþ), då b öfvergått till v.

Altari (alteri, G.), m. (n. U. Kk. 14: 10; jfr. Alteris vigsl; Isl. altari, m. och n.) 1) altare. VG.* U.* H. Kk. 21: 2, 5; Sm.* G.* höghe a., högaltare, VG.* a a. læggia l. bæra (lef ok lefs sufl), VG.* ÖG.* VM.*; jfr. Altaralæghi, -byrþ. offer til a. bæra, SM.* 2) offer som lägges på altaret. tiunde ok a., VG.*

Alteris vigsl, se Altara vigsl.

Altidh, adv. alltid. Chr.*

Alz, als, adv. (gen. n. af pron. alder) 1) alldeles. a. dylia, ÖG.* a. ænkti, se Ængin. 2) sammanräknadt, (in alles). tolf mæn a., VG. II. Dr. 3. a. siæx (borghamæstare), a. thre marker ok fæmtighi, St.* horo marghir þe æro a. saman, VG. II. Add. 7: 20. a. saman mera æn fyra, St.*

Alziki, adv. alls icke. Sk.*

Alzman, m. Detta ord, som förekommer i VG.*, synes ursprungligen betyda öbo l. kustbebyggare i allm. (af aland, ö, kustland), men här en invånare af Östersjöns öar l. östliga kuster. Bg., som äfven anser a. vara sammandraget af alandsman, tror ordet böra öfvs:as med Åländing, men i vidsträcktare bem. inefatta ej allenast ön Ålands inbyggare, utan ock alla Finnar och inbyggare i de öfriga länder vid östra sidan af Östersjön, som nu höra till Ryssland (Cod. Jur. VG. s. 114 not. 62). Men aland, likasom sæland, har ursprungligen icke varit ett