Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/Æ
| ← Þ |
|
Ö → |
Æ.
... ...
Ædli, n. (Isl. eðli, öðli) natur, beskaffenhet, lefnadsförhållanden, härkomst. ænsker, östgötsker at ædlum, till börden Engelsman, Östgöte, l. af Engelsk &c. slägt. VG.*
Æf, ef, conj. (Isl. ef, if; E. if) om. Sk.*, där ordet i denna form förekommer i en enda hs.; i en annan skrifves det off, hvilket äfven finnes i andra D. lagar. Jfr. Jæf.
... ...
Ælghdiur, n. = ælgher. ÖG.*
Ælgher (dat. pl. ælghium), m. älg. VG.* ÖG.* H.* ME.* Chr. B. 23: 2, DrVd. 4.
Ælgspiut, ælghia spiut, n. älgspjut, ett spjut till älgars dödande, så gillradt, att det, då djuret går förbi, afskjuter sig själft. VG.* ME.* Chr.* Jfr. Biorn spiut.
Ælgstokker (acc. -okt för -ok), m. ett slags själfskott till älgars dödande, troligen det trä, hvarvid älgspjutet fästes. VG.* Jfr. S. Nilsson, Skandin. fauna, 1. D. 2. uppl. s. 498 not.
...
Ællas (eldas, i yngre hss. ældras), v. dep. (af ælli) åldras, blifva gammal. ME.* Chr.*
Ælle brutin, adj. (af ælli) ålderbruten, svag af ålderdom. ÖG.*
...
Ælli, ældi (elli; gen. ellis, SM. Kk. 2: pr.), f. (Isl. elli) ålderdom. SM.* Sk.* ME.* Jfr. Ælle brutin.
...
Ændlanger (ændi-, ænda-, ænlanger), adj. (Isl. end-, endilangr) lång från den ena änden till den andra, ändalångs. up at odnem -gum, långs upp åt sjön Ånimmen, VG.* gata mæþ by -gum, ÖG.* aker ligger at -go, abs., ɔ: ändalångs vid diket (så att tegarne ligga parallelt med diket), )( þværs a dike, se Þværs.
...
Ængelsk, ? ett Engelskt mynt, hvaraf fem svarade mot ett öre. Sk.*
Ængelsker, adj. = ænsker. Sk.*
... ...
Ænkia (ænkæ, Sk.), f. (af enka) enka. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* Bj.* G.* Sk.* ME. Kg. 21: pr, 2; G. 12: 1. &c. Jfr. Frælsis ænkia.
...
Ænsker (ensker, ansker, ænker), adj. Engelsk. VG.* U.* VM.* Jfr. Ængelsker.
... ...
Æptirmælandi (æpti-, epti- æftimælandi), m. (part. af æptir mæla) den som för talan i dråpmål. ugilder firi arva ok -da, se Ogilder 3.
Æptir mæli, n. (Isl. eptirmæli) utförande af talan i rättegångsmål, eg. angående dråp. barn ær eig sialft til -la (gen. pl.) fört, VG.*
... ...
Ærma band, n. band om armarne, armband. binda man -dum; -de binda )( um arma binda; bundnum -dum )( binda um armlæggia, ÖG.* bundin mæþ -dum )( bastader ok bundin, VM.* Att på de anf. ställena talas om två olika sätt att fängsla, af hvilka det att binda med æ. var lindrigare, synes däraf, att enligt ÖG.* den som så fängslade en oskyldig, skulle böta 3 marker, men den som hade bundit um armlæggia, måste böta 40 marker; och samma skilnad i böterna var enligt VM. om någon släppte en tjuf som hade blifvit bunden mæþ -dum, l. tjufven hade blifvit bastad och bunden; utan tvifvel betecknade æ. sådana band som bundos om handlederna framför bröstet, då annars öfverarmarne fastbundos bakom ryggen 1. bakbundos. Jfr. Bakbinda, Baker, och Gr. RA. 637, 638.
Ærmakapa, f. kappa med armar. ME.* Chr.*
Ærni, n. eldstad. H.* enligt gamla ed., där ärnis möjligen, såsom R-t (II. 38) förmodar, kan hafva blifvit orätt läst för ærins. Jfr. Arin. ...
Æta högher, m. ättehög. grava a æ. annars, Sm.*
Ætborin, adj. född i fri slägt, friboren. VG.* )( frælsgivi, VG. I. S. 6: 1; R. 5: 1; II. R. 7.
...
Ætleder, adj. (part. pass. af ætleþa) frigifven (träl) som af någon friboren man blifvit upptagen i hans ätt. VG.* )( frælsgivi, ɔ: en frigifven som, på en senare tid, då denna ordning hade börjat komma ur bruk, ej hade blifvit sålunda ättledd, VG.* Jfr. Bg, disp. De vet. Suec. et Got. instit. s. 50.
Ætleþa, v. a. upptaga en frigifven träl i sin ätt (jfr. Æt 1, Ætleder). VG.* ÖG.*
...
Ættarbot, ættabot (ætar bot, æterbot), f. slägtbot; så kallades böter, som af dråpares slägtingar (l., om dråparen var träl, af hans egare) erlades till den dräpnes slägtingar. VG.* VM.* H.* Sk.* ættarböter, sing. m. förekommer i VG. II. Add. 11: 19.
...
Ættar træ, n. stammträ, en slägttafla, som under bilden af ett trä med dess grenar utvisar slägtskapsförhållanden. VG.*
Ættaþer, adj. = ætborin. VG.* æ. man )( þræl, frælsgivi, ætleder; fræls -þ kona )( frælsgiva, VG.*
...