Skattgräfvaren och Brudsmycket

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 239 ]

SKATTGRÄFVAREN
och
BRUDSMYCKET
[1].

Skall, evigt höljdt af glömskans natt,
Hvart minne dö i Norden?
Djerfs ingen söka upp en skatt
I denna kämpejorden?
Är lifvet blott den usla lott,
Som vi till arf af fädren fått?
Skall Sagan fåfängt lära
Oss deras bragders ära?”

Så klagande, en yngling gick
Bland skogens dystra stammar;
En ättehög han skåda fick,
Hvars spets i låga flammar.
Hans hjerta ej af fruktan skalf,
Han nalkades till kullens hvalf,

[ 240 ]

Och sökte der, i natten,
Den djupt fördolda skatten.

Kring kullen strödd var daggens gråt,
Klart nattens facklor blänkte.
Stum fortfor Gräfvarn på sin stråt.
Då se! hans blick sig sänkte
Uppå en dunkel runehäll,
Som höljde Kirfasts trånga tjäll;
I månans bleka strålar
Sig runans trolldom målar.

När tolf i kyrkotornet klang,
Ej spaden längre hinner.
Hvad Glömskan i sitt sköte tvang
Nu skattegräfvarn finner.
Han gladt förmärker, att han re’n
Mött Hjeltens urna, brända ben,
Svärd, betsel, spjut och pilar:
Allt bredvid ägarn hvilar.

Ej utan bäfvan öppnas kan
Den mörka grafvens rike;
Men djerf, han snart i askan fann
Ett smycke utan like.
Af perlor är den skatt han ser,
Så klara, som den tår han ger, —
Ty Trohet, här i Norden,
Är alltid älskad vorden!

Hans aning honom ej bedrog.
En sakta suck han kände

[ 241 ]

På kinden. Högt hans hjerta slog,
Då han sig dristigt vände;
Han såg en Tärna, hjelteskön;
Och suckande, liksom till bön,
Hon fattade hans spade,
Och så med alfvar sade:

”Hvi skall du tusenårig ro
För stundens vinning störa?
Men — du haft känsla för min tro,
Du skall min saga höra.
I Odins lund, vid trastens ljud
Och hvita liljors altarskrud,
Förr huldrikt Freja blänkte;
Hon mig åt Kirfast skänkte.

Men böljan söng, med väldig klang,
Om glada vikingsfärden;
Min kämpe på sin snäcka sprang,
Att se den södra verlden.
Förgäfves utåt hafvets våg
Mitt längtansfulla öga såg:
Mot klippan tredje gången
Söng böljan svanesången.

När solen badade sitt guld
I hafvets blanka spegel,
Och aftonrodnan myste huld
Mot mången Vikings segel;
Jag sorgsen satt å klippig strand,
Med hjessan lutad emot hand,

[ 242 ]

Och önskade, att följa
Hvar våg på hafvets bölja.

Då kom med lockigt silfverhår
Den väna Sångar-Guden,
Han smålog åt min stumma tår
Och gaf en tolk åt bruden;
Mig Brage lärde harpan slå!
Då såg jag ljusets alfer små
I ringar kring mig dansa
Och hvarje brant bekransa.

När Moder min, af strängalek
Och sång, min längtan sporde,
Hon sade: ”Ej så sinnesvek
En Sköldmö vara borde.
Tag dig ett svärd; att fly din sorg,
Drag ut från dina fäders borg!
Hvart hafvets böljor vagga,
Låt segrens vimplar flagga!

Med fader min, jag fjerran hann
På långa vikingstågen.
I stilla vind, på snäckan grann,
Jag söng vid harpobågen.
Snart strängen klingade med lust
Fornyrdalag[2] på Greklands kust;
Mång’ christen lyssna’ gerna
Till Odins hjeltetärna.

Thyras namn till Kejsarn kom
På ryktets vingar lätta,

[ 243 ]

Snart i palatsets helgedom
Man Sångmön bad berätta
Kring thronens österländska prakt,
Jag såg en jernblank Kämpevakt
I Nordens pansarskrudar,
Och skön — liksom dess Gudar!

Jag söng om Hjeltars tidsfördrif
I Vallhalls höga salar,
Om Baldurs flydda gudalif,
Så kort för jordens dalar;
Om Nannas kärlek, Nannas död! —
Då brann en Värings blick i glöd;
För mig ett knä han böjde
Och fagra stämman höjde:

”Jag ägde blott ett skepp, ett svärd
På hafvets väg, den vida;
Nu Drott jag är, i striden värd
Att stå vid Kejsarns sida.
Dig, Thyra, tillhör segrens lön,
Om blidt du svarar Kirfasts bön,
Att hem, på hafvets bölja,
Trolofvad brud få följa!”

Jag log — och Kyrialax[3] med fröjd
Såg paret ifrån Norden;
Han sade då, från thronens höjd,
De milda Kejsar-orden:
”Drag hem till ättefädrens tjäll!
Engång på edra vilda fjäll

[ 244 ]

Skall äfven Korset höjas
Och Nådens flamma röjas.

För Nordens vemodsfulla sång,
Tag dessa perlor klara;
Låt dem på trofast barm engång
Ditt bröllopps-smycke vara:
De återspegle i din själ
Din kejserliga Väns farväl,
När under kalla polen
Du minns den södra solen!”

Och hem med skatter utan tal
Oss lätta segel buro.
I Vestanskog, en Disar-sal
Såg eden, som vi svuro.
Högt steg då offerlågans brand,
Så skär, som våra hjertans band.
Se’n krönte sälla stunder
Vårt bo i Berga lunder.

Men lyckans dröm så flyktig är!
Snart Nornan, vred, mig väckte:
Valkyrian förde här mot här,
Och Kirfasts öga släckte.
Med sina vapen, pansarklädd,
Han lades på sin ättebädd.
Min bön till Odin sändes,
Och bålets flamma tändes.

Då sönk jag till min älsklings barm;
Het var, men kort, min plåga.
Mig grep hans Andes starka arm
Ur skyhög flammas låga.

[ 245 ]

Vi nådde så till Ljusets thron! —
I Norden dog min harpas ton:
Men sängen än, på vingar
Till Freya der sig svingar.

Tag dessa perlor af min hand,
Brudsmyckets hulda minne!
Sök lyckan ej kring haf och land,
Blott i ditt eget sinne.
Och skatta högst på jorden se’n
Ett strängaspel, en fulltro vän!
Sång, Kärlek, i förening,
Är lifvets andemening.” —

Hon slöt. Vid hanens rop försvann
Dess luftgestalt i vinden.
En minnestår, så lycklig, rann
Skattgräfvaren på kinden.
Hvar gång han perlesmycket såg,
Han Thyras lära kom ihåg:
”Sång, Kärlek, i förening,
Är lifvets andemening!”




  1. Anledningen till denna Romans är tagen af en i Vestmanland, på Berga gårds ägor i Skultuna socken, år 1816 upptäckt Runsten, hvars inskrift utvisar, att den blifvit ristad till minne öfver en kämpe vid namn Kirfast, som gjort en resa till Österlanden. Nära vid det ställe, der stenen hittades, träffade man under gräfningen i en backe, på hvilken den förmodligen varit upprest, följande ålderdoms-lemningar: Urnor af jern och lera; betsel, pilar, spjut; ett svärd, som tyckes hafva varit af damasceradt arbete; sirater af ett slags brons; ändtligen en liten oval låda, af brons i genombrutet arbete, med inneliggande fyra små och tvenne något större perlor, sannolikt af kristall, väl spheriskt slipade.
  2. Gammalt skaldeslag på vår halfö och Island.
  3. Herr Alexius: Kejsarnamn i Väringsspråket.