Skeppar Worse/Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Innehåll
Skeppar Worse
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 1
Kapitel 2  →


[ 3 ]
1.

»Lauritz, din satans pojke! Opp och klara vimpeln!»

Skeppar Worse stod akterut vid kajutan. Det blåste en frisk nordanvind in öfver fjorden, och den gamla briggen kom makligt glidande för småseglen.

Strömmen stod från land och krusade sjön i små vågor utmed udden, der Sandsgaardsbugten vek in. Och då »Familjens Hopp» svängde, tycktes det präktiga fartyget känna sig så säkert och hemmastadt inne i den gamla vanliga hamnen.

Men skeppar Worse blinkade till rorgängaren: »Hon känner, fan ta mig, igen sig, så snart vi ä’ om näset.»

Ty »Familjens Hopp» var ej som andra fartyg. Det kunde kanske finnas fartyg, som sågo litet lättare och finare ut; ja, det kunde möjligen finnas — fast det hade då Jacob Worse aldrig sett — men omöjligt var det icke, att det bland de nymodiga engelsmännen kunde påträffas en eller annan, som seglade en hårsmån bättre.

[ 4 ]Men dermed var det också slut med alla medgifvanden. Något starkare, något solidare, något fullkomligare än »Familjens Hopp» flöt icke på sjön, skulle heller aldrig komma att flyta på den.

Derför sken solen så festligt utöfver Sandsgaardshusen, öfver hafvet och varfvet, öfver hela den vänliga viken, der de blåa sommarvågorna flocktals ilade mot land för att anmäla att Jacob Worse var i fjorden.

Men magasinsdrängen Zacharias hade redan anmält det.

»Är han också säker på det?» frågade konsul Garman skarpt.

»Vi ha obsalverat henne i kikaren, herr konsul! Det är så visst »Familjens Hopp», som att jag står här, en fattig syndare för Gud. Hon styr rakt in i Sandsgaardsviken.»

Morten W. Garman reste sig ur armstolen. Han var en högväxt, groflemmad man, med starkt krusigt hvitt hår och framstående underläpp.

Då han tog hatt och käpp, skälfde han litet på händerna, ty »Familjens Hopp» hade varit mycket länge på vägen.

Ute i det yttre kontoret stod bokhållaren vid den lilla utkiksrutan. Konsuln tog kikaren ur hans hand, såg utöfver fjorden, sköt ihop kikaren igen och sade: »Det har sin riktighet. Jacob Worse är en pålitlig man.»

Det var första gången något fartyg från den trakten hade varit i Rio Janeiro, och det var närmast skeppar Worses äregirighet, som hade fått det vågsamma företaget till stånd. Men då han stannade så ovanligt länge borta, hade [ 5 ]konsuln börjat uppge »Familjens Hopp», liksom han hade uppgifvit så många andra under de sista åren.

Nu var han visserligen glad både öfver fartyget och öfver sin gamle kapten Worse, men likväl voro hans steg tunga och ljödo så ödsligt och dystert, då han från kontoren gick genom den stora förstugan, der den breda trappan förde upp till andra våningen.

Ty det ville mera till än en lycklig resa för att lugna den bekymrade köpmannen; och dertill kom att Sandsgaard var tomt och öfvergifvet, ingen ungdom, inga bjudningar, endast gamla minnen af sirliga kavaljerer och dristigt urringade damer, hvilka i alla vrår lemnat efter sig en doft, som kom hans hjerta att klappa.

Sedan fru Garmans död i fjor sommar hade alla festrummen i andra våningen stått tillstängda. Begge sönerna voro i utlandet, Christian Fredrik i London och Richard i Stockholm, och konsul Garman, som hela sitt lif igenom hade varit van vid muntert och sorgfritt sällskapslif, kunde just icke känna sig mycket upplifvad af att lefva ensam med de båda gamla mamsellerna, systrar till hans salig hustru, som nu täflade om att sköta huset åt honom.

Då Jacob Worse från sitt präktiga fartyg såg all den rörelse, som uppstod inne på varfvet och rundt omkring i viken, svälde hans hjerta af stolthet. Allt som fans i båtväg kom roende ut. Slägtingar till manskapet, mödrar och fästmör viftade med näsdukar, i det de gräto af rörelse; [ 6 ]de flesta hade för länge sedan uppgifvit »Familjens Hopp».

Det var inga slägtingar, som togo emot skeppar Worse; han var enkling och hans son gick på handelsinstitut i Lübeck. Hvad han gladde sig åt var att få berätta de andra skepparne på klubben om Rio Janeiro, der ingen hade varit; men allra mest gladde han sig vid tanken på de historier han skulle traktera skeppar Randulf med.

Hvad var nu Randulfs vidt berömda och ofta berättade resa till Taganrog emot Rio! Han, Worse, ämnade ej dra i betänkande att breda på duktigt.

I sina unga dagar hade Jacob Worse varit en galning, och han var ännu en munter halfgammal sälle inemot femtio år.

Hans kropp var kort och undersätsig, hans ansigte ett äkta skeppareansigte, fyrkantigt, rödlett, trohjertadt och gladlynt. Om hans hufvudhår voro räknade, måtte det ha varit en ofantligt hög siffra, ty de sutto tätt som på ett utterskinn, och dessutom växte de på ett egendomligt sätt.

Det såg ut som om en orkan en gång hade blåst honom bak i hjessan, lagt först en liten spiralformig virfvel af hår der uppe och sedan blåst allt det öfriga nedåt och åt sidorna och framåt. Och der låg nu hans hår en gång för alla tätt och fast, utan att hädanefter låta rubba sig af någon vind; och framåt förbi öronen hade orkanen lagt små rader af krusor, som dem den fina flygsanden bildar efter en storm.

Innerst vid bryggan bemannades »fruns båt»; skeppar Worse gned sig i händerna, det var en [ 7 ]stor utmärkelse. Men då han nu såg konsuln sjelf stiga ned i båten, gjorde han ett litet rundkast på däcket som en uppsluppen pojke.

Ty att konsuln sjelf gick ombord och tog emot fartyget, var en stor märkvärdighet. Eljest kom vanligen någon från kontoret, då ej de unga sönerna voro hemma, ty då brukade både Christian Fredrik och isynnerhet Richard vara till mötes långt ut i fjorden för att segla in och dricka Marsala i salongen.

Då briggen lofvade upp för att ankra, var »fruns båt» ännu ett stycke borta. Men skeppar Worse kunde ej längre styra sig, han tog tag i vantet, svängde sig upp på räcket, och i det han viftade med hatten, ropade han, så att det hördes öfver hela Sandsgaard: »Vi komma sent, herr konsul, men vi komma säkert!»

Konsul Garman smålog och helsade tillbaka, medan han i all tysthet drog sina ringar af den högra handen; ty han kände till Jacob Worses handtag, när han kom från en resa,

På däcket stod kaptenen vördnadsfull och lycksalig med hatten i handen, då konsuln försigtigt och styfbent steg uppför repstegen,

»Välkommen hem, Jacob Worse!»

»Tack för det, herr konsul!»

Konsuln öfverlemnade sin hand till kramning.

Manskapet stod i en vördnadsfull cirkel rundt omkring. De voro redan tvättade och tillsnyggade, färdiga att gå i land; ty det hade kommit så många vänner och slägtingar ombord under inseglingen, så att de behöfde ej lägga hand vid arbetet med ankring och förtöjning.

[ 8 ]Konsuln helsade vänligt på dem. De solbrända ansigtena togo sig främmande och käckt ut här hemma i den svala försommaren; en och annan hade en eldröd skjorta eller en violett skottsk mössa, som förts hem från det underbara Rio. Och på alla de småleende ansigtena kunde man se, att de visste hvilka tusan till karlar de voro och huru ifrigt de längtade efter att komma i land för att visa sig och börja berätta.

»Här är en tosing,» sade skeppar Worse, »han gick ut som kajutvakt, men vi ha gjort honom till jungman under vägen. Konsuln ska’ tro, det dog ett par för oss der borta i Rio — fan så häftigt klimat! Nå, Lauritz, fram med dig!»

En ung fyr på sexton sjutton år knuffades ändtligen ut ur gruppen, blyg och tafatt, med ansigte rundt och skinande rödt som ett äple efter en grundlig såptvättning.

»Hvad heter han?» frågade konsuln.

»Lauritz Seehus,» svarade ynglingen.

»Lauritz Boldeman Seehus», rättade kaptenen; och manskapet fnissade, ty de kallade honom Lauritz Bulleman.

»Vi ha alltid haft goda skäl och anledningar till att fästa synnerlig vigt vid kapten Worses rekommendationer, och om den unge mannen vill träda i en så duglig sjömans fotspår» — här bugade sig konsuln för kaptenen — »skall firman låta honom stiga i graderna efter förtjenst. För öfrigt skall hela manskapet proportionaliter få en gratifikation vid afräkningen, i anledning af den långa och farliga resan. Firman tackar hvar och en särskildt för godt och troget arbete.»

[ 9 ]Konsuln helsade åt alla håll och gick ned i salongen, följd af kaptenen.

Manskapet var vid ypperligt humör både för »gratifikationen» och derför att det var något alldeles ovanligt, att en redare kom ombord och tackade simpelt sjöfolk.

Det var ej heller konsul Garmans vana att ta sig mycket af sitt folk. Icke att han var någon hård herre, tvärtom; han helsade alltid vänligt, sade väl också då och då ett par ord i förbigående. Men han var och förblef dock så oändligt fjärran och högt uppe, så att den minsta vänlighet från hans sida blef en nedlåtenhet, som mottogs med tack och beundran.

Då han en half timmes tid derefter steg i båten igen, för att ro i land, hurrades det för honom från fartyget. Konsuln reste sig i båten och aftog sin hatt. Han var mycket rörd och längtade efter att få komma hem på kontoret och få vara allena.

Konsuln förde med sig i land fartygets papper och en påse goda sovereigns. Det hade varit en lyckad resa; huset C. F. Garman hade ej på länge gjort en så stor affär; det var glädjande, men det var icke nog.

Under alla de år Morten Garman hade arbetat efter faderns död, hade det aldrig lyckats honom att bringa lif och blomstring i den stora, vidlyftiga verksamheten.

Huset hade under krigsåren och genom myntreduktionen lidit så svåra förluster, att dess krafter voro förlamade för många år; ja, det såg nästan ut, som om det aldrig skulle kunna genomkämpas. [ 10 ]Förhållandet var det, att huset från forna tider satt med alltför många fasta egendomar, som ej stodo i någon proportion till det minskade rörliga kapitalet; dertill kom äfven skuld, som tyngde.

Och det blef icke bättre; Morten W. Garman, som var en ovanligt duglig köpman, måste uppbjuda all sin kraft och flit för att upprätthålla husets gamla glans och anseende.

Så länge han ännu var ung, gick det an; men nu, då han närmade sig femtio år, då hans hustru var död och det var tomt och öde på Sandsgaard, nu föll det dubbelt tungt öfver honom, att denna affär, som var hans glädje och stolthet och som han hade drömt om att göra så stor och stark, att han skulle lemna den efter sig utan lifskraft, kanske till och med i upplösningstillstånd.

Hushållet på Sandsgaard hade i alla tider varit mycket dyrbart. Den lifliga, vackra fru Garman hade tyckt om kalas, maskerader och upptåg, och hennes man delade fullkomligt hennes smak i detta afseende.

De friare idéerna från århundradets början i förening med hans ställning som ende sonen i det stora handelshuset hade gifvit hans lifsåskådning en öfvermodig anstrykning. Inne i staden både gycklade man litet och förargade man sig mycket öfver hans fåfänga.

Men det visste han sjelf ingenting om.

Från sitt ungdomslif i utlandet och från täta resor förde han med sig hem en egen luft, hvari han lefde — åskådningar och idéer, vidt skilda från dem, med hvilka man arbetade i den lilla [ 11 ]torftiga staden, som just befann sig i en dubbel jäsning genom ekonomisk uppblomstring och en stark religiös rörelse.

Ute på Sandsgaard deremot lefdes ännu rococotid. De högmodiga embetsmän och officerare, som bodde i staden, lifvades upp igen och återfunno sina traditioner vid festerna der ute, der man åt och drack länge vid långa bord, der sällskapet var så fint och säkert på sig sjelf, att samtalet ej behöfde vara så ängsligt fint; der ett dristigt ord eller en tryckning af en fot eller en hand, som förirrade sig, der den icke borde vara, eller en hviskning bakom solfjädern, som egentligen var en kyss på örsnibben, med ett ord, hundra små trådar, för lätta till att vara lättfärdiga, gingo från den ene till den andre och inspunno hela sällskapet i ett fint, glänsande silkesnät, bakom hvilken frivoliteten tog sig väl ut, blef elegant, sirlig, anständig som en menuett.

Och i detta lif sam konsul Garman, säker och behändig som en blank fisk.

När han på de stora bjudningsdagarne satt på kontoret om förmiddagen, flög pennan öfver papperet, och då skref han sina bästa bref. Hans tanke var så klar, hans sinne så färdigt och obekymradt, att det största som det minsta kom fram i sin ordning och på sin plats.

I samma bref, hvari han gaf order om en laddning kaffe, glömde han icke tolf bundtar lack och två korgar holländska kritpipor till kramboden; och från att ha gifvit en förlist kapten sina instruktioner kunde han utan ansträngning öfvergå till den mest detaljerade beskrifning af en [ 12 ]inrättning med kakelugnsrören, som han hade sett i London och som han nu ville ha införd på stadens sjukhus.

Men när så posten var expedierad och klockan blef inemot tre — middagstimmen vid stora bjudningar — och konsuln hade rakat sig omsorgsfullt, parfymerat och pomaderat sig ur en mängd burkar och flaskor, då steg han uppför den breda trappan i sin långskörtade blåa frack med blanka knappar, puffar på axlarne, tätt åtsnörd väst, bröstkrås med diamantnål och det vackra gråsprängda håret liksom lätt pudradt i bucklor. Och då kunde det väl hända att han gnolade en vågad fransk refräng, tänkande på sina galanta äfventyr och sirligt och försigtigt lyftande sina vackra ben; det var hans dröm, att knäbyxornas tid skulle komma tillbaka.

Trots sina galanta äfventyr hade konsul Garman varit en mönstergill äkta man efter tidens fordringar; och då hans hustru dog, sörjde han uppriktigt och satte många minnesstenar med ömma inskriptioner på hennes favoritställen i trädgården.

Med fruns död blef det visserligen slut på sällskapslifvet, så att den utgiftsposten gick betydligt ned; men samtidigt stegrades ett par andra poster tämligen starkt, och det var de båda unga sönernas conti, isynnerhet Richards.

Konsul Garmans natur hade liksom tudelat sig i dessa båda söner. Richard var hans stolthet och svaghet. Hans vackra yttre och lätta sinne voro som ett återsken af konsulns egen ungdom; och när Richard tog den bästa hästen och den [ 13 ]vackraste munderingen och konsulns eget ridspö, som ingen fick röra, då smög fadern sig från fönster till fönster, så länge han kunde se en skymt af honom, hänryckt öfver huru väl gossen satt till häst och huru präktigt alltsamman passade honom.

Mot sin äldsta son Christian Fredrik var konsul Garman deremot mera sträng.

Till Richard kunde han ibland skrifva, då det blef alltför galet med hans slöseri: »Jag kan visserligen ganska väl sätta mig in i, att den carrière, som du med dina föräldrars samtycke har valt, medför åtskilliga utgifter, som ehuruväl skenbart öfverflödiga dock vid ett närmare betraktande af omständigheter och förhållanden kunna erkännas vara om än icke absolut nödvändiga, så likväl till en viss grad fordrade af eller grundade på samma ofvanbemälta förhållanden; men å andra sidan vill jag dock bedja dig betänka, huruvida du icke till och med med betydligt inskränkta expenser skulle kunna anses uppnå samma resultat för din framtid på den diplomatiska banan. Förnämligast ville jag admonera dig att föra regulaira räkenskaper; icke så mycket af det skälet att jag skulle vilja kontrollera dina utgifter, som på grund af att erfarenheten lärt mig, att vi genom regulaira räkenskaper bäst kontrollera oss sjelfva.»

Men att föra räkenskaper var icke Richards sak, ännu mindre »regulaira»; han började ibland, men det upplöste sig helst i skämt och muntra historier, som roade den gamle och kommo honom att glömma penningarne.

[ 14 ]Christian Fredrik deremot insände månadtliga utdrag ur sin kassabok, allt ifrån den tid han var på Christianis institut; och dessa utdrag granskade konsuln på det obarmhertigaste.

Var då en post felaktigt uppförd, för att icke tala om räknefel, eller bara om en utgiftspost föreföll något stor eller ovanlig, fick sonen ett skarpt bref om det för en köpman absolut förkastliga i slöseri eller oordentlig bokföring.

Detta höll Christian Fredrik i en ängslig respekt, ja ibland sårade det honom. Men han skulle ha känt sig lugnad, om han hade sett med hvilket välbehag konsuln genomgick dessa prydliga utdrag och med hvilken noggrannhet de blefvo numrerade och nedlagda i en viss bestämd låda.

Dessutom var Christian Fredrik nu den enda, med hvilken konsuln underhöll någon förtrolighet; och i de utförliga bref, han afskickade minst en gång i månaden, höll han sin äldste son à jour med affären. På sista tiden hände det till och med, att konsuln frågade om hans mening rörande ett och annat.

Bland det, som mest sysselsatte konsul Garman och på sätt och vis oroade honom, var också det framåtskridande, som staden under de senare åren visade.

Alldeles nytt folk dök upp med fickan full af pengar, köpte sill och saltade för egen räkning och utskeppade tusentals tunnor om våren. Hela förmögenheter förtjenades af haugianer och gudsnådligt folk, som blandade in bibelspråk i sina handelsbref och icke hade någon aning om ett ordentligt bokhålleri.

[ 15 ]Det var ett lif och en brådska och ett salmsjungande och en uppbygglighet öfver staden, som den gamle på Sandsgaard ej tröttnade på att förundra sig öfver. Och alla dessa menniskor hade penningar.

Härifrån utgingo konsulns sorgliga betraktelser, men dem behöll han för sig sjelf. Icke en gång Christian Fredrik fick veta huru svårt han mången gång hade det. —

»Familjens Hopp» låg val förtöjd med flagg under gaffeln, med vimpel och standar. Manskapet gick i land, medan der var en ständig ström af besök om bord både från Sandsgaard och staden.

Kaptenens hvitmålade slup bemannades. Jacob Worse satte sig akterut på en utbredd flagga, hvars ändar släpade i sjön. Bakom honom kröp Lauritz upp och tog rorlinorna; det skulle se ut alldeles som en örlogsbåt. Sex man rodde med långa årtag och satte vattnet i en gungande rörelse med årorna.

Så hade skeppar Worse hela tiden tänkt sig att återvända från sin Rioresa, och derför var han också själaglad, då han nu kom inåt den smala vik, som bildade inloppet till staden.

Ty det kunde aldrig ha fallit honom in att låta ro sig i land vid Sandsgaard och derifrån promenera till staden, fast det var mycket kortare och fortare. Det var en fix idé hos honom att Sandsgaard var en ö, och hurudant än vädret var, lät han alltid ro sig både fram och tillbaka.

Han kunde se, att de hade hissat flagg på hans magasin inne vid torgbryggan. Worse egde [ 16 ]en gammal vidlyftig handelsgård, som omfattade hela qvarteret vid torget och slutade i ett stort fem våningars magasin vettande ut mot viken. Ty Jacob Worse hade pengar, dem han dels samlat som mångårig skeppare, dels hade förtjenat på egna spekulationer.

När han var hemma om vintern, var han den ifrigaste på fisket från första dagen, tills det var slut; köpte, sålde och saltade för egen räkning.

C. F. Garman befattade sig icke så mycket med sillen; huset dref helst spekulations- och kommissionshandel med salt och spanmål i förbindelse med bankir- och vexelaffär.

Skeppar Worse hade således under årens lopp gjort sig till en jämförelsevis rik man; och när han, som denna gång, hade varit så länge borta, var han mycket nyfiken på att få veta, huru hans folk hade skött sig under den långa tiden.

Men intet intresserade honom dock till den grad som att träffa skeppar Randulf, och hvar gång han tänkte på det, slog han sig på knät och skrattade högt.

Inne i viken lågo endast få fartyg, eftersom det var sommar; men här och der fingo de ändå fram sina flaggor, då de sågo Jacob Worses båt komma inåt. Från bryggor och magasin på bägge sidor om hamnen ropade bekanta till honom; han helsade tillbaka och smålog, stolt och förnöjd.

»Hvart skall du ta vägen, Lauritz?» frågade han, då de närmade sig bryggan; ty Lauritz Seehus var ifrån Flekkefjord.

»Jag tänker väl, att jag tar in hos madam Torvestad; der har jag alltid bott förr,» svarade ynglingen.

[ 17 ]»Ah fan,» sade Jacob Worse, »nu är du ju stora karlen; du kan väl inte bo qvar hos den gamla skenheliga postillan.»

Men då han såg några ryckningar i ansigtena på dem som rodde, förstod han alltsamman och ropade: »Jaså, din satans pojke, det är för flickornas skull du vill till madam Torvestad! Ja, akta dig bara; du vet att jag kommenderar den skutan också!»

Detta var en qvickhet; ty madam Torvestad hyrde i byggningen inne på gården hos Worse.

Men på torgbryggan väntades skeppar Worse af en bitter missräkning: Randulf var på Östersjön med sill.



<< Innehåll Upp till början av sidan. Kapitel 2 >>