Skeppar Worse/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 13
Skeppar Worse
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 14
Kapitel 15  →


[ 208 ]
14.

Min käre Christian Fredrik!

Sedan din salig mors död, hvars alltför tidiga bortgång vi ännu begråta, vet jag icke att jag har befunnit mig så content och väl till mods som i dessa dagar. Det är i hvarje menniskas lif en tidpunkt, då hennes väsen och inre natur liksom förändrar och omskiftar beskaffenhet. Hennes intressen förblifva de samma, den grad af ifver, hvarmed hon omfattar sitt arbete, behöfver icke förminskas, och likväl får hon, då denna tidpunkt inträder, liksom andra ögon att se med och till en del andra känslor att känna med.

Denna öfvergång, som jag här endast ofullkomligt har förmått att skildra, är den oundgängliga öfvergången från ung till gammal, och detta är hvad som under de sista åren efter din mors död långsamt och gradvis har fullbordats hos mig; och med tack till en nådig Försyn kan jag i dag säga, att jag känner mig lycklig öfver att hafva blifvit en gammal man.

Men allra mest må mitt hjerta dock uppfyllas af tacksamhet, när jag betänker, huru mycket jag ännu eger så väl af lekamlig kraft och helsa som [ 209 ]ock isynnerhet af andlig verve, så att intet af hvad som hittills upptagit och sysselsatt min själs krafter ännu har blifvit mig främmande eller likgiltigt. Det har endast kommit mera lugn i sinnet, hjernan är mera egnad att utföra sina functiones ostörd af lidelserna, ungdomens ofta något öfverilade ifver är aflöst af den fullt mognade mannens lugna besinning.

Jag skrifver i dag mera utförligt till dig, min käre son, och om åtskilliga ämnen, som vi sedvanligen ej göra till föremål för vår correspondance; men jag föranledes dertill dels af min önskan att sätta dig in i förhållanden, i hvilka du en gång kommer att inträda, dels också af hoppet om, att detta bref kommer att blifva ett af de sista, som vi växla på så lång distance. Ty det är nu och framgent min önskan och faderliga vilja, att du i öfverensstämmelse med tidigare aftal mellan oss vänder åter till ditt hem instundande vår; i det jag hemställer till ditt eget afgörande att välja, om du vill taga hemvägen öfver Paris och Köpenhamn eller om du vill resa tillbaka till England och derifrån komma hit öfver med en af de första hummerkuttrarne.

Det skall bereda mig mycket stor glädje att se dig vid god helsa hemma igen, och jag hoppas att också du å din sida skall känna dig tillfreds och lycklig i denna omgifning och vid att arbeta i vår affär. Visserligen har det ej gått ur mitt minne, att då jag sjelf i din ålder återvände från en flerårig vistelse i utlandet, föreföll Sandsgaard mig vara en afsides och dammig vrå af den stora verlden. Men lifvets erfarenhet har lärt mig, att [ 210 ]den man, som är i besittning af en förnuftig lefnadsfilosofi, och dygdiga principer, han skall också lätteligen finna sig till rätta, hvar än ödet vill placera honom. Och jag vågar hoppas, att till och med om du kommer directe från Paris, skall Sandsgaard i sitt nuvarande skick dock ej framträda för dig som en så alldeles ovärdig vistelseort, i det jag nämligen under den senare tiden har låtit upp-putsa och decorera hufvudbyggnaden, så att mig förefaller det, som om nu intet annat manquerar, än en skara unga och glada menniskor för att åter framtrolla dessa tider, vid hvilka mitt minne ännu älskar att dröja, halft beslöjade likväl af saknad och vemod.

Dock — hvarför vill jag åter sysselsätta mina tankar med att frammana en sorg, som dock beständigt skall kasta sin skugga öfver mitt lif! Låt oss vända vår blick mot framtiden, som åtminstone för er unga tyckes kunna bringa ljusare dagar, liksom den väl kanske också för mig vid åsynen af er lycka kan frambringa någon ersättning och hugsvalelse efter så många utgjutna tårar.

Det har utan tvifvel varit föremål för din uppmärksamhet, att jag under vår senare correspondence med en bestämd intention han bemödat mig att bibringa dig en så omfattande kännedom om vår affär som det utan alltför stor vidlyftighet lät sig göra. Jag betraktar dig nämligen redan som min medhjelpare och associé, hvartill jag, i följd af dina bref och dina räkenskaper samt efter hvad dina förmän under din vistelse i utlandet sagt om dig, vågar hoppas att du ej skall vara olämplig, ännu mindre ovärdig. Det [ 211 ]är dig således bekant, att firman har haft goda år; det är visserligen något, som en köpman ogerna säger, men oss emellan kan jag väl omtala det: firman har haft alldeles utomordentligt goda år.

Du skall derför, det hoppas jag, med glad öfverraskning iakttaga, att flera grenar af affären, som jag hittills af brist på resourcer ej har förmått att tillräckligt cultivera, hafva nu liksom plantor under ett rikligt regn skjutit en glädjande växt på grund af det större förrådet af contanta penningar. Du skall således vid din ankomst till hemmet förefinna ett vidsträckt fält för dina yngre krafter, liksom du skall blifva förskonad från den ängslan och oro, hvaraf jag i många år utan din och någon menniskas vetskap har varit hemsökt.

Jag kommer nu till den punkt i mitt bref, som väl må kallas hufvud- eller cardinal-punkten i det samma: nämligen vårt förhållande till Worse. I vår correspondance hafva vi aldrig synnerligen talat om denna sak; icke desto mindre har jag trott mig märka, att det endast har varit din sonliga vördnad som afhållit dig från att underkasta mitt förhållande vid Jacob Worses upptagande i firman en strängare critique. Jag vill på grund deraf, min käre Christian Fredrik, härmed rent ut säga dig en gång för alla: det var vår firmas räddning, ni plus ni moins. Det kan så vara, att det ligger någonting för oss förödmjukande i detta; men jag för min del kan fortfarande ej inse annat än att det skulle hafva varit långt mera förödmjukande och för vår credit skadligt, om vi under hand och halft i hemlighet hade mottagit [ 212 ]någon subvention af en af våra egna skeppare. Derför var jag den, som fordrade förändringen af firman, i det jag ansåg ett sådant öppet sätt att gå till väga vara icke blott mest öfverensstämmande med vår egen värdighet, utan också med de i den solida handelsverlden gällande principer; ehuruväl jag icke vill neka, att det var mig påkostande att förändra min faders gamla firmanamn, liksom jag ingalunda är blind för de förvecklingar, som ännu af detta kompagniskap kunna resultera. Dessa frågor har jag under den senare tiden flitigt öfvervägt, och det är min afsigt att genom detta bref sätta dig in i sakernas ställning för närvarande, samt korteligen meddela dig en öfversigt af den plan, som jag ämnar följa och, som jag hoppas, realisera för framtiden.

Vår gamle Jacob Worse är nu för tiden mycket sjuk, och efter det besök, som jag för några dagar sedan aflade vid hans sjuksäng, kan jag ju tyvärr ej hysa något tvifvel om att hans dagar äro räknade; hans äktenskap blef, som jag både tänkte och förutsade, till ringa lycka för honom. Ty, som du förmodligen känner till, tillhör hans hustru de religiösa svärmarne, och under dessa få år har hon i förening med sin mor och den öfriga heliga skaran lyckats till den grad förstöra vår gamle Worse, att jag ej vill befläcka detta papper med att utmåla hans sorgliga decadence, utan jag föredrager att lägga band på min sorg och harm och endast hålla mig till det affärsmessiga.

När nu Jacob Worse afgår med döden — och under hans närvarande tillstånd kunna vi endast [ 213 ]tillönska honom en snar och lätt bortgång — blir det alltså att hålla skifte med hans enka och hans son af första äktenskapet, och det är från detta håll, som det lätteligen kunde uppstå förvecklingar för vår firma. För att om möjligt undgå sådant, har jag fattat det beslutet att, när tiden kommer, erbjuda den unge herr R. Worse en utlösning ur firman mot contant, hvilket tillbud jag är böjd för att tro, att han kommer att antaga, så väl af det skälet att jag ämnar offerera honom en betydlig summa, som ock derför att han, efter min visserligen något ytliga kännedom om honom, kommer att sätta värde på att erhålla ett betydligt belopp i contanter eller lätt realisabla värdepapper. Som ofvan är antydt, känner jag icke mycket till den unge mannen, men jag har dock fått det intrycket, att den unge herr R. Worse icke är en person, som vi kunna önska att samarbeta med; och ehuruväl jag nog tror, att jag, så länge försynen förunnar mig kraft till att stå i spetsen för denna affär, väl skulle veta att hålla honom stången, så vill jag dock icke påbörda dig en compagnon, till hvilken vi icke kunde hysa fullt förtroende.

Denna förändring hoppas jag hafva satt i verket före din hemkomst, liksom jag också hoppas, att den samma skall vinna ditt bifall. Å ena sidan är det något stötande i detta kortvariga compagniskap med Worse’s; men å andra sidan få vi aldrig glömma, att det var gamle Jacob Worses penningar som räddade oss; och jag ålägger dig härmed att ha ett öga på den familjen; vi äro ständigt skyldiga att stå den bi i råd och dåd. [ 214 ]När denna affaire blir ordnad, skall jag blifva fullkomligt lugn i mitt sinne; och hoppas jag då, att vi ännu skola hafva framför oss en vacker rad af år till att arbeta tillsamman för »Garman & Worse.»

Derest du redan, hvilket jag efter ditt senaste bref förmodar, är ankommen till Paris, lär du der utan tvifvel hafva haft den glädjen att sammanträffa med din broder Richard i vår legation, dit jag också adresserar detta bref. Jag är öfvertygad om, att I å ömse sidor skola hafva mycket nöje och nytta af hvarandras sällskap i den stora staden. Din broder Richard skall genom sina relationer vara i stånd till att skaffa dig tillträde till kretsar, dit du eljest som främmande svårligen skulle kunna komma; medan jag å den andra sidan ingalunda tviflar på, att din närvaro på många sätt kan vara gagnelig för din yngre broder.

Den framtidsbana, som Richard har valt, medför helt visst större expenser och ett luxuriösare lefnadssätt än som fordras, eller kanske till och med skulle vara passande för en köpman; icke desto mindre vill jag härmed lägga dig på hjertat, om du icke genom broderliga förmaningar kunde inpränta hos Richard en större måtta i användandet af penningar. Missförstå mig icke som om det vore min mening, att du skulle förspilla eder korta sammanvaro med att gifva honom stränga lectiones, ej heller önskar jag, att du skall gifva honom sådana meddelanden, att han deraf kunde förmoda något misshag från min sida. Jag önskar tvärtom, att I bägge använden eder vistelse i Paris till att samla glada och sköna intryck, hvartill [ 215 ]denna stad erbjuder så herrliga tillfällen — till en utsträckning och med sådana utgifter som det passar sig för gentlemen i vår ställning, men hållande er långt borta från allt onödigt slöseri, som blott är ett vittnesbörd om den mindre väl cultiverades fåfängliga begär efter skrytsam ostentation. — Eftersom din broders vistelse i Paris sannolikt kommer att blifva af längre varaktighet än din, skall jag låta utställa accreditiver, som huset sänder eder härifrån med denna samma post, till Richards ordre; och medan jag talar om din yngre broder vill jag icke underlåta att i all förtrolighet göra dig ett meddelande. Du skall efter min död ej finna något conto för Richard. Hans uppfostran har af många skäl varit mera dyrbar än din; men icke desto mindre är det min vilja, att I som goda bröder delen jämt; dock vill jag tillråda dig, att du endast portionsvis öfverlemnar din broder hvad honom tillkommer, samt bedja dig, att du aldrig måtte lemna honom den sista portionen.

Ty din broder Richard har, med alla sina gåfvor och herrliga egenskaper, blott ringa förmåga, fruktar jag, till att samla och bevara jordiska egodelar. Derför skall du, min käre Christian Fredrik, som af en huld natur har erhållit denna förmåga, vara för din broder en broderlig förmyndare. Helsa den käre gossen hjertligt från mig; och bed honom tillika söka medverkan hos någon musikkunnig individ inom sin umgängeskrets för att i förening med dig utvälja en god flygel hos Erard; sedan torde du ombesörja, att den blir försvarligt inpackad och afsänd, eller [ 216 ]kanske du sjelf kan taga den med dig till våren, när du kommer. Det gamla claveret tillfredsställer icke nutidens fordringar på starkt ljud, och efter din moders död är det mig dessutom pinsamt att höra de gamla tonerna, som alltför bittert påminna mig om min stora och oersättliga förlust.

Här har i flera veckor herskat starka och ihållande stormar, och vi hafva emottagit flera underrättelser om vrak och sjöolycker längs kusten. Lyckligtvis befinner sig intet af våra fartyg för närvarande i dessa farvatten; men för flera af stadens skepp, som väntas hem från Östersjön, går man, efter hvad det påstås, i stor oro. Du kommer för öfrigt att förvånas, då du erfar, hvilken uppblomstring vår goda stads handel och skeppsfart har vunnit under de sista åren, liksom jag också förmodar, att du skall finna mycket af det, som här föregår och företages, vara lika besynnerligt som jag finner det. Hvad som isynnerhet väcker både min förundran och mitt bekymmer, är att det religiösa svärmeriet, som i min ungdom endast fick insteg hos bönder och alldeles obildade personer, nu för tiden, långt ifrån att aftaga och botas, hvilket var att förmoda och hoppas, fast mera synes utbreda sig och vinna anhängare äfven i de klasser af befolkningen, om hvilka man dock kunde vänta, att de genom förnuftig upplysning vore beskyddade mot sådan dårskap. Det har till och med kommit för mina öron, att unga prester skulle visa böjelse att gilla, ja till och med att rent af sluta sig till denna alldeles meningslösa och högst skadliga »väckelse», som det kallas. Detta måste i hög grad beklagas af hvarje god [ 217 ]och uppriktig fosterlandsvän. Ty lika gagnelig som en förnuftig religiös upplysning är för gemene man, lika skadligt, ja förderfligt blir det, när hycklare och alldeles olärda subjecter kasta sig öfver den heliga skrift, som de hvarken förstå att tyda eller rätteligen använda. Och derest det nu verkligen förhåller sig så, hvilket jag dock knappast kan sätta tro till, att sjelfva presterskapet vill låta föra sig tillbaka till pietistisk vantro och oförnuftigt grubblande och svärmeri, då hyser jag stor fruktan för, att sådant kommer att blifva till stor skada för vårt kära fädernesland. Emellertid vet du, att det i vissa hänseenden är ett långt stycke väg mellan staden och Sandsgaard, och jag hoppas att du skall finna luften härute lika fri och rensad som förr.

Och nu, min käre son, vill jag sluta med en öm helsning till dig och Richard från mig sjelf och dina båda tanter. De beskedliga menniskorna hafva just nu hofsorg, som Jacob Worse sade i forna dagar; men de glädja sig icke desto mindre åt att få återse dig, och jag har en misstanke om att de ämna gifta bort dig genast; ty de hafva ett stort behof af och längtan efter små barn. Ja, också jag har, uppriktigt sagdt, en stark längtan efter att åter förnimma nytt lif med skratt och trippande steg i det gamla huset.

Din dig älskande fader
Morten W. Garman.


<< Kapitel 13 Upp till början av sidan. Kapitel 15 >>