Stockholmstyper förr och nu/En modern figur
En modern figur.
På Hasselbacken — ni vet, en af de sociala
medelpunkterna, såsom min vän författaren
uttryckte sig — träffade jag nyligen en annan
bekant som också är författare, en förhoppningsfull
ungdom hvilken redan tidigt lärt sig inse
denna verldens fåfänglighet.
Han frågade mig genast, hvad jag tänker om tillvaron, men ville inte höra mitt svar, utan svarade själf, att tillvaron vore den oförskämdaste humbug han lärt känna, och han hade likväl lärt känna en hel hop dumheter.
Han hade på sin tallrik en svensk kyckling, en liten späd stackare om hvars tillvaro man väl kunde hysa tvifvel eller som åtminstone kunde berättiga uttrycket ”humbug”, men den unge mannen gnagde dock benen med mycken förnöjelse, tycktes det, om också icke utan besvär.
Sina ansträngningar fuktade han med ett par glas Clos Vougeot, af hvilken ädla drufsaft han hade en tjockmagad flaska framför sig.
Han är anstäld i ett nytt bolag som meddelar försäkring mot liktornar och ömkyla och har kanske råd att dricka Clos Vougeot. Dessutom skrifver han i en veckotidning och har gifvit ut ett häfte små, men mörklagda dikter, i hvilka han sagt upp bekantskapen med gud och hela världen.
”Det är ganska pikant”, sade hans beundrare, ty han har verkliga sådana.
Han är rätt intressant, tycker jag, i synnerhet då han talar om sig själf, och det gör han nästan oafbrutet.
”Vi flytta oss väl ned i parken och dricka kaffe?” sade de mörklagda dikternas utgifvare, och ett hånlöje gaf ett karaktäristiskt uttryck åt de ungdomliga läpparne.
Var det ”parken” eller ”kaffet” som framkallade detta hånlöje? Det var kanske båda såsom delar af det odrägliga hela, denna fördömda tillvaro som tynger på mänskligheten.
”Här har jag nu suttit ett par timmar och gifvit akt på eländet omkring mig”, förklarade han, stod upp från middagsbordet och kastade en tjugufemöresslant åt uppassaren.
Han föraktar uppassare och Hasselbackens framför andra. Han föraktar hela Hasselbacken och går icke dit oftare än tre eller fyra gånger i veckan så länge den vackra årstiden räcker. Öfriga dagar grubblar han öfver tillvarons odräglighet på Rydberg eller Grand.
Familjelifvet afskyr han. Kvinnor finner han vara det gemenaste af hela detta offentliga misstag som kallas världen. Men han dansar ofta om vintrarne och lämpar då sin storhet efter sällskapslifvets fordringar, skämtar med flickorna och är själfva älskvärdheten mot värdinnorna i de hus där han umgås.
Gör han detta för att få tillfälle att förakta sig själf så mycket djupare? Nej, han föraktar icke sig själf. Hvarför skulle han göra det? Är han icke ett offer för tillvaron? Det kan vara alldeles tillräckligt, att han föraktar alla andra.
Vi drucko kaffe utanför moriska paviljongen. En af våra gemensamma bekanta syntes i granskapet.
”Hvad tycker ni om honom?” frågade jag.
”Han är ett dumhufvud!”
”Nå, hur finner ni vår vän där vid andra bordet?”
”Ett riktigt kräk! Men jag umgås med dem och med många andra idioter för att nu inte tala om alla skurkarne. Med hvem skulle man annars umgås?”
”Tack för komplimangen!” sade jag.
”Inte är det någon komplimang”, förklarade pessimisten. ”Inte rå människorna för att de äro så usla. Jag känner dem, skall jag säga. Ingenting undgår min blick. Det hela är elände.”
”Dumhufvudet” och ”kräket” nalkades vårt bord. Pessimisten bad dem sitta ned och dricka ett glas. Han var ganska vänlig mot dem. Hvarför skulle han icke vara det? De voro ju lika olyckliga offer för tillvaron som alla andra. Han var lika vänlig mot en ”skurk” också hvilken sedan infann sig och deltog i bordsglädjen.
Men han talade icke om just något annat än huru föraktligt alt vore.
”Hvarför då inte göra slut på alt sammans?” sporde någon.
”På punschen?” frågade han skämtande och uppmanade oss att dricka.
”Först på den och se’n på hela tillvaron”, upplyste den som framstält frågan.
”Jo visst! Det är just det jag tänker och det sjunger jag ju också i mina dikter.”
”Men hvarför dröjer du då?”
”Åh, naturligtvis bara för att se huru eländet utvecklar sig och för att riktigt förarga mig åt hvad man kallat naturens hushållning eller den gudomliga försynen eller hvad namn man må hitta på. Har någon funderat ut ett så ohyggligt tillstånd, vore han värd att kallas den store brottslingen. Jag har skrifvit en dikt om honom. Den skall föras in i andra samlingen af mina skaldestycken.”
”Men hvarför skrifver du? Hvarför är du skald?”
”Är det för att öka eländet?”
Man skrattade och klingade. Han skrattade också, men föraktade skrattet och skrattarne, med undantag af sig själf förstås.
Man svärmade hela ljusa sommarnatten i den vackra Djurgårdsnaturen, och verldsföraktaren gick inte hem förr än de andra.
Han fann således nöje i detta sällskap af ”dumhufvud, kräk och skurkar” i denna eländiga tillvaro?
Visst inte! Han stannade för att känna föraktet så mycket djupare och få ännu flera anledningar att fördöma den usla tillvaron.
Han är en stor frihetsvän och dundrar ständigt mot alla de föråldrade dumheter som binda människorna och hindra dem att njuta sin frihet.
Sin frihetskärlek visar han i synnerhet genom oberoende af alla åsigter. Den ena meningen är, säger han, lika enfaldig som den andra. Hvarför skulle man göra sig omak med att strida för åsigter? Kunde man åstadkomma den allmänna tillintetgörelsen, gjorde man mänskligheten den största tjänsten.
Lefve förgängelsen!
Det är hans frihetslösen och öfver den är han stolt under det han njuter af alla nöjen eller såsom han själf säger, underkastar sig dem.
”Fattigdomen och okunnigheten i världen ha väl gjort dig till pessimist”, sade någon till honom. ”Låt oss söka bekämpa dessa vidunder.”
”Tro inte att jag ämnar försöka mig på något så lönlöst”, svarade han.
”Vill du gå med mig på ett politiskt möte i afton”, sporde en af dem som han af gammal, af honom själf ständigt hånad vana kallar vänner.
”Får man höra många galenskaper där?” frågade han.
”Det tror jag inte. Vi skola dryfta den utsträckta valrätten.”
Han storskrattade och förklarade, att om han icke finge höra något riktigt tokigt på mötet, ville han visst inte gå dit. För öfrigt tjänade hela saken ju till ingenting. Mänskligheten gjorde inga andra framsteg än i öfvertygelsen om alltings fåfänglighet, i vissheten att hela tillvaron vore den ömkligaste komedi.
”Se, det är vår ungdomliga trosbekännelse”, tillade han. ”Det är det unga och friska som skall eröfra världen!”
”Du som är frihetsvän vill väl medverka till ökad religionsfrihet?” sade någon af de nyss nämda vännerna.
”Religionsfrihet! Ack, hvad tjänar den till? För att vi skulle få alla möjliga baptister, metodister och pietister på halsen. Den sanne frihetsvännen är alltid religionslös och bryr sig inte det ringaste om yttre stadgar och förordnanden. För hans skull må de gärna finnas till. Han föraktar dem, men lägger inte två strån i kors för att afskaffa dem. Han vet, att sådant inte tjänar till något.”
”En sann frihetsvän måste”, sade en annan af de så kallade vännerna, ”arbeta för kvinnans frigörelse.”
”Kvinnans frigörelse!” upprepade pessimisten och ryckte medlidsamt på skuldrorna.
”Ja, borttagande af de skrankor som hindra henne att uträtta hvad hon kan och hvad hon bör uträtta.”
”Åh, det är makalöst, liksom kvinnan kunde uträtta något! ... Nej, hon kan ingenting annat än göra sig värdig vårt förakt. Frihet må hon ha, det vill väl ingen frihetsvän neka, men den friheten kan inte bestå i annat än oberoende af det så kallade äktenskapet. På samma gång må också vi karlar vara oberoende. Det är den sanna friheten, och endast den kvinna, som arbetar för en sådan frihet, förtjänar att vi förakta henne åtminstone något mindre än det öfriga kvinnokönet. Det fins lyckligtvis sådana kvinnor, de som öppet och utan ringaste tillgjordhet predika hvad pietisterna kalla köttets evangelium, det enda som är värdt att predikas. Åh, det är en vällust att se huru förskräckta brackorna himla sig öfver en sådan uppriktighet. Så fins det också små kvinnokräk som försökt resa sig mot oss och pratat så kallad moral för oss och kastat småsten på oss för att vi följt vår natur och begagnat kvinnan till hvad hon skall begagnas utan att vi varit nog dumma att låta binda oss af den där småaktiga moralen, och dessa småkräk ha slutligen insett hur dumma de varit och nu göra de afbön och äro spaka och bekänna, att de inte duga till någonting, att de inte ha någon hjärna och inte böra blanda sig i det som angår endast oss män.”
”Nå, hvad säger du om dessa kvinnor?”
”Ingenting! Jag bara intygar, att de återvändt från sina villfarelser och lärt sig inse kvinnans sanna uppgift. Vet du hvad ... jo, ju mera vi förakta kvinnorna och slunga den sanningen i ansigtet på dem, att de äro hjärnlösa små stackare som få vara glada öfver att vi vilja knyta någon liten förbindelse med dem, dess undergifnare blicka de upp till oss och kasta sig i våra armar ... Kom inte och tala om kvinnans frigörelse. Det är redan en öfvervunnen ståndpunkt. Kvinnorna ha själfva öfvergifvit den. Där ser du ett nytt bevis på all tings fåfänglighet.”
”Hvad är det då som inte är fåfänglighet?”
”Intet, rakt intet! Alt är lika ovaraktigt, lika skenbart, lika tomt och dumt. Vänskap fins inte, har aldrig funnits och skall aldrig finnas. Kärlek är rakt ingenting, åtminstone ingenting annat än stundensnöje. Hvad är familjekänsla, fosterlandskärlek och alt det där? Läs mina dikter, och du finner frågan besvarad. Samvete, rättvisa, heder ... tomma luftblåsor som glänsa för en liten stund och så springa sönder ... Måtte blott hela tillvaron snart brista, hela världen förgås! Tänk ut en maskin som krossar världsaltet.”
”Du är galen!”
”Nej, det är jag som är klok. Kom nu och låt oss äta en skaplig middag på Grand. Vi ska’ göra upp en fin matsedel och ha oss en riktigt god bordeaux. Se’n röka vi en havana, så dräglig man kan få här i sta’n, och dricka en kopp kaffe af äkta slag. Därpå gå vi och se på Sköna Helena på Vasateatern. Märk, att jag sade se. Och så kunna vi, i fall det lyster oss, supera på något godt ställe, i fall det verkligen skulle finnas något sådant, hvilket det dock inte gör. I morgon skall jag på middag till direktör Flachs och det kan hända, att han och jag snart grunda ett nytt bolag som vi förtjäna mycket pengar på.”
”Men hvartill tjäna alla dina affärer och alla dina nöjen, då du blott önskar hela tillvarons upphörande?”
”Hå, man skall väl något taga sig till, medan man går och väntar på upplösningen.”
Det är däruti den stora skilnaden ligger mellan forna tiders världsföraktande svartskådare och nutidens pessimister. De förre klädde sig i säck och aska och drogo sig undan världen. Nutidens pessimister kläda sig i fina, moderna rockar, göra affärer och deltaga i sällskapslifvets alla förströelser. De sysselsätta sig med literatur och gifva ut dikter i hvilka de predika sina läror och de bilda skola. En sådan pessimist är en alldeles modern figur, en som påstår sig vara frihetsvän, men motarbetar framåtskridandet och suckar efter tillintetgörelse under det han dricker fina viner, förtjänar pengar och roar sig tappert. Han är numera lika god stockholmare, som han förut förekommit i hvad man kallar de ”stora kulturlanden.”
——♦——