Stockholmstyper förr och nu/Brunnen i Parisgränd
Brunnen i Parisgränd.
”Pojken skall studera”, sade vaktmästar
Östholm, ”och komma in i banken. Se, det behöfs
akademiska studier till det nu för tiden.”
”Så vida vi inte kunde få in honom på Karlbärg”, sade vaktmästarhustrun något tveksamt.
”Är du tokig, Kristin?” skrek vaktmästaren och såg riktigt förskräckt ut. ”Har högmodsandan farit i dig? ... Nej, tack du! Af det eländet har jag sett nog ... Nå, du vet nog inte alt, men så mycket borde du då veta, att inte någon militäruniform kommer i mitt hus.”
Östholm var vaktmästare i rikets ständers bank och stod väl hos tjänstemännen, i synnerhet hos de unga extraordinarierne som brukade anlita honom i låneväg. ”Lilla diskonten” kallades han. Billig var han just icke, men mycket mindre dyr än Paulin vid Österlånggatan och han bistod gärna ”notarierne”, hvilka sällan missbrukade förtroendet. Han kunde också hålla, så att säga, tummen på ögat på dem, hvilket als icke var fallet med löjtnanterne som voro svåra att få bugt på, då reverserna skulle inkasseras.
När Östholm varit en trogen och ärlig vaktmästare i några år, flitigt passat upp vid middagar och supéer, knogat och sparat samt gjort sig icke så liten inkomst på sina små ”affärer”, skaffade han sig nästan samtidigt ett hus och en hustru. Det förra var af trä, envånings förstås, men hade en icke så liten tomt med bärbuskar och några grönsaksland som Östholm funderade på att förvandla till tobaksplanteringar, i synnerhet om han kunde för godt pris komma öfver den stora tobaksladan i hörnet af Norrtullsgatan som han en lång tid gick och såg på hvar enda dag och som han tyckte vara en ”riktigt schangtil” lada. Hon intog också ett framstående rum i trakten och var där den ansenligaste byggnad näst efter ”stjärnkikeriet” på backen midt emot.
Östholms egendom låg längre in i Parisgränd, strax vid Stora Gråbärgsgatan, en liten nätt ”possession”, såsom han uttryckte sig, när han intog en afvaktande ställning i sedelkontorets förmak och höll en liten föreläsning i nationalekonomi för de andre vaktmästarne.
”Men, käre bror”, sade då ofta nog någon af kamraterna, ”Parisgränd ligger ju bortom all ära och redlighet. Där bor ju ingen. Är du inte rädd att bli ihjälslagen och rånad?”
”Det är en lugn trakt”, förklarade Östholm, ”där man inte är öfverlupen och i all ro kan sköta sina affärer.”
”Det är en ödemark”, sade några.
”Ett rackarhål!” bedyrade andra.
Men det skrattade Östholm åt, när han sent om nätterna vandrade hem till sin lilla ”possession”.
Kristin Östholm var också en liten nätt ”possession”. Hon hade tjänat som huspiga hos en grosshandlare, som kokerska hos en brukspatron och som kammarjungfru hos en enkegrefvinna utan inkomster och var således en mycket erfaren och duglig kvinna, hvilken sett verlden och viste huru det gick till. Bra såg hon ut, när hon vid tretio års ålder gifte sig, och hon såg nästan ännu bättre ut, när hon halft annat år därefter, i sällskap med sin man och med gudfar och gudmor för den lille, bar sin förstfödde, som också vardt den enfödde, ned till Adolfs Fredriks kyrka och lät döpa honom till Ulrik Agaton.
Det första namnet fick han efter brukspatron, som godhetsfullt låtit anteckna sig som fadder, fastän han icke kunde personligen infinna sig, det andra efter enkegrefvinnan som hette Agata, men hvilken makarna Östholm icke anmodat om något fadderskap, enär det naturligtvis skulle besvära henne att icke ha råd att gifva någon faddergåfva. Med brukspatron var förhållandet annorlunda, och lille Agaton — så fick han heta i dagligt tal, ty det var både fint och ovanligt — skulle nog få godt af att ha en brukspatron till fadder.
De faddrar som följde med till Adolf Fredrik voro hvarken brukspatroner eller enkegrefvinnor, men höllo gärna till godo med en sup och smörgås och ett glas af Brandelius’ öl, när de kommo från kyrkan och sutto i den nätta salen vid Parisgränd.
Våningen bestod af denne sal, utan fönstergardiner, men med två fågelburar, och en lika fin sängkammare med gustaviansk säng af betsad björk och under någon tid en vagga af samma fosterländska träslag, vackra hvita gardiner för fönstret samt under gardinerna en geranium och två ”nackfioler”, som Östholm kallade de bägge lackviolerna i stora fajanskrukor, köpta hos Warodell vid Riddarhustorget och en kärkommen gåfva på fjolårets Kristinadag. För öfrigt bestod möbleringen i sängkammaren af en stor chiffonier som vaktmästaren kommit öfver på auktion efter ett kammarråd och således var en möbel med anseende och god samhällsställning, vid hvars nedslagna klaff den nye egaren satt på alla lediga stunder och ”skötte affärer”, såsom han uttryckte sig, och der han äfven tog emot de hemlighetsfulla besök som infunno sig nästan hvar eftermiddag.
Det var just natten efter döpelsedagen som Östholm åter satt vid chiffonierklaffen och gjorde sina beräkningar, då han tyckte sig höra en sakta knackning på fönsterluckan. Man hade naturligtvis utanluckor som tillskrufvades inifrån och voro försedda med ett hjärtformigt litet ljushål för att släppa in dagern på morgonen.
Östholm var alltid angelägen om att luckorna skulle vara väl tillskrufvade. För dörren, som från salen ledde till förstukvisten åt gården, sköt han hvar kväll en tung järnbom som förseglades med ett hänglås. Det lilla köket på andra sidan om salen hade särskild utgång till gården, och äfven innanför den dörren sattes en järnstång.
”Man kan inte vara nog försigtig”, brukade Östholm säga, ehuru han var en ganska oförsagd karl som alldeles icke fruktade att bo i denna ödsliga trakt.
Sannolikt hade han ofta nog rätt stora penningsummor hos sig för sina ”affärer”, och fans ej alltid kontanter, så lågo där många värdepapper, i laglig form affattade reverser med borgen, några köpeafhandlingar, m. m. Chiffoniern var vaktmästar Östholms kassahvalf, ehuru personer i granskapet påstodo, att det egentliga kassahvalfvet låg under en uttorkad brunn i trädgården.
Huru de personerna kunde veta det, var ej lätt att inse, men talet därom gick å ena sidan hela Gråbärgsgatan utför och å den andra ett stycke ned åt Norrtullsgatan och stannade visst icke förr än bort om Gåsgränd. Man hade hört något därom äfven vid Sabbatsbärg, där fattighusgummorna ständigt talade om ”rika Östholm”, och i brännugnarne vid Rörstrand, liksom vid Bergiilund, ty vaktmästaren och egendomsegaren Per Östholm var känd i hela vida trakten, hvilket ej var så underligt, då trakten var mycket glest befolkad.
I hela Karlbärgsallén fans inga andra ”ståndspersoner” än kyrkoherden Ekdahl och direktör Lundström. Den förre bodde på Lorentzberg, en Adolf Fredriks församling tillhörig egendom, försedd med vacker åbyggnad, såsom det då hette, och ”plantage”, nu ett mycket ruskigt hus som användes till ett af stadens natthärbärgen för husvilla. Direktör Lundström, framstående trädgårdsmästare, bodde på Bergiilund, vetenskapsakademiens trädgård, som nu är försvunnen eller, såsom det heter, flyttad till Frescati.
Uppe på Observatoriebacken bodde professor Selander, men han var, såsom det påstods, ”sällan där” och för öfrigt brydde han sig ingalunda om vaktmästar Östholm, ty professorn hade icke då ännu insatts till fullmäktig i rikets ständers bank.
Det var således icke mycket folk i denna landtliga trakt af Stockholm, men de få som bodde där hade hört talas om Östholms ”skatt” i kassahvalfvet under den uttorkade brunnen. Man hade till och med rört på den strängen, då vaktmästarhustrun kom på besök till trädgårdsmästarens å Kristinedal, och då lär hon ha visat stor förlägenhet.
Döpelsekalaset hade ej dragit långt ut på tiden. Östholm själf satt dock uppe och hade en angelägen uträkning af ränta på ränta med provision och omsättningsprocent. Mor och son sofvo.
Klockan kunde väl vara omkring elfva. Östholm spratt till. Hade han hört rätt? Jo, nu knackade det igen, till och med litet hårdare.
Hvem kunde det vara? Östholm hade ej lust att taga mot besök den tiden på dygnet. Det kunde ej vara annat än ogärningsmän som ville åt hans pengar. Han tänkte på alt hvad man skrämt honom för i den ödsliga trakten, fattade ljussaxen och tänkte just knipa om lågan på talgljuset, då han genom den stängda luckan förnam ett ganska tydligt:
”Östholm! Öppna då! Jag står och fryser.”
Det var då besynnerligt. Han tyckte bestämdt, att det var löjtnant Jungkronas röst.
Men så här dags, en kulen höstkväll! En löjtnant här uppe i Parisgränd, utan för all ära och redlighet, såsom kamraterna i banken brukade säga.
Då hördes en ganska högljudd svordom utanför luckan och ännu ett rop på ”Östholm.”
Vaktmästaren tog ljuset med sig ut i salen och gick mycket försigtigt på tåspetsarne för att icke väcka hustrun. Lika försigtigt drog han bommen från dörren åt förstukvisten och smög sig så längs gårdsplanket till den lilla porten åt Parisgränd, ställets enda ingång.
”Hvem är det?” sporde han genom en springa på planket.
Rösten lät mycket osäker. Östholm var naturligtvis icke rädd, endast öfverraskad, och så var det så obehagligt mörkt och äfven kyligt, och han hade glömt sätta på sig mössan.
”Det är Jungkrona!” svarades utanför. ”Men så öppna då!”
”Hvad vill löjtnanten här ute midt i natten?” frågade vaktmästaren, och nu lät rösten visst icke osäker, snarare något barsk, men samtidigt öppnade han porten.
”Måste tala med Östholm!” utropade den inträdande, en ung man i stor slängkappa. ”Låt oss gå in.”
”Tycker löjtnanten det!” hviskade vaktmästaren förargad. ”Min hustru och min son kunna ju vakna.”
”Ja så, Östholm har en son”, sade löjtnanten och sänkte rösten. ”Då bör han förstå mig.”
”Skall min son förstå löjtnanten?” fnissade Östholm. ”Det vore nog, det.”
”Östholm själf skall förstå mig, då han har en son”, förklarade löjtnanten. ”Jag har en far som jag gör olycklig, om Östholm inte låter mig sätta om den förfallna reversen.“
”Och det kommer löjtnanten midt i natten och talar om för mig!”
Vaktmästarens uttryck föreföll både förvånadt och förargadt.
”Jag måste väl, käre Östholm“, svarade löjtnanten. ”Det var ju siste förlängningsdagen i dag, och i morgon lemnar han papperet till lagsökning, har han sagt.”
”Det slår in, det”, förklarade vaktmästaren, ”så vida löjtnanten inte har pengar med sig nu. I så fall få vi väl gå inom hus.”
Nej, löjtnanten hade inga pengar. Han hade endast kommit för att innan dygnet gått till ända göra sig försäkrad om att få omsätta reversen. Det var hans sista utväg, försäkrade han. Alla andra hade slagit fel.
”Kommer aldrig på fråga”, snäste vaktmästaren af framställningen och förklarade, att han ämnade gå in och lägga sig.
”Nu måste jag läsa porten åt gränd”, tillade han vresigt.
Löjtnanten bad, svor samt till och med grät, men ingenting hjälpte. Han hade ju inte ens pengar till omsättningen och af den länge sedan utlofvade ”dusören” hade Östholm inte sett till det ringaste.
”Det måste bli slut på det här.”
”Ja, så”, sade löjtnanten förtviflad. ”Ja, det skall bli slut.”
Men han stod ännu kvar och tycktes vilja stänga vägen för vaktmästaren.
”Borgensmannen får väl betala i morgon”, menade Östholm och ville skjuta den förtviflade unge mannen åt sidan.
”Borgensmannen? ... Sådan fins inte.”
”Hvad säger löjtnanten? Nog står det ett namn åtminstone på reversen och nog brukar jag ta reda på namn ... Skulle händelsevis löjtnanten själf ...”
”Ha skrifvit det, menar Östholm. Jo, det slår in, det, och Östholm får naturligtvis inte en skilling, om jag ej lemnas andrum.”
”Hå, hå, står det så till? Då går jag i morgon till gamle öfverstelöjtnanten.”
Vaktmästaren yttrade detta helt lugnt, men det låg en olycksbådande fasthet i lugnet.
”Till min far!” skrek löjtnanten. ”Det skall aldrig ske!”
”Jo, skall det så. Pengar måste jag ha eller också skall löjtnanten på fästning.”
”Till min far går Östholm inte så länge jag är i lifvet”, bedyrade löjtnanten. ”Min far skulle känna sig vanhedrad ... Östholm, jag lofvar att betala tredubbelt, om jag får sätta om papperet.”
”Skall löjtnanten tredubbla namnteckningarna också?”
Ursinnig öfver vaktmästarens kallblodiga afslag, fattade löjtnanten honom i kragen och tryckte honom mot planket. Östholm skrek icke, sökte knapt försvara sig. Plötsligt släpte löjtnanten sitt tag, bad vaktmästaren ursäkta öfverilningen och började åter tigga om förbarmande.
”Nej”, ropade Östholm, hvilken hastigt dragit sig mot förstukvisten för att ha återtåget tryggadt. ”Med en sådan en har jag aldrig förbarmande.”
”Jag tar lifvet af mig!” vrålade löjtnanten.
”Var så god! Löjtnanten kan genast hoppa i brunn där, om han finner för godt. Men han tar hällre fästning, kan jag tro.”
Därmed smälde Östholm dörren till efter sig och lade bommen på.
”I morgon bittida kommer han nog med pengar”, mumlade han för sig själf, tog staken med en ofantlig skare på talgljuset och gick försigtigt in i sängkammaren, där både hustru och son sofvo.
”Löjtnant skall du då aldrig bli, gossen min”, mumlade han och betraktade den lille i vaggan. Sedan lyssnade han vid fönstret, men hörde ingenting utifrån. Alt var lugnt i Parisgränd.
Morgonen därpå var Östholm såsom vanligt tidigt på henen. När han kom ut på gården, trädgården eller ”plantaget” som den ömsom kallades, kom han i håg, att porten på planket stått öppen sedan i natt. Det kunde också vara likgiltigt, tyckte han, ty bärbuskarne voro redan afplockade, och skatten i brunnen kunde tjufvarne gärna få taga. Förargligt vore dock, om någon kommit under fund med, att det verkligen funnes vatten i brunnen, något som Östholm och hans hustru alltid förnekat, på det de icke skulle få spring af grannarne med vattenhemtning.
Någon pump fans därför icke, utan var brunnen täckt endast med ett lock och hade icke någon öfverbyggnad.
Gårdsegaren gick för att förvissa sig om att vattenskatten vore ominskad och lyfte litet på brunnslocket, men slog det hastigt igen och såg fasligt blek ut. Han skådade sig omkring, liksom rädd för att någon skulle iakttaga hans rörelser, gick hastigt till porten i planket och såg ut åt gränd, men varseblef icke en enda lefvande varelse. Det var en alldeles liflös trakt både dag och natt.
Då trädde en karl i lång, osnygg rock med blanka knappar fram om hörnet vid Gråbärgsgatan. Han hade en sliten mössa på hufvudet och en tjock käpp i handen, såg sömnig och förfallen ut.
Det var en polisbetjänt af den tidens uppsättning.
Östholm drog sig hastigt till baka. Det var såsom han plötsligt fruktat polisen med hvilken han alltid varit så god vän.
Polisbetjänten hade ej sett honom. I allmänhet såg polisbetjäningen icke mycket på den tiden. Östholm stängde plankdörren och gick å nyo fram till brunnen, men stod ett par minuter, innan han åter vågade glänta på locket. Slutligen tog han mod till sig. Det var en ganska djup brunn hvars vatten väl hade räckt till för hela granskapet, om Östholm inte varit så snål på det.
Nu såg han rätt ned i vattnet. Hans ansigtsuttryck klarnade.
”Bara inbillning”, mumlade han.
Men efter ännu en blick dit ned, slog han åter mycket häftigt igen locket.
”Fötter!”
Han såg upprörd ut, gick in till hustrun och lille Agaton, försökte dricka kaffe, men sköt koppen ifrån sig.
”Mår du inte bra?” sporde hustrun.
”Jo, bevars, men kaffet har en så gemen smak. Den där brunn ...”
”Hvilken brunn?”
”Hm, vår vet jag. Den duger inte mer. Vi ha nu så länge spökat ... nej, inte spökat ...”
”Hvad är det åt dig, käre Östholm? Du ser så besynnerlig ut. Är kaffet inte godt?”
”Det är ohyggligt. Ja, kära Kristin, inte rår du för det. Det är bara den otäcka brunn ...”
”Jag begriper dig rakt inte, Östholm lilla. Vår brunn har ju ett mycket godt vatten.”
”Har haft!” skrek vaktmästaren. ”Nu är det slut. Det har ... har ... sundhetskollegiet sagt. Brunn måste spikas igen. Vi få ta vatten vid Gråbärgsgatan. Sa’ jag inte det i går?”
”Nej, det hörde jag inte. Vattnet till kaffet tog jag in i går kväll för att slippa gå ut på morgon.”
”I går kväll, säger du?”
Östholm drack ur kaffekoppen, men förklarade, att han skulle spika igen locket på brunnen. Det gjorde han också, men måste lofva hustrun att själf hädanefter hemta vatten.
”Kanhända att alt sammans är bara tokerier”, sade Östholm då han åter satt vid chiffonieren.
”Hvad är det som är tokerier?” frågade hustrun och vyssjade lille Agaton.
”Nu måste jag gå i banken”, förklarade vaktmästaren. ”I middag skall jag på stor diner hos Dues. Vi äro tio vaktmästare för utom alla betjänterne, de latmaskarne. Jag kommer inte hem förr än sent, kan jag tro, men då har jag med mig ett par champis och kanske en half rapphöna och så mycket annat godt jag får rum med. Jag tar kapprocken med stora innanfickan.”
Hustrun nickade och pysslade om lille Agaton. Men Östholm stod länge och fumlade vid salsdörren.
”Har du glömt något?” frågade hustrun.
”Glömt ... Nej! .. Hu då!” yttrade mannen, öppnade långsamt dörren och tittade försigtigt omkring sig, men åt den sida där brunnen var belägen sände han ett lika hastigt som fruktande ögonkast.
Om han skulle gå dit och se efter ännu en gång? ... Nej, nej, det vore för otäckt.
Löjtnanten hade icke kommit med pengarne innan vaktmästaren gick till banken. Kanske han där skulle söka upp honom. Östholm sökte ännu intala sig det hoppet, men kunde ej undertrycka ett utrop som då och då undslapp honom.
”Fötterna!”
”Hvad pratar du om för fötter?” sporde den andre vaktmästaren som jämte Östholm hade vakt i Sedelkontorets förmak. ”Har du liktornar, så tag till rakknifven, för jag kan väl aldrig tro, det du är så högfärdig, att du går till operatören Bennet Mayer vid Tyska Brunn.”
”Brunn!” utropade Östholm och stirrade på kamraten. ”Talar du om brunn?”
”Du har visst tagit dig mer än en stark på Kryp-in, när du var ute det där ärendet för kommissarien Netherwood?”
Östholm tycktes icke höra kamratens fina förmodan.
Så förflöt förmiddagen. Ingen hade infunnit sig för att tala med Östholm i affärer. Han såg fundersam ut, då han gick till excellensen Due för att passa upp, och under middagen var han både fundersam och fubblig, fick snäsor af hofmästaren och begabbades af kamraterne, men glömde likväl icke att proppa kapprocksfickan full med hvad han ansåg tillkomma sig af välfägnaden.
”Hvad står Östholm och fumlar med?” röt hofmästaren, då en butelj Röderer just slank ned i kapprocken som hängde i skrubben utanför köket.
”Åh, jag bara lyss på musiken”, svarade Östholm. ”Det är visst excellenskan själf som sjunger, tror jag.”
”Det angår inte Östholm”, snäste hofmästaren och gick vidare.
Först efter midnatt läste vaktmästaren upp porten i sitt plank och gick med brådskande steg öfver gården. Det var så mörkt, att han icke såg brunnen, och väl var det, tyckte han.
”Nu går jag upp i Slottskansliet”, sade han morgonen därpå.
”Affärer framför alt”, tillade han, men först måste han gå efter vatten vid Gråbärgsgatan.
Några dagar derefter talade man öfver alt i staden om att löjtnant Jungkrona försvunnit. En uppasserska på Bernhardsbärg vid Norrtullsgatan hade sent en afton sett löjtnanten på det lilla schweizeriet, men han hade druckit blott ett par glas punsch och varit mycket fåordig. Sedan hade ingen menniska sett till honom.
Den unge, i sällskapslifvet mycket kände och omtyckte militärens försvinnande väckte stor uppståndelse och allmänt beklagande. Man talade om olycklig kärlek och pistolskott, om en duell i Hagaparken och många andra intressanta utläggningar, och Östholm aktade sig nog för att framkomma med några andra förmodanden. Men efter någon tid talade ingen annan om honom än hans fordringsegare.
Öfverstelöjtnanten, den försvunnes far, betalade hans skulder så långt den gamle militärens tillgångar medgåfvo och lofvade att efter hand betala återstoden. Om konkurs ville han ej höra talas, och fordringsegarne voro så förståndiga, att de hällre togo full betalning än en ringa eller ingen utdelning.
Vaktmästar Östholm fick genast hvad han fordrade, med undantag af ”dusören”, hvilken han suckande nödgades afstå.
”Affärer framför allt”, sade han, då öfverstelöjtnanten med en brådska som föreföll vaktmästaren alldeles ogrundad, kastade det olyckliga papperet i kakelugnsbrasan. Lyckligtvis gjorde öfverstelöjtnanten inga frågor.
Östholm gick belåten hem den eftermiddagen, men då han kom nära sitt plank, tyckte han för första gången, att trakten vore riktigt obehagligt dyster, något som han aldrig förr kommit att tänka på. De små kojorna gjorde honom ängslig, och den stora tobaksladan i hörnet såg ut som ett spöke som ville falla öfver honom och krossa honom. Han önskade icke mer köpa den ladan.
De obehagliga känslorna försvunno dock, då han läste in öfverstelöjtnantens pengar i chiffoniern och stoppade nyckeln under hufvudkudden.
Så snart det lät sig göra, satte han hallonbuskar omkring den tillspikade brunnen.
”Jag kan aldrig begripa hvarför du bråkar med alt det där”, sade hustrun.
Östholm vardt mycket ond, och hustrun, som var en kvinna i sino prydno och sin man därför ödmjukt undergifven, vågade aldrig mer tala om brunnen.
Hallonbuskarne växte till och frodades, men då lille Agaton växte i kapp med dem, fick han sträng tillsägelse att aldrig röra bären.
”Det är elaka bär”, sade fadern och såg barsk ut.
Modern plockade dock af dem då och då, och Agaton hade aldrig smakat så goda hallon, men det vågade han icke tala om för fadern.
Slutligen var brunnen alldeles öfverväxt och tycktes nästan glömd. Innan det kom så långt, hade dock tjufvar en natt gynnade af mörkret, eller åtminstone icke besvärade af den enda, sömniga lykta som fans i Parisgränden, klättrat öfver planket, sannolikt i afsigt att undersöka Östholms mycket omtalade skatt, och börjat gräfva omkring buskarne, men troligtvis skrämts af något buller och åter skyndat öfver planket. Dagen därpå lät vaktmästaren sätta hvassa ”spanska ryttare” på planket och fördubblade järnbommarne, men såg mycket orolig ut.
”Tänk, om de kommit åt brunnen!”
Hade Östholm kunnat få sälja egendomen, hade han nog gjort det, lemnat banken och dragit sig undan till någon riktigt dold trakt i Småland, men dels ville ingen köpa en gammal träkåk i Parisgränd — Östholm hade själf kommit öfver den för en spottstyfver — dels skulle han då förlora icke blott sin lön i banken, utan också inkomsten på uppassningarne och de små ”affärerna”.
Nog var det kusligt att ha den där brunnen inpå näsan, äfven om alla andra tycktes ha glömt honom, men att förlora så goda inkomster, vore också kusligt, nästan ännu värre, och så fortsatte Östholm att uppvakta i rikets ständers bank och var, ehuru han började bli till åren, ännu den flinke vaktmästaren på kalaser i den fina verlden.
”Affärerna” fortsatte han också, men lånade aldrig pengar åt militärer.
”Det är obegripligt hvad du fått för en motvilja mot officerare”, anmärkte hustrun mer än en gång, ty själf tyckte hon rätt mycket om militärer, men då såg Östholm både ond och förskräckt ut och kunde icke öfvervinna sin häftiga sinnesrörelse genom annat än att slå ned chiffonierklaffen och sätta sig att räkna ränta på ränta, provisioner och omsättningsprocent samt göra sannolikhetsberäkningar öfver ”dusörer”.
Agaton vardt emellertid stora gossen, gick i Klara skola, satt på gymnasium och låg slutligen i Upsala.
”Du får inte gå in i Stockholms nation”, hade fadern sagt till honom, när han skulle taga studentexamen.
”Hvarför det då, pappa?”
”För att där äro bara spelevinkar som förstöra fädernes mödosamt sammanskrapade pengar. Nej, du skall gå in i Smålands nation, för där är allvarsamt folk och för du har rätt till det eftersom jag är småländing, från Skatelöf, som du vet.”
Och så gick Agaton Östholm in i Smålands nation och bars hem i redlöst tillstånd efter första nationssexan. Han skref in sig i juridiska fakulteten, stannade tio terminer i Upsala, men tog aldrig mer än kameraln.
”Det kan vara nog med den”, sade vaktmästaren hvilken redan flera år förut kommit under fund med, att skilnaden mellan stockholmsstudenter och skatelöfvare är mycket ringa, när det gäller att använda fädernes mödosamt sammanskrapade pengar.
”Skulle det vara en vedergällning?” frågade han sig själf, då han någon gång kände sig liksom samvetsöm. ”Hm, det var just den kvälln då Agaton döpts.”
Men så satte han sig vid chiffoniern igen eller tittade ut åt Parisgränd, och stillheten i gränden lugnade alla oroande minnen.
⁎
Det är i ett stort hus med breda trappor i alla fem våningarna, elektriska ringledningar och, såsom det heter i hyresannonserna, nutidens alla bekvämligheter.
En gammal man, mycket tarfligt men rätt snygt klädd, står i förstugan två trappor upp och trycker på ringledningens hvita knapp. Dörren öppnas, och en ung tjänstflicka, blomstrande, nystruken och fin, ställer sig i dörröppningen.
”Hvad är det om?” spörjer hon något öfvermodigt, utan att lemna sin plats i dörren.
Den besökande tyckes icke ingifva henne förtroende. Han är för gammal för att göra ett fördelaktigt intryck på den unga kvinnan, för tarfligt klädd för att väcka intresse hos husjungfrun i ett rikt hus, och hon skulle gärna vilja smälla till säkerhetslåset midt för gubbens näsa.
”Hm! Jungfrun känner inte igen mig, tror jag”, invände den gamle. ”Jag bor ju här uppe i vind, Samuelson, vet jag.”
”Ja så, renskrifvaren”, yttrade jungfrun medgifvande, men utan att röra på sig. ”Direktörn är inte hemma. Samuelson träffar honom inte mer i dag och visst inte i morgon häller. Hör hit i nästa vecka.”
”Nej tack, jungfru lilla”, invände gubben och rätade på sig. ”Direktörn själf har sagt, att jag skulle infinna mig vid fyratiden, då han kommer från banken och ...”
”Se, hr Samuelson”, ljöd en behaglig röst bakom tjänstflickan. ”Var god och stig in. Pappa kommer snart hem. Det går kanske an att slå sig ned i pappas rum och vänta lite.”
Tjänstflickan gjorde en missnöjd min och steg åt sidan för att låta gubben komma in samt öppnade också dörren till direktörens rum, hvilket synbarligen förargade henne.
”Åh, jag kan vänta här”, förklarade den gamle luggslitne och bugade sig artigt för dottern i huset.
”Visst inte”, invände hon. ”Hr Samuelson skall inte stå här, utan hvila sig i pappas rum. Se så, stig in nu! Det ligger tidningar där inne.”
”Fröken Östholm är alltid själfva älskvärdheten”, försäkrade Samuelson med det artigaste småleende, fullkomligt kavaljersmässigt, bugade sig sirligt och steg på.
”Jag tycker, att hr Samuelson är en riktigt fin gammal man”, sade fröken Hulda, ”fastän han är så fattigt klädd.”
”Det vet jag visst, det”, invände tjänstflickan. ”En renskrifvare som ingen vet hvarifrån han kommer.”
”Vet någon här i Vasastaden hvarifrån hans granne kommer?”
”Nej, här känner ingen den andra, det är nog sant, men den där gubben är bestämdt inte stockholmare.”
”Är Charlotte det då?” frågade fröken och smålog.
”Nej bevars, men jag kommer med mina riktiga betyg från Arboga, och jag är ung, jag, men den här strofilen lär inte ha vistats länge i Stockholm, så gammal han än ser ut. Han är nog några och sjutio.”
”Så mycket större skäl att vara vänlig mot honom”, menade fröken Hulda.
”Kan tänka!” mumlade jungfru Charlotte och svansade bort.
Direktören dröjde öfver den vanliga tiden. Hulda gick in i faderns rum för att trösta den gamle renskrifvaren öfver den oförmodadt långa väntan han underkastade sig. Hon fann honom sitta med hufvudet lutadt i handen, böjd och orkeslös, tycktes det.
Kanske att han sof. Den unga flickan ämnade åter lemna rummet, då gubben reste sig och betraktade henne där hon stod på den fina mattan, omgifven af all den smakfulla komfort som fylde detta rum, belyst af glad vårsol.
Det var en vacker tafla, och taflans vackraste parti var Hulda själf, ett par och tjugu år, med friska kinder, ljust hår som något litet stötte i rödt, hvilket gjorde reflexerna så mycket kraftigare och behagligare, en fint formad näsa, blå, uttrycksfulla ögon och det mildaste leende på de rosiga läpparne.
Så såg bankdirektör Agaton Östholms dotter ut.
”Ursäkta”, sade gubben, ”jag föll i tankar. Alt här är så underligt, tycker jag.”
”Finner ni det underligt?” frågade den unga flickan och smålog åter samt såg sig omkring.
”Inte just här i rummet”, förklarade renskrifvaren, ”men händelserna ... omständigheterna ... ja, först och främst hela trakten här. De här breda gatorna, med de höga nymodiga husen. Det är för besynnerligt.”
”Ja så, hr Samuelson menar Vasastaden. Åh ja, det är sant, men det är också en alldeles ny stad, inte äldre än att också jag mycket väl mins, när här såg helt annorlunda ut. Just där vi nu bo var Parisgränden och Gråbärgsgatan, bara träruckel, gårdar och plank och den där fasliga ladan i hörnet af Norrtullsgatan som jag alltid var så rädd för, när jag skulle gå och hälsa på farfar.”
”Mins fröken honom också?”
”Visst gör jag det. Jag var hela sju år, när han dog ... stackars farfar!”
”Var han olycklig, gamle Östholm?”
”Kände hr Samuelson honom?” utropade fröken Hulda och syntes mycket intresserad.
”Nej!” svarade gubben mycket bestämdt ... ”Var han också bankdirektör?” tillade han, och det lät nästan som gäckande.
”Visst inte! Han hade varit vaktmästare ...”
Hon häjdade sig, och gubben tyckte, att hon rodnade, bara helt lindrigt, men något högre färg hade bestämdt visat sig på kinderna, ehuru den genast försvunnit.
Skulle hon vara fåfäng, något litet högmodig kanske och skämdes må hända för farfar vaktmästaren. Nå ja, bankdirektörns dotter, en mycket älskvärd flicka och vänlig mot gammalt fattigt folk, men likväl ett så kalladt ”bättre mans barn” som icke har något gemensamt med ”sämre” människor!
Det såg ut som skulle gamle Samuelson ha hyst sådana tankar, under det han betraktade fröken Hulda, men så slog han ned ögonen och tycktes vänta på, att hon skulle fortsätta.
Dörren öppnades, och den lilla näbbiga jungfrun anmälde, att bankdirektören skickat bud, att han icke kunde komma hem till middagen. Klockan var nu slagen fem, tillade jungfru Charlotte.
”Så ledsamt, att pappa inte kom hem”, sade Hulda och såg deltagande på gubben. ”Och ändå hade han stämt möte här med hr Samuelson!”
”Gör ingenting, fröken”, förklarade renskrifvaren undergifvet, men det låg ett uttryck af sviken förhoppning i hans ord.
”Det var bara om lite arbete för mig”, tillade han och bugade sig för att lemna rummet.
”Hör nu, hr Samuelson!” sade Hulda lifligt, men häjdade sig och nu rodnade hon på fullt allvar.
Hon hade visst tänkt tillbjuda honom ett förskott på det där arbetet, men betänkte sig, fann det opassande och stod villrådig. Gubben såg mycket fattig ut, ehuru det låg en viss hållning i hans lutande person.
”Kanske hungrig”, tänkte den unga flickan, och så utropade hon åter: ”Hr Samuelson!”
”Hvad är det, fröken”, frågade gubben och afvaktade hennes förklaring.
”Vill hr Samuelson äta middag här?”
”Åh ... fröken!”
”Säg mig uppriktigt, om ni har tid och ...”
”Tid har jag nog”, sade gubben svagt småleende.
”Och hr Samuelson har bestämdt inte ätit middag?”
”Ne—ej, inte i dag”, förklarade han ärligt, om ock icke alldeles otvunget.
”Då skall ni äta här”, sade Hulda afgörande, lade hufvudet litet på sned och såg på honom så, att han, om han varit fyrtio år yngre, otvifvelaktigt genast förklarat sin kärlek.
Hon gjorde ett tecken åt Charlotte.
”Ja ha, jag skall säga till, att Samuelson får lite mat i köket”, förklarade Charlotte och ämnade aflägsna sig.
”Hr Samuelson är så vänlig och gör mig sällskap vid bordet i stället för pappa”, sade Hulda och rodnade åter, och det gjorde visst gamle renskrifvaren också, fastän hans kinder voro så pergamenthårda, att det icke syntes.
Men han såg besvärad ut och stammade något om passande eller opassande.
”Se så, krusa inte, hr Samuelson!” uppmanade fröken, och det hördes på tonen, att hon icke ville blifva motsagd.
Gamle renskrifvaren rätade på sig, och det såg nästan ut som hade han tänkt att bjuda värdinnan armen, men häjdat sig, och nu traskade han beskedligt efter in i matsalen.
”Aldrig såg jag väl något värre!” utropade Charlotte, då hon kom ut i köket för att hämta soppskålen. ”Kan du tänka dig, Amanda, att fröken sätter sig till bords med den där gamle fattiglappen uppe i vind, Samuelson, renskrifvaren!”
”Husch då!” skrek kokerskan. ”Ja, gu’ bevar’ oss för herrskaperna nu för tiden!”
Bankdirektör Östholm hade ett godt bord, äfven i hvardagslag. Det hade han haft smak för ända sedan upsalatiden, det vill säga nu i några och tjugu år. Han hade riktigt studerat på det samt till och med komponerat middagar som väckte häpnad i Smålands nation och förskaffade honom ett aktadt namn hos göteborgarne. Det kan väl hända också, att han redan i hemmet fått anlag för goda saker i mat och dryck genom de läckerheter som vaktmästaren förde hem från kalaserna.
Såsom en egenhet hos rike bankdirektören hade hans gäster ofta anmärkt, att han aldrig hade någon manlig betjäning, och på hans middagar och supéer syntes aldrig någon vaktmästare passa upp.
Gamle renskrifvaren åt med god matlust, och Hulda märkte med tillfredsställelse, att han riktigt njöt af välfägnaden.
”Stackars gubbe, ett sådant här bord har han väl aldrig haft aning om”, tänkte värdinnan och bad Charlotte å nyo bjuda sparris.
”Magnifik”, sade Samuelson, och det med ett uttryck som kom Hulda att se på honom med förvåning.
Det låg sann öfvertygelse i gubbens utrop, en öfvertygelse grundad på verklig sakkännedom och liksom på intim bekantskap med föremålet.
”Hr Samuelson tycker om sparris?” sade Hulda.
”Mycket!” svarade han, men tillade med en suck, ”fastän jag trodde, att jag glömt smaken.”
”Får det vara ett glas selters?”
”Selters, inte illa, men något renskt, t. ex. Markobrunner, passar ... ah, jag ber om ursäkt.”
Värdinnan syntes alt mer öfverraskad. Hon smålog dock ocb hviskade något till Charlotte som försvann och först efter en god stund kom till baka med en långhalsad butelj i en vinkylare, satte fram ett par gröna glas och hälde i af flaskans innehåll.
Gubbens ögon gnistrade. Hulda höjde sitt glas, nickade och smuttade. Hennes gäst läpjade på sitt glas i några omgångar och hade snart tömt det, hvarefter det strax åter fyldes och å nyo tömdes.
”Det blir alt värre och värre”, skrek Charlotte, då hon åter kom ut i köket. ”Sitter inte fröken där och pimplar med gubbkräket. Jag väntar bara på, att hon ber att få säga farbror.”
”Det kan hon vara kompabel till, hon”, sade kokerskan. ”Aldrig har jag sett så tokig unge, men rar och snäll är hon ändå ... Åh, jag mins nog salig frun, jag. Det var mig en styfsint människa.”
Emellertid samtalade husets unga värdinna mycket vänligt med sin oförmodade gäst hvilken vardt alt språksammare.
”Hr Samuelson har kanske bott länge här i trakten, innan de stora gatorna ännu funnos?”
Hon ville höra något närmare om renskrifvarens förhållanden.
”Har aldrig bott här förr än jag nu för kort tid sedan flyttade upp i vindskammaren”, förklarade den gamle mannen, ”men hur trakten såg ut förr mins jag mycket väl. Det är som natt och dag, en riktig metamorfos, min nådiga, ett alldeles otroligt changemang.”
”Ni är gammal stockholmare?”
”Ack ja! ... Hm, det vill säga, att jag var här något i unga dar, för några och fyrtio år se’n.”
Så språksam Markobrunnern hade gjort honom, var han dock icke meddelsam om sina egna förhållanden. Värdinnan märkte det och ville icke visa sig ogranlaga.
”I morgon väntar jag hem min bror”, sade Hulda. ”Han har varit ute på manöver, är löjtnant, fastän farfar aldrig skulle ha tillåtit det.”
”Hm, ja så, fröken har en bror som är löjtnant. Det är väl vid andra garde, det?”
”Hvarför just vid det regementet?” frågade Hulda och såg åter förvånad på sin gäst.
”Åh ... just för ingenting. Jag tänkte bara ... Östholm ...”
”Han är vid Svea artilleri och har ofantligt mycket att göra.”
”Ja, ja, artilleri ... nå, nu för tiden lär en löjtnant äfven vid garde ha rätt mycket att göra, Jo, jo, tiderna förändras, och ...”
”Och löjtnanterna med dem”, fortsatte Hulda leende.
”Just det, ja!”
Gubben började se sömnig ut. Middagen var slutad. Man stod upp från bordet, och gamle renskrifvaren gjorde en så artig bugning och kyste värdinnans hand på så ridderligt sätt, att hon djupt rodnade och icke kom sig för att bjuda på kaffe.
Han bad om sin ”vördnadsfulla komplimang” till hr bankdirektören och så försvann han.
När Huldas far på aftonen kom hem, utropade hon genast:
”Pappa kan aldrig gissa hvem jag haft till middag här! ... Ja, det är inte värdt att försöka. Det var gamle Samuelson.”
”Samuelson! Renskrifvaren?”
Bankdirektören såg mycket förvånad ut.
”Just han! Åh, det är en rätt intressant gubbe, men något mystisk. Han har nog sett bättre dagar. Han riktigt retar min nyfikenhet.”
”Du är en toka, kära Hulda! Hur kan du sätta dig till bords med en gammal renskrifvare?”
Fadern försökte att se sträng ut, men leendet ryckte i mungiporna.
”Det gick mycket bra, pappa lilla. Gubben var riktigt älskvärd och kände till en hel mängd gamla stockholmsförhållanden, i synnerhet inom aristokratien, men nutiden har han visst inte mycket reda på.”
”Gamle Samuelson har nog haft sina öden, kan jag tro”, sade bankdirektören något tankspridd, under det han ögnade igenom papperen på skrifbordet.
”Känner pappa hvarifrån han kommer och huru han egentligen blifvit renskrifvare?”
”Jag? ... nej, inte det ringaste.”
”Pappa använder honom ju mycket, men så använder pappa mig också. Är det pappas verkliga mening att ge mig plats i banken?”
”Visst är det så! Jag tror, att du skall bli rätt användbar.”
”Hör nu pappa! Jag kan nog skaffa mig någon annan nyttig sysselsättning ...”
”Som husmor, ja”, afbröt bankdirektören, ”men ser du, Hulda lilla, med det kan du nog vänta ännu ett par år. Jag vill först pröfva, om din Helmer icke friar till dig bara för pengarnes skull ...”
”Pappa!” afbröt Hulda nu i sin ordning och såg förnärmad ut.
”Ja, ja, du vet hvad farfar tänkte om löjtnanter.”
”Farfar, stackare, han var ju inte riktigt klok på gamla dar. Nej, hör nu pappa, jag kan gärna afstå från platsen i pappas bank. Hvarför ska’ vi fruntimmer gå i vägen för karlarne, hälst om vi ej behöfva det? ... Låt gamle Samuelson få platsen i stället!”
”Samuelson!” skrek fadern till. ”Är du tokig, flicka? Tror du man tar en sjutio års gubbe till banktjänsteman? För öfrigt har jag inte tid att tala om det nu. Jag måste arbeta till långt på natten.”
”Hvad var det pappa sa’, när vi flyttade in i vårt nya hus? Jo, att så snart du kom hem från banken, ville du inte höra talas om affärer. Här i hemmet skulle du hvila dig och egna dig åt de dina. Och när du nu kommer hem, ofta sent nog, sätter du dig genast till arbetet och bryr dig inte om dina närmaste.”
”Ja, kära barn, bankens affärer ha tagit en alldeles oväntad utsträckning. Jag måste anstränga mig.”
Han såg trött och medtagen ut, till och med ganska gammal, fastän han ännu icke kanske var femtio år. Och likväl hade Agaton Östholm för icke länge sedan varit en riktigt vacker karl och ganska ungdomsfrisk.
⁎
Klockan var öfver ett på natten. Ännu lyste det elektriska ljuset i stora lampan på bankdirektörens skrifbord, och själf satt han lutad öfver en hög fullskrifna papper. Han skref dock icke mera, utan stirrade ut i rummet, och minnets bilder drogo förbi hans ögon.
Han såg sin far, tyckte han, sitta vid chiffonierklaffen i det lilla rummet i träkojan som stått på samma plats, där bankdirektörens nya, ståtliga hus nu reste sig. Fadern hade också varit en arbetsam man, fastän under olika förhållanden. Han var en den tidens bank i egen person. Procentare, hade man kallat honom, det hade Agaton icke kunnat undgå att höra, men gubben hade ju icke gjort annat än sökt få pengarne så fruktbärande som möjligt.
Hvad var uppgiften för den nutidens penningeinrättning, i spetsen för hvilken Agaton Östholm stod? ... Stora, snillrika företag som kunde gifva arbete och bröd åt tusentals personer, sprida välsignelse i vida kretsar och föra civilisationen fram åt! ... Ja visst, det var uppgiften! Men den innersta driffjädern vore dock att skaffa sig så stor afkastning som möjligt på kapitalet. Det kunde också hända, att arbetet betalades illa och att brödet därför vardt otillräckligt för arbetaren, att välsignelsen i de vida kretsarne stundom vardt till förbannelse, att civilisationens framåtförande icke alltid gick så raskt, att det till och med någon gång hade en förarglig likhet med tillbakagång ...
Och sådant kunde en bankdirektör sitta och grubbla på midt i natten i ett af nutidsljuset så genomflödadt rum? Knapt troligt, och likväl såg Agaton Östholm ut alldeles som hade hans tankar gått i den riktningen.
Men så tänkte eller drömde han visst något annat. Han såg sig kanske i det glada kamratlifvet på Scylla och Charybdis i Upsala, på Norrbacka och Hagalund vid Stockholm och huru lilla Annette med den nätta bindmössan fängslade honom på Tre Liljor, under det han förstörde faderns pengar och gjorde sig själf omöjlig till befordran i rikets ständers bank.
”Aldrig se’n har jag haft så roligt!” utropade han och sprang upp från stolen. Han såg sig med muntra blickar omkring i det ljusa rummet, men vardt plötsligt åter allvarsam, strök med handen öfver den höga pannan och sjönk å nyo ned vid skrifbordet.
Så såg han sig vid en ung och älskvärd kvinnas sida. Hon hade gift sig med honom af kärlek och medfört en liten förmögenhet. Af vaktmästarns egodelar återstod intet annat än det lilla trähuset i Parisgränd. Men man ansåg unga frun vara äregirig.
”Agaton”, hade hon sagt en dag kort efter bröllopet. ”Du skall grunda en ny bank.”
”Ser du”, hade hon tillagt, ”en bankdirektör är det samma som en general i forna tider, en stor fältherre som eröfrar det ena riket efter det andra.”
”En condottiere, menar du,” invände mannen, ”en anförare för läjda soldathopar som strider i den mestbjudandes tjänst.”
”Kalla honom för hvad du vill, men en mäktig man är han, mycket mäktigare än en statsminister.”
”Jag tror, att du egentligen vill ha mig till kung”, invände Agaton leende och kyste henne.
”Kung!” utropade hustrun. ”Åh nej, kungarne stå inte högt i kurs nu för tiden, och du kan vara säker på, att kursen faller ytterligare. Bankdirektör är nog det förnämsta.”
Länge dröjde det icke förrän den lefnadsglade rumlaren Agaton Östholm som förstört så mycket pengar utfärdade inbjudning till aktieteckning för en ny ”tidsenlig” bank och grundade inbjudningen på ett program som förklarades vara snillrikt och ovilkorligt ledande till storartad framgång.
Företaget lyckades, men just som banken började öka sin verksamhet, afled unga fru Östholm.
”Du skall lyckas, min Agaton!” var det sista hon sade.
Bankdirektören sörjde henne lika djupt som häftigt, men hade icke tid till någon långvarig saknad, ty bankens affärer togo hans tid och krafter uteslutande i anspråk.
När han nu satt och fantiserade vid skrifbordet — en bankdirektör måste ega liflig fantasi — tyckte han sig höra sin för så många år sedan aflidna hustrus röst:
”Du är nu en mäktig man, Agaton!”
”En mäktig man!” utropade bankdirektören och spratt upp ur sina fantasier, suckade, tände ett par stearinljus och släckte de elektriska lågorna samt ämnade gå in i sin sängkammare, då han tyckte sig höra en svag ringning på tamburklockan.
Hvad kunde det vara? Alla sofvo i huset. Han hade kanske bara inbillat sig höra ringklockan. Nej, nu igen hörde han en mycket svag, men fullt tydlig ringning.
Det var besynnerligt. Bankdirektören tog det ena ljuset och gick att öppna tamburdörren samt trädde något förvånad till baka, då han fann den gamle renskrifvaren i förstugan.
”Samuelson! Hvad är det fråga om?”
Gubben gjorde djupa bugningar och bad upprepade gånger om ursäkt, men han hade sett det lysa i bankdirektörens rum och kunde ej motstå begäret att redan innan morgonen grytt säga ett försoningens ord.
”Försoningens?” utropade bankdirektören. ”Hvad vill det säga?”
Vore renskrifvaren drucken? Han måste kort och godt förklara sig.
”Stig in, käre Samuelson”, bad Östholm och gick förut in i sitt rum. ”Samuelson är då en riktig nattfågel som kommer hem så här dags.”
”Ja, det är strunt med sömnen nu för tiden”, förklarade renskrifvaren. ”Jag är tidigt uppe hvar enda morgon och då går jag ut. Den förste jag möter är en ståtlig poliskonstapel, ung, vacker karl med militärisk hållning i välsittande uniform, åh, jag förstår mig på uniform, och en hjälm som skiner, en riktig solgud i jämförelse med Parisgrändens taskige rännstenssnok, en ...”
”Det är nog sant, men hvad vill ...”
”Hvad jag egentliger vill så här dags på dygnet, menar bankdirektören. Jo-o, jag har förut i dag haft äran att vara gäst här i herr bankdirektörens hem, något för mig lika hedrande som ovanligt, jag som lefver alldeles för mig själf, för se, när jag går ut på morgonen, så köper jag själf upp mina förnödenheter. Här i Vasastaden fins nu alt möjligt, till och med en saluhall, mycket liten ännu, men med riktiga butiker för kött, fisk och grönsaker och en annan hall både för fisk och fläsk. Bagarbodar är det inte ondt om. Kryddbodar saknas icke, och den stora boden i hörnet af Drottninggatans ända, just där den ohyggliga tobaksladan förr hade sin plats, är en riktigt stor-europeisk specerihandel ...”
”Men ...”
”Men bokhandel fins inte, menar herr bankdirektören. Det är sant. Tidningskontor och pappershandel ha vi dock, och kaféer saknas naturligtvis icke. Det har jag märkt, att kaféer och cigarrbodar är det första som inrättas i Stockholms nya stadsdelar ...”
”Bäste Samuelson, har ni kommit hit för att med mig tala om Stockholms framsteg. Jag tycker likväl, att ...”
”Hr bankdirektören har fullkomligt rätt ... Jag vet mycket väl, att det här inte är lämpligaste tiden för samtal, men den där Markobrunnen jag fick här — bankdirektörens fröken dotter var verkligen så älskvärd, att hon bjöd mig på Markobrunner, en alldeles förträfflig årgång — och så, gamla minnen och ett veknande sinnelag ... Alt nog, när jag, efter att länge ha ströfvat omkring här i Vasastaden, kom igen till hr bankdirektörens eleganta hus och skulle ringa på till portvakten, erinrade jag mig så tydligt, huru jag för många, många år se’n stod på alldeles samma plats och bultade på en fönsterlucka till ett gammalt träruckel och huru jag se’n släptes in genom en dörr på ett plank ... efter en fasans stund kom ut samma väg igen och irrade omkring i Parisgränd och svor att hämnas på den omänsklige Östholm och hans afkomlingar. Men så tänkte jag nu i natt på hr bankdirektörens allra älskvärdaste dotter och ert Markobrunner och ... ville inte gå till hvila förr än jag sagt ett fridens ord. Det lyste, som jag haft äran anmärka, i herr bankdirektörens fönster ...”
”Hör nu Samuelson”, afbröt bankdirektören. ”Kände ni verkligen min far?”
”Vaktmästar Östholm!” utropade renskrifvaren. ”Jo då! Det var en ra ... en rasande sträng man i affärer. Hr bankdirektörn har kanske hört talas om löjtnant Jungkrona? ... Inte! Nå, om gamle öfverstelöjtnanten då?”
”Nej, men väl om en gammal fröken Jungkrona som dog i stor fattigdom.”
”Jo, jo, det var min syster. Då min far, öfverstelöjtnanten, ruinerade sig för min skull, ruinerade han också sin dotter, men det tänkte han nog inte mycket på. Han hade alltid kämpat mot de nymodiga idéerna om lika arfsrätt och så’nt där ... Se, löjtnanten hade begått en oförsigtighet och lemnade landet något hastigt.”
”Oförsigtighet? Hvilken då?”
”Åh, hm, han hade försett en revers med ett namn som inte hörde dit.”
”Förfalskning således! Jo, jo, det hände alt oftare förr än nu, och så rymde förfalskaren.”
”Ursäkta hr bankdirektör, men det händer nog nu också, t. ex. ... med ...”
”Med bankdirektörer, vill ni kanske säga. Ja, det har händt, men hör väl egentligen inte hit.”
”Nej, det gör det inte, men jag kom att tänka på det vid herr bankdirektörens jämförelse mellan förr och nu. Nå ja, det är jag som är löjtnant Jungkrona, som var, menar jag och jag hade begått det där ni nämde. Det var en ungdomsförseelse, en synd kan jag gärna medge, men bara af oförstånd och håg att lefva öfver mina tillgångar. Hade jag fått sätta om den olyckliga reversen, skulle jag ha skaffat ett riktigt namn, och då hade jag nog ansträngt mig för betalningen, men bankdirektörens far tillät det inte. Jag hotade att ta lifvet af mig, och vaktmästar Östholm uppmuntrade mig och visade på en brunn i gården. Jag stod verkligen ett ögonblick i beråd att följa uppmaningen, men — jag gjorde det inte. Gud vet hur jag kom ur landet. Stanna kunde jag naturligtvis inte och vanhedra mitt namn. Ja, hr bankdirektör, sedan har jag flackat omkring, men bara i Europa, har aldrig haft smak för andra världsdelar, varit markör på en biljard i Hamburg, barberarbiträde i Frankfurt, underordnadt spelhusbiträde i Homburg, själf spelhusvärd, mycket kort tid, och frästat lifvet på många sätt, men aldrig gjort något som kunnat vanhedra mitt namn ... ja, ja, intet annat än den olycksaliga reversen. Ondt har jag slitit, varit främling öfver alt, dragit mig fram med nödfallsutvägar, svultit och frusit, och jag kan inte neka till, att jag oupphörligt förbannat vaktmästar Östholm. Slutligen kom jag hit igen, och det var inte utan att jag ville se om den gamle ra..., om den gamle affärsmannen lefde ännu och om jag inte kunde betala honom för så många års lidanden och ett helt förfeladt människolif. Jag borde dock ha tänkt på, att han var mycket äldre än jag och således inte gärna kunde vara i lifvet.”
”Hur kunde herr Jungkrona”, afbröt bankdirektören, ”hysa ett så långvarigt hat? Betänk dock, att min far inte gjorde annat än hvad han hade rätt till. Det var herr Jungkrona som begått en dålig handling.”
”Visserligen, men kalla mig inte för annat än Samuelson. Jag är lyckligtvis glömd. Inte en enda mer än hr bankdirektören vet hvad jag egentligen heter. Anrep har till och med ansett ätten vara utgången. Låt den vara så ... ja, det är ju inte kristligt att hata, men ... nå, så fick jag höra, att gamle Östholm slutligen varit liksom mindre redig. Jag förstod mycket väl huru det hängde ihop och att det varit bara samvetskval öfver att ha gjort mig olycklig. Uppriktigt sagdt, så fann jag det alldeles som det borde vara, men inte var det tillräckligt ... Nu, herr bankdirektör, kommer jag till det svåraste i den här bekännelsen, men jag vill vara uppriktig och erkänna altsammans: gamle Östholm hade en son, hörde jag, och den ville jag bra gärna komma åt både för min egen skull och för min stackars fars och min olyckliga systers ...”
”Ville ni komma åt mig för er systers skull?” utropade bankdirektören. ”Det var dock något starkt. Hvem hade bragt henne i olycka? Var det inte ni själf? Och dess utom skulle jag kunna säga er, att stackars fröken Jungkrona fick hjälp just af ... nå, det kan vara det samma.”
”Hm, ja så! ... Ja, jag bar mig kanske inte rätt åt. Men, herr bankdirektör, ni var son till den omänsklige Östholm, ursäkta öppenhjärtigheten, och det var alldeles nog, tyckte jag ... jag säger tyckte, för se nu tycker jag det visst inte. Men vet ni hvem det var som kom mig på andra tankar?”
”Hvem då?”
”Jo, det var hr bankdirektörens dotter, den guds ängeln. Hon behandlade mig inte som en fattig stackare som man kastar ett ben åt eller som man på sin höjd ber komma igen en annan gång, utan hon var alltid vänlig mot mig och slutligen bjöd hon mig på middag vid bankdirektörens eget bord. Det hade bankdirektören själf kanske inte gjort.”
”Nej, det hade jag nog inte.”
”Det var en riktigt fin middag, sådan jag inte fått på många, många år ... Hr bankdirektören har en alldeles utmärkt vinkällare, och så har ni en alldeles ovanlig dotter, och nu vill jag göra alt för att kunna vara hr bankdirektören till tjänst. Förlåt de onda tankar jag haft och låt mig arbeta för hr bankdirektören så mycket mina sjutio år förmå. Inte har jag lärt mycket. Officerarne nu för tiden ha sådana kunskaper, att de inte behöfva bli markörer och borstare. Men jag vill göra hvad jag kan. Min stil är ju inte så dålig. Den öfvade jag upp medan jag tre år i rad skref matsedlar på Gyllene Korkskrufven i en liten stad vid Rhen, och ...”
”Ja, det är bra herr Jung... hr Samuelson. Vi få väl ytterligare talas vid.”
Bankdirektören följde renskrifvaren ut i tamburen för att se till det han ändtligen blefve kvitt det nattliga besöket. Då dörren till förstugan öppnades, inträngde en obehaglig lukt.
”Det var gement!” sade han som gick ut, och det samma sade han som i största hast stängde dörren.
Påföljande dag var den obehagliga lukten ännu obehagligare, och ett par dagar senare var den outhärdlig. Husets invånare sågo förtviflade ut. Giftiga ångor stego upp från underjorden, växte i styrka, trängde in i hvarje vrå, fylde hela huset, förpestade alla våningarna, drefvo slutligen hyresgästerna på flykten. Hälsovårdsnämden och polisen grepo in, men de giftiga ångorna läto icke betvinga sig. Husegaren själf och hans familj måste slutligen öfvergifva sin präktiga bostad. Huset stod öde.
Det var vaktmästarens gamla brunn som man lemnat i orubbadt bo och blott bygt öfver, när det nya huset uppfördes, men hvars stillastående vatten nu alstrade dessa giftiga ångor som gjorde hela huset obeboeligt. Bankdirektörens palats hade rests på en pesthärd.
”Inte kan det vara någon välsignelse med den tomten”, sade f. d. löjtnanten, hvilken suckade icke öfver brunnen i Parisgränd, men väl öfver den Markobrunner han sannolikt aldrig mera skulle få smaka.
——♦——