Stockholmstyper förr och nu/Handtverkslif
Handtverkslif.
Fyra trappor upp i ett gammalt hus vid
Solgränd — så kallad emedan sällan någon
solstråle hittar dit — satt en man med korslagda
ben uppkrupen på ett stort bord vid fönstret.
De små, blyinfattade glasrutorna släpte föga
dager in från den skumma gränden.
Mannen på bordet var riktig ämbetsmästare hvars behörighet att förfärdiga gångkläder intygades af den stora rödmålade järnskylten som satt öfver porten och lyste ända upp till Stortorget med sina två förgylda läjon, årtalet 1825 och namnet Olof Salvin i gyllene inskrift.
”Mästarn!” skrek en illa klädd pojke som, drypande af svett och vatten, rusade in i rummet.
Skräddaren tycktes icke höra. Han smågnolade och betraktade fallet af ett rockslag som han höll upp mot den smula dager som fans.
”Mästarn!” skrek pojken ännu högre.
”Hvad är det om?” sporde Salvin ändtligen, lyfte på glasögonen och såg ned på skrikhalsen. ”Hvarifrån kommer du så där blöt?”
”Jag har burit två ämbar vatten från Flugmötet”, förklarade pojken och strök fuktigheten ur ansigtet.
”Och så var du väl inne på sopbacken och lekte, kan jag tro? ... Men har du inte sett till Svenman?”
”Ne-ej, inte i dag. Det är ju måndag.”
”Det är sant, det. Han sitter väl på Hvita Hästen. Ohjälplig människa!”
Mästarn befalde lärlingen att gå ut i köket och värma prässjärnet.
”Frun sa’, att kolen va’ slut”, upplyste gossen.
”Och det talar du om nu först! Akta dig Gustaf! ... Aldrig var det annat häller. Se här har du en adertonskilling. Spring ned till Rospiggarne vid Kornhamn och köp så mycket du får för hackan. ... Rör på spelet, säger jag.”
Gossen försvann. Mästaren föll åter i tankar och hörde icke att dörren å nyo öppnades.
”Käre Salvin, sitter du och funderar nu igen?” utropade hustrun. ”Lotta skulle ha silke till hökarns väst, och jag har ju inte fått hvad jag skall ha till aptekarns byxor.”
”Vet du hvad jag kom att tänka på?” sade mästaren och betraktade hustrun med ett välvilligt leende. ”Jo du, att det är alt hiskligt dumt att knoga på det här viset. Vi måste ha revolution.”
”Så, du säger!” utropade hustrun. ”Du skall få stekt strömming till middag. Jag kom öfver en half val nere på torget, rar strömming, må du tro. Och så har jag blåbär.”
”Med mjölk?” sporde skräddarn högst intresserad.
”Åh, vackert i backarne. Det duger väl med vatten också. Gustaf skall få springa ned med stora kopparflaskan och pumpa friskt ur Stortorgsbrunn ... Men hur går det med silke till västen och foder till byxorna?”
”Jag skall strax räta på benen och gå ned till Bäckberg i Trångsund efter silke. Foder få vi ta hos Westlind vid Stadssmedjegatan. Han har nu blifvit kapten vid borgerskapet, och jag skall exercera för honom ... Men, det säger jag dig, Karin, att alt det här trälandet är fasligt enfaldigt. Jag tänker på det hvar dag. Vi måste ha en revolution.”
”Du bara pratar. Tror du, att Fredrika kommer hem något i dag?”
”Hur skall jag veta det! Ungen är så underlig nu för tiden. Tror du, hon är stursk mot sina fattiga föräldrar för att hon kommit i nipperbod?”
”Inte! ... Nej, det är nog på annat håll skon klämmer. Ser du, den där Leander....”
”Nämn inte den människans namn!” utropade Salvin hetsigt. ”Tror du, att jag någonsin skulle tillåta min dotter, en mästares egen dotter, att gifta sig med en bönhas? Kära Karin, gör mig inte den sorgen och se genom fingrarne med en sådan nedrighet!”
”Men”, invände hustrun tveksamt och ej utan räddhåga. ”Leander är en skicklig arbetare, säger man ...”
”Skicklig! Har han rätt att vara skicklig, han som inte ens hör till Hallrätten, utan stjäl sig till att sy. Hvarför har han aldrig sökt burskap? Han har inte ens förenat sig med gesällskapet, utan helt fräckt börjat arbeta och söka kunder, fast han inte har svurit borgareden.”
”Det är illa gjordt, nog vet jag det, men rysligt bra ser han ut, och Fredrika ...”
”Se så, inte ett ord mer. Jag skall gå till fru Wall och be henne inte släppa Fredrika ett enda ögonblick ur boden, så att hon inte får tillfälle att träffa den uslingen Leander ... Nej, det är som jag säger, Karin, att vi måste ha en revolution. Alla bönhasar skola fördrifvas, och bara riktiga mästare tillåtas ta emot beställningar. Inga färdiggjorda kläder få säljas. Försöker någon med en så skändlig handtering, må missgärningsbalken tillämpas. Vill kungen inte gå in på våra rättmätiga fordringar och skydda våra fri- och rättigheter, så ... ja, ja, jag mins nog hvad man gjorde med Gustaf Adolf.”
”Käre Salvin, att du har tid att tänka på sån’t där!”
Hustrun betraktade sin man med en på samma gång beundrande och beklagande blick.
”Tid! Hvad tror du att jag gör under det nålen går upp och ned? Jo, jag funderar, och det på skarpen. Du vet väl själf, du som syr både mycket och bra, att arbetet med nålen är hvila från den råa kroppsansträngningen. Det är nyttigt för tankeverksamheten. Skräddare äro i allmänhet stora tänkare, och i dem finner friheten sina varmaste försvarare.”
”Hvar i all världens namn har du fått alla de vackra orden från?” utropade skräddarfrun smått häpen.
”Från skräddarbordet, Karin lilla, detta frihetens bröstvärn, detta ...”
”Mästarn!”
Det var lärgossen som åter rusade in, denna gång alldeles svart af de träkol han burit från Kornhamn.
”Hvad är det nu om igen?” röt mästarn förargad öfver att afbrytas i sin vackra utgjutelse om skräddarbordets sociala och politiska betydelse.
”Mästarn! Det är bud från ålderman Winblad, att ämbetet skall komma tillsammans i afton klockan half sex, och att det är mycket vigtigt, sa’ åldermans pojke.”
”Jag vet hvad det gäller”, sade mäster Salvin och sökte gifva sitt fromma ansigte ett barskt uttryck. ”Samhället måste omskapas, så vida mästarnes rättigheter inte skola trampas under fötterna. Inga bönhasar mer, bara borgare! ... Stekt strömming, sa’ du Karin. Låt se, att middagen är färdig på slaget ett.”
Olof Salvin tillhörde de små handtverkarne, men han var stolt öfver sitt mästarbref och tålde icke intrång i en borgares rättigheter. Näringsfriheten började gry, men dess ifrigare motarbetades hon af det gamla ”burskapsegande borgerskapet”, det enda som fick tillverka kläder och skodon, husgeråd och alla öfriga handtverksalster.
Det var öfver alt detta mästarn i Solgränd brukade fundera under det han satt på sitt skräddarbord, i synnerhet alla måndagar, då Svenman, gesällen, tog sig ledigt för att på krogen dundra och svära öfver mästarnes tyranni och till suparne använda svagdricka som ”bränvinsbröd.”
Mästaren höll på sin värdighet, men var aldrig otillgänglig och pratade gärna med gesällen om allt möjligt inom och utom yrket. Under samtalet fortfor han dock att grubbla på en handtverksmästares ofta tryckta ställning och svårighet att taga sig fram samt gjorde för sig själf upp hela system för ett sakernas bättre tillstånd. Det är ett sådant tankearbete som verksamheten med nålen icke hindrar, utan främjar.
Mäster Salvin hade endast en gesäll och en lärgosse. Den senare behandlades mycket bättre än lärlingar på de större verkstäderna. Han fick ej ofta stryk och vanligtvis endast af gesällen, hvilken ansåg sig böra på honom åtminstone till någon del taga skadan igen för alla de hugg han själf mottagit under sin lärlingstid.
Hvarken gesäll eller lärgosse åt vid mästarens bord, men den förre inbjöds då och då, i synnerhet vid jul och andra högtider, något som aldrig kom i fråga med lärgossen vid annat tillfälle än den stora ”ljusinbrinningen” hvarje höst. Gesällen intog sina måltider på krogen, lärgossen på ett bordshörn i köket, och han sof på stora bordet i verkstaden, men olycklig han, om ej sängen vore uppbäddad, det vill säga det trasiga täcket och den eländiga kudden vräkta under bordet, när mästaren tidigt på morgnarne trädde ut från skärkammaren, en liten skrubb där plaggen skuros till och där Salvin sysslade hvar dag långt innan någon annan i huset kommit på benen.
Detta var tillståndet i de mindre handtverkarnes hus för femtio år sedan och som sedan ofta skildrats såsom patriarkaliskt. Lärlingen bodde hos mästaren och åt samma slags sill och potatis, strömming och välling som mästaren själf och hans familj, men i de flesta hus icke i ”herrskapets” sällskap, ty ”herrskap” kallades sådant tarfligt folk af sina biträden. Det var endast någon söndag sommartiden som gossen ”i läran” fick sällskapa med familjen, då denna gjorde en lustvandring till Hagaparken, och gossen tilläts följa med för att bära den tunga matkorgen. Under veckan var han mästarens och i synnerhet gesällens dräng, fruns och i synnerhet pigans handtlangare. Voro gesällerna många, hade lärlingarne det så mycket värre, ty så många gesäller, lika många tyranner — alt för patriarkalismens skull.
⁎
”Se så, nu ha vi skipat rättvisa”, utbrast mäster Salvin, då han om aftonen kom hem från ämbetets stora sammankomst. ”Kan du tänka dig, Karin, att en jude varit nog oförskämd att vilja göra mästerstycke och söka inträde i ämbetet. Det satte vi p för. Kristen skall man väl vara för att få sy kläder åt hederligt folk. Juden fick tvärt afslag. Han försöker nog att komma under Hallrätten, men icke lyckas det, och en Hallrättsmästare är i alla fall inte riktig mästare. Håller han ändå i sig och försöker fördärfva handtverket för oss, så går det nog honom som det gått den uslingen Leander.”
”Leander!” utropade hustrun och såg orolig ut.
”Leander!” hviskade Fredrika och syntes ännu mer orolig.
”Ja så, du är hemma, Fredrika?” sade Salvin och kastade ett snedt ögonkast på dottern.
”Fru Wall stänger ju alltid klockan sju”, anmärkte flickan med osäker röst.
”Ja visst, ja! Där uppe på Öfra Slussgatan är väl inte någon handel på kvällarne ... Ska’ vi gå ut till Skeppsholmen och hemta lite frisk luft?”
”Men, kära du, hur är det med Leander?” vågade frun fråga.
”Hur det är! Jo, det är som det skall vara. Han har nu bötfälts ett par gånger för olofligt intrång i ämbetets rättigheter. Han har beträdts med att icke blott lappa byxor, utan till och med sy nya rockar. Det är en fräckhet utan like. Nu skall han visst häktas. Det yrkade åtminstone jag, och nu söker man efter honom. Han håller sig undan, men stadsfiskal Fredholm tar nog rätt på honom. Samhället måste skyddas ... Men det går väl inte, kan jag tro, förr än vi få en revolution som sätter oss in i våra våldförda rättigheter och med ens gör slut på alla bönhasar som stjäla brödet från oss.”
Mäster Salvin försökte se riktigt sträng ut och gaf sin dotter vreda ögonkast.
Efter en stund begåfvo makarna sig ut på en aftonvandring. Det var sällan de hade tid till något sådant. Det trägna arbetet räckte dagen i ända och ofta långt in på natten.
Fredrika stannade under någon förevändning hemma. Hon kröp upp i fönstret och försökte se en skymt af himlen. Det går inte så lätt i Solgränd, men med någon ansträngning fick hon verkligen sigte på en liten fläck af aftonhimlen. Den lemnade henne dock ingen tröst, och hon grät bittert, med det unga, vackra ansigtet tryckt intill rutornas blyinfattning.
Det gick dock icke för sig att på detta sätt låta sorgen taga öfverhand. Fredrika var en rask flicka och beslöt att genast företaga något till den älskade Leanders räddning. I största hast kastade hon hatten på sig och bad lärgossen se efter hus och hem — pigan stod nere vid Stortorgsbrunn och pratade med de öfriga vattenhemtande jungfrurna — och snart ilade nipperbodsmamsellen öfver Norrbro, obekymrad om alla de blickar som de där fram och till baka vandrande herrarne kastade efter henne.
Hon skyndade Drottninggatan och Kungsbacken uppför. Just som hon vek af vid Trebackarlång, sprang hon förbi en ung man som tycktes ämna sig åt samma håll.
”Fredrika!” utropade den unge mannen.
”Albert!”
Den unga flickan stannade, såg sig förskräckt omkring och hviskade:
”Du är då inte häktad? Ack, hvad jag är rädd!”
Och så följde en lång och något oredig framställning af de faror för hvilka hennes älskade Albert Leander utsatte sig, emedan han ville kläda mänskligheten utan att vara ledamot af det lofliga skräddarämbetet.
Leander log åt hennes rädsla, men förklarade sig icke vilja låta skrämma sig. Fredrika hade tårar i ögonen och bad sin älskade så hjärtinnerligt att gömma sig på något säkert ställe.
”Skall jag gömma mig för att jag syr kläder?” utropade Leander trotsigt.
”För att du är en lagbrytare!” suckade Fredrika. ”Advokatsfiskal Fredholm slår efter dig.”
Så trotsig Leander än visade sig, var advokatfiskalen, som stadsfiskal Fredholm titulerades, dock så fruktad, att den unge lagbrytaren började erfara obehagliga känslor. Han viste, att stadsfiskalen jagade ”bönhasar” som villebråd och aldrig hade någon miskund med dem.
De unga tu måste snart skiljas, så vida Fredrika skulle hinna hem förr än föräldrarne återkommit från sin lustvandring. Innan de sade farväl åt hvarandra för denna gång, tycktes de dock hviskande ha kommit öfver ens om ett af Fredrika framstäldt förslag, för hvilket Leander likväl i början icke visat synnerligt stort förtroende.
⁎
”Om jag kan begripa det här”, yttrade mäster Salvin en dag. ”Hör nu Svenman, har herrn varit inne i skärkammarn, medan jag var ute?”
”Inte med min fot!” bedyrade gesällen som kommit sent på verkstaden. Det var en tisdag och den dagen var för Svenman alltid ”dagen efter”, en ganska svår dag.
”Det är då rent af obegripligt”, förklarade mästaren. ”Har jag nu inte två morgnar å rad bråkat min hjärna med att utfundera huru jag skulle kunna skära till komminister Bollins kaftan af en klädesbit som är alldeles för liten. Det går nog, sa’ klädeshandlarn, för si komministern vill inte köpa mer än den stufven. Men det gick inte als, och när jag nu kommer hem igen och tittar på klädesbiten, så är kaftanen helt fiffigt utkritad. Det här går öfver mitt förstånd.”
”Åh, mästarn har väl kritat till själf och se’n glömt af det.”
”Ja, men inte kan jag påminna mig det ... Hör du, Gustaf, har någon af mina bekanta varit här?”
”Inte det jag vet. Jag sprang ett ärende till hökarbo’n.”
”Hm, skulle jag vara så glömsk!” puttrade mästaren. ”Men schangtilt påhittadt är det. Ja, ja, det där kunde väl ingen annan fundera ut.”
Mästaren öfvertalade sig själf, att han kritat ut den kinkiga prestrocken. Han till och med skröt öfver det för hustrun och dottern.
”Så är det, när man är riktig mästare”, sade han själfbelåten, ”och har burskap.”
Salvin såg hvar dag i Dagbladet, som han lånade i kryddboden vid Stortorget, noga efter, om man icke fått tag i Leander, ”den skojarn”, och befordrat honom till välförtjänt straff. Men därom stod icke något i bladet.
”Jag tror, att Fredholm börjar bli slapp”, yttrade skräddaren med uttryck af missnöje. ”Han har ännu inte kunnat spåra upp den eländige fuskarn.”
Hvar gång han tänkte på den unga arbetaren, kände han sitt blod koka. Han skulle gärna ha sett honom hänga, åtminstone stå i halsjärn på Träsktorget, en ”sådan fräck kanalje som understod sig att sy nya rockar utan att ha svurit borgareden.”
”Jag skulle ha lust att själf ge mig ut på spaning efter den lagbrytaren”, skrek Salvin och retade upp sig själf, då hustrun och dottern icke gjorde några invändningar.
”Har du Karin inte hört något om honom på senare tiden?” frågade han hustrun.
”Jag!” utropade fru Salvin och såg orolig ut. ”Hvarför frågar du det?”
”Hå, för inte något egentligen, men du var ju alltid hans förespråkerska. Och hur är det med Fredrika. Kanske hon känner till något om den söte Leander.”
Hustrun teg, sydde flitigt på ett västknapphål och tycktes vara glad öfver att dottern icke vore närvarande.
”Vet du Fredrika”, hette det, då dottern kom hem, ”jag börjar tröttna på det här, att man inte får tag i den lymmeln Leander.”
Fredrika rodnade och kastade en förstulen blick på modern.
”Men nu ämnar jag själf börja spana efter honom”, tillade skräddaren. ”Jag tål inte att den skall gå strafflös som kniper kunder från oss borgare.”
”Inte har pappa tid med det”, invände Fredrika hurtigt, nästan skrattande.
”Man får ta sig tid, då det gäller samhällets bästa. Visst är det brådt med fabrikör Bäckbergs rock, men Svenman får väl sätta till en natt eller ett par, så blir den nog färdig till söndag morgon, äfven om jag inte hinner hjälpa till.”
Salvin gaf sig ut på spaning efter den försvunne Leander. Han gjorde sig otroligt besvär.
”Mästarn!” gnälde lärgossen en dag, då Salvin kom hem alldeles uttröttad.
”Hvad vill du?”
”Det spökar här i huset, mästarn!”
”Prat!”
”Så säger frun med, och mamsell Fredrika skrattade åt mig, men jag vet hvad jag vet, jag.”
”Hvad vet du då?”
”Jo, jag har hört besynnerliga läten uppe i vind. Usch, jag vågar aldrig mer gå upp i vindskontoret. Det lät alldeles som någon suckade.”
Mästaren hörde icke vidare på lärgossen. Han bara tänkte på, huru han skulle knipa Leander, ”den bofven.” Han sysselsatte sig icke med annat.
Hustrun såg orolig ut, men det märkte han icke. Dottern var deremot ovanligt glad, sjöng och hoppade, då hon var hemma. Det märkte han ej häller.
”Mästarn!” skrek lärgossen, och han måste upprepa det flere gånger, innan det hade verkan.
”Hvad är det nu om igen?”
Salvin var utmattad efter alt späjande. Han hade förlorat matlusten och kunde icke ens förtära slarfsylta, som annars var hans älsklingsrätt. Han hade icke suttit på bordet under hela veckan, icke kastat en enda blick in i skärkammaren, icke svarat på hustruns tilltal och alldeles icke gifvit akt på det glada uttrycket i dotterns vackra ögon.
”Mästarn! Svenman är inte här i dag.”
”Jaså!”
Gesällens frånvaro tycktes inte röra mästaren.
”Fabrikör Bäckberg har skickat och hört efter sin rock. Han skall prompt ha den i morgon, sa’ han.”
”Nå ja, Svenman ...”
”Svenman är på Hvita hästen.”
”Sitter han där nu igen?”
”Nej, han ligger!”
”Sån’t kräk! ... Men, det är ju inte måndag i dag?”
”Bara lördag, men Svenman har inte varit här se’n i går morse, och i förrgår kunde han inte göra något.”
”Hvarför det då?”
Mästaren började återfå intresset för sin verkstad. Han insåg faran af att fabrikörens rock icke skulle hinnas färdig till morgonen derpå. Han tog fram rocken och stod alldeles häpen.
”Men det är ju nästan ingenting gjordt på den?”
”Ne-ej! Svenman har varit så rädd.”
”Rädd?”
”Ja, också han har hört spökeriet.”
”Ni ä’ galna med era spökerier ... Hur skall det nu gå?”
Mästaren var förtviflad. Äfven om han själf genast satte sig upp på bordet och satt där till morgonen därpå, skulle han ej hinna göra fabrikörens rock färdig. Sådant vore omöjligt för äfven den starkaste och flinkaste arbetare och Salvins ögon hade på senare tiden betänkligt försvagats. Solgrändens mörker hade fordrat stora ansträngningar.
Hvarifrån få hjälp? Han skickade lärgossen ut för att höra efter sådan, men det lyckades ej. Ingen hade tid. Det var just nu som mest brådskande för alla skräddare.
Salvin hade aldrig känt sig så olycklig. Han var en samvetsgrann och ordhållig man, och nu skulle han likväl nödgas narra en gammal kund som förklarat sig nödvändigt vilja ha den nya rocken innan klockan tio på söndagsmorgonen.
Hustrun och dottern sökte kärleksfullt trösta honom, men Salvin var otröstlig. Uttråkad var han också efter alt springande för att spåra upp Leander, ”den förhärdade skurken.” Han lade sig ett ögonblick på den pärlfärgade pinnsoffan i rummet bredvid verkstaden och föll snart i sömn. Den kroppsliga tröttheten tog öfverhand, och bekymmerna söfdes.
”Se så, nu gäller det!” hviskade Fredrika och flög in i verkstaden.
⁎
Söndagsmorgonens sol lyste så vackert på Stortorgsbrunnen och förgylde fönsterna på den gamla intressanta husgafveln i hörnet af Kåkbrinken. Det föll kanske till och med en liten stråle på sned in i Solgränd, under det Prestgatan låg mörk och omorgnad efter nattens råa uppträden som på den tiden hade några af sina högkvarter vid den gatan, en af Stockholms minst hedersamma.
I Solgränd var tyst som vanligt. Klockan hade nyss slagit nio i Storkyrkan, och i ”Tyskan” äfven. Det var hälgdagslugnt i den Salvinska bostaden, men familjefadern låg ännu och sof på den pärlfärgade pinnsoffan. Hans trötthet hade varit så stor, att han sofvit utan afbrott sedan föregående afton.
”Mästarn!” ropade lärgossen med gäll röst.
Salvin öppnade ögonen och såg sig förvånad omkring. Alt var städadt i rummet, såsom det brukade vara på söndagarne. Husmodern gjorde sig i ordning att gå i kyrkan, tycktes det. Fredrika kom i sin ljusa, nystärkta klädning in från verkstaden. Det låg ett besynnerligt uttryck i hennes ansigte, något triumferande och glädtigt, men också något oroligt.
”Mästarn!” ropade Gustaf ännu en gång. ”Ska’ jag gå till fabrikörn med nya rocken?”
Han höll upp en nyglänsande rock framför mästaren. Denne, som ännu icke hunnit morgna sig, reste sig halft på armbågen och stirrade på det glänsande föremålet.
”Hu då!” utropade han, sjönk åter ned på soffan och tillslöt ögonen.
Det var således en dröm. Den olycklige rocken vore nog icke färdig. Olof Salvins skam vore outplånlig.
”Men så vakna då, kära pappa”, lät Fredrikas röst så mild och smeksam. ”Gustaf måste väl gå hem med fabrikörens rock som han fått löfte på till klockan tio, och du skall väl som vanligt syna arbetet innan det bäres bort.”
Salvin reste sig nu på fullt allvar, men fortfor att stirra på rocken.
”Hur har det gått till?” utropade han slutligen och såg än på den ena än på den andra. ”Och hvilket arbete se’n”, fortfor han, tog rocken och synade den mycket noga. ”Det är ju ett underverk. Hvem har hunnit med detta på så kort tid? Hvem syr så utmärkt? Den vill jag erkänna som mästare, ty mästerverk är det sannerligen.”
Han var alldeles förtjust i det vackra arbetet och ville icke släppa rocken ur sina händer.
”Pappa godkänner således arbetet?” frågade Fredrika småleende.
”Godkänner! Jag förklarar den rocken vara bäst sydd af alla rockar här i staden under senaste århundradet. Jag tror till och med, att Svenmans klumpiga stygn fått ett elegantare uttryck. Det är alldeles märkvärdigt ... Men jag begriper bara inte ... Och här har jag legat i dvala på soffan. Det är trolleri.”
”Här har du trollkarln, pappa lilla”, ropade Fredrika och öppnade dörren för Leander.
Salvin såg underlig ut. Det kunde märkas, att de mest motsatta känslor stridde inom honom. Han ville bryta ut mot den fräcke ”bönhasen” som gick i vägen för riktiga mästare som svurit borgared och för hvars uppspanande och befordrande till välförtjänt straff han gjort sig så stort besvär. Men tacksamheten för att se sig hjälpt ur knipan samt i synnerhet beundran för det makalöst snabba och ovanligt vackra arbetet fingo dock öfvertag.
Mästaren räckte den ödmjukt bugande och rodnande unge mannen sin hand och sade:
”Leander är en styf karl. Jag tycker gärna han kunde säga farbror.”
Fredrika klappade i händerna af glädje och flög sedan sin far om halsen.
”Tack!” sade Leander och tryckte den framräckta gamla borgarehanden. ”Farbror må dock väl förstå, att inte en människa kan hinna med så mycket på en enda natt, i synnerhet om det skulle vara riktigt godt arbete. De här två ha nog hjälpt mig.”
Han vände sig med en tacksam blick till fru Karin och mamsell Fredrika.
”Är du så god, Fredrika”, sade fadern med ett förnöjdt leende. ”Jag trodde, att du bara förstode dig på nipperbodkram. Nog vet jag hvad Karin duger till ... Men, hör du, Leander, din spjufver, hvar har du hållit hus under hela den här tiden, då Fredholm och .., då Fredholm, säger jag, slagit efter dig?”
”Där uppe, kära farbror!”
Leander pekade mot taket och tillade, då Salvin stod slagen af häpnad:
”I den lilla vindsskrubben. Man kunde väl aldrig hitta på bättre gömställe, ty inte kunde det falla advokatfiskalen in att söka mig här i huset, och farbror själf var just inte mycket hemma.”
”Nå, har man sett något dylikt!” utropade Salvin, och slog i hop händerna. ”Ofvanpå mitt eget hufvud! ... Det där har du nog ej häller varit ensam om. Jag har haft förrädare i mitt eget hus.”
”Hur skulle det ha gått med fabrikörns rock annars?” sade Fredrika och klappade fadern på kinden. ”Och hur var det med komministerns kaftan? Var det verkligen pappa som hittade på huru man skulle få ut den af den knappa stufbiten?”
Salvin såg flat ut, men Leander vände talet på andra föremål, och det intog mästaren ytterligare till hans fördel.
”Det är en karl med förstånd”, sade han åt hustrun.
”Och så bra han ser ut!” tillade fru Salvin. ”Hvilket vackert par, Fredrika och han!”
Efter ett år voro de också ett par. Leander hade öfvervunnit sin motvilja mot ämbetet och ansåg icke längre herrar mästare som tyranner och blodsugare. Han hade först ”förenat sig”, såsom det kallades, med gesällskapet och sedan gjort mästerprof — endast för formens skull, sade Salvin — samt var nu själf burskapsegande borgare och hade ingått kompaniskap med sin svärfar.
De två familjerna bodde i hvar sin våning af det lilla huset vid Solgränd, och deras lif var helt och hållet egnadt åt arbete. Unga fru Leander hade lemnat nipperboden och biträdde nu med skräddarsöm i hemmet. Men så skicklig Leander än var, så flitiga och sparsamma de alla voro, delade de dock småfolkets allmänna lott att använda den mest möjliga ansträngning för ernående af den minst möjliga vedergällning.
Detta gaf icke blott Salvin, utan äfven mågen anledning till djupsinniga funderingar på skräddarbordet.
⁎
Några årtionden efter det fabrikör Bäckbergs rock på ett så underbart sätt fullbordades, satt en annan Leander på samma bord i samma rum vid samma Solgränd, och han funderade också, under det nålen gick upp och ned, öfver det stora samhällsproblemet — svårigheten för arbetaren, äfven om han är en bland småpatronerna, att slå sig ut och tillfredsställa sina behof af detta lifvets nödtorft.
Leanders far och mor hade icke kunnat samla något, och gamle Salvin hade känt sig så uppskakad af näringsfrihetens införande, att hans arbetskraft alldeles förlamades. Det var blott en ”bönhas” han kunde tåla, och denne hade ju upphört att vara det. Näringsfrihetens seger gaf hans goda lynne dödsstöten.
”Nu är världens sista tid kommen”, sade mäster Salvin.
Men världen fans ännu långt efter Salvins sista tid och efter Leander den äldres. I det gamla huset rådde fortfarande flit och sparsamhet och fortfarande torftighet. Leander den yngre hade inga egna kunder. Han arbetade för ett stort ”etablissement” som hade en ”verkställande direktör” hvilken var löjtnant, icke vid borgerskapet, ty dess militärkårer voro för länge sedan afsomnade och öfverlefdes af endast tre kaptener utan kompani, hvilka icke ens kallades kaptener. Den verkställande direktören var löjtnant i den verkliga krigsmakten, viste ej huru man skulle föra nålen, endast värjan, men var likväl skräddare på sitt sätt.
”Etablissementer” funnos öfver alt i staden, mest inom skräddaryrket, men föreståndarne voro aldrig yrkesmän. En hade förut handlat med lerkärl, en annan med viktualier, en hade varit bankman, o. s. v.
Leander d. y. var själf arbetare, och någon gång tog han till hjälp en annan arbetare som icke hette Svenman och icke gick till Hvita hästen, som ej mera fans, ej häller till någon bolagskrog, utan bar blått band i knapphålet och drack aldrig iskällardricka, bara vatten, icke från Stortorgsbrunnen som hade flyttat till Brunkebärg, utan från Årstaviken, men den arbetaren hade aldrig förmått köpa en aktie i Arbetarebanken.
Aktier hade icke häller Leander d. y., och likväl grubblade han ständigt på huru hela samhället borde sättas på aktier. Han jagade icke ”bönhasar”, ty det slägtet var utdödt, men ville likväl ”organisera” mänskligheten. Det var samma oro hos honom som hos morfar Salvin.
”Vet du hvad jag tänker på”, sade han till medhjälparen. ”Jo, att det är hiskligt dumt att knoga på det här viset. Vi måste ha revolution.”
Och så gick han till Tunnelgatan och vardt socialist. Det var hvad han hade funderat ut under det han satt hopkrupen med korslagda ben på bordet vid fönstret i Solgränd. Han hade samma funderingar när han sydde på maskin, en af nutidens framstegsmaskiner för både slätsöm och knapphål, men som gjort honom ännu mera revolutionär.
En skräddare är och blir revolutionär. Det kommer sig af den hopkrympta ställningen och kanske däraf alstrad åstundan att räta ut sig. Men revolutioner kunna ha mycket olika syften.
——♦——