Stockholmstyper förr och nu/Min vän författaren
Min vän författaren.
Det var en afton i Strömparterren. En stor
del af allmänheten föredrager den platsen
framför hvarje annan i Stockholm, finner honom
friskare än alla de andra förfriskningsplatserne,
vackrare, gladare, lifligare, mer egnad att skänka
svalka en varm sommareftermiddag än
Berzeliipark och Kungsträdgården, mera storartad än
Strömsborg, icke så aflägsen som Mosebacke, och
så kan man på få minuter därifrån förflytta sig
till Djurgården, d. v. s. till Hasselbacken, — för
de flesta är Djurgården ingenting annat än
Hasselbacken — och på ej flera minuter åter till
utgångspunkten, till de små borden på den
öfvertäckta kanalen, mellan musikpaviljongen och
kaféverandan.
Icke få, det är sant, föredraga Lagerlunden vid Jakobstorg, där man icke ser vattnet, om ej i bilinerflaskorna, där det ej är så svalt en het afton, i fall Stockholm någon enda gång skulle ha en sådan, ej så mycket folk och alldeles ingen musik, men där det onekligen är mera ”comme il faut”, och där i synnerhet de konstnärliga och de literära träffas och trifvas. Men, som sagdt, en stor del af allmänheten föredrager Strömparterren, och någon gång hitta äfven andra än de som tillhöra denna stora del till den friskaste af alla förfriskningsplatser i Sveriges hufvudstad, för att nu icke tala om andra storstäder på de båda halfkloten.
Det var en afton i Strömparterren, sade jag. Vid ett af de många små borden sutto tre personer i förtroligt samtal, så förtroligt som man kan ha det bland några hundra personer och då man nödgas oupphörligt höja rösten för att förtroliga meddelanden skola göra sig gällande under en smattrande musik och dånet från den forsande strömmen.
Det förtroliga meddelandet tycktes vara till ända, dränkt icke i Norrström kanske, men i orkesterns dånande ritornello, och det ville icke lefva upp igen, fastän musiken nu tagit sig en liten rast.
En af sällskapet skref något i största hast i sin anteckningsbok och stack denna åter i bröstfickan.
”Om vi nu skulle fara till Djurgården?”
Men just nu lade ångbåten ut. Man tog således ännu en halfbutelj caloric och ett par biliner för att ha någon sysselsättning till nästa Djurgårdstur.
Det förtroliga samtalet kom åter i gång, ungefär samtidigt med musikens återupplifvande, och man vidrörde alla möjliga förhållanden, personliga och sakförhållanden, sådana de förekomma i ett gladt lag, ej alltid fullt öfverensstämmande med sanningen, men ej sällan kvickt och roligt framstälda, kraftigt färglagda, förstorade kanske, stundom också hopkrympta och lämpade efter framställarens sinnesförfattning för tillfället.
Man talade om literatur och konst, ty det lilla sällskapet bestod naturligtvis af bildadt folk, sådant som dryftar operans sångkonst och den högre cirkusdressyren i samma andetag som det bedömer Carl von Bergens föreläsningar och en roman af Tolstoi eller en målning af Georg von Rosen.
”Se så, nu gick ångslupen igen!”
”Så förargligt!”
Ny caloric, ny biliner, ny cigarrett, egyptisk naturligtvis, och så var samtalet åter i full gång. Man skrek i kapp med orkesterns skramlande, förbrödrade sig med de närgränsande bordens bisittare, klingade till höger och vänster, men upphörde icke ett ögonblick med de förtroliga meddelandena.
Förlofningar, befordringar, bankrutter, karaktärsskildringar och skarpa omdömen, lustiga berättelser och mustiga anekdoter jagade hvarandra i vild fart, försvunno, kommo igen ännu kraftigare, kvickare, obarmhärtigare.
Han som skref i anteckningsboken hade mycket att göra med att taga fram boken, kluttra i den och åter stoppa den i fickan, under det han själf icke var mera tystlåten än de andra, icke underlät att klinga och dricka.
”Hvad är det du skrifver?”
”Åh, just ingenting ... Skål!”
Och ångslupen kom och gick, och många af Strömparterrens glada gäster foro till Djurgården och några kommo efter en timme eller ett par till baka och slogo sig åter ned vid ett för tillfället ledigt bord. Men de tre tycktes ha glömt Djurgården.
Mörkret smög sig öfver Norrbro, där täta klungor af folk hängde öfver bröstvärnet, hörde på musiken och gjorde sina betraktelser öfver lifvet där nere.
I Strömparterren tändes gas i hundratals skimrande lågor, och aftonförlustelsen öfvergick småningom i nattlig oreda. De gästande hade också småningom ombytts. Ett annat samhällslager hade efterträdt det som först fylde platsen. Många af dem som förut hängt öfver bröstvärnet hade på närmare håll önskat taga del i fröjden och brusade nu fram på gångarne där nere, drefvo ofog i de skummare vrårna, förde oväsen öfver alt, grälade med poliskonstaplarne, använde knytnäfvarnes bevisningskraft och kördes slutligen ur lustgården, upp för trapporna, bort öfver Norrbro. I Strömparterren vardt det mörkt och öde, under det mera fredliga folkskaror ännu njöto af en stillare förnöjelse utanför Berns salong i Berzelii park och i den starka belysningen vid Blanchs kafé i Kungsträdgården.
Men i Operakällarens stora sal sutto de tre vännerna vid ett mödosamt förvärfvadt bord. Matlusten var god och målron hölls vid makt. Musik fans icke, men prat och stoj var det nog af. De förtroliga meddelandena voro lika högljudda.
Stockholm är en stor stad och likväl tyckes man rätt bra känna hvarandra där. Så ser det åtminstone ut i Strömparterren, hos Berns, på Operakällaren. Man nickar till höger och vänster, kallar hvarandra vid namn, är ”bror” med hela verlden, tyckes det. Detta är stockholmskt.
Man tror så, då man besöker nämda ställen och ger akt på den allmänna bekantskapen, till stor del till och med förbrödringen. I det fallet är ej mycket förändradt sedan Stockholm var en liten stad.
”Nu går jag”, förklarade han med anteckningsboken. ”God natt, gubbar!”
”Går du redan? Klockan är ju inte mer än tolf.”
”Jag går hem och arbetar.”
Det var icke skämt, ej häller någon tom förevändning. Den som ej närmare känner förhållandena, föreställer sig, att stockholmaren af de s. k. ”bättre” klasserna — en dum benämning — arbetar mycket litet, kanske intet, vanligtvis endast en del af förmiddagen samt roar sig den öfriga delen af dagen och långt in på natten.
Sådana stockholmare finnas, det kan ej nekas, men äro ingalunda så talrika, att de kunna sammanfattas under den gemensamma benämningen ”stockholmaren”, icke ens stockholmaren af de ”bättre” klasserna. Men nog händer det, att mången, i synnerhet om han icke är bodhandlare, tillhör en viss klass handtverkare eller idkar ett annat yrke som ej vet af nattarbete, utan t. ex. skrifkarl, vare sig i statens, tidningarnas eller sin egen tjänst, egnar en god del af aftonen åt förströelser, men sedan sitter vid sitt arbete långt in på nattens senare timmar. Alltid oförståndigt, stundom ursäktligt.
Han som gick så där tidigt från vännerna kom följande morgon till mig. Klockan var visst ej mer än nio.
”Nå, är du redan på benen, min käre Ture?”
”Som du ser. Jag satt ändå uppe till klockan tre, men det gick inte bra att arbeta.”
”Ne-nej, inte så underligt efter en glad afton.”
”Pu! Glad afton är jag van vid, må du väl veta, men jag tror, att jag slutar upp med mitt stora arbete.”
”Du skulle ju skrifva en roman, naturalistisk naturligtvis?”
”Det har länge varit min afsigt, och det är därför jag ständigt är ute och studerar stockholmslifvet, än här, än där, öfver alt hvar det fins mycket folk och där det kan vara något kännetecknande för vårt samhälle.”
”Och det söker du på musikkaféerna, teatrarne och i allmänhet där man företrädesvis egnar sig åt nöjet? Tror du, att detta är det enda som förtjänar studeras såsom kännetecknande för vårt samhälle? Nej, vet du, detta är nu mera lika mycket allmänt europeiskt, som det är stockholmskt.”
”Kan väl vara, men det är det som är lättast att komma öfver och det som folk hälst läser. Att skrifva om skräddargesäller och skomakarpojkar, fackföreningar, socialistmöten och ämbetslokaler, om alt det där grufligt allvarsamma är rakt af inte roligt och betalar sig inte. Psykologiska romaner med djupsinniga unga damer ur den högre societeten och materialistiska doktorer och ingeniörer läser inte häller någon människa i dessa dagar. De kommo hastigt på modet, men nu äro de lika urmodiga igen. Det yttre lifvet i en stor stad, det är något som alltid intresserar, och när staden är vår egen hufvudstad, så hätskt förtalad och likväl så omtyckt och där hvar enda svensk nog ville bo, då är intresset så mycket större. Småsaker om storstadslifvet skall man skrifva, i fall man vill få en förläggare, och en sådan kan man inte vara utan.”
”Du är en tok, min käre Ture. Egentligen har du väl inte förmåga att alstra annat än småsaker. Det är nog där skon klämmer. Men hvad säger du om att anstränga dig och skrifva en stor kärleksroman?”
”Bevara oss, så du talar! Kärlek i vår tid? Nej tack! Och inte något om kvinnofrågan häller. Den är nu alldeles gammalmodig. Fråga våra vänner, fruntimmerna. Så snart någon karl uppträder och förklarar, att de inte äro annat än höns, klappa de händerna, kasta blommor på honom och skänka honom sina ljufvaste småleenden. ... Min afsigt var att skrifva en stor social roman eller, rättare sagdt, den stora sociala romanen, och den skulle tilldraga sig på Hasselbacken och i Berns salong, våra sociala medelpunkter, men kanske ha sin uppränning dels i Rydbergs nedre matsal, dels i Gropen, med några lätta, men därför inte mindre djupsinniga sidosprång till Operakällaren, Lagerlunden och Kung Karl. Sedan kom jag att tänka på Strömparterren som kanske den intressantaste utgångspunkten. Just därför har jag på någon tid med allvar och uppmärksamhet studerat den förlustelseplatsen. Åh, du, jag har hela högar med anteckningar. Alt hvad vi talade om i går afton har jag skrifvit upp, hvart enda ord, må du tro. Både Karl Vilhelms och dina yttranden tänkte jag använda i min bok, och det med antydningar som klart skulle visa hvilka haft dessa yttranden.”
”Tackar! Det var ju rätt vänligt.”
”Vänligt eller inte, så är det att använda documents humains, som den franska naturalismen lärt oss ... Men nu har jag kommit på andra tankar. Jag känner mig öfveransträngd af så mycket nattarbete ...”
”Tänk, om du skulle arbeta på dagen i stället?”
”När skulle jag då få tid att studera lifvet? Går inte, min vän! Men hvarför skall man släpa ut sig med stora arbeten. Är det tidsenligt? Har allmänheten tid och lust att taga kännedom om en sådan maskin? Nej, nu ämnar jag använda mina stockholmsstudier till små utkast, lätta skildringar, på sin höjd en och annan liten novellet mycket liten förstås. Se, det är tidsenligt. Det är något som kan smältas eller åtminstone slukas af vårt nervösa århundrade.”
”Och literaturen?”
”Literaturen! .. Hm! ... Adjö med dig, hedersbror! Vi träffas väl i afton igen?”
Min vän författaren ilade bort, men jag satt länge och funderade på hvad han sagt. ”Tidsenligt”, hm, hm! ... Småkrafs ... Jo, jo! ... Låt gå!
——♦——