Stolthet och fördom/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 20
Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 21
Kapitel 22  →



[ 151 ]

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Meningsutbytet med anledning av mr Collins frieri var nu nästan avslutat, och Elisabet var endast [ 152 ]smärtsamt berörd av de oangenäma känslor, som voro en nödvändig följd därav, och då och då av någon bitter anspelning av hennes mor. Vad mr Collins själv beträffar, uttryckte han sina känslor huvudsakligen icke genom förlägenhet och nedslagenhet eller genom försök att undvika henne, utan genom ytterlig stelhet och trumpen tystnad. Han tilltalade henne nästan aldrig, och den trägna uppmärksamhet, som han avsiktligt ägnat henne, överflyttades under återstoden av dagen på miss Lucas, vars vänlighet att lyssna till honom beredde dem alla, och särskilt hennes vän, en välkommen lättnad.

Morgonen därpå medförde ingen förbättring i mrs Bennets dåliga lynne eller hennes befinnande. Mr Collins befann sig också i samma tillstånd av förbittring och sårad stolthet. Elisabet hade hoppats, att hans harm skulle förkorta hans besök, men hans plan syntes icke på ringaste sätt bli rubbad därav. Det hade alltid varit hans avsikt att resa på lördagen, och till lördagen ämnade han fortfarande stanna.

Efter frukosten togo flickorna sig en promenad till Meryton för att höra efter, om mr Wickham hade kommit tillbaka, och för att uttrycka sin ledsnad över hans frånvaro på Netherfieldbalen. Han mötte dem vid deras framkomst till staden och följde dem till deras moster, hos vilken hans ledsnad och förtret och allas deltagande med honom blevo ämnen för ett livligt samtal. För Elisabet erkände han emellertid frivilligt, att hans frånvaro helt och hållet berodde på honom själv.

[ 153 ]— Jag tyckte, sade han, när tiden närmade sig, att det var bäst att jag inte träffade mr Darcy, att en vistelse i samma rum, i samma sällskap som han under många timmar kunde bli mera, än jag stod ut med, och att uppträden kunde inträffa, som voro obehagliga för flera än mig själv.

Hon uttryckte sitt livliga gillande av hans uteblivande, och de hade god tid att ingående tala därom och säga artigheter till varandra, då Wickham och en annan officer promenerade tillbaka med de unga damerna till Longbourn och den förre under promenaden särskilt uppvaktade Elisabet. Att han följde dem var en dubbel fördel; hon kände det som en stor artighet mot henne själv, och det var högst välkommet, emedan det erbjöd ett tillfälle att presentera honom för hennes föräldrar.

Strax efter deras återkomst lämnades ett brev till miss Bennet; det kom från Netherfield och öppnades genast. Kuvertet innehöll ett ark fint papper i litet format, fullskrivet med en dams vackra, lediga handstil, och Elisabet såg sin systers ansiktsuttryck förändras, då hon läste det, och såg henne med spänd uppmärksamhet dröja vid vissa ställen däri. Jane försökte med sin vanliga glättighet deltaga i det allmänna samtalet, men Elisabet kände en ängslan, som avledde hennes uppmärksamhet till och med från Wickham, och knappt hade han och hans följeslagare sagt farväl, förrän en blick från Jane uppmanade henne att följa med henne upp på deras rum. Då de kommit dit upp, tog Jane fram sitt brev och sade: — Det här är från Caroline Bingley; [ 154 ]dess innehåll har i hög grad förvånat mig. Hela sällskapet har vid det här laget lämnat Netherfield och är på väg till London utan att ämna komma tillbaka igen. Du skall få höra, vad hon säger.

Hon läste då högt den första meningen, som innehöll underrättelsen om att de just hade beslutat att omedelbart följa sin bror till London och att de ämnade äta middag vid Grosvenor Street, där mr Hurst hade ett hus. Den nästa meningen lydde så: »Jag vill inte påstå, att jag saknar något, som jag lämnar i Hertfordshire, med undantag av ert sällskap, min kära vän, men vi skola hoppas, att vi i framtiden vid många tillfällen skola få njuta av det angenäma umgänge, vi här haft med varandra, och att vi under mellantiden må mildra smärtan över skilsmässan genom en mycket flitig och förtrolig brevväxling. Jag litar på er i detta avseende.»

Elisabet lyssnade till alla dessa högtravande uttryck med största likgiltighet och misstro, och ehuru deras plötsliga avresa överraskade henne, såg hon icke däri något verkligen beklagligt: det var icke antagligt, att deras frånvaro från Netherfield skulle hindra mr Bingley att uppehålla sig där, och vad beträffar förlusten av deras sällskap, var hon övertygad om att Jane snart måste upphöra att lägga det på sinnet, om hon fick njuta av hans sällskap.

— Det är verkligen otur, sade hon efter en kort paus, att du inte kan få träffa dina vänner, innan de lämna trakten. Men kunna vi inte hoppas, att den tid av kommande lycka, som miss Bingley motser, kan inträffa förr, än hon tänker sig, och att [ 155 ]det angenäma umgänge, varav ni njutit som vänner, kan förnyas med ännu större tillfredsställelse, då ni blivit systrar? Mr Bingley kommer inte att bli kvarhållen i London av dem.

— Caroline säger bestämt, att ingen av sällskapet kommer tillbaka till Hertfordshire i vinter. Jag vill läsa upp det för dig:

»När min bror lämnade oss i går, trodde han, att de affärer, som kallade honom till London, kunde avslutas på tre eller fyra dagar, men då vi äro förvissade om att detta inte är möjligt, och på samma gång övertygade, att, när Charles kommer till staden, han inte skall brådska med att lämna den, så ha vi beslutat att följa honom dit, för att han inte skall bli tvungen att tillbringa sin lediga tid i ett otrevligt hotell. Många av mina bekanta ha redan kommit dit för att vistas där under vintern; jag önskar, att jag kunde få höra, att ni, min kära vän, hade för avsikt att följa deras exempel, men jag misströstar därom. Jag hoppas uppriktigt, att er jul i Hertfordshire må bli rik på de förlustelser, som denna årstid vanligen för med sig, och att era kavaljerer må bli så talrika, att de hindra er att känna saknad efter de tre, som vi komma att beröva er.»

— Det är således klart, tillade Jane, att han inte kommer tillbaka mera i vinter.

— Det är endast klart, att miss Bingley inte tycker, att han bör göra det.

— Varför tror du det? Det måste bero på honom själv. Han är sin egen herre. Men du har inte hört [ 156 ]allt. Jag vill läsa upp för dig den del av brevet, som i synnerhet sårar mig. Jag vill inte ha några hemligheter för dig.

»Mr Darcy längtar att få träffa sin syster, och, sanningen att säga, vi äro knappast mindre ivriga att få återse henne. Jag tror verkligen inte, att Georgiana Darcy har sin like, vad angår skönhet, elegans och talanger, och den tillgivenhet, hon väcker hos Louisa och mig, förhöjes till något ännu mera intressant av det hopp, vi våga hysa, att hon en gång skall bli vår syster. Jag vet inte, om jag någonsin förut nämnt för er mina förhoppningar med avseende på denna sak, men jag vill inte lämna trakten utan att anförtro er dem, och jag är viss på att ni inte kommer att anse dem oförnuftiga. Min bror beundrar henne redan mycket; han får nu ofta tillfälle att vara tillsammans med henne i största förtrolighet; hennes närmaste önska alla denna förbindelse lika livligt som hans egna, och jag tror, att en systers partiskhet inte vilseleder mig, då jag säger, att Charles i hög grad har förmågan att vinna en kvinnas hjärta. Då alla dessa omständigheter gynna denna böjelse och ingenting står hindrande i vägen därför, gör jag då orätt, käraste Jane, i att hänge mig åt förhoppningen om en tilldragelse, som kommer att betrygga så mångas lycka?»

— Vad säger du om dessa ord, min kära Lizzy? sade Jane, då hon slutat att läsa upp dem. Äro de inte tillräckligt klara? Förklara de inte uttryckligen, att Caroline varken väntar eller önskar, att jag skall bli hennes syster; att hon är fullständigt övertygad [ 157 ]om sin brors likgiltighet för mig, och att om hon misstänker arten av mina känslor för honom, hon vill (särdeles vänligt!) varna mig för faran? Kan man ha någon annan mening om denna sak?

— Ja, det kan man, ty jag hyser en helt annan mening. Vill du höra den?

— Mycket gärna.

— Jag vill säga dig den med få ord. Miss Bingley ser, att hennes bror är förälskad i dig, och vill, att han skall gifta sig med miss Darcy. Hon följer honom till London i förhoppning att hålla honom kvar där, och försöker övertyga dig, att han inte bryr sig om dig.

Jane skakade på huvudet.

— Du borde verkligen tro mig, Jane. Ingen, som sett er tillsammans, kan tvivla på hans böjelse. Jag är viss på att miss Bingley inte kan det. Hon är inte så enfaldig. Om hon kunnat se hälften så mycket kärlek hos mr Darcy till henne själv, så skulle hon ha beställt sin bruddräkt. Men saken förhåller sig så: Vi äro inte nog rika eller nog förnäma för dem, och hon är så mycket mer angelägen att få till stånd ett parti mellan miss Darcy och sin bror, som hon föreställer sig, att, när ett giftermål inom de båda familjerna kommit till stånd, det skall kosta henne mindre möda att åstadkomma ett till; detta är utan tvivel ganska fyndigt uttänkt av henne, och jag tror nästan, att det skulle lyckas, om inte miss de Bourgh stode hindrande i vägen. Men, käraste Jane, du kan inte på allvar tro, att, därför att miss Bingley talar om för dig, att hennes [ 158 ]bror högligen beundrar miss Darcy, han på ringaste sätt är mindre känslig för dina förtjänster än då han tog farväl av dig i tisdags, eller att hon skall bli i stånd att övertyga honom, att han, i stället för att vara kär i dig, är högst förälskad i hennes väninna.

— Om vi hade samma tanke om miss Bingley, svarade Jane, skulle din framställning av hela denna sak göra mig helt obekymrad. Men jag vet, att den vilar på en falsk grund. Caroline är ur stånd att med vett och vilja bedraga någon, och allt vad jag kan hoppas i denna sak är, att hon själv blivit bedragen.

— Det är rätt. Du kunde inte ha kommit upp med en lyckligare tanke, eftersom du inte vill hämta tröst av min. Tro för all del att hon blivit bedragen. Du har nu gjort din plikt mot henne och får inte gräma dig längre.

— Men, min kära syster, kan jag i bästa fall med glädje antaga ett anbud av en man, vars systrar och vänner alla önska att han skall gifta sig med en annan?

— Du måste själv fatta ditt beslut, och om du efter moget övervägande finner, att obehaget att stöta dig med hans systrar mer än uppväger lyckan att bli hans hustru, råder jag dig att för all del säga nej åt honom.

— Hur kan du tala så? sade Jane med ett svagt leende. Du förstår väl, att, fastän jag skulle bli ytterst bedrövad över deras ogillande, jag inte kunde tveka.

[ 159 ]— Jag trodde inte, att du skulle göra det, och då saken förhåller sig så, kan jag inte känna synnerligen mycket medlidande, då jag betraktar din belägenhet.

— Men om han inte kommer tillbaka mer i vinter, skall jag aldrig få tillfälle att göra något val. Tusen saker kunna hända på ett halvt år.

Elisabet tillbakavisade föraktfullt den tanken, att han icke mer skulle komma tillbaka. Hon antog, att det blott var ett påhitt av Caroline, som hyste sina egennyttiga önskningar, och hon kunde icke ett ögonblick tro, att dessa önskningar, hur öppet eller hur förslaget de än uttalades, kunde inverka på en ung man, som var så fullkomligt självständig gentemot alla.

Hon framställde för sin syster så kraftigt som det var henne möjligt, vad hon tänkte om denna sak, och hon fick snart det nöjet att se ett gott resultat därav. Jane var icke modfälld, och så småningom började hon hoppas, ehuru misströstan om Bingleys böjelse stundom tog överhand över hoppet, att han skulle komma tillbaka till Netherfield och uppfylla alla hennes hjärtas önskningar.

De kommo överens om att mrs Bennet endast skulle få veta, att familjen begivit sig av, utan att man oroade henne med framhållande av mr Bingleys uppförande; men till och med detta ofullständiga meddelande väckte hos henne mycken oro, och hon klagade över det högst olyckliga förhållandet, att damerna skulle bege sig i väg, just då de alla höllo på att bli så förtroliga med varandra. Sedan hon [ 160 ]klagat häröver, fann hon dock till slut tröst i den tanken, att mr Bingley snart skulle komma tillbaka och äta middag på Longbourn, och slutet på det hela var den trösterika förklaringen, att, ehuru han endast blivit inbjuden till en familjemiddag, skulle hon dock försöka att få till stånd två fulla omgångar av rätter.