Stolthet och fördom/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 27 Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 28
Kapitel 29  →



[ 204 ]

TJUGUÅTTONDE KAPITLET.

Varje föremål under följande dags resa var nytt och intresseväckande för Elisabet, och hon var i en glad sinnesstämning, ty hon hade sett sin syster se så frisk ut, att all fruktan för dennas hälsa försvann hos henne, och tanken på den kommande resan i norra England var för henne en ständig källa till förtjusning.

När de lämnade stora landsvägen och togo in på avvägen till Hunsford, sökte alla ögon efter prästgården, och vid varje krökning av vägen hoppades man få den i sikte. Vägen gick utefter det staket, som omgav Rosings Park; Elisabet log vid tanken på allt, hon hade hört om dess invånare.

Slutligen blev prästgården synlig. Den ned mot vägen sluttande trädgården, huset som stod mitt i den, det gröna staketet och oleanderhäcken, allt gav vid handen, att de voro framme. Mr Collins och Charlotte stodo vid dörren, och vagnen stannade vid den lilla grind, från vilken en kort, grusad gång ledde upp till huset. Man nickade och log mot [ 205 ]varandra, man var glad att återse varandra, och inom ett ögonblick hade resenärerna stigit ur vagnen. Mrs Collins välkomnade sin vän med uttryck av den livligaste glädje, och Elisabet blev allt mera belåten med sin färd, då hon märkte, hur hjärtligt välkommen hon var. Hon såg genast, att hennes frändes sätt icke hade förändrats genom hans äktenskap; hans stela hövlighet var alldeles densamma som den hade varit, och han höll henne kvar några ögonblick vid grinden för att få höra, hur det stod till med hela hennes familj. Gästerna bjödos sedan att stiga in utan något annat dröjsmål än det, som förorsakades av att han för dem utpekade, hur trevlig entréen var; så snart de kommit in i vardagsrummet välkomnade han dem återigen ytterst ceremoniöst till sin anspråkslösa boning och upprepade ord för ord sin hustrus inbjudning till dem att intaga förfriskningar.

Elisabet var beredd på att se honom i all hans glans, och hon kunde icke låta bli att föreställa sig, att, då han framhöll rummets läge, dess vackra proportioner och möblering, han särskilt vände sig till henne, som om han ville låta henne känna, vad hon hade förlorat, då hon avböjde hans frieri. Men ehuru allt var nätt och trevligt, kunde hon icke glädja honom med någon ångerfull suck, utan hon såg snarare med förvåning på sin vän, som kunde se så pass belåten ut med en sådan make. När mr Collins sade något, varför hans hustru med skäl kunde skämmas, vilket sannerligen icke hände sällan, såg Elisabet ofrivilligt på Charlotte. Ett par gånger [ 206 ]kunde hon iakttaga, att hon rodnade svagt, men i allmänhet låtsade Charlotte klokt nog, som om hon icke hörde. Sedan gästerna länge nog beundrat varje möbel i rummet, från byffén till kamingallret, och avgivit en redogörelse för sin resa och allt som hänt i London, uppmanade mr Collins dem att taga en promenad i trädgården, som var stor och väl ordnad, och över vars skötsel han själv hade överinseendet. Att arbeta i trädgården var ett av hans mest prisvärda nöjen, och Elisabet beundrade den allvarliga min, varmed Charlotte talade om den hälsosamma motionen och erkände, att hon uppmuntrade den så mycket som möjligt. I trädgården gick han före dem på varje gång och tvärgång, gav dem knappast tid att yttra de lovord, som han ville höra, och utpekade för dem varje sevärdhet med en omständlighet, som helt förtog skönhetsintrycket. Han kunde uppräkna rabatterna i alla riktningar och säga, hur många träd det fanns i den mest avlägsna grupp. Men av alla sevärdheter, varöver hans trädgård, trakten eller hela riket kunde skryta, var ingen jämförlig med utsikten över Rosings, som erbjöd sig genom en glänta i parken nästan mitt emot framsidan av hans hus. Det var en vacker, modern byggning, väl belägen på en sluttning.

Från sin trädgård skulle mr Collins gärna ha velat föra sina gäster omkring sina två ängar, men damerna, som icke hade lämpliga skodon för den av rimfrost betäckta marken, vände om, och under det att sir William följde med värden, förde Charlotte sin syster och sin vän omkring i hela huset, troligen [ 207 ]mycket belåten att få visa dem det utan sin mans hjälp. Det var ganska litet, men väl byggt och bekvämt, och allting var inrett och anordnat med en prydlighet och en smak, som i Elisabets tycke gjorde Charlotte all heder. Om mr Collins ej togs med i räkningen, så måste man medge, att det hela hade en prägel av stor trevnad, och av Charlottes ögonskenliga belåtenhet med allt slöt Elisabet, att hon ofta lämnade sin man ur räkningen.

Hon hade redan fått veta, att lady Catherine ännu var på landet. Man talade åter därom under middagen, då mr Collins blandade sig i samtalet och yttrade:

— Ja, miss Elisabet, ni får den äran att träffa lady Catherine de Bourgh nästa söndag i kyrkan, och jag behöver inte säga, att ni kommer att bli förtjust i henne. Hon är idel vänlighet och nedlåtenhet, och jag tvivlar inte på att ni kommer att bli föremål för någon uppmärksamhet från hennes sida efter gudstjänstens slut. Jag kan utan tvekan säga, att hon kommer att inbegripa er och vår syster Maria i varje inbjudning, varmed hon hedrar oss under er vistelse här. Hon är förtjusande vänlig mot min kära Charlotte. Vi äta middag två gånger i veckan på Rosings, och vi få aldrig hem. Lady Catherines ekipage står alltid till vårt förfogande. Jag borde säga ett av hennes ekipager, ty hon har flera.

— Lady Catherine är verkligen en mycket aktningsvärd, förståndig dam, tillade Charlotte, och en högst uppmärksam granne.

[ 208 ]— Mycket sant, kära du, det är just vad jag säger. Hon är en sådan kvinna, för vilken man inte kan hysa för mycket vördnad.

Aftonen tillbragtes mest med samspråk om nyheter från Hertfordshire och med omtalande av vad som redan skrivits. När man skilts åt, kunde Elisabet i ensamheten på sitt rum tänka över graden av Charlottes lycka, den skicklighet, varmed hon ledde sin man, och det fördrag, hon hade med honom, och hon måste erkänna, att hon skötte sin sak mycket bra. Hon kunde också förutse, huru hennes besök skulle avlöpa, den jämna fortgången av deras dagliga sysselsättningar, de retsamma avbrott, mr Collins skulle göra däri, och de fröjder besöken på Rosings skulle skänka. En livlig inbillning gjorde snart allt detta klart för henne.

Vid middagstiden följande dag befann hon sig i sitt rum och gjorde sig i ordning till en promenad, då från nedre våningen hördes ett plötsligt buller, vittnande om stor uppståndelse i hela huset. Sedan hon lyssnat därtill ett ögonblick, hörde hon någon med våldsam fart springa uppför trappan och med hög röst ropa på henne. Hon öppnade dörren och mötte på trappavsatsen Maria, som, andlös av oro, ropade:

— Kära Lizzy, skynda dig och kom ner i matsalen, ty där är något så märkvärdigt att se! Jag vill inte tala om för dig, vad det är. Skynda dig och kom ner genast!

Det var förgäves Elisabet gjorde frågor, Maria ville icke säga henne något mera, och de sprungo [ 209 ]ner till matsalen, som hade utsikt åt uppkörsvägen, för att skåda detta under. Det var två damer, som kommo åkande i en lätt, fyrhjulig vagn och stannade vid trädgårdsgrinden.

— Var detta allt? utropade Elisabet. Jag väntade åtminstone, att svinen hade kommit in i trädgården, och här är ingen annan än lady Catherine och hennes dotter!

— Nej, kära du, sade Maria, alldeles förskräckt över misstaget, det är inte lady Catherine. Den gamla frun är mrs Jenkinson, som bor hos dem, den andra är miss de Bourgh. Se bara på henne. Hon är ovanligt liten. Vem skulle väl ha trott, att hon kunde vara så liten och mager!

— Det är gräsligt oartigt av henne att låta Charlotte stå ute i denna blåst. Varför kommer hon inte in?

— Charlotte säger, att hon nästan aldrig gör det. Det är ett storartat ynnestbevis, när miss de Bourgh någon gång behagar stiga in.

— Jag tycker om hennes utseende, sade Elisabet, som kom att tänka på något annat. Hon ser sjuklig och vresig ut. Hon kommer nog att passa mycket bra som hustru åt honom.

Mr Collins och Charlotte stodo båda vid grinden samtalande med damerna, och sir William stod till Elisabets stora förnöjelse i dörröppningen, försjunken i allvarligt betraktande av det storartade skådespelet framför honom och bugande gång på gång, så ofta miss de Bourgh såg åt det hållet.

Slutligen hade man ingenting mer att säga, [ 210 ]damerna åkte sin väg, och de andra gingo åter in. Så snart mr Collins fick syn på de två flickorna, började han lyckönska dem till deras goda tur, vilket Charlotte förklarade genom att låta dem veta, att hela sällskapet var bjudet på middag till Rosings följande dag.