Stolthet och fördom/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 197 ]

FEMTIOFJÄRDE KAPITLET.

Så snart de hade rest, gick Elisabet ut för att stilla sin oro — eller med andra ord för att oavbrutet med tankarna dröja vid de ämnen, som måste skärpa dem ännu mer. Mr Darcys beteende förvånade och förargade henne.

— Om han kom bara för att sitta tyst, allvarsam och likgiltig, sade hon, varför kom han då alls?

Hon kunde icke klargöra det på något sätt, som tillfredsställde henne.

— Han kunde ännu vara vänlig och älskvärd mot morbror och moster, när han var i staden, och varför var han det icke mot mig? Om han är rädd för [ 198 ]mig, varför kom han hit? Om han inte längre bryr sig om mig, varför är han så tyst? — Vilken retsam man! Jag vill aldrig mera tänka på honom.

Ofrivilligt stod hon en stund fast vid sitt beslut till följd därav att hon mötte sin syster, vilken närmade sig med en glättig min, som visade, att hon var mera belåten med gästerna än Elisabet.

— Nu, sade Jane, då detta första möte är över, känner jag mig fullständigt lugn. Jag känner min egen styrka, och jag skall aldrig mera bli förvirrad vid hans ankomst. Det gläder mig, att han kommer hit till middagen om tisdag; man skall då offentligen få se, att vi å båda sidor träffas endast som ett par för varandra likgiltiga bekanta.

— Ja, verkligen mycket likgiltiga, sade Elisabet leende. Akta dig bara, Jane!

— Kära Lizzy, du kan väl inte tro mig vara så svag, att jag nu löper någon fara?

— Jag tror, att du löper mycket stor fara att göra honom lika förälskad i dig som någonsin.


*


De återsågo icke de båda herrarna förrän på tisdagen, och mrs Bennet gav under tiden fritt lopp åt alla de glada förhoppningar, som Bingleys goda lynne och artiga sätt under en halvtimmes besök hade återupplivat.

På tisdagen var ett stort sällskap samlat på Longbourn, och de två herrarna, som voro ivrigt efterlängtade, kommo i mycket god tid, punktliga, som det ägnar och anstår sportsmän. När de gingo in i [ 199 ]matsalen, höll Elisabet skarp utkik för att se, om Bingley skulle intaga platsen bredvid hennes syster, som vid alla deras föregående bjudningar hade valts av honom. Hennes försiktiga mor, som var upptagen av samma tankar, uraktlät att uppmana honom att sätta sig bredvid henne själv. Då han inträdde i rummet, tycktes han tveka, men Jane råkade se sig om och le; hans beslut var fattat — han satte sig bredvid henne.

Elisabet såg med segerglad min på hans vän. Denne uthärdade hennes blick med stolt likgiltighet, och hon skulle ha trott, att Bingley fått hans högtidliga tillstånd att bli lycklig, om hon icke hade sett, att han också vände sina blickar mot mr Darcy, på en gång leende och med ett oroligt uttryck.

Hans sätt mot hennes syster under middagen visade en beundran för henne, som, fastän mindre öppet framträdande än förut, övertygade Elisabet om att, ifall han lämnades åt sig själv, Janes och hans egen lycka snart skulle bli betryggad. Ehuru hon icke vågade lita på utgången, fann hon dock nöje i att iakttaga hans beteende. Det upplivade henne så mycket, som det över huvud var möjligt, ty hon var icke vid något glatt lynne. Mr Darcy satt nästan så långt skild från henne, som sig göra lät. Han satt på ena sidan av hennes mor. Hon visste, huru liten glädje en sådan placering skulle skänka någondera av dem och huru föga den skulle låta dem framträda till sin fördel. Hon satt icke tillräckligt nära för att höra något av deras samtal, men hon kunde se, huru sällan de talade med [ 200 ]varandra och huru stelt och kallt deras sätt mot varandra var, när de någon gång gjorde det. Moderns oartighet gjorde känslan av vad de hade honom att tacka för ännu mera pinsam för Elisabet, och stundtals skulle hon givit vad som helst för att få rätt att omtala för honom, att hela familjen väl kände till och uppskattade hans godhet.

Hon hoppades, att eftermiddagen skulle bereda dem något tillfälle att komma tillsammans och att hela besöket icke skulle förgå, utan att de voro i stånd att säga mera till varandra än de högtidliga hälsningsorden vid hans ankomst. Ängslig och illa till mods som hon var, var den stund, som förgick i salongen, innan herrarna kommo upp, till den grad ledsam och tråkig, att hon nästan blev ohövlig. Hon motsåg ögonblicket för deras inträde såsom det, varpå alla hennes utsikter till trevnad under aftonen berodde.

— Om han inte kommer till mig då, sade hon, avstår jag för alltid från honom.

Herrarna kommo upp, och hon tyckte, att det såg ut, som om han skulle motsvara hennes förhoppningar, men tyvärr hade damerna samlat sig kring bordet, vid vilket Elisabet serverade kaffe, i en så tät skara, att det i hennes närhet icke fanns rum nog för placerande av en enda stol. Och då herrarna närmade sig, flyttade sig en av flickorna ännu närmare henne och viskade:

— Herrarna få inte komma och skilja oss åt, det är mitt fasta beslut. Vi vill inte sällskapa med någon av dem, eller hur?

[ 201 ]Darcy hade gått till en annan del av rummet. Hon följde honom med ögonen, avundades alla, med vilka han talade, hade knappt tålamod att servera någon kaffe och blev sedan rasande på sig själv, därför att hon var så dum!

— En man, som en gång fått nej! Hur kunde jag någonsin vara så dåraktig, att jag väntade ett förnyande av hans anbud? Finns det någon man, som inte skulle uppresa sig mot en sådan svaghet, som ett andra frieri till samma kvinna? Det finns inte en ovärdighet, som är så motbjudande för en mans känslor.

Hon blev emellertid litet upplivad, då han själv kom tillbaka med sin kaffekopp, och, begagnande tillfället, sade hon: — Är er syster ännu kvar på Pemberley?

— Ja, hon skall stanna där till jul.

— Och alldeles ensam? Ha alla hennes vänner lämnat henne?

— Mrs Annesley är hos henne. De andra ha nu varit tre veckor i Scarborough.

Hon kunde inte hitta på något mera att säga, men om han önskade samtala med henne, kunde han kanske ha bättre lycka. Han stod emellertid kvar några minuter bredvid henne under tystnad; slutligen, då de unga damerna viskade till Elisabet igen, gick han sin väg.

När kaffebordet var avdukat och spelborden framsatta, reste sig alla damerna, och Elisabet hoppades då, att mr Darcy snart skulle närma sig henne, men alla hennes förhoppningar gäckades, då hon såg [ 202 ]honom bli ett offer för hennes mors ivriga spaningar efter whistspelare, och inom kort satt han, liksom övriga spelande, vid ett bord. Hon förlorade nu allt hopp att känna någon trevnad. De två blevo hela aftonen sittande vid olika bord, och hon hade ingenting annat att glädja sig över, än att han så ofta vände blicken åt det håll, där hon satt, att han spelade lika illa som hon själv.

Mrs Bennets plan hade varit att få behålla de två Netherfieldherrarna till supén, men olyckligtvis beställde de fram vagnen förr än någon av de andra, och hon hade icke tillfälle att hålla dem kvar.

— Nå, flickor, sade hon, så snart de blivit ensamma, vad säger ni om dagen? Jag försäkrar er, att jag tycker, att allt gick ovanligt bra. Maten var så väl tillagad som tänkas kunde. Steken var alldeles lagom stekt, och alla sade, att de aldrig hade sett ett så fett lårstycke. Soppan var femti gånger bättre än den, som vi fingo hos Lucas’ förra veckan, till och med mr Darcy erkände, att rapphönsen voro utmärkt väl stekta, och jag förmodar, att han åtminstone har två eller tre franska kockar! Och, min kära Jane, jag har aldrig sett dig se bättre ut. Mrs Long sade så också, ty jag frågade henne, om du inte tog dig bra ut. Och vad tror du hon sade dessutom? — Ah! Mrs Bennet, till slut få vi nog ändå se henne som fru på Netherfield! Det sade hon verkligen. Jag tycker, att mrs Long är en riktigt rar människa, och hennes döttrar äro mycket hyggliga, fastän inte alls vackra, jag tycker ofantligt mycket om dem.

[ 203 ]Mrs Bennet var kort sagt i mycket hög stämning. Hon hade sett nog av Bingleys förhållande till Jane för att vara övertygad om att hon till slut skulle få honom, och hennes förväntningar om framgång för hennes familj voro, då hon var i glatt humör, så utan rim och reson, att hon kände sig helt besviken över att icke se honom komma tillbaka dagen därpå för att framställa sitt frieri.

— Det har varit en mycket trevlig dag, sade Jane till Elisabet. Sällskapet syntes vara väl valt, och alla passade bra för varandra. Jag hoppas, att vi ofta komma att träffas igen.

Elisabet log.

— Lizzy, du får inte göra så. Du får inte misstänka mig. Det sårar mig. Jag försäkrar dig, att jag nu har lärt mig njuta av samvaron med honom såsom en angenäm och förståndig ung man, utan att jag hyser någon önskan utöver detta. Att döma av hans sätt mot mig nu är jag fullt övertygad om att han aldrig haft en tanke på att hos mig väcka en böjelse. Saken är bara den, att han är begåvad med ett angenämare umgängessätt och större förmåga att behaga än någon annan man.

— Du är mycket grym, sade hennes syster, du vill inte låta mig le, och du förleder mig därtill varje ögonblick.

— Hur svårt är det inte i vissa fall att bli trodd!

— Och hur omöjligt i andra fall!

— Men varför vill du övertyga mig om att jag känner mera för honom än jag tillstår?

— Det är en fråga, som jag knappt kan besvara. [ 204 ]Vi vilja alla gärna ge lärdomar, om vi också endast kunna meddela sådant, som inte är värt att lära känna. Förlåt mig, och om du framhärdar i din likgiltighet, gör inte mig till din förtrogna.