Ströftåg här och der i Sverige/I Bergslagsbygderna

←  Vägen till Storhöjden

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin I Bergslagsbygderna

I södra Dalarne  →

XVI.

I Bergslagsbygderna.

»Skola vi fara på besök till Sven***?» frågade en af mina vänner i Bergslagen en vacker Augustidag.

Det var jag naturligtvis genast med om. Sven*** är en rik bergsman, och jag ville se huru en sådan kunde hafva det hemma hos sig. Jag tänkte på far sjelf i den långe svarte rocken med häktorna, och mor i den hemmaväfda ylleklädningen, och döttrarna vid spinnrockarne i den låga stugan, under det jag redan tyckte mig se huru sonen i huset stod utanför knuten och högg spiselved åt mor. Jag tänkte på långa väggbänkar och stora, hvitskurade bord med stånkor och stop, ur hvilka skulle drickas hembrygdt öl.

Vi läto ro oss öfver den lilla bergsjön, vackert vatten och vackra stränder, och på andra sidan sjön sträckte sig en liten park. Vi svängde om en udde och sågo vid parkens slut ett stort hus på en backe. Huset skimrade så hvitt på afstånd, att man kunnat taga det för en stenhusbyggnad. Det var egentligen icke vackert, snarare fult, men stod der med ett visst anspråk och solade sig. Vi lade i land vid en grönmålad brygga, gingo uppför en väl sandad väg mellan några blomstersängar och öfverraskades af en vattenkonst på gården framför det stora hvita huset.

Jag såg frågande på min följeslagare. Hade vi icke gått vilse? Nej, vi voro hos Sven***, och denne stod sjelf på trappan. I den långa, svarta bergsmansrocken med häktorna? Nej, i nattrock. Han välkomnade oss på det hjertligaste, bad oss stiga in, men vi föredrogo att sitta på verandan, der vår värd bjöd cigarrer, sodavatten och konjak, talade om »jernkonjunkturerna», frågade hvad vi visste om de senaste noteringarne på den engelska marknaden, o. s. v.

Efter en liten stund kom mor sjelf, en vänlig men blyg landtlig gumma, som dock icke hade någon hemmaväfd ylleklädning på sig, men väl en vacker sidenklädning, krusade och neg och gjorde tusen ursäkter för allt i huset. Allt var dock ganska fint, och det voro döttrarna äfven, två vackra flickor, som ingalunda voro bortkomna i samtalsväg.

Vi hade ett par glada timmar på verandan, och när det började mörkna, fördes vi in i det festligt upplysta förmaket, der en af döttrarna satte sig vid pianot och spelade modern operamusik, hvarefter vi anmodades att stiga ut i matsalen, der en förträfflig aftonmåltid väntade oss och som vi intogo på gående fot. Man skall naturligtvis hafva »gående bord» äfven i landsorten, ty i annat fall vore det icke »som i Stockholm». Sonen i huset var icke hemma. Han hade redan farit till Upsala, der han skulle taga »medico-fil’n» i termin.

Emellertid hade qvällen framskridit så långt, att värdfolket icke ville släppa oss öfver sjön den långa vägen i mörkret, utan nödgade oss att stanna qvar öfver natten. Vi fördes upp i öfra våningen i två stora, väl möblerade gästrum, der goda sängar skänkte oss en ostörd hvila till följande morgon, då gästfriheten åter visade sig i hjertligt bemötande och riklig välfägnad, hvarefter vår värd sjelf kuskade oss omkring i trakten i sin beqväma vagn och visade ett och annat, som förtjenade att uppmärksammas.

De gamla sederna hafva på många ställen försvunnit och äro på andra nära att försvinna, men den gamla svenska gästfriheten är alltid den samma, och icke är vårt folk sämre för att qvinnorna gå i kläder som köpts i staden, i stället för i de hemmaväfda tygen, om man ock mången gång skulle klaga öfver, att den »gamla goda tiden» ej mera finnes. Tiderna ändras och vi med dem, det är hela saken. Det tjenar till ingenting att streta emot. Hufvudsaken är att ej tappa bort sig sjelf i strömhvirfveln samt att se till, det så många som möjligt varda delaktiga af de bättrade lefnadsvilkoren.

En och annan liten stad tyckes ej få vara med i farten framåt, utan ser ännu likadan ut som för årtionden sedan, så vidt han ej också sämrats. En qväll kom jag till Nora. Det var de dödas stad, tyckte jag. Hvar är hotellet? Sådant finnes icke. Gästgifvaregården? Der kan man ej gerna bo. Man bor hos »Karl Anders.»

Nå ja, jag knogade af till »Karl Anders», och der var det visserligen icke 1875-aktigt, men det var snyggt och hyggligt. Jag fick gå genom två rum innan jag kom in i det som skulle hysa mig, men jag slapp gå genom köket, något som deremot är mycket vanligt i en stad som är något större än Nora, nämligen kejsarstaden Wien, hvilket jag just kom att tänka på, när jag vandrade genom de två förrummen.

Jag måste erkänna, att jag icke kan förtälja mycket om Nora. Att staden ligger utmärkt vackert, är allmänt kändt, förmodar jag, liksom att han i början af sin tillvaro var landshöfdingesäte i ett särskildt län, som bestod af Nora och Lindes, Grythytte och Hellefors bergslager samt Fellingsbro härad. År 1731 förstördes staden af en vådeld och byggdes sedan upp i sin nu varande regelbundna form. Kyrkan, som är gemensam för staden och bergsförsamlingen, är ej fullt hundra år gammal och föga märkvärdig. Skulle jag dertill erinra om, att stadens vapen är fem granar på ett berg, att invånarnes antal väl uppgår till något öfver 1,500 samt att staden räknas till femte klassen och har ordningsnummern 52, sä har jag dermed uttömt allt mitt vetande om Nora. Det bästa minnet derifrån har jag af postkontoret, hvilket, ehuru det redan en timme förut varit i laglig ordning stängdt, en afton öppnades för mig, stackars resande, och lät mig med största beredvillighet få ut några dit för min räkning skickade bref. Jag gömmer detta i tacksam hågkomst.

Vill man från statsbanan komma ginaste vägen till Nora, far man antingen öfver Örebro med Nora—Ervalla jernväg eller från Karlskoga med Nora—Karlskoga-banan. Den sist nämnda banan går, såsom redan sagdt är, vester om sjön Möckeln, under det Vikern—Möckelns smalspåriga jernväg kommer fram öster om nämnda sjö; men sedan följa de begge jernvägarne hvarandra ganska nära, från Bofors till Vikersviks gruffält, der de skära hvarandra och byta om riktning, ty derifrån går Nora—Karlskoga-vägen öster ut och sänder en bibana till Stribergs grufvor, under det Vikern—Möckelns jernbana tager sin väg vester om sjön Vikern samt derifrån också upp till Striberg.

Bofors, som tillhör aktiebolaget Bofors-Gullspång, förtjenar otvifvelaktigt ett närmare omnämnande, men vi lemna det för denna gång. Uppehållet vid Bofors station är dock så långvarigt, att man hinner med att se en god del af jernverket innan resan åter fortsättes. Denna station är ganska liflig, men på de öfriga stationerna vid denna jernväg märkes föga rörelse. På ingen af dem kan man, oaktadt de långa uppehållen, erhålla någon annan förfriskning än det ofta vämjeliga s. k. driksvattnet, hvilket vanligtvis står i en föga ren karafin på väntsalens bord.

Innan jag lemnade Nora var frestelsen stor att göra ett besök på det närliggande präktiga Hammarby, men jag hade redan gjort alltför många afvikningar från min egentliga väg och öfvervann frestelsen. Önskar man från Nora färdas med jernväg upp till norra bergslagen, nödgas man göra en stor krok åt sydost till Frövi. Man far då på Nora—Ervalla-banan, hvars trafik nu öfvertagits af Nora—Karlskoga jernvägsbolag, men förut skötts af Köping—Hult-bolaget. Nora—Ervalla-vägen är just icke af de bästa. Man skakas obarmhertigt. Vid Dylta är långt uppehåll med vagnombyte, och man lemnar en obeqväm vagn för att stufvas in i en annan lika obeqväm. I Frövi är nytt uppehåll och nytt ombyte. Der finnas dock förfriskningar i det stora, ganska vackra stationshuset. Sedan forslas man på Frövi—Ludvika jernväg hvilken ej har det bästa rykte om sig, men som åtminstone den i ingeniör-vetenskapen oinvigde kan finna lika god som någon af de ofvan nämnda banorna.

Om Linde är på det hela föga mer att säga än om Nora, men den lilla staden har en ganska liflig jernvägsstation och tyckes hålla på att repa sig efter den stora eldsvåda som öfvergick honom för sju år sedan, eger nu en nybyggd kyrka och ett prydligt hotell eller s. k. »stadshus». För öfrigt tyckes Linde höra till de stilla i landet.

Från Linde går Frövi—Ludvika-banan i nordvestlig riktning genom en vacker trakt, der den ena utsigten efter den andra öppnar sig öfver skogklädda höjder och spegelklara insjöar. Vägen följer sjön Rossvalen ett långt stycke. Vid norra ändan af denna sjö går en bibana till Guldsmedshyttan. Man inkommer i Ramsbergs bergslag, lemnar Norrsjön öster om sig och inträder sedan i Nya Kopparbergs bergslag. Öfver allt finnes betydliga jernmalmfält.

Förbi det redan ganska ryktbara Bångbro går vägen genom Ljusnarsbergs socken, och snart sticker tornspiran i Nya Kopparberget sin spets öfver de skogiga höjderna. Det är slut med den rika malmvinsten ur koppargrufvan, men Nya Kopparbergs kyrkby har likväl utseende af en ganska välmående köping. Läget är utmärkt vackert, på en höjd med lummiga trädgrupper, hvarifrån man ser ned öfver dalen och bort åt de omkringliggande höjderna.

Härifrån är icke långt till ödsliga finnmarker, der odlingen tyckes med möda bana sig väg, men i Nya Kopparberget är man midt inne i den nyare civilisationen. Stället har naturligtvis både postkontor och apotek, men jag tror, att begge äfven äro boklådor. Hvad jag bestämdt vet är, att åtminstone på det senare stället sörjes ej blott för kroppens, utan ock för själens helsa. Rhabarber och postillor, romaner, almanakor, piller och dekokter, illustrerad verldshistoria och häftplåster finnas i samma lägenhet, om också icke på samma hyllor. Apotekaren-bokhandlaren är en välvillig man, som äfven muntligen lemnar sakrika upplysningar åt frågvisa främlingar, hvilket jag kan intyga från en sen aftonstund, då bokhandeln kanske var stängd, men apoteket ännu öppet, ehuru de hafva gemensam dörr. Det måste vara en literär ort, ty jag tyckte mig upptäcka äfven en bokbindare. Handlande och handtverkare finnas här åtskilliga, liksom bankkontor naturligtvis och agenturer för försäkringsbolag. Att Nya Kopparberget står på höjden af sin tids odling ser man kanske först och främst deraf, att här finnes en poliskonstapel, en verklig konstapel och icke en simpel fjerdingsman.

Omkring den egendomliga kyrkan med hennes höga tornspira, småtorn och takryttare, allt spåntäckt och rödmåladt, ligga några egendomar som draga uppmärksamheten till sig, såsom det prydliga Abrahamsgård, Kyrkobacken, skolhuset m. fl., och längre ned synes det gamla bergstingshuset med dess ovanliga tom. För öfrigt ser man rödmålade hus med hvita fönsterramar och hvita knutar litet hvarstädes, det hela af ett gladt och friskt utseende bland den rika grönskan.

Men der det ser hvarken gladt eller friskt ut, det är uppe vid den stora grufvan. Der bär allt spår af förgängelsen. Ned från dalen stiger röken från Kafveltorps rostugnar upp till höjden, sedan han först i sina moln svept in menniskoboningarne i dalen, här och der delat sig, åter dragit sig tillsamman och slutligen som gula skyar sväfvat öfver skogstopparne. I morgonlysning är detta en ganska egendomlig tafla, men den taflan hör icke till Nya Kopparbergs bolag.

Egendomligt är det nog också deruppe vid den stora gruföppningens skrofliga afgrund, men man erfar en obehaglig känsla. Allt är tyst i morgonstunden. Det är endast »konstverkets» sakta qvidande och suckande som stör den hemska stillheten. Några man lära verkligen arbeta här, men endast för att icke grufvan skall sägas vara igenlagd. Ingenting vinnes på detta arbete. Gnisslandet i »speleverket» är endast gengångartoner från lyckligare tider, på samma gång som tröstlös klagan öfver den närvarande stunden.

Det ofvannämnda Kafveltorps kopparverk, som eges af ett aktiebolag, hvars disponent är ingeniören D. K. Keiller, lär dock ej heller kunna vinna mycket koppar, men lefver mest på bly.

Från grufvan återvänder man ju förr dess hellre. Vill man stanna något i Nya Kopparberget, för att genomströfva den närmaste trakten, har man ett godt stamhåll på Laxbro gästgifvaregård. Det är ett oklanderligt herberge. Om det också genom den stora salen i öfra våningen, innanför hvilken jag hade mitt rum, påminde något om »Bloms sal» med der innanför belägna tarfliga sofrummet i Göta Källares Annex i Göteborg, ett obehagligt minne för hvarje resande som nödgats der tillbringa en natt, voro öfriga omständigheter dock vida behagligare i Nya Kopparbergets gästhus. Den stora salen tyckes vara tilltagen i tillräckligt mått för att kunna gifva storartade fester, och han prunkar äfven med en musikläktare.

Vägen norr ut från Nya Kopparberget går fortfarande genom en målerisk bergslagstrakt och stundom med ganska skarp stigning. Här börja Frövi—Ludvika jernväg och Bergslagernas nya bana att närma sig hvarandra, och när man hinner Ställdalen, gå de så nära, att man tycker sig kunna från den ena banans vagnar räcka handen åt dem som sitta i den andras. Att detta skall gå för sig åtminstone vid Hörks station, på gränsen till Dalarne, lär väl ej lida tvifvel. Man behöfver icke vara någon särdeles gammal menniska för att kunna minnas den tid då det tviflades på, huru vida Sverige någonsin skulle få några jernvägar, och nu lära de som med saken hafva att skaffa förklarat, det man måste tillse, att jernvägar icke läggas närmare hvarandra än åtta fot! Hvad särskildt Frövi—Ludvika och Bergslagernas jernvägar vidkommer, stöter det på skandal att de byggts så orimligt nära. Vid Hörk skära de hvarandra och ligga sedan ett godt stycke alldeles in på hvarandra. Vid den stationen har man godt tillfälle att taga de begge banorna i närmare skärskådan, ty de 30 minuter, till hvilka uppehållet med Frövi—Ludvika-tåget är anslaget, utdragas vida längre. Jag hade lyckan att få stanna der i 55 minuter.

Mellan Hörk och Grängesberg har man kanske den vackraste utsigt på denna med vackra utsigter rikt välsignade väg. Man passerar nu Dalagränsen och skådar från den temligen högt löpande vägen öster ut öfver härliga sjöar och skogsmarker. Det är en försmak af hvad man får se längre upp i Dalarne.

———♦———