Ströftåg här och der i Sverige/I södra Dalarne

←  I Bergslagsbygderna

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin I södra Dalarne

Från Wessman till Dalelfven  →

XVII.

I södra Dalarne.

Vid Grängesberg är man redan inne i Dalarne. Det är en malmrik trakt. Öfver allt ser man konstiga »konstverk», som med pustande och gnisslande hålla på med sitt släpgöra bland malmhögarne och »gråbergen». Här lär omkring tusen arbetare vara sysselsatta med grufdrift. De flesta grufvor äro rika på malm, men vinsten är likväl icke särdeles stor, ty jernet är här för fosforhaltigt för att hafva något godt anseende i marknaden. I orten tyckes dock visa sig rätt mycken rörlighet. Här bo handlande och yrkesmän af flera slag, och omsättningen är liflig. Ännu lifligare varder det, när Bergslagernas bana lemnar tillfälle till oafbruten och snabb samfärdsel med landsdelar, som hittills varit allt för aflägsna för dessa nejder.

Men det bär åter norr ut. Å nyo en vacker sjö, ett ganska stort vatten med vackra stränder. Det är Vessman, en af de täckaste insjöar i Sverige. Jag var i Ludvika, slutpunkten för Frövi—Ludvika jernväg. Midt emot stationen ligger stora Bergsslagsbanans nya stationshus, och banorna tränga sig tätt intill hvarandra. Ett litet stycke längre bort, nära kyrkan och gästgifvaregården Hammarfallet, äfven »Syndafallet» kallad, är ännu en station, hvilken hör till Vessman—Barkens bana, som står i förbindelse med Frövi—Ludvika-vägen.

Vid framkomsten till Ludvika var jag trött på jernbanor och längtade efter andra fortskaffningsmedel. Mina blickar spanade ut åt sjön, som såg ganska inbjudande ut. Långt ut på den ljusa vattenspegeln syntes en mörk punkt, från hvilken en hvit pelare tecknade sig mot strändernas dunkla berg och skogsmassor. Det var otvifvelaktigt en ångbåt med sin hvita rökpelare, och det gjorde mig särdeles nöjd, ty med den båten kunde jag troligtvis komma öfver till Grangärde, en af de vackraste nejder i Dalarne.

»Ångbåten har nyss gått», upplyste man mig, och jag fann till min stora harm, att den svarta punkten och den hvita upp åt gående strimman vordo allt svagare. Ångbåtsfarten på sjön Vessman är så inrättad, att han tager sin början hvarje dag en stund före jernvägstågets ankomst. Så snart tåget är i annalkande, knallar ångbåten sig från bryggan. Han har naturligtvis sina skäl och bryr sig föga om personforslande, men dess mer om varufrakter. Emellertid står den arme resande snopen på stranden och kastar längtansfulla blickar ut åt vattnet.

Slutligen fogar man sig dock i nödvändigheten och vänder sig åt annat håll. Åtföljd af ett par unga Ludvikare, som hjelpte mig med kappsäcken, knogade jag af till Marnäs, stationen för Vessman—Barkens jernväg. Jag hade fått Smedjebacken i tankarne, men ville dock först se mig omkring i Ludvika-nejden samt tog först och främst den lilla kyrkan i skärskådande. Det var snart gjordt. Hon ligger så lugnt och fridfullt i en vacker vrå af verlden, trygg för tidens stormar, och tyckes ej heller det ringaste vårda sig om tidens brådska. Visaren på hennes urtafla pekade på sex midt på förmiddagen.

Lika obekymrade om tidens sträfvan tyckas Ludvika-verken vara. Läget är kanske ett af de yppersta i Sverige, men åldriga plägseder vid bruksrörelen öfvergifvas derför icke. Derigenom äro dessa verk också temligen fria från näsvisa främlingars efterfrågan och kunna fortfarande hafva sin smedja och såg, hytta och qvarn i fred. Främlingen stannar hellre på bron öfver den brusande forssen för att glädja sig åt de frodiga trädgrupperna midt i vattnet, åt strömmens raska fart och glittrande färgspel i solljuset samt åt de blånande bergen långt bort i bakgrunden. Man finner, att man är i Dalarne, der fjerrplaner förekomma i landskapen, något som man nästan aldrig hittar på i det öfriga Sverige söder om Dalelfven.

Man måste dock en gång rycka sig lös från den härliga taflan och återvända till Marnäs. Under vägen kastar man gerna en blick på prestgårdens lilla idyll, som ligger nära kyrkan, men ej heller långt från »Syndafallet». På det sist nämnda tyckes man följa med sin tid någorlunda, äfven hvad prisen vidkommer.

Af en bland Nadars följeslagare på den olyckliga ballongfärden från Paris till Hanover för tio år sedan har jag hört skildras huru det kändes när luftseglarne kastades från den ena väggen till den andra inne i det lilla bambuhuset, som hängde under balongen. Nu vet jag sjelf huru sådant smakar: jag har icke seglat i luften, men jag har rest på Vessman—Barkens jernväg.

Hvilken jernbana! Hvilka vagnar! Men kan man åtminstone för en stund hålla sig fast inne i vagnen och kasta blickarne ut genom fönstren, glömmer man gerna den omilda behandlingen och vill ej tänka på de blåmärken man otvifvelaktigt kommer att få. Vägen går genom en trakt af stor naturskönhet, vid randen af mörka skogar, öfver skummande strömmar, bredvid sjöar, rikt utrustade med lummiga holmar och grönskande uddar, omslutna af bergshöjder ide mjukaste linier, som smälta bort i ett aflägset fjerran. Här och der ligger visserligen en ofantlig malmhög och skymmer utsigten på den sidan, men man skulle vara mycket oförnöjd, om man ej för tillfället hade nog af hvad man ser åt andra hållet.

När man kommer fram till Smedjebacken, är man kanske mer ande än kropp. De vackra utsigterna hafva höjt oss öfver jordegruset, och Vessman—Barkens jernväg har gjort sitt bästa för att pulverisera vår lekamen. Men på Smedjebackens »hotell och gästgifveri» återfinner man småningom sin lekamliga tillvaro. Det är icke så utomordentligt vackert, men det är så mycket mer hyfsadt i värdshusväg, och gästgifvaregårdens omgifningar äro stadsaktiga. Smedjebacken är en betydande ort med de flesta af nutidslifvets beqvämligheter och af vigt för vår jernindustri. Här förädlas bland annat de göten som forslas från Nyhammars bruk i Grangärde socken och i Smedjebackens valsverk göras till jernvägsskenor, hvilka säljas såväl till statens jernvägar som till enskilda svenska jernbanor. Ett valsverk för stångjern finnes äfven och, ett stycke från byn, Morgårdshammars mekaniska verkstad, handtverksidkare och handlande, lif och rörelse vid strömmens dån och insjöns strand, bland lummiga lundar och bördiga fält.

Vandrar man öfver bron, ser man nedanför henne och rälsvalsverket ett af de ångfartyg som underhålla daglig förbindelse med hufvudstaden. Men längtar man ej ännu dit, kan man fortsätta vägen förbi prostgården och kyrkoherdebostället i Norrbärkes socken, ett stort träslott med röda väggar och hvita knutar, och lemna på sin andra sida den »stadsdel» der smederna bo, samt ströfva ut i markerna bland åkrar och ängar, öfver skogsvägar och ned åt sjöstranden på motsatta sidan mot Smedjebacken, hvars kyrka reser sig ståtligt på andra stranden. Man finner öfver allt något att se och iakttaga, om icke annat så har man en täck natur att fröjda sig åt.

Under ett sådant ströftåg kom jag till en liten masugn i skogsbrynet vid insjöns strand. Bredvid gråbergshögen fann jag ett par karlar, som tycktes skåda mig med mycken förvåning. Jag frågade dem hvad stället hette. De sågo på mig med undrande blickar.

»Fla-atenberg, vett ja’!» utropade slutligen den ene karlen, och han tycktes ömka sig öfver min oerhörda okunnighet.

Jag sporde vidare, om det funnes några gruffält i närheten.

»Jo-o, nog gör det så!» förklarade den som nyss upplyst mig om Flatenberg, men den andre mannen tycktes icke vara så villig i upplysningar. Han motsade sin kamrat, och så uppstod en tvist mellan de två, ända till dess den motvillige medgaf, att grufvor nog funnes på skogen, men, såsom han uttryckte sig, »icke vore det något att sätta i bladet».

Jag studsade öfver uttrycket, men dalkarlens ord voro sannolikt endast något vanligt talesätt, såsom en omskrifning för att saken ej förtjenade uppmärksamhet, samt ingalunda någon syftning på frågarens yrke, hvilket omöjligt kunde vara kändt för dessa Flatenbergskarlar.

När jag en morgon skulle lemna Smedjebacken, tvekade jag om jag skulle taga skjuts till Falun eller återvända till Ludvika för att göra resan till Grangärde. Jag beslöt mig i hast för den senare, ehuru jag då ånyo måste utsätta mig för det ofvannämnda skakande uppträdet.

Klockan 5 f. m. skulle bantåget afgå från Smedjebacken. Ännu en god stund derefter hade biljettförsäljaren icke infunnit sig. Smedjebacken är, såsom jag redan antydt, en ganska stadslik ort, och i flera afseenden kan det sättas framför många af våra småstäder; men nog tarfva dess jernvägsförhållanden en genomgående bättring. Der gifves ej ens någon ordentlig bangård. Hvad som skulle föreställa en sådan är en öppen plats eller väg, på hvars ena sida står ett obetydligt trähus, snarare koja, som nyttjas till biljettförsäljningslägenhet, under det å andra sidan ett förfallet skjul skall föreställa i- och urstignings perrongen. Vid detta skjul står bantåget, hvars eländiga vagnar luta hit och dit. Man har svårt för att tro det vara ett jernvägståg på fullt allvar, och det är sannerligen icke utan bekymmerfull tvekan, man stiger in i en sådan vagn, synnerligen om man redan en gång förut varit en kastboll för hans nycker. Nog borde det åtminstone finnas en särskild försäkringsanstalt förenad med Vessman—Barkens jernbana.

Men en resande är ofta lättsinnig och tänker icke så noga på farligheterna. Han blott önskar att komma fort. Det var väl också derför jag fann i hög grad otillbörligt, att bantåget från Smedjebacken icke afgick i rätt tid, då jag tvärt om borde med tacksamhet hafva mottagit hvarje minut, som ännu skilde mig från den förskräckliga jernvägsresan. Ändtligen ruskade vagnsraden på sig, vacklade först åt ena sidan och tog sedan en öfverhalning åt den andra, hvarefter det bar af på samma sätt som under ditresan.

Att man verkligen kommer fram och icke stannar i något dike med bräckt hufvudskål, afslagna ben och sönderhackad bål, är mycket underligt och ett ytterligare prof derpå, att en resande tål ofantligt, innan han förgås. Jag kom till och med alldeles för tidigt till baka till Ludvika, ty om ångbåten på sjön Vessman går före bantågets ankomst söder ifrån, aflägsnar han sig först flere timmar efter det östra tågets ankomst. Det var en frisk morgon, och som jag hållit fasta ända sedan föregående afton, beslöt jag att försöka, om Vessman—Barkens jernväg lemnat mina inelfvor åtminstone så pass oskadade, att de kunde mottaga en kopp kaffe, till hvars inläggande jag åter besökte gästgifvaregården.

I det allmänna gästrummet satt en student och författade. Han såg omorgnad ut, och ej heller var jag särdeles meddelsam. Vessman—Barken hade gjort mig svårmodig. Men kaffet hjelpte upp lynnet både för mig och den skrifvande studenten. Innan klockan åtta på morgonen voro vi ganska goda vänner, jemförde gemensamma minnen från stundentmötet i våras och berättade äfven våra senaste särkilda äfventyr.

Min vän studenten kom också från Smedjebacken, men hade farit med skjuts för att hinna fram till Ludvika innan första jernvägstågets afgång söderut. Detta tåg har den älskvärda vanan att rusa i väg redan klockan 4 på morgonen. Studenten kom en hel timme förut. Han var trött, lade sig på soffan i gästrummet och somnade. Det var dumt, »horribelt dumt», ty han vaknade ej förr än långt efter bantågets afgång. I förargelsen slog han sig på skriftställeri. Orsakerna till sådant kunna vara så olika. Men så lät han pennan hvila och gick ut med mig att fröjda sig öfver den vackra sommarmorgonen. Han följde mig till ångbåtsbryggan, hjelpte mig att der fördrifva tiden under min väntan på sjölägenhet till Grangärde och pressade slutligen med mildt våld af mig ett löfte, att jag, efter framkomsten till nämnde ort, skulle krångla mig öfver Bysjön för att helsa på för mig alldeles obekanta menniskor, hvilka, enligt studentens försäkran, skulle bo så ofantligt trefligt och sjelfva vara höjdpunkten af älskvärdhet.

»Nyhammar», den lille ångbåten, började få brådska när han skulle lista sig undan det väntande bantåget. Jag sade ett ärligt »till återseende» åt min nye vän, och steg om bord. Ångbåten Nyhammar, som bär namn efter det jernverk i hvars tjenst han går, är en liten obetydlig farkost af ungefär samma storlek som Djurgårdssluparne i Stockholm, men har tak öfver akterdäck. Några jemförelser med min gamle vän Frans von Schéele i Vermland tål Nyhammar icke vid, hvarken i ett eller annat afseende, men båten gjorde sin skyldighet, släpade på en stor pråm och tre ångbåtsresande, af hvilka jag hade nöjet att utgöra en tredjedel.

En annan tredjedel var en ung man, med hvilken jag ingen bekantskap knöt. Detta gjorde jag deremot under stort nöje och länge qvarboende tillfredsställelse med den tredje tredjedelen, ett fruntimmer, hvars behagliga sällskap jag aldrig skall glömma.

Det var en gammal gumma i enkel, men snygg, hemmaväfd drägt, med ärliga ansigtsdrag och kloka ögon. Hon bodde i Lindesnäs, »vester norr ut», såsom hon uttryckte sig, och hade aldrig förr varit utom sin socken. Nu hade hon dock gjort en lång resa, större delen till fots, för att helsa på en son, hvilken är smed vid Smedjebacken. Hon skildrade med hvilken förvåning hon sett så mycket nytt, hvarom hon aldrig förr haft någon aning. Allra mest erfor hon häpnad öfver att hafva farit på jernväg samt att nu finna sig om bord på en ångbåt. Ingendera af dessa hade hon förr skådat. Den enda farkost hon sett, innan hon kom till Smedjebacken, var hennes egen lilla ökstock hemma på sjön utanför hennes stuga.

Men det var icke någon fånig förundran, något stirrande och gapande, fastän hon fann ångslupen mäkta underbar. Det var snarare en glad tillfredsställelse öfver att en gång hafva fått komma ut i verlden och se så mycket märkvärdigt. Hon tycktes känna sig rörd på ett eget glädtigt sätt, då hon nu åter styrde kosan hem åt, för att sedan aldrig mer våga sig så långt bort. Det gamla naturbarnet skildrade med riktigt värmande ord sitt hem, sina sju söner och de små förhållanden, i hvilka hon rört sig under en lång lefnad, obekant med nästan allt som ej hörde till socknen.

Hon följde icke med ända fram till Grangärde, utan steg i land vid en bro, under hvilken ångbåten strök med något saktad fart, men utan att stanna för att underlätta gummans landstigning. Den gamla slängde renseln på ryggen, tog ett knyte i ena handen och räckte den andra åt kaptenen, som passade på rätta ögonblicket när landstigningen skulle ske, hvarpå gumman svingade sig med ett lätt hopp upp på bron — tjugo år, skulle man hafva trott, i stället för de sjuttio — nickade farväl åt oss om bord och trippade vidare. Hon hade tre mil att gå innan hon hann hemmet.

Allt var spegelblankt på sjön och solklart kring alla stränder då vi började vår lilla sjöresa, men snart stego mäktiga, mörka, guldkantade moln öfver bergen, och åskan hördes mullra. Det var präktigt att se och höra. Efter att hafva trängt sig genom Hedsbo-Noret, plaskade ångbåten in i sjön Björken, och Grangärde låg framför oss vid foten af en höjd, som följdes af andra berg, hvilka i vackra vågformiga linier rada sig bak om hvarandra, allt längre och längre bort i ett aflägset obekant. Ovädret hade dragit till andra nejder, och Grangärdes vackra kyrkby med det hvitmenade tornet och de nätta menniskoboningarne låg leende och inbjudande i solljuset.

Innan vi nådde målet för resan, måste vi dock först göra en lång krok mellan vassvuxna stränder och inkommo derefter i Bysjön. Vi nalkades ångbåtsbryggan, kaptenen gjorde sig redo till landning, och styrmannen tog förskinnet på sig för att vara riktigt fin när han kom fram.

———♦———